Kan det bli tydligare?

Middagsvila.001

Vilar middag för att jag kan. Jädrar va’ gôtt.

I tjugo års tid avslutade jag var tredje lunch på jobbet med att föreslå att vi skulle införa middagsvila.
– Vi kunde ha madrasser som vi tog fram. Chefen kunde läsa högt ur affärsplanen tills vi somnade. Han själv med. Varenda dag.

Ingen förstod att jag menade allvar.
Tio minuter, det skulle ha gjort susen.

Högst femton.

### ”Vile medda” sa vi på sågen i Molkom. Vila middag. Den gången hade vi en timmes lunch, själv sov jag på ett virkespaket.
### I min ordbok står ordet vila mitt emellan viktualier (vilket betyder matvaror, livsmedel) och vild.
### Kan det bli tydligare än så?

Skamligt att ha händerna i fickorna

Klädd

Låt oss prata om skammen. Det är en finurlig känsla.

Saken är den att jag försökte måla upp en ögonblicksbild ur mitt nya liv för ett tag sedan, på Facebook:

I dag har jag gjort det som jag fantiserade om förr om åren. Suttit ute i solen mitt på dagen en vanlig torsdag, lyssnat på takdropp och grönfink och läst. Länge. Utan att skämmas. Trivs.

En högst ordinär uppdatering, även om vänliga vänner både gillade och kommenterade. Språket hackar, naturskildringen är tunn. Jag är visserligen stolt över att nyss ha lärt mig hur grönfinken låter om våren, men det syns inte i formuleringen.

Jag kan inte fåglars läten särskilt bra utan tar dem oftare på utseendet. Helst ska det vara frusna fågelbordsfåglar.

Där hade ingen tid att sola
Nej, det som skiljer texten från andra jag skrivit är skammen. Det är klart jag suttit i trädgården och solat en vardag förr, men inte i timmar. Bara om det varit semester.

Du kan ta småbondesonen från småbruket men aldrig småbruket från småbondesonen. Där jag växte upp var det ingen människa över tio års ålder som solade länge. På en vanlig vardag? Aldrig i livet. Det fanns för många verktyg, för många munnar som ville ha mat i stior, bås och stall. För mycket ved som behövde klyvas, staplas eller bäras in.

Jag brukar säga att vi var den sista generationen i landet som lärde oss skämmas över att gå med händerna i fickorna. Det var ett tecken på att du var lat och sysslolös.

– Fryser du om händerna? sa de vuxna. Tog jag sedan inte av mig luvan när jag mötte någon utanför familjen kunde det komma ett spydigt:
– Har du ägg i mössa’?

Sista gången jag fikade där
Skam. Det var ena sidan av saken. Skam – eller å andra sidan yrkesstolthet. Har du dessutom haft jobb i offentligheten eller fått din lön av skattebetalarna, som jag ofta fått? Då sitter du inte och rullar tummarna på brinnande arbetstid när folk ser det. Inte annars heller för den delen.

– Ska inte du jobba nu? sa servitrisen på cafét i den lilla köpingen i Småland där jag var lokalredaktör. Hon var färsk prenumerant och tyckte jag fikade för länge med Anki på konkurrenttidningen.

Det var sista gången jag drack kaffe på det konditoriet, men det är en annan sak. Jag tycker ju om arbetsmoralen. Varför skulle jag annars skriva det här?

En ska göre rätt för sig. Fryser du ôm hännera?

## Tiderna förändras.1960 hade inte ens en folkpensionär satt sig på en stol i trädgården med Oscar Wilde i näven, mitt på blanka torsdagen. Inte där jag växte upp.
## Trots att de gamle läste mer än jag gör nu.
Farfar
## Farmor hade säkert bakat matbröd och stoppat strumpor. Farfar hade gått med lien på några dikesrenar.

Förbjuden frukt på torget?

Peace.001

Jag är för en stark upphovsrätt. Jag tror inte på stöld som metod. Dessutom har jag delvis försörjt mig tack vare just upphovsrätten i många år.

