Lärdomar – Sida 30 – SVENSSONS SLÄNG

Senaste nytt från robotgräsklipparfotbollen

Det har varit tyst ett tag på den internationella scenen kring robotgräsklipparfotbollen. Sportsligt sett, vill säga. Vi har haft problem med ledningen. Mutor.

Serielunken har inte haft några problem. Flera gånger har det blivit mål i svenska matcher. Då är det ändå en tålamodssport, ska du veta. Lunk är en underdrift. Robotgräsklippare gillar gåfotboll och metodisk speluppbyggnad. Vore det Facebook skulle vi kalla det algoritm, nu kallar vi det att täcka ytor.

Ingen robotgräsklippare tittar boll. Bollen är det sista hen glor på. Ytan är allt.

Tids nog kommer första tillslaget. Ibland dröjer det bara några dygn.

Fotnot: bilden är från vinterns försäsongsträning.
I vår sport kör vi kalenderår.

Om en skulle göra en Aurell?

Jag funderar på att göra en Tage Aurell. Börja skriva ordknappa berättelser? Knappast, men däremot försöka såga upp virket utanför vedboden enligt hans metod. En sågar tre drag, sedan pratar en länge med första bästa medmänniska som passerar.

Tre drag igen.
Ny pratstund på femton minuter.

M-u-n-t-l-i-g ordknapphet fanns inte hos Aurell, så varför skulle jag tiga?

– Har ni mycket mördarsniglar hos er, vårt rekord i sommar är 35 stycken, det är ju inte så farligt, hallon har vi men blåbären i skogen var rätt torra sist vi var ute och kantarellerna hade grisarna tagit, Sverige måste börja göra mål men hon Lindahl är jädrigt säker, undrar hur det ska gå för Mallbacken nu, nej jag vill verkligen inte offra friluftsparadiset Skutberget till nån Mammonpark, det är inget ont i folkomröstningar de där gångerna när partierna hamnat på kant med allmänna opinionen, vanliga allmänna val är känslosamma de med, har du ätit nån räkmacka i Värmskog i sommar, själv tog jag 150 gram, cyklar lite grand, försöker komma igång med löpningen också, ont om svalor i sommar, inte mycket mygg heller.

Tre drag igen.
Nytt prat.

Flyttkarlarna på penningsäcken

Vi medborgare har räddat bankerna i landet med miljarder och åter miljarder när de haft det svårt. Inte fick vi de pengarna tillbaka när de kom sig och började göra storvinster igen.

Vi bankkunder har räddat bankerna i landet, genom att börja sköta deras arbete åt dem hemifrån vid våra datorer och mobiler. Inte fick vi någon höjd ränta för det. Ränta? Hahahahahahahaha.

Vi bankkunder finns i hela landet, längs europavägar och riksvägar men också vid en massa fina grusvägar. Inte fick vi behålla bankkontoren i våra små och medelstora kommuner för det.

Ibland får jag en sådan oemotståndlig lust att ta ut alla mina skulder från banken och skänka dem till någon annan.

### Ibland får jag dessutom en oemotståndlig lust att avreglera mig på de politiker och företagsledare som bestämt att det ska vara såhär på ett annat samhälleligt serviceområde: ”när hennes medicin hamnade fel fick hon nog”

Uppdatering, någon timme senare vid cykelutflykt ner till centrum: Kassaskåpsflytt. Banken flyr vår kommun.

Bildtelefoner, flygbilar och solidaritet

På 60-talet när vi fantiserade om framtidens teknik var det mest bildtelefoner och flygande bilar vi såg framför oss.

Omöjligt förstås men ändå. En får väl leka med tanken?

Nu är vi där. På 30 år har vi gått från gôrdyra, fast monterade biltelefoner i flerkilosklassen till fickmobiler med direktsändning inuti sig. När jag ligger på morgonkudden och är som mest rufsig i ansiktet ringer en älskad vän, långt härifrån, och vill visa upp sitt livs första lösa tand. Stolt vickar handen tanden i direktsändning på min skärm. Vete hundan hur det går till, inte ens sladd har lur’n och nuförtiden är det inte Televerket som äger den.

