Lärdomar – Sida 29 – SVENSSONS SLÄNG

Småfolk och andra

Jag ger aldrig pengar till en moderat som sitter på trottoaren och tigger.

Dessutom tror jag på Carl-Gustaf Lindstedts råd. Köp aldrig en begagnad tv av en andfådd man på gatan.

… samt instämmer med Aftonbladet. Någon bör få sparken från Kombilotteriet. Småfolkspartier ska inte berika sig genom att störta fattigt folk i fördärvet. Då är de inte längre småfolkspartier.

En och annan folkpartist ger jag en smörgås.

***

(Och i går skrev jag det här på Facebook:

”Har du inga pengar? Då ska vi förbjuda dig att tigga. Lyder du inte får du böta. Pengar.

Dom får du tigga för att få ihop. Det får du inte. Då får du böter. Dom får du tigga för att få ihop. Det får du inte.

Det där har vi räknat ut bra.”)

Det största äventyret

– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.

Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.

”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.

Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:

Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.

Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.

Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.

Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.

Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!

Inte vilade jag.

Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?

Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …

Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.

”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.

– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!

Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.

Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.

De dagarna var det ingen som berättade om.

Ett gott råd i skogen

Nu vet kanske inte du var milbanan svänger in på en skogsväg? Där det är en större gräsyta framför bommen. Den som alltid är öppen numera men det kanske du inte heller vet?

Där får jag meddelandet.

Jag har varit i skogen och tagit in kontroller från vår mountainbikeorientering. Det är sådant man ska ha pensionärer med skogslust till.

Numera är jag inte helt tyst i skogen. I dag har jag visslat Internationalen. Inte jättehögt, bara så vildsvinen ska höra. Ibland sjöng jag refrängen där jag gick småstigarna fram bland Karl Johan och vilsna lingon.

Inte en aning hade jag om meddelandet jag skulle få.

Först hämtade jag 49:an borta vid den lilla blötmossen. Sedan 35:an vid kröken på den halvt igenslyade smalstigen. Hur kan någon cykla där? Sedan 36:an vid korset mellan milbanan och femman och därefter 39:an där vägen går till Ätterösera.

Efter de strävsamma vandringarna gick jag tillbaka till bilen mellan granarna, lade stolpar, skärmar och digitala dosor i skuffen. Startade bilen, siktade på skogsbilvägen – och fick meddelandet.

Oj. Tack!

Krokig grusväg
Nu vet du kanske inte exakt hur vägarna går från Ängbråten borta i skogen och hem till oss? De går genom glesbebodda trakter. De? Det finns bara en. En krokig grusväg förbi ett torp, ett torp till, en hästgård och två småställen. Sedan är det tunneln under stora vägen och ut på asfaltvägen som går till friluftsgården. Där ska jag svänga vänster om jag ska hem. Köra över ett krön genom skogen och glida in i tätorten.

Det vägvalet brukar jag göra. Ett mycket lätt val. Vi har ingen annan väg. Klockan är en minut över halv två och alla är på sina jobb.

Mobilens besked
”Ta Grossbolstorp” står det i min mobil i skogsgläntan. ”Det är inte mycket trafik”.

Ett klokt råd. Det finns ingen annan väg, aldrig någon trafik heller. Men en kort ivrig stund får jag för mig att jag bor på Manhattan. Där är det mer körigt att plocka in kontroller har jag hört, särskilt sedan urbefolkningen sålde ön till holländarna.

Ta Grossbolstorp ber mobilen. Jag vet. Det gjorde vi redan 1983 och vi har inte ångrat oss. Blir det nå’n skillnad säger jag till. Tack ändå.

Jag kör mitt i vägen.

Ska vi riva Stockholms slott?

Jag har mina böjelser. En av dem är att jag fascineras av alla som färdats före mig i skog och mark. Minsta stig kan sätta igång fantasin. Vem stegade upp den först? Myror? Rådjur? Våra nygamla kamrater vildgrisarna?

Minsta stenhög får mig att höra bronslurar. ”Brons”? Det ska uttalas ”bronsch” på det Sven Jerringska viset. Legendarisk pionjär i radion, för er som inte minns rösten.

När min vän M och jag fikade vid Ätterösera, våra två lokala gravhögar med utsikt över fågelsjön Norra Hyn, höll jag föredrag förstås. Det blir gärna så. Just när jag lyriskt förklarade att här har bronslurar hörts tuta en gång i tiden – bölade det till bortåt Ekenäs till.

Kamraten blev mycket imponerad. ”Det hade du tajmat bra. Vem är det som blåser i lur? ”.

Inte vet jag. Då bölade det en gång till. Vi vet fortfarande inte vad det var för kreatur som passade på att härma en lokal musiker från 1500-500 före Kristus.

