Lärdomar – Sida 29 – SVENSSONS SLÄNG

”Den är bra. Men rolig”

Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!

Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.

Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:

”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.

Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.

Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.

Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?

– Den är bra. Men rolig.

Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.

Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.

När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.

– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?

Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:

– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.

Anteckning till mig själv om hur jag bör uppträda på Facebook

… och annars med:

1.
Kalla aldrig någon människa för idiot, inte ens den som försöker uppträda som en.

2.
Gör aldrig narr av den som har mer kroppsfett än du. Du är förresten inte det minsta mager själv.

3.
Kalla ingen för mongo, cp eller andra funktionsetiketter.

4.
Ta reda på om det heter funktionsetiketter, under tiden får du hoppas att godhjärtat folk vet vad du menar.

5.
Använd aldrig kräk-emojin. Kräk studsar.

6.
Klicka på gillasymbolen när du gillar vad någon har skrivit men finns det en länk så läs den länkade texten först.

7.
Använd den arga symbolen om du tycker illa om ett inlägg eller texten den länkar till. Du får vara arg.

8.
Använd hjärtesymbolen sällan och mena den då innerligt.

9.
Blanda dig inte i folks privata diskussioner.

10.
Ge dig inte in i hatbranschen, den kan hatarna syssla med.

11.
Tänk kritiskt. Det som verkar påhittat är ofta det.

12.
Protestera mot främlingsfientlighet så ofta du orkar.

13.
Tyck om människor, det är grunden. Försök så länge det går. Alla har vi samma människovärde.

14.
Tyck inte alltid om deras åsikter och handlingar.

15.
Protestera mot förakt riktat mot folk som känner hopplöshet.

16.
Prata ibland med folk som tycker tvärt emot vad du tycker.

17.
Lev inte ditt liv på skärmen.

18.
Enda sättet att lösa motsättningar inom folket är att prata med varandra. Det kallas övertygelsemetoder.

19.
Ibland får du låta bli att vara så helig som de här reglerna. Men det finns en du aldrig får bryta mot. Den om att kalla någon för idiot.

20.
Det finns fler obrytbara regler ser jag nu.

21.
Förlåt den som ångrar sig.

22.
Hata en sak. Orättvisor.

23.
Skratta ofta.

(Förslag till mig själv i mars 2018).

Tankar om språk

Språk är komplicerat. Varför är det lättare att skriva om sorg än om glädje? Varför ser den innerligaste vänskaplighet platt ut?

***

När vi höll kurs i Levande reportage på högskolan i Kalmar sa vi till reportrarna: – Måla hellre hötorg än att inte måla alls.

***

Ett av kraven om du ska berätta bra är: konflikt. Så var det vid lägereldarna, så är det i dag på scen och i media. Varför?

***

Ibland hamnar mina texter i tystnaden, ibland inte. De som märks har en sak gemensamt. Jag är arg eller elak.

***

Varför tiger hälsan still? Varför är det så svårt att skriva uppmärksammade reportage om allt som fungerar bra?

### Såhär kan man formulera modern nyhetsvärdering: människa, konflikt, kulturell och/eller geografisk närhet samt att det ska ha hänt nyss eller helst hända nu.
### Vad är det för uråldrigt mänskligt behov som kräver en konflikt för att vi ska bli nöjda?

Vindfällesafari med stativskruvning

Jag måste börja träna på att se. Oskärpa är lätt. Istapp mot ljus bakgrund kan gå. Men mulenhet? Grått ljus utan djur? Jag hänger kameran med nya långa objektivet på axeln och går 200 meter till en skog.

Målet: tre bilder som jag inte vill radera direkt.
Himlen är grå, snön blågrå, det är grå eftermiddag i mars.

Gubb-kursen
Du följer just nu en direktsändning i programmet Gubbe Funderar På Att Lära Sig Bätterkameran Lite Bättre. Vi har en dyrare kamera än mobilkamerorna i familjen, visst. Den har vi haft några år men mest använt till (några få) familjefoton. Oftast gör jag som alla andra familjefotande fäder år 2018. Fotar med mobilen.

Det kan bli rätt bra bilder det med. Jag vet folk som gjort både bok och fotoutställning av sina mobilfoton.

Nu går jag ut på trappan med dyrkameran i näven, provavfyrar mot fotsteg bort till garageuppfart, mot snöhög bredvid elhus, mot nordamerikansk bilbak ett par hus söderut samt mot rådjursspår i ljusmjuk snö. Det är som om ingenting hade kontur.

Kall om handen
Självinstruktionskursen går vidare. Jag börjar bli bättre och bättre på att skruva dit nya enbensstativet, objektivlåset sitter som en smäck och auto- och manuella fokuset fungerar flinkare och flinkare för fingrarna. Vantarna har åkt av och jag fryser om vänsternäven som håller kameran.

Med tungan i höger mungipa försöker jag ställa in skärpan på en buske bredvid den mjuka konturlösa stigen, på barren på en grangren som vinden krånglar med, på ett rufsigt vindfälle och på allt möjligt annat som bor i en tätortsnära skog.

