Kampanjen mot tiggarna i Europa är organiserad. En bekant till mig såg hur en av debattörerna kom åkande på morgonen i en flott Mercedes.
Hälften av pengarna en tiggerimotståndare får ihop måste han lämna ifrån sig, fast många försöker låta bli. Dyra mobiler har de också.
Måste de komma dragande med sina lattemuggar överallt?
Först var folk skeptiska till datamaskiner. Visionen talade om några få superdatorer i vårt land (i statliga och privata monopol), byggda för massregister och kontroll.
Sedan kom webben och e-posten och många kritiker svängde. I Sverige gjorde LO-datorn och arbetsgivarnas erbjudanden om personaldatorer att datorn och nätet kunde spridas snabbt till många hem. Användningen decentraliserades. Megafonerna uppifrån började ersättas av ett mer demokratiskt samtal på lika villkor. Sociala medier kan fungera så.
Men kapitalet vill gärna gå in och kontrollera ny och nyttig teknik. Sedan länge tar internationella jättar som Google och Facebook maten ur mun’ på våra dagstidningar, både här och i andra länder. De har blivit jättar även på annonsmarknaden och är en av orsakerna till att den svenska journalistiken vissnar, blad för blad. Nu berättar Facebook att de tänker skicka upp jättelika drönare, som ska fungera som flygande nätdistributörer och göra internet åtkomligt på nya platser. Google har liknande planer.
Under tiden har många av oss frivilligt lämnat våra privata uppgifter till dem båda. Massregistren är större än någonsin och insamlarna har krupit mycket längre in i våra liv än några statliga register någonsin skulle ha vågat.
Jättarna styr
Jag älskar internet. Jag bor periodvis på Facebook. Google är mitt ständiga verktyg, kunskapsletare som jag är. Men var det verkligen meningen att vi skulle gå mot ett nytt monopol? Var det så det fria, en gång annonsfria nätet var tänkt? Jättarna styr mer och mer över vad vi får se och läsa.
Häromdagen fick västmanlänningen Jesper Nilssons berättelse stor spridning. Den handlar om varför han lämnar Sverigedemokraterna. Nu har Facebook sett till att blogginlägget inte går att dela på fb. Monopolet har talat, så fritt var det nätet.
Snart lyfter första drönarn drygt två mil upp i luften.
Dröna är det minsta den tänker göra.
# Den 12 april 1994 postade de amerikanska advokaterna Laurence Canter och Martha Siegel historiens första kommersiella spam.
# De publicerade reklam samtidigt i minst 5 500 diskussionsgrupper på Usenet. En hög siffra då.
# Resultatet blev att servrarna hos deras webbtjänst kraschade. Sedan låg de nere i flera dagar, på grund av alla klagomål från arga nätanvändare. Canter och Siegel hade brutit mot den tidens nätetikett. ”Du marknadsför inte på nätet”.
Torsdag kväll, rymmer från semestern och ligger på sängen i rum 211 på Eksjö stadshotell och ser på tv. Under dagen har vi kört genom djupa skogar där sjöar glittrar och höjder sträcker sig för att se. Vi har vandrat i trästadens vackerhet och hört innergårdarnas liggtimmer tala småländska från 1600-talet.
I ett av trähusen köpte vi ett friskt grönt brödfat, sytt av rullade mattrasor i spiral. Jag blev kär i det fatet.
Nu rymmer vi från alla semestermåsten, slöar på rummet och ser Ernst steka kyckling i ugn. Själva äter vi insmugglat mjukt tunnbröd med räkost och orkar inte resa oss och gå ner till à la carten. Fast vi har 30 kronors rabatt.
Trivs.
Tänk, detta är bara dag fyra.
Nu hittar Ernst en gren.
Läser i spalten att han går i pension, han som fick jobbet jag sökte. Då, för många år sedan, när livet sedan vände och valde ännu en intressant väg. Dagen jag insåg att jag aldrig skulle komma att nå målet, att bli facklig reporter på folkbladet i sta’n.
Jag började skriva fackliga läroböcker och hålla skrivarkurser för kommunalare i stället, där gjorde jag förmodligen mer nytta.
Tack för det du gjort. Du var definitivt en bättre nyhetsreporter än vad jag skulle ha blivit – och en personligare krönikör.
Tack, Sven. Snyggt dagsverke.
