En otidsenlig människa?

Klädd

Skrivövning: Året är, ja vilket då? Vilket decennium talar vi om? Vad ser du? Ser du en man eller en kvinna? Hur är hon eller han klädd? Varför?

Vad säger skorna och kläderna oss om mannen eller kvinnan? Vad tycker den människan om? Märker du någon glädje, några bekymmer?

Tänk ut en text. Fundera över vad som ligger bakom de olika detaljerna, se vilka betydelser de bär. Skriv ner texten.

# Det tar tre generationer att skapa en gentleman och trehundra år att skapa en gräsmatta, säger engelsmännen.
# Struntprat, svarar jag.
# Välj den mossiga typen, då går det fortare i båda fallen.

Ett dagsverke

Vägkant

Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.

Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.

Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.

Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.

Sanningen om jobbena

– en dikt

 

”Di kommer hit å tar jobbena
för oss”.
Ӂ inte jobber di,
bare lever på bidrag”.

”Ha ja hört”.

Viktor Root 

 

# Skriven när Viktor lyssnat på dumheter från en som levt i trygghet hela sitt liv. ## Inspirerad av en krönika av Sven L-O Johansson. ### Här är en annan favorit. Klicka och läs – och kom inte och säg att det är invandrarnas fel om servicen blivit sämre. 

Viktor Root har tre egna sidor här på webbplatsen. Vete fangen hur det gick till. Den med dieten är bäst.
Länk: Viktor Root Länk: Sanningen Länk: 24:7-dieten

På väg att bli mycket allvarligt

Taggtråd

Läget är på väg att bli mycket allvarligt, skriver en vän. Ja, sannerligen.

I Danmark får Danskt folkeparti nästan 22 procent i valet och parti efter parti har gett upp inför invandrarfientligheten.

I Sverige går Sverigedemokraterna framåt och det som vi för 40 år sedan trodde var otänkbart sprids helt öppet i sociala medier och uppgivna sinnen: rasismen. Även här i landet sneglar flera partier på den danska lösningen, att ge upp, att lägga sig nära de invandringsfientliga. Här där folkpartiledaren Bengt Westerberg en gång vägrade sitta i tv-soffan bredvid Ian & Bert på valnatten.

Ryggradslösa jävlar skriver jag inte om folk, inte om partier som studerar danska skenlösningar alltför noga heller. Det är jag för väluppfostrad för. Vad jag tänker får du gissa själv.

Driv på regeringen
Många upplever att de främlingsfientliga har svar på tidens frågor, tycker min vän, genom att de riktar ljuset mot de svagaste och en del makthavare.

”Klassisk farlig högerpolitik. Hur möter vi dessa? Fackföreningsrörelsen har ett stort ansvar. Centralt och ute på golvet. Nagla fast orättvisor, ge perspektiv, driva på regeringen och ta aktivt strid i viktiga frågor. Idag driver arbetare och tjänstemän mot den yttersta högern i brist på perspektiv från de som vill kalla sig vänster. Upp till kamp säger jag från den svenska blomsterängen i midsommartid och det är mer än en paroll.”

Det är en glädje att ha kloka vänner som Janne Hesselstedt. Det är en sorg att han ska behöva ägna sina sommartankar åt hur vi ska bli av med något så onödigt men farligt som rasism, främlingsfientlighet och växande fascism.

Gyttjebad i mittsörjan
Jag tror Janne har rätt. Nu är hög tid att facket tar strid på allvar, både arbetarnas och tjänstemännens organisationer. Strid för människors lika värde, strid för solidariteten. Samma krav måste ställas på alla våra demokratiskt sinnade partier. Det är dags att börja inse hur allvarligt läget är. Nu är det vår tur att ta över initiativet i folkupplysningen.

Lösningen är inte att varenda parti lägger sig nära de andra som kladdiga gyttjebadare i en allmän mittsörja, lösningen är att vi får tydliga skiljelinjer i svensk politik igen. Börja med det. Ni måste sluta vara levande opinionsinstitut och bli partier igen. Gå tillbaka till er själ, var och en. Det är alltid bäst att ha sin egen och hålla fast vid den. Häng inte efter alla möjliga opinioner ni tror att ni hittar, i mörka skrymslen och vrår, gå tillbaka till er egen väg och dra med er opinionen i stället. Lys över landet.

