Här är några texter jag inte publicerat:
Den med råd till youtubetjejen i Grums, hur hon ska krishantera och vända en dålig sak till en bra. Den om en lokal värmländsk redaktör som borde läsa Matteus 7:3, gärna i 1917 års översättning. Den från universitetet, när jag blev … asch dä kvetter.
Det är som med foton på människor som dött i olika olyckor. När jag var journalist såg jag ett antal sådana bilder på redaktionerna. Fotograferna hade knäppt dem, för mitt i ögonblicket fanns inte tid att grunna över publiceringsbeslut, bilderna måste tas. Helst diskret.
Publicerade blev de aldrig. I dagarna har vi sett ett undantag från den regeln, men det var ett nödvändigt undantag.
Hur tänker de?
Nu pratar jag om texter igen: jag tror vi är många som behöver formulera saker och ting i ord. Skrivandet hjälper oss att förstå världen. Det är bara det att allt måste inte publiceras.
En del är ointressant för andra. En del är för elakt. En del är så privat, att bara den elakaste nyckelromanförfattare skulle komma på tanken att skicka ut de orden i offentligheten.
Jag kommer aldrig att förstå hur vissa av dem tänker.
# Ändå är jag naiv. Gång på gång glömmer jag hur lätt det är att bli missförstådd.
# Skriver du om en synål är det alltid nån enögd jävel som tar åt sig, sa Fritjof Nilsson Piraten.
# Det finns de som jag vill SKA ta åt sig också, men det är en annan historia. Det är inte de enstaka lokala redaktörerna och youtubeprofilerna som är huvudproblemet i världen.