– Nämen! Va’ stor du har blitt! Ska vi sätta en metrev i tanden och i dörrhandtaget?

Ju större ungarna blev desto mindre blev luren. Först försvann nummerskivan och ersattes av knappar, sedan kunde vi plötsligt skicka bokstäver med lur’n, därefter hamnade tangenterna bakom glas och ram.

Hur vet skärmen vilken bokstav jag menar? Det här knubbiga långfingret…

Telefonen kan allt
Inte hade vi trott att telefonen skulle bli skrivmaskin, arkiv, upplysningscentral, väckarklocka, påminnelseur, karta, kamera, almanacka, kom ihåg-lista, spelleksak, telefonkatalog, bank- och postkontor och en massa annat. Eller att största problemet med den skulle bli när minnet blev fullt eller när täckningen var klen vid kontroll 114 under etapp fyra på femdagars.

– Telefon långt borta i skogen? Nämen geddäj!

– Ringa varje dag? Du skôjer.

Flyga ovan grantopparna
Flygande bil har vi ingen än, vår Skoda håller sig snällt på marken. Men härom kvällen såg jag en karl på tv, som flög obehindrat. Han hade gjort sig en drönare i folkstorlek. Zapp zapp zapp, så flög han i grantoppshöjd. Hit och dit.

Bildtelefon: check.
Flygande bilar: check.

Den andra utopin
Vi fantiserade om samhället också. Det skulle bli mer demokratiskt, solidariskt och jämlikt, drömde vi. Klyftorna skulle bort och demokratin skulle vandra in innanför fabriksgrindarna.

Har även den utopin blivit verklighet? Knappast. Finge jag välja tog jag hellre det framsteget, än den sladdlösa bildtelefonen och människodrönaren.

Mycket hellre.
Varenda dag.

### Detta inlägg är skrivet på en telefon.
### Sedan har en synkroniserad datamaskin hittat det i luften och skickat det vidare, så du kan hitta det i din luft.
### Enda problemet var att jag inte kunde komma på något bra sätt att fotografera lurskärmen med telefonen.

Vänta, nu kom jag på ett.

Skriva satir handlar om mod

(VF 27 juni 2019)

Vanliga vardagstexter är lätta att skriva och oförargliga att publicera. Du stöter dig inte med någon och inte en bokstav sticks.

Satirer är värre. De kräver visst mod och du tar en risk när du sticker ut hakan.

Hur var det poeten Nils Ferlin skrev? ”Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut.” Precis så känns det varenda gång. Vissa av mina vänner påstår att jag har talang för att skriva elakt. Det må vara, men talang för att vara elak har jag inte.

Så fort du gör en text som avviker från det enkla, normala, ger du dig ut på slak lina. Det är fantastiskt när det lyckas men fallet, då du ramlar pladask, ligger bara en millimeter bort.

Fast – varför ska en alltid välja den enkla vägen? Vem har sagt att jag kom till världen för att bara producera promenadtexter? Lite sälta behövs det ibland.

Lät vreden svalna
Sagt och gjort, jag lät min vrede svalna och försökte vässa satiren. Bakgrunden är att makthavarna på trakten vill hägna in ett stycke friluftsparadis och bygga ett Muminland där, med dyrt inträde. Karlstads vackraste strandtomt vill de ta. Den som byggts av entusiaster och hittills varit gratis för oss alla, med Vänerutsikt, löpspår, motionscentral, familjebad, grillplatser och allt. Lugnet, lugnet.

Förslaget har upprört många, förening har bildats och facebookgruppen som vill rädda Skutberget har drygt 7 600 medlemmar. Kommunstyret med herr Nisser (M) i spetsen, och mina vänner (S) i släptåg, har fått massor av insändare, inlägg och mejl emot sig. Gnällspikar kallar de oss som vill förädla pärlan i stället för att låsa in henne.

Om detta skrev jag först en saga och sedan en till. Sträckte ut min upproriska haka mer än på länge.