Tredje graven
När jag kom hem hittade jag Fornsök. Riksantikvarieämbetets webbkarta med alla våra fornminnen inprickade. En fantastisk service. Nästa gång tvingade jag kamrat M tillbaka till trakterna kring Ätterösera. Jag hade hittat en stensättning från brons- eller järnåldern på webbkartan. Ingen hög skulle det vara, men dock en forngrav. En som folk verkar ha glömt.

Gps:en i min mobil visade oss till en grop. Grop? Inte begravde de sina herrar lågt den gången. Gravar ska ha utsikt. Se på Ätterösera, där har de haft socknens bästa utsikt i flera tusen år, även om furorna blivit aningen höga sedan kommunsammanslagningen.

Hur jag till slut fann den tredje graven har jag berättat förut:
Mysteriet med Graf III

Respekt inför jobbet
Så gick det med mitt stolta kartfynd. Hemkommen läste jag på fritexten i Fornsök. Jaha, graven ska ha utsikt över ett delvis igenväxt kalhygge. Var det inte det jag trodde. Nästa gång hittade jag stenarna. Järnålder eller bronsålder.

Den tidens folk måste också ha haft sin stig där motionärernas nyupptrampade trail- och reflexbana numera rusar nerför Skottaberget. Men de sprang här först.

Självklart känner jag respekt inför de två gravhögarna och min nyupptäckta, plattare stensättning. Respekt inför allt jobb bronsfolket måste ha haft med Ätterösera, även om det nu var stormän de begravde på utsiktsplatserna.

Roligt att jag hittat tredje graven. Hoppas hembygdsföreningen eller länsstyrelsen sätter upp en skylt om den.

N-ordet och Monitorn
Där någonstans får jag dagspolitiska problem vid min stensättning med de vindfällda furorna. För några år sedan tvingade Sveriges afroamerikaner Karlstads kommun att byta namn på det kvarter där Scandic Winn ligger. Kvarteret hade fått sitt namn 1866 – n-ordet, närmare bestämt – förmodligen till stöd för de nordamerikaner som slogs för att upphäva slaveriet. Varför skulle annars ett annat kvarter i centrala staden heta Monitorn?

Jag förstod varför kravet ställdes. Varför skulle jag motsätta mig det? Vem vill låta n-ordet leva, den gamla förklenande etiketten?

Samtidigt gnagde ett försiktigt tvivel. Det var den historieintresserade inom mig, han som tycker att vi inte ska riva hela vår historia. Inte alla barnhem, fästningar och monument bör förstöras. Världen har varit ett klassamhälle, minst sedan jordbrukarsamhället, och är full av symboler för forna och nuvarande överheter. Ätterösera, Stockholms slott, Egyptens pyramider och Taj Mahal.

Ska vi riva dom med? Vräka Karl IX-statyn i Klarälven, byta namn på Kungsgatan, Kristinehamn och Lappland? Jag är inte säker på att jag tycker det är en bra idé. Allt bör inte raderas.

Då är det ändå inte Sverige min fundering handlar om.
Men det har du ju redan förstått.

### Ser att Google maps har glömt att döpa om kvarteret med det kontroversiella namnet i Karlstad.
### Förändring tar tid.

Den dumma liknelsen om grisen

När jag var ung på livet var det populärt att använda en liknelse om grisen. Vissa människor var som grisar, sa vi. Han äter, skiter, sover och mår hela tiden bra. Obekymrad om allt annat i värld och omgivning.

Jag var son till en grisfarmare i liten skala och borde vetat bättre.

Nog tyckte grisen om när pappa gav honom namn och kliade honom bakom öronen. Nog var svinet både klokt och socialt.

Om våra grisar hade sömnlösa nätter vet jag inte men visst såg vi ledsna kultingar ibland.

Kloka, renliga och sociala.

Byter dygnsrytm
I dag vet jag bättre, för jag har kommit att studera vildsvinens spår i markerna. Respekt är vad jag känner numera för både vilda och tama svin.

Böcker och spår berättar om vildgrisar som byter dygnsrytm om de blir störda på dagen. Då har du sannerligen god omvärldsbevakning. Jägare berättar om flockar där ungdjuren blir halvt anarkistiska om någon av misstag råkar skjuta modersuggan. När matriarken inte längre håller reda på dem blir det ingen ordning på flocken och vildingarna börjar leta föda i både trädgårdar och på åkrar. Ibland under full mänsklig insyn.

Kloka, organiserade varelser är de när de får leva sina liv. Berättar självklart för alla de andra var maten finns. Håller sig lika självklart undan min blick, även de stunder då jag ser att spåren är färska.

Inga ”grisar”
Jag tycker om de där djuren. Inte är de några ”grisar”. Det finns ett syfte även med den obligatoriska sölgropen. ”Nerdreta so vill ha en mä sej” säger det gamla talesättet här på trakten. Numera förstår jag det bättre. De sölar egentligen inte, allt är till nytta, också sölgropen.

