Solidaritet – Sida 26 – SVENSSONS SLÄNG

Min köttbullstanke i Värmlandsbro

Reser genom Västsverige, från hav till välbekant skog. Ser yrkesskickligt folk bredda Europaväg 45 i Dalsland, promenerar vid vackert vatten i Åmål, äter kravköttbullar med hemlagat potatismos på Grön Ko i Värmlandsbro. Tänker på en politiker jag gillade, Halvar som var med och såg till att 45:an blev Europaväg.

Alla dessa kämpar. En slåss för vägar och kollektivtrafik, en annan för giftfri mat och allmän kotrivsel. Överallt finns de.

Himmelskt goda är köttbullarna, moset har precis rätt tuggmotstånd. Kaffe i solen efteråt, på planen där så många känt resfeber inför sin stora eller lilla resa. Grön Ko var järnvägsstation en gång i tiden.

Maten här är inte berest.

Det är bättre att människan upptäcker att jordklotet är runt än att köttbullen gör det.

Trivs.

Det mesta som är kass börjar med klass

Jag har min Att göra-lista för livet efter arbetslivet. Tredje punkten är: läs en klassiker i månaden. Minst. Nyss satt jag i solen med Det ondas blommor av Charles Baudelaire. Den ska inte läsas av naturälskande 65-åringar när lövsångaren viskar fem meter bort, så mycket vet jag. Hur viktig boken än var för modernismen.

Fast visst finns där enstaka dikter och rader som fortfarande talar till mig, även när jag slutat gymnasiet. Här är en: ”… så skön som dårars dröm kan ej de vises vara”.

Ibland vill jag inte vara klok. Ibland vill jag inte vara förnuftig. De där dagarna när jag håller med den drömmande dåren på min högra axel:

– Skriv inte en massa kompromisser på bloggen du har! ropar han och knyter näven. Vi har för mycket kompromisser och försiktighet. Skriv att det enda som kan rätta till alla problem på jorden, utom ditt höga blodtryck, är om vi gör världen rättvis och avskaffar klassklyftorna.
– Fasen vet om det inte skulle hjälpa mot trycket ditt med. Det finns ett skäl till att det heter förtryck.

Ibland önskar jag att jag var som han. Det mesta som är kass börjar med klass.

Den ramsan älskar jag redan.

Om tuppar, hav och hur jag blir kär på annat håll

1.
MORGON. Vandrar på vulkanön, mitt i blåsvarta mörkret 62 minuter innan solen går upp. Då hör jag det på långt håll, för första gången sedan vi sålde gården i Nyed 1968. Någonstans i en spansk bergsby berättar en tupp att det är morgon.

Mig får han att gå en hel dag och viska sången inom mig, den om Spanien som vi sjöng på varje gymnasiefest.

Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.

Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Nu är jag framme vid stranden. En ivrig hund talar tydligt om att jag bör gå en annan väg än den han vaktar. Jag lyder dig nu, säger jag till hunden. Jag lyder dig nu.

Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

2.
EFTERMIDDAG. Siesta i vissa av butikerna. Svartklädda expediter släntrar in på tapasrestaurangen Good Times på gågatan Calle Limones för en snabb hamsandwich och cocacola. Sedan nödvändig vila.

Den spanska kvällen är lång, tolv och en halv mil från Afrika.

3.
KVÄLLNING. Springer efter havet. Jaha, där är det. Ständigt denna dikt av Göran Palm. Precis som i bokhyllan på Grossbolstorp.

# Dagen efter att jag skrivit detta i min svarta anteckningsbok ser jag i mobilen att författaren Göran Palm har dött, efter ett gott och viktigt livsverk.
# Tack för Indoktrineringen i Sverige. Den öppnade mina ögon. Tack för Havet.

4.
ÄNNU SENARE KVÄLL. Det är något magiskt med språk. Danska i kön till receptionen när vi checkar in, karlskogamål i bussen hit, spanska överallt förstås och malligast är två tyska damer i designkläder som slår sig ner vid restaurangbordet bredvid vårt.
– Clean it up from other people, please! Städa upp det från andra människor, tack.

Allt går att säga. Öppna munnen och du berättar mer än du tror.

Hur kom någon på att stol heter stol, sol sol och skrynkliga kanariska potäter – potäter? Eller ja, papas arrugadas. Gesterna sedan, gesterna.

När jag för många år sedan for i chartrad buss till Venedig charmade en gammal mormor varenda kypare i Italien genom att oförfärat beställa mat på bred Sunnedialekt. De döpte henne genast till La Mama och gav henne exakt det hon ville ha. In i minsta detalj.

Språk vill inte separera människor. Språk vill bli förstått. Allt sitter i viljan.
– En köttbet å klöftpotatis. Å peppersås.