Ont i mig
Först känns det som för Nils Ferlins igelkott, han med spjuten. Det gör ont i en själv.

Sedan kommer reaktionerna. Lysande, tycker en. Briljant, skriver en annan. Underbart, ropar en tredje. Hahaha! Najst! Tror till och med några av de folkvalda drar på smilbanden!

Då kommer kommentaren som bekräftar det jag redan visste om texter som sticker ut. Du tar alltid en risk med dem:

”… texten var tramsig och dåligt skriven. Konsten att ironisera är faktiskt ganska svår.”

Han vet det inte själv, men kommentaren bekräftar fint min tes. Den om risken. En text som vågar något törs också låta bli att göra alla nöjda. Skriva satir handlar om det modet.

Sen kan han ju ha rätt också.

### Länk till min första satir i ämnet: Drömmen om ett Nisserland
### Länk till satir nummer två: Nya talarkurser i stadshuset
### Båda publicerade i Värmlands Folkblad, 13:e respektive 27:e juni.

Liten språkhjälpreda för nationellt pålitliga

”Språk” är tyska, det kan vi icke använda. Ej heller några siffror, ty de komma från Särkland.

Även ”använda” bör undvikas av nationellt pålitliga personer, ty också det är tyskt och må icke anv… brukas. Vänta, hallå, ”bruka” är också tyskt, jäspalt också.

Förbjudna ord
Siffra – arabiskt
Budget – engelsk-franskt
Politik – franskt, till grekiska politikos.
Demokrati – grekiskt
Diktator – latinskt
Makt – tyskt
Taburett – franskt
Nation – latinskt
Ära – tyskt
Hjälte – tyskt
Fana – tyskt
Ras – franskt

Tillåtet ord
Och – fornnordiskt

Tillåtna läten
Läten som grymtningar, gutturala strupljud, envisa muttranden och djupa suckar må användas fritt men på egen risk, enär de anlände just när inlandsisen smalt.

### ”Ironi” är grekiskt, se särskilt upp med det.
### Samma gäller allt begagnande av ”humor”, som är latin, engelska och hundan vet vem som har haft det i munnen före dig.

Och och och.

Vara rädd för höga herrar

Jag har alltid vägrat uttala Trump på amerikanska. Truuuuump ska det heta, på karlstadmål med u:et långt uuutanför munnen.

I dag har jag börjat uttala Putin på mitt eget sätt. Jag säger det som när en berättar vad Lars Lerin heter i efternamn.

Pu-tiiin.

Prova gärna detta därhemma. Jag tycker min metod får världen att kännas säkrare.

Det är svårt att vara lika rädd för två härskare som en flinar åt.

### Lars Lerin flinar jag inte åt. Det är innerligt roligt att den begåvade människan slagit igenom så välförtjänt.
### Jag minns när han satt i tv och förklarade att han aldrig skulle bli recenserad i DN. Det visste han.
### Gôtt att Lars fick fel.

… och i går sprang jag femkilometersrundan genom Forshaga 30 sekunder snabbare per kilometer. Flitigt färgskrapande, målartvättande och målning ger resultat. En ska träna allsidigt 🙂

Stolt och ledsen bland medlevare och piggögda vänner

Maj är en härligt intensiv månad, det tycker jag om. Göken kommer, flugsnappare och andra har högsäsong och björkarna byter grön nyans mest varje timme. Kommer det ett blygt vårregn så kan det nästan höras hur allt växer efteråt.

Grönskan är inte blyg längre.

Solen värmer, lufthavet är en symfoniorkester och marken en stor barnkammare. Jag törs knappt gå på gräsmattan, för alla spännande individer som också bor här, fast banken tror att det är den och vi som äger tomten.

Det är inte bara vår villatomt som lever. Den här tiden bor det medlevare i byggnaderna med. Getingar, talgoxar och inte minst citronfjärilar som nyss vaknat efter att ha övervintrat i vedskjul och förråd. Hur kan en fjäril klara våra minusgrader? De är blekare än sina blivande barn när de vaknar, men sugna på att göra nya fjärilar.