Nu får ni sluta leka låtsas-sverigedemokrater, några av er.
Läget är på väg att bli mycket allvarligt.

# Jag försöker låta bli uttrycket ”Vad var det vi sa?”.
# Efter Fukushima var det frestande.
# Efter vad EU gjort för den svenska och europeiska medmänskligheten är jag starkt frestad igen.

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Vad är det vi tränar?

En text till mina vänner, ni vet vilka ni är.

Jag har kommit på vad som händer när jag springer.
Det är då jag liftar med mitt undermedvetna.

*

Tro inte att det är kroppen du tränar. Den figuren åker bara snålskjuts. Det är sinnena du tränar. Du trubbar av slösinnet, vilminnet. Skärper smärtförträngar’n. Trimmar sinnet som vill brinna, hinna, vinna.

Hjärnviljan.

Jag har kommit på vad som händer när vi kämpar. Du som har Värken, du som Över Huvud Taget Har Svårt Att Röra Dig, du som tränar kroppen i att löpa lätt i motvind och medvetande. Kampen är en vän. Han vill inte veta vart vi ska, vad vi kunde i går, vad vi har på banken eller vad vi blir i morgon.

Kom igen nu, säger han snällt, ibland hårdhänt. Kom igen nu, dit bort orkar du… pekar han på en gatlykta, en köksbänk, en uppgift som egentligen är omöjlig, både i går och i morgon. Kom igen. Nu. Nu kan du.

Det händer att han har rätt.
Då är det inte kroppen vi har tränat.

Inte först.

Sverige dör säger Telefonören

Skörd

Telefonören ringer. Han är arg på alla dessa köpcentra som växer som maskrosor ur matjorden. Sverige dör, säger han.

– Nåja.

– Jo, nuförtiden går du ut och äter, in och skiter och det krävs milvis med filkörning för att du ska få lite frukost. Nu har till och med Säffle fått en asfaltplan med butiker en bra bit bort. Guttane, vad är det för namn?

Då går jag till bokhyllan. Säker är hon inte, bokhyllan, men det kan vara så att Guttane var ett stycke mark som en frigiven träl fick lov att bruka.

– Du ser, säger Telefonören. Det fungerade ett tag men nu är vi tillbaka i träldomen.

Vi log och förstod

Kamera

En gång fick vi inbjudan till en pressaktivitet. Det var en förening av mindre slag som ville berätta något viktigt.

Så gör många, det är ingenting konstigt med det. Vad vi fäste oss vid var sista meningen i brevet. Än har jag inte sett någon modern kommunikatör skriva lika direkt svenska:

Medtag fotograf.

Skulle vi glädjas åt er död?

Mysteriet Melvin2

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Tack, tiggare

Vi borde tacka tiggaren vid vår Konsum-butik. Vår fina butik, det menar jag verkligen, med massor av mättande mat och miljonlön åt forne vd:n.

Vi borde tacka den avsatte vd:n också, men det är en annan historia. Han som fick för mycket och fick gå när journalisterna berättade.

Vi borde tacka journalisterna, även det får vänta. Såg du hur väl de behövdes? Har du någonsin sett ett facebookinlägg som avsätter en kooperativ vd efter att denne hittat på att ge sig fantasilön? Inte jag heller. Till sådana berättelser behöver vi media.

Tack, tiggare, du visar oss Europa så fint. Allt blir så tydligt på våra trottoarer. Med en enkel rörelse med penningmuggen skiljer du varm från hårdhänt, känslosam från känslolös, girig från generös.

Det är så lätt. Allt vi behöver göra är att lyssna efter vilka som hälsar tillbaka när de hör ditt hej och se vilka som möter din blick. Jag skulle ha svårt att älska en människa som inte hälsar tillbaka. Svårt att anställa en som inte gör det. Fast du sitter på vår stenläggning.

Tiggare i ForshagaHej själv, tiggare. Vet du, det är inte ordet tiggare som är skamligt. Det är att det behövs. År 2015 är det ett yrke här på trakten igen. Det är därför vi skäms, det är därför vissa blir rädda och andra arga.

Tack för att du gör världen tydlig. I mitt liv har klyftorna i Forshaga aldrig varit så stora.

Nu syns de.

# Några länkar om tiggardebatten, i dag och historiskt