Fast – är det verkligen klokt att bestämma att offentliga konstverk får avbildas i papperstidningar men inte på nätet? Utan ersättning, vill säga. Hur långt ska detta gälla?

Den här bloggen får alltså inte avbilda fredsgudinnan på Stora torget i Karlstad, där hon bryter soldatens svärd och sätter foten på hans huvud. Hur är det med bilden ovan, gills den? Är den ett eget självständigt verk och alltså lovlig?

Jag gör inte narr av upphovsrätten.
Jag är bara förvirrad över beslutet. På 1970-talet skulle vi ha uttryckt det så här på torget, på bred kallstadialekt:

– Men va’ bli’lä?

Gissa varför cheferna och favoriterna slipper

Dislike

Fördelen med kontorslandskap är andra halvan av ordet. Du har vidsträckt utsikt, det är ett himla liv överallt och du hör intressanta biologiska ljud. Det är därför det kallas landskap. Något kontor är det inte, för på riktiga kontor får du något gjort.

Den som av besparingsskäl inför kontorslandskap brukar sällan själv sätta sig däri. (Gammalt djungelordspråk).

Det är inte besparing, allt som kallas så. (Ännu äldre djungelordspråk).

Mången företagsledning förstår sig bättre på lokalers yta än på människors inre. (Färskt djungelordspråk).

Jag har jobbat tätt på kontor på SOS-centralen. Där var det perfekt. Vi satt med armbågs lucka bredvid varandra. Där men bara där var detta klokt. Då kunde vi snabbt hjälpa varandra när det behövdes.

### På vanliga kontor är nackdelarna med kontorslandskap större än fördelarna.
### Du blir mer stressad, oftare sjuk och mindre effektiv. Det finns det siffror på.
### Berättade jag att chefer och favoriter alltid slipper kontorslandskapet? Fundera över varför.

Ren matematik

Damm.001

Min matematiska forskning går vidare. Nu visar det sig att det tar precis ett dygn och drygt en kvart att dammsuga övervåningen i ett normalstort mellansvenskt hem. Ett dygn att fundera på saken och drygt en kvart att göra det.

Exakt.

Pilen är en fotnot.

Bekännelse

Dubbelklick

– Hur har du’t?
– Tack bra, det gick som jag trodde. Jag blev inte hammare och spik-pensionär, jag blev en blyg dubbelklickspancho.

En vanlig enkel Enter-desperado.

# I natt, för många år sedan, brukade jag åka på det obligatoriska uppdraget för varje redaktion med självaktning den 15 februari.
# Att bevaka kommunens inlämningsställe för självdeklarationer minuterna innan 24.00.
# Sist in vann. And every digit was analog, som vi säger på Grossbolstorp.

Hur stuvar man grädde?

Jag ska bli flexibel, en bättre människa, än finns det tid. Det var i den andan jag bytte plats vid köksbordet efter 42 år. Folk i min närhet gapar fortfarande av förvåning.

I samma släng av bristande självkännedom gick jag vidare och lovade den kära vännen att bjuda henne på Nobelmiddag här hemma om aftonen den 10 december 2016. Egenhändigt lagad av en som annars bara setts steka falukorv och koka makaroner.

– En äkta Nobelmiddag?
– Absolut. Fusk finns inte på kartan. Möjligen kan det bli svårt att få tag i blommor från San Remo, det är enda undantaget.

Efter sekunder av googlande fann jag en förteckning över menyerna vid Nobelfesterna genom åren. 1954 verkar enklast. Har de tryffel på Konsum i Forshaga? Hur många kilo behövs det?

Meny: 

1954
Rökt laxöring med gräddstuvad spenat
Stekt oxfilé med kronärtskockor, tryffel och champinjoner
Päron med pistaschglass och chokladsås

Hur stuvar man grädde?

Vårt genombrott

fotboll-sverige-danmark-1922

Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.

De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.

Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.

Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.

Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?

SmFDet tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!

Bäst och sämst på jobbet, 21 minnen

Version 2

Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
GöstaKlassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.

Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.

Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.

Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Billy näraMest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.

Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?