Några vänner arbetar alldeles intill en byggarbetsplats där det pålas för fullt om dagarna. Pålarna behövs, för marken vid Kanikenäset i Karlstad ligger på gammal sjöbotten.
Nu har karln som sköter pålmaskinen fått ny titel av dem.
Banktjänsteman.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.
Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.
Hur skulle han ha kunnat göra det?
Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.
Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.
– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…
Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.
Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.
Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.
Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.
Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.
Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:
God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.
Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra
I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.
I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.
Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.
– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.
Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.
Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.
Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.
Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.
Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!
Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Kôppra
Det var Cecilia af Jochnick som en gång formulerade vad jag instinktivt visste men aldrig satt ord på. Hon gav ut den utmärkta tidningen Kvinnosyn Värmland och skrev om tramset. Det viktiga tramset. En läsvärd publikation behöver sådana inslag med skrev hon och levde hon upp till, mellan alla viktiga och seriösa artiklar.
Cecilia har rätt. Ingen livfull människa orkar gå omkring och vara korrekt varenda minut om dygnet, veckan, året och livet. Ibland tittar den lille jäveln fram på ens högra axel och viskar nå’t oseriöst som han tycker är skoj.
Det händer mig hela tiden. Vi är så skapta, min lille jävel och jag. Ibland ser han det absurda i tillvaron, ibland en enkel ordlek, ibland en komplicerad som ingen annan jävel förstår. Inte kan vi rå för det, vi förstår den ju.
Ger liv åt våra dagar
Härom dagen skojade jag om hur nyblivna villaägare bör bete sig, när de upptäcker att en av grannarna har en rasande grann häck. Det var den lille som hade viskat om saken i mitt högeröra. Lilljäveln hälsar att sådant kommer han att fortsätta tissla om. Vi är så lagda han och jag. Sådant trams ger liv åt våra dagar och får oss att orka kämpa vidare mot ojämlikhet, främlingsfientlighet, dålig jämställdhet, förfärlig asylpolitik och allmän dumhet i tillvaron.
Säg aldrig till din granne att hen har en fin häck.
### Ny krönika kring Konsumhistorien:
Hur skulle det se ut, sa Bertil
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
En dag kliver den kära vännen in på lampaffären nere i centralorten. Det är några år sedan och vi vet inte var i världen det behövs adapter till våra elgrejor, fast det hinner hon aldrig komma till.
– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland… börjar hon.
Lamphandlare Stenberg i Forshaga ser vänligt på henne.
– Å nu vill du att ja’ ska skrive ett intyg, förstår ja’.
*
En annan dag är hon på macken och ställer besvärliga frågor om ett bilbatteri hon tänker köpa. Till slut går tjejen i butiken bet och ropar på chefen, han är i ute verkstaden:
– Björn till kassa ett. Björn till kassa ett.
De har bara en kassa.
Då går han dit.
*
Min vän fotograf Höglund fotograferar en högre tjänsteman i Konsum Värmland till en årsberättelse. Efteråt är denne inte helt nöjd, när han får fotografiet i näven.
– Du, säger Höglund, ja’ ä’ fotograf, inte plastikkirurg.
Det blir ingen omtagning.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Jag tror inte att jag någonsin skulle kalla en ort för ”håla”. Det handlar om människosyn, om att tycka om människor. Alla bor i sitt centrum. Saken underlättas av att jag kommer från en by som knappast ens var en by, Ängebäckstorp var mer utdraget än så.
Inte vill jag skämmas för mitt ursprung.
”Smörhåla” är något annat. Ibland kan ett ortnamn förstås vara ironiskt, själv känner jag till både Brölösera och Tuggelite. Här på trakten har vi faktiskt ett ställe som heter just Smörhålan. Jag har alltid undrat om det namnet också är ironiskt. Inte vet jag hur mycket de kom upp i smöret där, i vår tätorts östra utkanter.
Varg har de ibland har jag förstått.
En gång i tiden åt folk ur samma fat. Då, om det någon gång råkade vara goddagar, serverades gröten med en håla fylld med smör mitt i. Där kunde alla doppa sina skedar och ta sin del. Hade du folkvett tog du inte för mycket, det dyra smöret skulle räcka till alla.
Ha folkvett.
Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.
Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.
En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.
Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?
Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.
Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?
Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?
Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!
Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.
Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!
Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.
Så seg är inte gubben.
När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.
Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.
Än ligger jag långt före det schemat.
I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.
Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.
Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.
Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.
Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:
Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!
Eller när han blir kär:
Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.
Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?
Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.
Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!
Telefonören ringer.
– Ju bättre ”förening”, desto mindre risk att du lämnar, säger han och blir tyst en stund. Sedan fortsätter han långsamt, som om han läste högt från ett papper.
– Den som ser sig som elit behöver inte höra till de bästa.
Därefter lägger han på. Detta hade han tänkt ut länge, gubben. Så pratar han aldrig annars, kollegieblock skulle jag tro.
Börjar han bli högfärdig? Telefonören har väl aldrig varit med i någon förening. Det värsta är att jag inte vet om det är Europeiska unionen eller fotboll karln diskuterar. EU:s maktkoncentration eller isländsk sossefotboll. Union Jack helt väck i en lagerbäck?
Ju bättre förening, desto mindre risk att du vill lämna.
### Ironin i att det finns ett EU-beslut vi får lov att ta själva. Ett.
### Det om huruvida vi vill lämna ifrån oss besluten…
### … till dom som uppfann begreppet ”det demokratiska underskottet”.
Majstång kommer av verbet maja som betyder pryda.
Ne.se berättar att på senmedeltiden och senare drog djäknar, gesäller och drängar omkring med majstänger, när de uppvaktade borgare och bönder. De sjöng och hade upptåg för sig för att skaffa mat och dryck till sin vår- eller sommarfest.
Trevlig midsommar och tack för att du hittat hit under året. Det har gjort mina dagar gladare.
Trivs.
### … och där blev jag klar med det stora frilansjobbet från i vinter och vår. Blir en del finlir innan tryck men det räknas inte.
### Ledig på heltid nu?
### Sällan.
Det är klart jag är intresserad, orden har ju försörjt mig i 43 år. Så visst lyssnar jag med intresse på femåringarna runt omkring mig.
– Det är utsökt! säger en av dem. Utsökt.
Han har inte fått det från sina föräldrar. Inte från morföräldrarna heller, det vet jag säkert. Utsökt, säger han. Om ett hus.
Vi förstår precis hur han menar.
Det är inte huset på bilden
som är med i berättelsen.