Min svenska historia

Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.

Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.

… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.

Bild 1

1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:

– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!

Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.

Bild 2

2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.

Jag gillade verkligen den mössan.

Bild 4

3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.

Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.

Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.

Bild 5

4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.

Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.

Bild 3

5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.

Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.

Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.

## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.

Prylputtelöparens julafton

Den svenska löpartidningen Runners World frestar med löparens önskelista. 34 julklappar för folk som springer.

ÖnskelistaJag ögnar snabbt igenom listan och tänker att va’ bra. Där har jag dagens blogginlägg som i en liten ask. Gör narr, bara. Inte behöver jag nummer 9, antihåll-grejen där piggarna stimulerar akupressurpunkter i handen, kopplade till diafragma. Inte behöver jag nummer 19, orange sportbehå. Behåbehovet försvann praktiskt taget helt när jag 5:2-ade bort tio kilo. Inte behöver jag nummer 7, tvättväska, betydligt snyggare än en plastpåse. Inte ens den vindavstötande vinterkepsen för 350 kronor är absolut nödvändig för framgång på vintrig stig.

Ha, detta blir lätt.

Sedan läser jag listan mer noga. Hmm…

# Sixten Jernberg tränade i stövlar.
# Sixten Jernberg tränade i stövlar.
# Sixten Jernberg tränade i stövlar.

Bernard Pivots tio frågor

Har du sett intervjuprogrammet Inside the Actors studio? Då vet du vilka tio frågor James Lipton brukar ställa till den intervjuade skådespelaren. Fast det var Bernard Pivot som använde dem först. Pivot var programledare för det franska tv-programmet Apostrophes åren 1975-1990. Ett program som samlade den tidens författare på fredagskvällarna för att tala om böcker och liv. Frankrike stod stilla säger man mig, miljoner tittare och kö i bokhandlarna på lördagarna.

PekarLipton har fortfarande inte ringt, fast jag spelat envis bruksarbetare på två scener mer än en mil hemifrån. Ja ja, en får svara här så länge.

Vilket är ditt favoritord?
– Solidaritet.

Vilket ord tycker du sämst om?
– Tidsfördriv.

Vad tänder du på kreativt, andligen eller emotionellt?
– Humor, löpning och Coop Forshagas gravade sill.

Vad blir du avtänd av?
– Främlingsfientlighet.

Vilket är ditt favoritsvärord?
– Jäspalt.

Vilket ljud eller oväsen älskar du?
– Sidensvansens sång.

Vilket ljud eller oväsen hatar du?
– När någon ropar i en högtalare: ”Ett litet meddelande”. Jag vill ha STORA meddelanden.

Vilket annat yrke än ditt eget skulle du vilja prova?
– Professionell marathonlöpare med pers på 2 timmar och 21 sekunder.

Vilket yrke skulle du inte vilja ha?
– Bärare på Mount Everest.

Om himlen existerar, vad skulle du vilja höra Gud säga när du kommer till pärleporten?
– Var det du som hade beställt en trettontums MacBook Air med trådlöst internet?

Att skänka hela sin garderob på dödsbädden

Morgonhimlen

Nätet kokar av rasism, läser jag. Kanske är det sant. Fast det finns ett annat kok också. Var jag än klickar möter jag motsatsen, de som tror på mångfald och alla människors lika värde.

Vi som tror på det.

På centralstationerna kämpar volontärerna för att hjälpa våra nyanlända medmänniskor till rätta. Kommuntjänstemän och arbetare gör det i tjänsten, precis som mina forna arbetskamrater på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Jag älskar den glöden.

Älskar övertidstimmarna för den goda saken.

Älskar facebookgrupperna land och rike runt som speglar engagemanget. Antirasism i praktiken, utomparlamentarisk kamp dag och natt. Inte sitter de vännerna bara vid datorn, en tråd jag följde blev till en lång och vacker katalog över praktiskt arbete för mångfald. Kärlek i handling, politisk kamp som det glöder om.

Tipsar, undervisar och stärker
Orden är också viktiga, inläggen och kommentarerna, förringa inte dem. Det är med ord vi tipsar, undervisar och stärker varandra. En av de största grupperna Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58har över 18 000 medlemmar, fast det finns fler. Många lokala, var och en med sina kämpar. Såhär skriver till exempel Asylsamordnaren i Kramfors kommun, citerad i facebookgruppen Front mot rasism och gryende fascism, den som någon sa är störst:

Har ni hört om den asylsökande, ensamstående trebarnsmamman som får över 20 000 kronor i månaden? Det har jag. Men hon finns inte.

För att ta ett lokalt exempel:

En kvinna med tre barn (under 18 år) som bor på Sunnebo i Nora, hon får 60 kronor per dag av Migrationsverket.

Hon själv får 24 kronor per dag och ersättningen för barnen är 12 kronor per barn och dag. Totalt alltså 60 kronor per dag som ska täcka den familjens utgifter. 
De behöver inte betala maten med de pengarna, för mat ingår i boendet, men allt annat ska de betala själva. Till exempel kläder, leksaker, sjukvård, mediciner och hygienartiklar.
All information om hur mycket pengar asylsökande kan få i ersättning finns på migrationsverkets hemsida.

http://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/For-dig-som-ar-vuxen-och-har-sokt-asyl/Ekonomiskt-stod.html

Entusiasmen i Molkom
En annan favoritgrupp jag följer på Facebook är Refugees Welcome – Molkom. Jag älskar det jobb mina gamla grannar i Molkom gör för flyktingarna på min gamla skola Graninge och vid det forna ålderdomshem som nu heter Ängsbacka.

