Excentrisk träning

Skog med snö

En del av mina träningsvänner tror att det är nyss som de börjat med excentriska övningar.

Nyss? Då har de varit excentriska i generationer.

En jag kände jagade sork med stämjärn, hammare och tålamod.
En kunde räkna upp de första tusen decimalerna för pi.
En bodde i överslafen i en byggbarack. Han hade helst bott i underslafen men där bodde hönsen. Hundarna gick mer fritt.

En hade klubbrekordet i att skita fort i skogen och sedan ansluta till gruppen igen, under söndagarnas långpass. En minut och tretton sekunder.

Jag vill INTE veta hur han gjorde.

Förmiddag i folkhemmet

Isen kommer

Personerna på bilden har inget samband
med Mora-Nisses vallningar 1945.

Första söndagen i mars. Enda dagen på året då vi kliver direkt ur sängen och till tv-soffan. Pyjamas och morgonrock på, frukost framför teven, så småningom förmiddagskaffe.

Vi vill se starten. Sedan blir det spännande att se vem som tar ledningen och därefter brukar det vara en hel del bilder på andra deltagare än eliten, vi kanske känner någon, och snart är det en som åker med i täten ett tag och refererar och, tja, vi blir sittande till långt efter segerintervjun.

Vi gillar den sändningen.

Egentligen ska det vara Sven ”Plex” Petersson. Han ska börja söndagen med ”Gomorron gomorron från Berga by” och sedan ska han måla upp den färgrika bilden av startfältet för ett folk med svartvita apparater. Före honom skulle det vara Sven Jerring i en radio med vibrerande ljusbrunt tyg – och Hilversum som en av stationerna vi kunde höra brusa. Någon gång ska jag ta reda på var detta Hilversum ligger.

Fast det var långt innan moped och därav följande äktenskap.

Vi sitter här i dag med, för jag fick ju den välsignade mopeden. Plex saknar vi fortfarande och förr eller senare kommer jag att berätta för min fru om när segraren fick stanna och valla om. Tre gånger.

Den har hon aldrig hört förut.

Ett varv och ett till och ett till

Spår av löparlycka

Bild av en annan vårvinter men samma lust.

En del dagar är det inte komplicerat alls. Du har tid en stund, solen skiner och du har fått besök av en älskad årstid som inte visar sig varje år nuförtiden. Vårvintern.

Du tar på dig kalsonger, understället, slitnaste t-tröjan, collegetröjan, ett par grova strumpor, en snusnäsduk och löpoverallen. Letar fram en yllemössa och ett par vantar och går till badrummet och hämtar löparskorna. Tar ur tepåsarna ur skorna och ser efter så att alla dobbar är kvar.

Solen skiner. Hon glittrar på skaren ute på gräsmattan när du sitter på trappan och tar på dig skorna. Inte gå med broddar på träverandan, det är lagen. Den lagen har du hittat på själv.

På verandaräcket ligger gps-klockan med antennsidan vänd mot tolv satelliter, det vill säga uppåt. Lägger du henne rätt och inte har varit ute i världen och rest och förvirrat henne, så hinner hon precis få kontakt med de tolv där uppe, under tiden som du knyter skosnörena.

Du tar på dig klockan, knäpper bort den förra löptiden och nollställer. Går försiktigt över plattgången med broddarna, ut på gräsmattan under körsbärsträdet och knäpper igång. Löpsteg och klocka.

Det är vårvinter. Den hoppfullaste av årstider. Samtidigt fin vinter och löftesrik vår. Skaren sprakar skönt för varje löpsteg du tar förbi lekstugan, över bäcken och ut i snön bredvid gångvägen västerut.

Älskade snöpuls. Du har varit löpkonvalescent hela hösten och sedan har du ägnat vintern åt försiktig rehablöpning. Långsamt trappat upp tiden du sprungit och sträckan. Det har varit kallt ibland så du fått avstå från utomhuslöpning, du har varit förkyld en gång och du har varit bortrest och upptagen.

Inte gör det någonting. Du har tid. Nu svänger du ut på övre delen av gatan, söderut mot gångvägen, svänger höger och ut på ängen. Din kära äng som du gått över och sprungit över så många gånger.