Detta har vi kämpat oss till
En sådan majdag är det när jag går över skolgården till vårt Lärcenter. Uppe i en sal ska jag prata svensk tryckfrihet och fri press tillsammans med ännu en grupp invandrare. I dag är alla från Syrien, alla har uppehållstillstånd men en del skamligt korta sådana.

Svalorna seglar utanför fönstret och här inne står jag och berättar om den demokrati som svenska folket kämpat sig till. Om Tryckfrihetsförordningen från mitten av 1700-talet, om meddelarfrihet, källskydd, offentlighetsprincip och vår ack så kantiga nyhetsvärdering. Varför får en bomb i Manchester större uppmärksamhet än en likadan i Istanbul? Förklara principen kan jag i sömnen, men försvara den alltid? Människa, kulturell och geografisk närhet, konflikt och att det ska ha hänt nyss eller nu direkt. Verktyget är enkelt men ibland blir tillämpningen fyrkantig.

Friheten – men också ansvaret – när jag säger att media får avbilda profeten Muhammed men inte nödvändigtvis måste göra det, bara för att det står dem fritt.

Frihet och byråkrati
Efteråt tränar vi på att skriva insändare tillsammans. Det är en övning, betonar jag gång på gång. Det är en övning. Ni får skicka in detta till tidningarna, men ni måste inte.

Med tolkens hjälp lotsar vi dem med varsam hand genom skrivandet, allt medan besvärlighet efter besvärlighet rullar fram på wordfilen vi projicerar på väggen.

– Det är en övning. Vi publicerar ingenting, det avgör ni…

Därför kan jag inte berätta mer här. Men likaväl som jag var stolt över vår svenska tryckfrihet nyss blir jag beklämd över våra syriers möten med svensk byråkrati. Fri svensk press har mycket att gräva i, när det gäller hur vi krånglar till den integration som mina piggögda vänner kämpar så ivrigt för.

Du skulle bara veta
Svalorna seglar, grönskan blir grönare, livet bultar i varenda vrå av min hembygd.

– Du har mycket att vara tacksam för, din pratkvarn, säger en sädesärla som trippar förbi när jag går hem. Du skulle bara veta hur det är ställt på en del andra håll i världen.

Tack, jag vet.

Folkvettsbenägen? Ja tack

Det är alltid lättare att få stöd för ett nej, säger en vän. Han råkar tycka annorlunda i en lokal fråga som just nu engagerar många.

Detta funderar jag mycket på. Min vän är klok, uträttar mycket bra här i världen och vet hur både politik och masskommunikation går till. Sånt har han sysslat med hela sitt liv.

Har han rätt?
Varför skulle det i så fall vara så?

Två sorters konservatism
Jag brukar ibland tala om vardagskonservatism. Det är något som många av oss bär inom oss. Även sådana som jag, som sannerligen inte är konservativ i politisk mening. Med vardagskonservativ menar jag att vi gärna sitter på samma plats vid köksbordet vecka ut och vecka in och ofta tappar bort glasögonen på precis samma ställe varje gång.

Den sortens vanor.

Jag tror det är sådan vardaglig konservatism som rör till det för min vän. Han blandar ihop två begrepp:

# 1. Vardagens små vanor får gärna vara sig lika och bör bara ändras lite i taget, ty så är vi skapta.

# 2. I övrigt är de flesta av mina bekanta väldigt förändringsbenägna. De betalar sin skatt och hoppas att välfärden ska bli bättre, de gläds över nya Konsumbutiken, nya Lärcentret samt nya återvinningscentralen och hoppas på en starkare regering, fler poliser och mer resurser till skolan och sjukvården. Alltihop goda förändringar. Just det: förändringar!

Försämringar är en annan sak
Det är i det perspektivet vi säger nej. Nämligen när de politiska förslagen vi protesterar mot skulle göra livet sämre för folk. Samhälleliga försämringar är alltid lätta att få stöd – mot.

Förändringsbenägen? Ja tack.
Förnufts- och folkvettsbenägen?

Ja-a tack.