Ljuset? Det är tänkt för porträtt i dag.
Klick klick klick. I dag har jag lärt mig lite mer. Skôj!

## Bäst är jag på att hala upp stativet.
## Där är jag skarp.

Skamligt kopierat, ministern

Demokratisk socialist. Två vackra ord tillsammans. Som smultron och grädde, solglitter och snö, änkan och hennes skärv, internationalism och solidaritet.

Just när jag försöker måla upp min drömda bild av ett samhälle klampar finansministern in och trampar på tavlan. Färgen på målningen kletar ut, staffliet lossnar.

Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige, skriver Magdalena Andersson. Ge inte pengar i tiggarens mugg, säger Magdalena Andersson.

Just då ser jag bara två möjligheter. Endera begriper vår högt skolade finansminister inte ett dugg om vilka konsekvenser ett ministeruttalande får. Eller också förstår hon symbolorden mycket väl.

Båda alternativen är lika dåliga.

Norr om herrgårn
En gång i tiden var min morfar facklig pionjär bland byggnadsarbetarna i Karlstad. Jag behöver inte forska långt bakåt i släkten för att hitta fattiga torpare och dagsverkskarlar och deras familjer. Stället där morfar Fritiof föddes hette Kulan och låg på berget norr om herrgårn. Huset finns inte kvar, skogen har tagit marken tillbaka.

Det var för att fattiga arbetskarlar och kvinnor skulle få det bättre som de organiserade sig, i Karlstad och på andra håll. Så blev det också. I dag är sur sill eller lingonsylt och mjölk ganska ovanliga huvudmål för svensk arbetarklass en måndag i början på månaden.

Tack för det, pionjärer.

Folkförakt ur ministermun
”Upp trälar uti alla stater…”. Hur ska en finansminister med finansministermakt, finansministerlön och Harvard-utbildning kunna identifiera sig med de orden längre? För varje dag som går kommer hon längre bort från stunden då den första fackföreningen bildades, då det första fackliga löftet gavs att inte ta jobb för skamlöner, då den första a-kassan bildades, då de första välfärdsbesluten togs i riksdagen och det första snickrandet på folkhem och fackliga lagar började.

Jag tycker inte om att behöva skriva det, för jag tror fortfarande på Axel Danielssons demokratiska socialism. Men det är skamligt av en rödgrön regering att prata om svängdörrar när vi vet vad symbolord betyder och att be oss vända ryggen till medmänniskor som sitter på gatan och fryser. De kallaste dagarna vi har säger hon det.

Skamligt.
Folkförakt är illa nog när det kommer från originalet.

Sån skit behövde du inte kopiera, Magdalena.

Länk: Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden (9 febr 2016)

Barmarksträning, tinat grus och grönfinksång

Redan när de första åkarna svänger förbi Zornmuseet i Mora börjar det rycka i benen. Det är vår, jag vill ut! Strax efter segrarintervjun letar jag fram träningsoverall, yllemössa, vantar och bra skor att springa i.

– Hej då, det tar ett tag!

Bortifrån tallen hörs dryet från en grönfink, i björkarna borta vid den gamla smedjan repeterar en talgoxe sin strof. Här har råbocken sprungit över vägen, honom brukar vi se. De blir så breda i ansiktet på vintern, rådjuren. Ganska fula blir de.

Grusvägen är fortfarande frusen men här och där har solen tinat fram en grusfläck, som alltid på Vasaloppssöndagen. Vägen doftar vår, gruset knastrar hoppfullt när jag springer förbi. Det är alltid den här dagen jag börjar barmarksträningen.

Barmark?

Två kilometer till korset där vi brukar vänta på skolbilen, två kilometer hem. Från ladugården hos vår granne Arne hörs kor som råmar, på gärdet bortanför Engströmsstället ligger snön vit. Det är söndag, inte ett enda färskt bilspår härifrån och bort till Verner på Sme’kul, posten och mjölkbilen kommer ju inte förrän i morgon.

När jag vänt mitt för björken vid korset vinkar jag åt Verner på gårdsplanen. Han hälsar tillbaka men skakar på huvudet. Grusfläckar knastrar, då och då sjunker foten i halvsmält snö. I sista bäckravinen rycker jag tills lungorna längtar hem…

… och just då inser jag att det inte alls är 1964. Arne och Verner bor inte kvar, jag är inte 13 år, jag är 54 år äldre och ute på en stilla rehabrunda efter en vinter med hälproblem. Fanken vet om jag inte har en bråkig benhinna också. Numera bor jag ungefär 42 195 meter från barndomens grusväg. Fast Vasaloppssöndag är det, då ska man springa en runda efter att herr- och damsegrarna gått i mål. Även om det är nationell isvecka och inte finns så mycket som en kvadratmeter framtinat grus i hela socknen.

– Sjukt, säger hon som vann, så glad är hon.
Jag vet inte det, rätt friskt tycker jag som ändå är fullärd löphypokondriker.