Det är veligt väglag, för så är det om vårvintrarna här på trakten. Asfalten är ren men full av isfläckar samtidigt som skogar och gärden är fulla av snö, halvannan decimeter med snö med två centimeter skare överst. Du skulle behöva springa utan dobbar på gatorna och med dobbar i skogen. Tjohoo!

En enkel ekvation att lösa. Du har ju ängen. Det går en stig över den, lagom isig. Följ den. När den delar sig svänger du åt höger. Följ stigen bort till vägen mot friluftsgården. Där svänger du söderut i snön, fast det inte finns någon upptrampad stig där. Glad som en tvåmånaders renkalv pulsar du fram bredvid vägen, fortfarande på ängen, fortfarande skiner solen.

– Detta är kul. Jag har ju ängen.

Du fortsätter runt hela. När du kommer tillbaka till startpunkten följer du stigen igen, samma väg, svänger höger på isstigen och sedan snöpuls söderut och runt. Runt och runt och runt.

En del dagar är det inte komplicerat alls.

Bekännelse

Dubbelklick

– Hur har du’t?
– Tack bra, det gick som jag trodde. Jag blev inte hammare och spik-pensionär, jag blev en blyg dubbelklickspancho.

En vanlig enkel Enter-desperado.

# I natt, för många år sedan, brukade jag åka på det obligatoriska uppdraget för varje redaktion med självaktning den 15 februari.
# Att bevaka kommunens inlämningsställe för självdeklarationer minuterna innan 24.00.
# Sist in vann. And every digit was analog, som vi säger på Grossbolstorp.

Mobilgrannen hör av sig

sms-granne

Det kommer ett sms. (Läs det själv här ovan). Ung man på Västkusten med kontaktbehov gör ett friskt försök att väcka mitt intresse. Han har mobilnumret efter mitt.

Förr gick folk med flyttgröt till nye grannen i huset intill och sa välkommen. Nu är det telefonnumret bredvid som gäller. Allt ändrar dom på.

Intressant.

Detta kommer att få konsekvenser som vi i dag har svårt att förstå. När parkerade du bredvid din bilnummergranne senast och vevade ner rutan för ett raggarprat? När for du hem till människan med personnumret intill ditt? När tog du en träningsrunda med flickan som har sekunden sämre pers på maran? En fika med han som är en centimeter kortare?

Möjligheterna är oändliga. Tack, västkustvisionär.
Hur har ni det, ni som är siffran efter? Har ni hönne klöve ve’n?

Hönne – hunnit, klöve – kluvit, ve’n – veden.

Bäst och sämst på jobbet, 21 minnen

Version 2

Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
GöstaKlassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.

Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.

Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.

Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Billy näraMest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.

Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?

Min nya uppfinning

Robotsnöslunga

Den där stunden om söndagsmorgonen när du vaknar och tänker att: ”Gôtt å få ligga och dra sig men synd att det är måndag i morgon”.

Den där stunden en sekund senare när du inser att: ”Vänta, hallå, det finns inga måndagar mer”.

Dagledig. Detta poetiska ord. En minut levde jag så, det var 60 fina sekunder. Numera fyller jag mina dagar med Viktiga Sysselsättningar. Först var det kladdarna, sladdarna och laddarna, sedan diskettdrivorna och CD-romskivorna. När det var klart gick jag över till min nya uppfinning. En robotsnöslunga, modell mini, stor som en skata första vintern.

Robotsnöslunga miniJag ser redan framför mig hur hon muntert kanar omkring planlöst hit och dit på tomten och garageuppfarten och sprutar snö åt alla håll.

Då blir det roligt.

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1

-Hur går det? undrar bekymrade vänner på sociala medier. Jag har ju lovat att förvåna mig själv år 2016. Då ska jag byta plats vid köksbordet, för första gången sedan hösten 1974 när vi fick gemensamt hushåll.

Jotack, jag har klarat det fint. Jag är förvånad själv. Den här karln har inga problem med att flytta till den andra sidan, så att hon som jag älskar ska se gångvägen och fågelborden bättre. Då kan vi alla dessutom ta oss förbi bordet lättare, om vi ska till köket, nu när inte jag sitter i vägen. Med vi alla menas hon som jag älskar. Det är när jag sitter i vägen jag är i vägen. När jag inte sitter i vägen är jag inte i vägen.

Förvåningen kommer när det inte är jag som protesterar utan hon.
– Men kära nån, säger jag bevekande, du har ju alltid sagt att du vill byta, så du ska kunna…

Det har hon inte alls.