5.
EFTERTANKENS TID. Det finns också den ordlösa kommunikationen. Bilisterna i Playa Blanca kör som i San Francisco 1992. Lugnt och medmänskligt. Visst finns här ivriga 25-åriga män, vi är dock i Spanien, men de flesta stannar vänligt när jag kommer joggande och stoppar min gps-klocka.

Snäll gest med handen. Spring du, jag väntar.

Vid rondellen intill busstationen tackar jag med handen höjd och mimar ett tacksamt ”Thank you!” med munnen, innan handen finner sig och skickar tummen upp på det internationella facebookspråket. Hon svarar med samma tecken tillbaka och jag är kär.

Just så. Just så enkelt kan livet vara.

När jag sprintat över gatan med magen indragen far hon vidare och jag blir kär på annat håll igen.

(Lanzarote, april)

Vänta, det namnet känner vi igen

Någon nypolerad Reinfeldt-gata eller mörk Bohman-gränd ser vi inte till. Däremot är en annan statsman känd på kanarieön Lanzarote. En av de större avenyerna i huvudstaden Arrecife har fått sitt namn efter Olof Palme.

Han som en gång sa såhär om sin socialism:
Palme i SVT:s valdebatt 1982:
Därför är jag demokratisk socialist

Inte var jag alltid överens med Palme, det är jag fortfarande inte. Fast visst längtar jag efter visionen, argumentationsförmågan och regeringsdugligheten. Plus att han vågade tala stolt i 3 minuter och 57 sekunder om socialism i en valdebatt.

Han ser inte ängslig ut en enda gång när han säger ordet.

Klicka på länken och lyssna nu. Det är inte Karl Marx, det är inte Axel Danielsson ens, men det är förbaske mig vackert.

(Lanzarote, april)

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Jag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)

Pedantens kompis människovännen

En gång kände jag en ung man som avskydde det värmländska ordet bôs. Det betyder skräp, om man översätter det, men det var dialekten i sig han ogillade. Håret krullade sig i nacken på honom var gång vi sa det. Vi provade många gånger, det fungerade hela tiden. Bôs: krull.

Den senaste tiden har jag funderat över mitt eget förhållande till bôset i världen. Inte buset alltså, utan bôset, det skräpiga, fumliga och avvikande.

Visst, jag har en pedant inom mig. På jobbet vände örat på varenda kaffekopp åt samma håll i skåpet, när diskplockningen låg på mig. Här hemma ägnar jag mången ledig stund åt att plocka och lägga rätt.

Nu är det bara så att pedanten har en kompis. Människovännen. Han som anser att humanismen börjar med uslingarna. Det är inte vår behandling av de välartade som visar vilket samhälle vi lever i. Det är hur vi behandlar de besvärliga.

Så bedömer han även folk.

En chans till
På fritiden är jag med och administrerar en facebookgrupp. Den börjar bli stor, ämnet väcker starkt engagemang och vi behöver regler ifall gruppens diskussioner ska fungera. Så fort någon vildhjärna bryter mot de enkla reglerna, gissa vem som raskt vill försvara syndaren och ge honom en chans till? Den här karln förstås.

Ibland får jag som jag vill. Vad hjälper det? Rätt ofta går det högst en dag innan bôset blir till bus och vildhjärnan vrålbryter mot våra regler igen.

Då blir pedanten i mig ilsk.
Medmänniskan i mig bara ler generat. Han lär sig aldrig.
Han vill inte lära sig.

### Pedanten: ”Bara en sån sak som att leta fram en vinterbild nu, långt in i april.”
### Pedanten: ”En bôsig bild också.”
### Medmänniskan: lägger ut bôsbilden. Stolt.

Tre ting lärde vi ut

Inte kommer jag till någon himmel
Jag tror inte på någon himmel
och då finns den inte

Inte får jag tala med någon Sankte Per
Jag tror inte på någon Sankte Per
och då finns han inte

Men om han likafullt har lurat mig och finns
och tror på mig
och ställer frågan vid sin pärleport
vad jag har varit bra för i mitt liv?

Då ska jag svara:
– Vi lärde våra barn språk och skratt och solidaritet.

Träligt att vi inte kommit längre

Internationella kvinnodagen är inget jag vill gratulera till. Är det inte sorgligt att den ska behövas?

Min syn på 8 mars är som på nykterhetsrörelsen. Bra att den finns, synd att den behövs. Vore inte världen galen och patriarkalisk, vore inte alltför många människor giriga, vore inte den råa kapitalismen rå, vore inte alltför många kulturer kvinnoförtryckande och vore inte alltför många män husbehovsmansschauvinistiska – så skulle det inte behövas någon internationell kvinnodag.

Nu är den nödvändig.

Här kunde jag alltså skriva om kvinnor som inte törs gå ensamma hem genom staden vid tvåtiden på natten. Jag kunde diskutera könsstympning, kvinnors pensioner, kvinnosyn i reklam och medier eller målgången för dameliten vid årets Vasalopp.