Skorna luktar snög och löplust.

De efterkännsamma

Två löpare möts.

– Vad hade du i vinter?
– Hälen.

– Var det inte ryggen?
– Jo först.

Hem | Om mig | Löpa
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Nästan exakt tio budord för skribenter

1. Använd aldrig allitterationer.

2. Prepositioner såsom ”med” ska du inte avsluta meningar med.

3. Undvik klichéer som pesten. De är gammal skåpmat.

4. Jämförelser är lika illa som klichéer.

5. Var mer eller mindre specifik.

6. Som författare får du inte generalisera.

Seven: var konsekvent!

8. Var aldrig övertydlig; använd aldrig fler ord än nödvändigt; det är överflödigt; låt bli att förklara för noga; det behövs inte. Undvik det.

9. Vem behöver retoriska frågor?

10. Att överdriva är en miljard gånger värre än att underdriva.

Elva: var konsekvent.

12. Upprepa dig aldrig.

13. Någonsin.

(Fritt efter en lista på nätet som jag tolkat och vidareutvecklat från engelskan).

Skulle detta vara ironi? Menar jag inte allvar? Jag? Men jäspalt, va’ säger du?!!

Hem | Om mig | Skriva & prata | Viktor Root
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Brev från en byrå

Kommer hem efter en vecka hos små vänner. Vårt hus doftar hemvant, snön invid knuten är blåvit om aftonen, min köksstol står där jag ställde den. På köksbordet en hög med post. Det blir inga stora veckohögar i mess- & mejlåldern.

Banken, snart i Finland, vill att vi betalar av på billånet. Sedan är det bara 35 avier kvar, förklarar den hoppfullt.

Radiotjänst, fortfarande i Kiruna, vill att vi betalar radio- och tv-avgiften, inklusive 13 kronor extra för höjningen.

Karlstads Bokcafé gör reklam för kommande program. 24 mars berättar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”.

Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift VISaren skriver om gamla idrottshjältar i bruksorten Stjärnsfors.

Det är det hela.

Bröt sig någon in?
Nej vänta, under föreningsbrevet från bokcafisterna gömmer sig en hälsning från Statistiska centralbyrån. De vill ha hjälp med att kartlägga OTRYGGHET och BROTTSLIGHET där jag bor. För säkerhets skull skriver de orden med versaler. Jag är en av 200 000 slumpvis utvalda personer i åldern 15-84 år och mina svar spelar roll, skriver byrån.

Snart sitter Eder slumpvise i vårt noga utvalda kök och svarar för brinnande livet på webben.

Hur stort eller litet förtroende har du för rättsväsendet? I vilken utsträckning är du orolig över brottsligheten i samhället? Har det hänt under det senaste året att du har avstått från att skriva något eller lägga upp bilder eller filmer på internet, på grund av oro för att bli utsatt för trakasserier eller hot? Har det hänt under det senaste året att du valt att ta en annan väg eller ett annat färdsätt på grund av oro för att utsättas för brott? Har det hänt under det senaste året att du avstått från någon aktivitet, t ex att gå på promenad, restaurang eller träffa någon på grund av oro för att utsättas för brott? Bröt sig någon in i din bostad i syfte att stjäla något under förra året? På det hela taget, tror du att antalet brott i Sverige ökat, minskat eller varit oförändrat de senaste tre åren?

Sedan tar jag en promenad.

### Våldet har minskat i vårt land.
### Särskilt män är mindre utsatta än för femton år sedan.

Vinnarskallarna och kampen

Mitt blogginlägg om hur cancerpatienter och deras omgivning kämpar väckte diskussion. Bra, det var väntat och välkommet. Vem har sagt att vi måste vara överens, särskilt som vi har olika erfarenheter av cancersjukdomarna och har varit med om situationen olika länge?

För mig handlar det om helhetsperspektiv på människan. Själv kan jag inte bara se till det medicinska. Kniven, cytostatikan och strålningen står för behandlingen men det händer så mycket mer i en människas tillvaro när elakartade tumörer växer.

Provocerar vinnarskallar
Somliga blir särskilt provocerade av kampperspektivet, eftersom de känner att de inte kan vinna mot cancern och då ger detta skuldkänslor. Ingen vill se sig som förlorare.

Det argumentet är tänkvärt. Värst blir det förstås för folk med vinnarskalle.

Liknelsen med lantbruksnämnden
Min mening har aldrig varit att provocera om kampen. Men:

Själv växte jag upp på värmländsk landsbygd på 1960-talet. Vi småbrukare kunde knappast vinna kampen mot lantbruksnämnd och marknadskrafter. Långt senare såg jag lungcancern drabba en närstående. En kamp vi inte heller kunde vinna, den gången.

### Och dock kämpar vi.
### Det finns inget annat sätt.

Jag är ingen expert men är det inte dessutom så att fler och fler faktiskt blir friskförklarade? De flesta, väl?

Länk: blogginlägget Ingen kamp mot cancern?!