Giller’t.
Vi lever i en tid, när många känner sig vilsna. Det blir vanligare och vanligare att mina vänner lägger ut en bild på Facebook och ställer frågan: Var är jag?
Jag ringer Missing People varje gång. En ska ta hand om sina medmänniskor. Gör det du med. Nästa gång kan det vara du själv som inte har en aning om var du är.
– Är det inte en McDonalds-restaurang där i bakgrunden? säger jag. Det ser så ut på bilden.
– Bra, svarar Missing People. Då vet vi det.
En gång fick vi inbjudan till en pressaktivitet. Det var en förening av mindre slag som ville berätta något viktigt.
Så gör många, det är ingenting konstigt med det. Vad vi fäste oss vid var sista meningen i brevet. Än har jag inte sett någon modern kommunikatör skriva lika direkt svenska:
Medtag fotograf.
FIFA är väldigt noga, det vet alla. Där ska det gå rätt till, annars är inte Sepp Blatter med. Fotbolls-VM får inte heta fotbolls-VM, det måste heta dam-VM. Annars får inte TV4 vara med.
Möcke bra. Det ska va’ noga. Är det en dam som spelar fotboll, då ska det heta damfotboll. De spelar inte boll, de spelar dam, tror Lillefar Blatter. Är det en mutkolv som bestämmer, då ska det heta FIFA.
Herr Blatter är inte den bäste att skicka fram i en höjdduell men djupa fickor, det har han. Han spelar frank. Schweizerfranc. Den dyra sortens uppriktighet.
– Är vi redo att gå till beslut?
– Ka-tjing!
# FIFA-VM för herrar. Tyskland vinner. Blatter tar priset.
# När Blatter ordnar terränglopp heter det inte motlut.
# Men bra nära.
I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.
Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.
Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.
Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…
Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.
Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.
Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.
Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?
Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.
Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.
Vi är inte idioter.
Jag är filosofisk materialist, fick jag lära mig i min vilda ungdom. Det betyder att jag tror att idéerna kommer ur materien, inte tvärt om. Någon Gud har jag inte men går in i kyrkor överallt när jag reser. Full av respekt för vad olika människor tror.
I helgen var det dags igen. Eftersom den här bloggen försöker vara personlig men inte privat så konstaterar jag bara:
Det är vackert när prästen lyfter upp det nydöpta barnet och visar det för församlingen.
# Läser i chefredaktörens spalt att min morgontidning krympt från 46 till 28 journalister på 13 år. Kämpa, vänner.
# Om tre år fyller samma blad 100 år. Behövs gör det mer än på länge.
# En annan kämpe fyller 70 år i år. Pippi Långstrump, stark kvinnlig förebild med språklig humor, fortfarande lika värd att lyfta upp inför mänskligheten. ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.
Härom dagen berättade jag om min självständiga mobil. Han drar sig inte för att ändra i mina texter. Snart författar han hela bloggen själv, skrev jag.
Det där är inget nytt. För drygt ett år sedan gjorde jag ett blogginlägg om hur
datorerna redan har börjat skriva notiser i olika tidningar:
Det visade sig att datorerna hade störst fallenhet för att skriva sportnotiser och korta nyheter om jordbävningar. Vad det säger om vissa former av sport- och katastrofjournalistik får du räkna ut själv. Jag tror vi tänker olika där.
Använd tiden ni tjänar
Robotiseringen går vidare från våra gräsmattor till våra nyhetskanaler och utvecklingen fortsätter. Nu meddelar den stora svenska tidningskoncernen Mittmedia att de tänker… ja, läs själv, nu ryker vädret också:
Robotarna tar över journalistiken
Här tror du att jag tänker förfasa mig. Skriva något spydigt om att det var bättre förr och att det är bedrövligt om enkel resultatredovisning på sportsidorna ska behöva tas över av maskiner. Eller väderrapporteringen. Det tänker jag inte alls. Inte farao var allting bättre förr. Bra teknik rätt använd är en välsignelse. Allt jag begär är kompetent korrekturläsning av det som publiceras, vem som än har skrivit det, och att de människotimmar som blir lediga används till sådant redaktionellt arbete som människor är bra på. Skriva bra och levande artiklar, avslöjanden och reportage.
Alla som tror att det kommer att bli så, räck upp en hand nu.
Nej, inte du R2-D2.