Bedrövligheter finns det gott om.

85 procent av lönen
Men låt oss titta på lönerna i stället. År 2014 gav LO ut sin rapport Hundra år av ojämlikhet. Där berättar rapportförfattaren Mats Larsson att år 2012 var den genomsnittliga månadslönen 4 800 kronor lägre för kvinnor än för män. Bland arbetare var skillnaden 3 100 kronor och bland tjänstemän 7 700 kronor. Räknat i procent motsvarade kvinnors lön 85 procent av männens lön bland samtliga anställda, 88 procent bland arbetare och 80 procent bland tjänstemän. Klass och kön var gemensamma nämnare för alla löneskillnader.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män minskade under 1960- och 1970-talen när kvinnolönerna togs bort ur kollektivavtalen, berättar Mats Larsson. Den utjämningen upphörde på 1980-talet. Därefter har löneskillnaden bara minskat marginellt.

100 år eller 10 år?
Med nuvarande löneökningstakt kommer det att ta drygt 100 år innan löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner. Det gäller bland både arbetare och tjänstemän.

Löneskillnaden skulle dock försvinna på ungefär 10 år om lönerna ökade med en procentenhet mer per år för kvinnor än för män bland arbetare och två procent mer per år för kvinnor bland tjänstemän. Om det bara inte hade varit för Girigheten och hans bröder Klasskillnaden, Schauvinismen, Kapitalismen och Patriarkatet.

Färskare siffror
… men lika dystra:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2016

### Internationella kvinnodagen växte fram i arbetarrörelsen i Europa före första världskriget, skriver Nordiska museet.
### Kämpa, kvinnor! Det är en skam att vi inte ens har jämställda löner år 2016.
### Kämpa, män.

Där alla svaren fanns

En gång i tiden var allting lätt. Svaret på varje fråga fanns i en bok jag hade, bara jag tolkade den rätt. Tolkade du fel var det en felaktig tillämpning, en särskild sorts synd.

Du skall tillämpa korrekt.
Uj vad vi tillämpade.

Jag gör inte narr av de åren. De var viktiga. Vi hade förstås fel om demokratin men tidsandan präglade både mig och världen för lång tid. Utan 60- och 70-talens upprorsår hade journalister fortfarande skrapat med foten åt makten och kallat ministrar för Ni och kvinnor för Fru eller Fröken i intervjuerna.

Häromdagen beställde jag boken igen från ett antikvariat, eftersom jag hade gett bort min gamla till en vän redan på gymnasiet. När paketet var hämtat och öppnat skulle jag ställa in den i rätt hylla. Bara för att ha en. Då stod det en likadan citatbok där, beställd för ett år sedan från en annan webbshop.

År 1966 paraderade en miljon kineser i Peking med boken i handen, framför sin partiordförande. Jag misstänker att de är lika glömska som jag 50 år senare.

Utan en folkarmé har folket ingenting.
Lär att ”spela piano”.
Alla reaktionärer är papperstigrar.
Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.
Tjäna folket.

Ett tag kunde jag hundratals sådana citat utantill. Det fanns ett för varje situation, våra lärare i historia och socialkunskap höll på att bli vansinniga.

Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva.

Varifrån kommer de riktiga idéerna? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena.

Den som inte fruktar döden från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen.

När vi hade ont om pengar i slutet på månaden:
Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet.

När någon hoppade av vår organisation:
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.

När det gick bra på något område, från skolans novelltävling till Skärholmenfruarnas protester mot mjölkpriserna:
Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.

Vi hade fel om demokratin. Vi hade fel om folkrepubliken Kina. Vi hade fel om vi trodde att lösningen på varje konkret problem kunde läsas i en liten citatbok i bakfickan på jeansen. Men så fanken att vi hade fel i protesterna mot pamparna på pengasäcken. Svenska folk, ät mera gröt, gör mera uppror! Rättvisa är ingen dum paroll.

Det står inte i lagen att en vd måste tjäna 54 gånger så mycket som en arbetare.

### En av mina första skrivhjälpredor blev Maos föreläsning i Yenan 1942 om schablonmässigt skriveri i partisaker. Fast den hade jag hittat i en tjockare bok, här är två citat:
### En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem.
### När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna?

Veckans gofika

Visst har jag gjort budget för det nya livet. Ifall. Veckans gofika på lokal sker i bibliotekscafé på annan ort, det är tisdag och i min värld är semlan lovlig. 52 kronor med kaffet. God. Jag behåller kvittot.

Bredvid fatet mumlar Göran Greider klokskaper i en öppen bok, mitt i solstrimman:

”De bästa socialarbetarna
kommer själva ur den svenska misären.
Jag vet en som nu ringer på dörrarna
i det hyresområde där han växte upp.”

Sol över textilorten, hjulen rullar och tangentborden rasslar men jag tänker på den som ringer på dörrar.

På semlor som inte finns.