*

Förhandlingar har inletts under öppenhjärtliga former. Vi har kommit så långt att vi är överens om formen på förhandlingsbordet. Det liknar vårt köksbord.

Under tiden kommer min röst från en obestämbar plats i rummet.

Backen är sig lik men inte jag

Flyger över snön

Arkivbild.

Mitt i elljusbacken tittar pulkabarnen förundrat på mig. Vad håller den där på med? Jag har startat i vanlig takt, den fart jag hade innan skadan, men nu märker jag skillnaden. Backen är sig lik men det är inte jag. Sista tio metrarna innan krönet är det svårt att kalla löpsteget löpsteg, jag stapplar.

Allt har börjat med glädje. Den glädje som bara en blivande runda i decimeterdjup snö och fem minusgrader kan ge åt en människokropp. Äntligen har snön fallit över sydvästra Svealand, äntligen har jag kommit så långt i min rehablöpning att jag får springa sju minuter i sträck, mitt i passet.

Klaga inte på rehabiliteringen, den har jag uppfunnit själv efter att ha sneglat på en idrottsläkarspalt på nätet. Den här gubben ska inte ha något återfall i benhinneinflammationen, det är det enda viktiga. Återkomsten får ta sin tid, det struntar jag i, jag ska inte till Rio i sommar i alla fall. Möjligen Tokyo-OS 2020.

Eller möjligen inte.

Just det, när Rio-OS går i augusti, då är en annan pensionär och kan titta på marathonlöpning på tv hela nätterna. Tjohoo!

Första gången med broddar
Medan den kära vännen sätter broddar på löparskorna klär jag mig i dubbla lager. Munnen vattnas och benen spritter men lungorna är mer eftertänksamma. Idioten cyklade inte, idioten simmade inte… För första gången denna vinter får jag lov att gå i foppatofflor över verandan när jag ska springa. Den är i trä och jag tänker inte sätta dubbspår i trävirket. I stället får jag snällt sätta mig längst bort på trappan och snöra på mig skorna där.

Rehablöpning. En minut gång, en minut lättjogg. Så började det för sju veckor sedan. Sedan dess har jag tränat på att hålla igen och lyckats fint med det. Ibland glömmer jag att titta på klockan när jag springer men det jämnar ut sig. Enda gången benhinnorna muttrade på allvar efteråt, var när jag lyckades vinterbada fullt påklädd långt borta i Skivedskogarna och fick halvskynda mig i en timme, hem.

Sträckan jag får springa har ökat, vecka efter vecka. Meningen är att jag ska kunna springa 30 minuter sammanhängande i lätt takt vecka 3, 2016. Då har jag verkligen inte jäktat med upptrappningen.

Själen sjunger
Skorna på, tar gps-klockan från verandaräcket. Det brukar ta lika lång tid för henne att hitta satelliterna som för mig att knyta skosnörena. Först en minut gång, sedan en minut spring. Kylan smeker kinderna, när jag passerar Lindåsgatan trillar redan tårarna, snart springer jag förbi Backsippans forna fritidshem och då är det ännu värre. Borde jag ha lämnat glasögonen hemma? Nej, gränsen går vid 10 minus.

I början är det välplogad gång- och cykelväg men ändå tillräckligt med packad snö för att broddarna ska trivas. Utför går det lätt och nere på platten mår ben och lungor fortfarande fint. Själen sjunger, tass tass tass mot Grossbolsgatan när jag viker höger ett tag, innan jag svänger in bland husen på Hantverksgatan. Ute på Storgatan viker jag vänster och strax vänster igen, ut i lössnön på gräsmattan bakom skolan.

Älskade snöpuls.

Sju hela minuter
Spår av löparlycka
Där far jag runt några minuter sedan. Sju hela minuter närmare bestämt. Så långt har jag inte sprungit i sträck sedan budkavle-DM i september. Änglarna sjunger.

Går en minut igen och sedan ligger elljusbacken väster om Pingstkyrkan där lockande som alltid. Fullt med barn och pulkor på glid, vad gör det. Det finns plats för en 64-årig farbror med drömmar.

Där drömmer jag mig nu uppför, steg för steg sedan, medan pulkorna viner kring benen.

– Vad i all sin dar håller den där farbrorn på med? undrar barnen. Det undrar mina lungor med.

Dom ska härdas.