Jag tror till och med att den är trevlig. Lerbad, någon?

Vi kan få sällskap.

### Lästips: Vildsvin: beteende och jakt av Mikael Tham (slutsåld, låna den på ditt bibliotek).

Det blir rundgång i min skalle

En gång kände jag en gammal kvinna i Fryksdalen.

I barndomen blev hon bortauktionerad till den familj i socknen som erbjöd sig att ta hand om henne för lägst ersättning.

Nu sitter jag i den stora ladan på den rika gården i Rottneros, där hon arbetade så många år efteråt som fattig lantarbetare.

Den är teaterlada nu, med rätta berömd i hela Norden.

I pjäsen – i ladan där hon slet – ska just nio föräldralösa barn auktioneras ut, till de i socknen som vill ha minst ersättning för att ta hand om dem.

Rundgång blir det. Det är som om Selma Lagerlöfs saga och sanningen drar fingerkrok inom mig.

Jag tänker på sockenbarnet jag kände, på fattiga och rika i Fryksdalen, Sverige och världen. På klyftorna som bara ökat sedan jag sista gången pratade med den gamla lantarbeterskan.

Under tiden fortsätter pjäsen. Ser du hur barnen håller varandras händer?

På översta bilden: fattighjon 1913.
Fotograf okänd, Nordiska Museet

Sanningen om vildgrisen

50 år tog det mej å hitte
mitt bäste kantarellställe
Vildgrisen fann’et på en enda da’

Nu är alle mine svamper borte
Hele tiden
Di plocker på natta

Iblann vill ja inte
att djur ska va kloke
å särskilt inte solidariske
Di berätter för varann var svampen finns

Så grisige är aldrig vi.

Viktor Root

Vad gör geniet till geni?

Träffar vänner från en tid när världen var enklare att förstå. Pratar tänkande, diskuterar en man som fyller 200 år nästa år.

Ett geni, säger någon. Säkert. Men hur definierar vi geniet? Vad är det för skillnad på dem?

Vetenskapliga genier vet jag inte mycket om. Däremot känner jag till några konstnärliga sådana. En har jag samarbetat med. Han kan ta en tjock lunta med fakta och komprimera den till två geniala repliker och en teckning. Tillsammans får de oss att skratta och fatta.

I den ordningen.

Uppslagsboken säger att ett geni är en person med ovanligt rika förståndsgåvor. Det är förstås sant. Min erfarenhet är att de också har nära till barnet inom sig och till leken. De har distans och vågar skratta åt sig själva. Ta ett modigt steg utanför det förväntade.

Min geniale bekant heter Robert. När han är som bäst ler gudarna. Vi andra med.

Jag vet att geni är ett begrepp från 1800-talets romantik. Än sen då? Ibland vill jag vara romantiker. Fortsätt förklara världen på allvar och med ett leende, Robert.

(Teckning: Robert Nyberg)

Bekännelse från en samtida fladdrare

Jag fladdrar för mycket. Då blir en aldrig expert på någonting.

Jag läser lite dikter, lite essäer, lite faktaböcker, lite romaner, lite kriminalberättelser och orienterar lite grand, joggar lite, plockar lite hallon, målar lite hus, tittar lite på fotboll, släktforskar en aning, filar lite på den eviga romanen, försöker vara lite lustig, skriver lite seriöst på bloggen, umgås med två yngre generationer lite grand, gubbvandrar lite om onsdagarna, samtalar lite i diskussionsgrupp om måndagarna, cyklar till biblioteket och lånar lite klassiker, gärna teaterpjäser, studerar lite lokal kulturhistoria, tittar lite på fåglar, sitter i skogen och fikar lite, ställer ut lite stolpjaktsstolpar som jag hittat på var de ska stå, räknar ut lite grand hur världsproblemen ska lösas, facebookar antirasistiskt lite, skriver lite insändare mot Skutbergets muminfiering, diskar lite, plockar lite, letar lite efter kantareller, dödstädar lite, skrattar lite med den kära vännen, kramas lite. Skrattar lite till.

Jädrar vad jag trivs.

### Fast som kontrollvakt på O-ringens femdagars i Arvika gick jag ner tre kilo på en vecka.
### Ett annat år sprang jag alla gator i kommunen.
### Ibland får lite-människan i mig lite ledigt.

Lite såhär är en annan.

Vargen, fästingen, vildgrisen och min personliga pinsamhet

Det här är en pinsam text. Läs inte den. Gör nåt roligt i stället. Annars kan du bli rädd. Det är jag. I alla fall lite.

Allt började på 1980-talet. Då, när de första vargarna dök upp i norra Värmland. Hurra! skrek jag, som är varm naturvän och tycker ulv är en naturlig del av den svenska faunan. Arbetskamrater till mig tillbringade många arbetstimmar med att försöka fotografera den grå.