Skriver de att det fattas herrskor i storlek 45, och att en del flyktingar fortfarande går i sandaler – då kokar nätet. Kokar av beredskap från människor som vill komma med skor. Behöver de dambindor så får de, behöver de underkläder – helst inte svarta – så får de. När två flyktingflickor längtar efter sina hästar hemma i Syrien, då bara bubblar det av inbjudningar från Nyedsbygdens hästägare.

Jag blir glad varje gång jag läser vad de skriver. Har någon ordnat lika många möten mellan flyktingar och bofasta som den gruppen? Kanske, men Molkom är faktiskt inte stort.

Möjligen tänker vännerna med dambindorna och ridhästarna inte att det är antifascistisk arbete de utför just då. Utomparlamentarisk kamp för människors lika värde. Likafullt är det precis vad de gör.

Tårar i ögonen
Nu kommer jag till sista citatet, det är från molkomsgruppen. De raderna ger mig tårar i ögonen och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp när jag citerar hela inlägget:

Hej! Jag har en bil lastad med fräscha kläder stl 36-42 och skor stl 38-39 för kvinnor som jag hoppas kan komma till användning. Min mor dog för en vecka sen och hon ville så gärna hjälpa till. Ni får hela hennes garderob.

Jag kan lämna efter kl 13 i morgon. Går det bra?

Det finns så mycken kärlek och solidaritet i världen. Tack för det. Jag har svårt att se att någon insats för mångfald och medmänsklighet kan vara finare än att skänka hela sin garderob på dödsbädden. Att berätta i god tid att det är din sista vilja. Det är en så oändligt vacker handling.

Hälsning till våra politiker
Politiska problem ska lösas med politiska åtgärder, absolut, men en folkrörelse som visar politikerna vad svenska folket vill är inte heller fel. Låt oss fortsätta att trycka på underifrån.

Vi skänker våra garderober. Då borde ni fatta att tillfälliga uppehållstillstånd är vansinne. Då borde ni kunna kosta på er att tvinga rättsväsendet att kalla asylpyromanerna för vad de verkligen är. Terrorister. Då borde ni kräva att polisen i landet tar fast varenda rasist med bensin i dunken och tändare i näven.

Skärmavbild 2015-10-30 kl. 17.32.58Under tiden kan ni skicka ut de soldater vi till äventyrs har kvar för att vakta den del av fosterlandet som ska ge tak över huvudet åt folk som tvingats fly. Hur svårt kan det va’?

Lyssna på rörelsen var det en klok karl som sa. Gör det.

”Mannens förfall”

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 13.39.07

När jag tycker att jag börjar bli klen i mina formuleringar går jag till Barbro Alving, Bang. Den debattören saknar jag. Den skärpan med.

Här är hon i ett radiofynd från Sveriges Radio 1941. Bang ger svar på tal till författaren Albert Viksten som oroat sig för en framtid där kvinnorna tagit makten.

Kvinnorna bolmar och klär sig som män, tar plats i riksdagen och föder alldeles för få barn, tyckte Viksten.

Hör svaret. Lika aktuellt i dag som då.
Ibland blir jag så trött på karlar.

Länk:
Bang svarar om ”mannens förfall”

Inte till salu

Det kom ett mejl. Efter att jag bloggat i snart fyra år vill någon köpa min åsikt:

Jag skulle vilja erbjuda dig en betalning för att skriva och publicera en artikel för en av mina klienter på din sida sven-ove.nu

”En betalning”? ”För” en klient? Tack men nej tack. Jag kör stolt vidare på egen bekostnad, fri och obunden som sidensvansen i grannens rönn. Bloggen hälsar och känner sig betydelsefull, dock. Bra mallig i flera timmar.

Äntligen hittad av pamparna på penningsäcken.

Kvack## Ska jag behöva ligga vaken i natt nu, och fundera på vem den där klienten är?
## Obama? Volkswagen? En kôrvkiosk i Hallsberg?
## Volkswagen är det nog.

Inte riktigt klokt

Jag har jobbat på flera tidningar, tidigare i livet. Även på Nya Wermlands-Tidningen. Det var en intressant tid och jag har goda vänner på redaktionen, även om jag inte är överens med ledarsidan.

Nu har tre personer i ägarfamiljen bett att få göra avdrag för larm i hemmen. En av dem före detta chefredaktör, en före detta vd. De nekas avdraget.

Har familjen Ander råd att bygga nytt tidningshus för en halv miljard för ett antal år sedan så har de råd att betala sina hemlarm. Det är sant. Fast saken är inte riktigt så enkel. Ett hot mot en publicist är ett hot mot demokratins kärna och hotbilden har funnits.

Det är viktigt att betala skatt. Det är lika viktigt att skattesystemet är klokt.

Att neka publicister skydd är inte riktigt klokt.

En dag på profilprovningen

Ibland provar livet en. Ibland gör Facebook det.

Så numera vet jag att jag har Kalle Ankas personlighet, är staden Paris samt pirat, kan para ihop elva av tolv inledningsrader med rätt Beatles-låt samt står för våren av de fyra årstiderna. ”Energisk, kvick och empatisk”.

En får tacke, käre farbror Facebook. Själv är du fin kontaktmöjlighet, kul tidsfördriv, effektiv dyngspridare, korkat ensidig (som blockerar naken hud men inte hets mot folkgrupp) och dyr gökunge (som tar maten ur mun på våra dagstidningar).

Skärmavbild 2015-09-23 kl. 15.55.16Samt energisk.

Du är lite november.