Bekännelser från en liten mandelkubb

Det kommer en dag i en mans liv när han inte ser …tårna. Detta skulle emellertid aldrig hända mig var det tänkt.

Sedan hände det.

Titta på gamla fotografier av undertecknad. Där syns en smått anorektisk ung man som flänger kring i livet, fortare än maten hinner fastna. I mellanstadiet var bältet så tajt kring midjan att det inte gick att få runt huvudet, ty sådant provar en elvaåring. I 30-årsåldern vägde jag 63 och gick fortfarande springande genom livet.

Springet har fortsatt, visserligen hindrat av en grinig nacke och rygg de första sju-åtta åren på 2000-talet. Då hade det redan hänt, det som aldrig skulle hända. Maten fastnade. Under tjugo års tid gick jag upp ett kilo om året. Plötsligt en dag kallade den kära vännen mig ”min lille mandelkubb” när jag stod naken framför spegeln.

Stressade gjorde jag fortsatt, även om det dröjde innan jag kunde börja springa igen. När löpandet väl kom igång hjälpte det mycket för själen och muskeltonusen men inte för kroppshyddan. Jag fortsatte att gå upp.

Banta? Jag? Aldrig
Då dök Michael Mosley upp, mannen med 5:2-metoden. Jag log i mjugg och fortsatte mitt liv som vanligt, visserligen med tre löppass i veckan. Ingen bantningsmetod i världen skulle kunna fresta mig, jag hade inte tid och inte lust.

En dag kom den kära vännen hem med en lapp från jobbet.

Frukost: 250 gram filmjölk och en skiva hårt bröd med en halv skinkbit men inget smör. Förmiddagsfika: kaffe, halv skiva hårt bröd utan smör. Lunch: 100 kalorier soppa, en skiva hårt bröd utan smör. Eftermiddagsfika: kaffe eller vatten och en halv skiva hårt bröd utan smör. Kvällsmat: två skivor hårt bröd utan smör, på dem ett halvt skivat ägg vardera och ovanpå äggskivorna hackad tomat och gurka samt italiensk salladskrydda.

Ät detta varje 2-dag (förslagsvis måndag och torsdag), då behöver du inte fundera över menyn.

Den lappen avgjorde saken. Jag blev en 5:2-man. Det tog tid och ibland tog det kraft men på några månader hade jag gått ner de tolv kilo jag tänkt mig. 74 kilo är mer lagom för en 175-centimetersman. Diagrammet med min nogsamt nedplitade viktkurva var vacker som en solnedgång.

Tjohoo!

Har bältet krympt?
Efter att målet var nått fortsatte jag pliktskyldigast med en (1) likadan knäckebrödsdag i veckan någon tid, men snart hade entusiasmen falnat och jag slutade. Vägde mig gjorde jag inte lika ofta men när jag gjorde det hade vikten ökat varenda gång. Jag är numera en karl som maten fastnar på, särskilt kring magen och trots att jag tränar.

För några veckor sedan gick det inte att ljuga för mig själv längre. Bältet i vildmarksbyxorna har inte krympt, det är midjemåttet som ökat. Varje onsdag när Vandraren och jag ska ut på rask långpromenad bland fåglar och kulturhistoria får jag den saken bekräftad. Du är en mandelkubb igen, Svensson.

Dags igen
I tre veckor har jag hållit på igen. 5:2-schema med fast meny på måndagar och torsdagar. Ibland är jag en trasa när den kära vännen kommer hem från jobbet, men belöningen är värd det. Sakta lossnar kilona åter från min stolta front.

Nu väntar jag bara på dagen då mina tår och jag åter får ögonkontakt. Knäckebröd är gott, knäckebröd är gott, knäckebröd är gott.

Not.

### Jag vet att Mosley inte menar att man ska köra precis samma meny varje 2-dag, men för mig är det enkelheten som gör att det fungerar.
### I början var burken med het nudelsoppa en favorit, men jag tröttnade både på den och på Varma koppen.
### Den här gången ska jag verkligen hålla fast vid en 5:1-dag i veckan, när viktmålet är nått.