Sedan slumpade det sig så att en helt annan fotokunnig person lyckades ta första bilden på insändardebatternas huvudfigur, strax utanför Kil. Jag var inte rädd.

I samma veva lyckades ett och annat vildsvin ”rymma” ur hägnet vid en viltköttsrestaurang i nordväst. I tanken satte vi redaktörer roade citationstecken runt ”rymma”, men rädd var jag inte.

Ännu lite senare hade vi i familjen skaffat älskade utekatter och upptäckte enstaka fästingar bakom öronen på dem ibland. Jag var inte rädd.

Inte samma skog
Åren gick. Vargarna gjorde det som vargar är bäst på, nämligen att göra nya vargar. Fästingarna gjorde liknande övningar, vildgrisarna med. Det var ett jädra parande i skog och mark.

Sex är en vacker sak, naturen är grann och grisar, ulvar och fästingar brukar tända på likasinnade som vill.

Vargar kom, fästingar kom och fick slagkraftiga sjukdomar att sprida, pigga jägare satte ut nya grisar i skogen.

En dag var min del av taigabältet inte sig likt.

Klart jag läste på
Nu är jag en noggrann jäkel. Naturligtvis läste jag på. Ulvar är rädda för människor, deras mat består av älg och andra jägarvillebråd. Fästingarnas TBE kan man vaccinera sig mot och borrelian går att bota, bara du ser upp i tid. De ska inte ens skruvas bort, dra rakt ut. Kleta inte med nåt, då tömmer de bara ut mer smitta. Vildsvin gillar oss inte heller och blir nattdjur om de lär sig att människan stör dem om dagarna.

Bra. Jag har inte ändrat mig om de tre djuren, de bor här de med och gör nytta alla tre, möjligen med undantag för fästingen. Vem lever på den?

Rädd?
Nu kommer det pinsamma strax. Han spred sig ju vargen. De spred sig ju svinen. Till och med den fästingburna TBE-smittan närmar sig våra marker. Inte lägger jag mig på rygg på första bästa sommaräng i dag och räknar moln, fast jag fått fjärde sprutan och nästan aldrig hittat blodsugaren på min skogsvana kropp.

Respekt.
Rädd, skulle rubrikskrivarna skriva.

Varg har jag aldrig sett, men väl hans spår. Han är nära nu, den grå. Jag vet att han inte rör folk, ändå ser jag mig över axeln när jag fikar på en stubbe mitt ute i allemansrätten. Rätt åt en sydvärmlänning, hör jag röster fnittra, norrifrån. Rätt åt dig, du som skojade så med oss.

Onödig respekt för ulven?
Rädd skulle Expressen skriva.

Låt bli mina svampar!
Grisarna är också 500 meter från vårt enkla hem. Högst. Folk har ju matat dem, då växer stammen snabbt. Jag ser hur de rotat i marken överallt i vår tätortsnära skog. Till och med mitt eget bästa kantarellställe ger de sig på, dessa kloka djur. Ge hundan i mina svampar!

Inte går jag rakt genom värsta snåren på alla hyggen i dag, som förr. Det kan ju ligga 20 vildsvin och sova där. Galtarnas betar kan vara 30 centimeter och jag äger varken skyddsbyxor eller gevär.

Jag älskar jägare men är för darrhänt och närsynt skytt själv, lärde jag mig i lumpen. Skadskjuta mina medlevare i skogen vill jag inte.

Respekt.
Och rädd.

Död varg glömmer
Vad gör vi nu åt detta? Ja, fästingarna är en aning svårjagade har jag förstått. Vaccinera dig, svenska folk, subventionera sprutan, svenska landsting. Den är för dyr nu, även samhällsekonomiskt.

Vargen bör jagas i rimlig utsträckning och under ordnade former. Skjut då för farao inte hela revir, spara några individer som lär sig bli räddare för människan. Död varg minns inte mycket.

Vildsvinen bör jagas effektivare, vi har för många. Om nordvärmlänningarna fnittrar åt mig i vargfrågan så tillåter jag mig att le ödmjukt åt svenska jägare ifråga om grisarna. Vargen är inplanterad, muttrar ni. Det tvivlar jag starkt på, nog kan en varg ta sig från Finland och hit. Men fundera på vem som satte ut vildgrisarna i våra skogar. Inte var det vi vapenlösa.

…och ändå vill jag se dem
Hur många vildsvin behöver ett land, för att de, jordbruket och vi andra ska fortsätta att må bra? Fundera på saken. Snart finns de på Tingvallaön i Karlstads centrum. Då blir det väsen.

Fast – jag vill gärna se dem med, någon enstaka gång, precis som jag vill se vargen. Då ska jag säga som pappa när han skojade kärt med mor min:

– Du ser näre ut på bra hôll.