Landet där de rika drar ifrån

Det fanns en tid när klyftorna minskade i Sverige. Bra, tyckte jag och mina otåliga vänner, men det går inte fort nog. Därför gjorde vi narr av parollen ”Ökad jämlikhet”. Vadå ökad, är man jämlik så är man väl? Inte förstod vi då vad som väntade av ökad orättvisa bakom hörnet.

I dag är det dags att damma av parollen igen. Den var inte så dum.
Så här kan vi inte ha det:

Skärmavbild 2014-05-11 kl. 18.50.05

 

 

 

 

 

 

 

Mitt bästa inlägg på länge

Block och pennaI natt, strax innan jag somnade, kom jag på ett mycket bra blogginlägg. Det var tydligt, klargörande, lite småroligt och jag var väldigt nöjd med att det var jag som kom på det och inte någon annan.

”Asch, jag behöver inte gå upp och leta fram papper och penna nu, jag kommer ihåg det” sa jag till mig själv.

Det skulle jag inte ha sagt.

Vill vi ha jämlikhet kan vi inte låta samhället vara ifred

Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:

Lämna aldrig samhället ifred

Paradisäppelträdet vittGreider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.

Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?

Farligt främmande

KornknarrKattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.

Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.

Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.

Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.

Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.

Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.

Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.

Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.

– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.

Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.

Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.

Väntan

Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:

Motargument.seHur man skapar ett monster
Ossalla.nuMotargument mot myter om invandringen
Regeringen.nuVanliga påståenden om invandring

Bli inte lomhörd.

Den outsägligt vemodiga notisen om de två sista talarna av ayapaneco

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

En del berättelser är så outsägligt vemodiga. Som den här notisen jag hittar i Språktidningens marsnummer:

Sista talarna
nobbar varandra
I staden Ayapa i Mexico finns två griniga gamla gubbar. Ingen unik företeelse, men just dessa två råkar vara de sista som talar språket ayapaneco. De vägrar dessvärre tala med varandra. Ingen vet riktigt varför, mer än att det är den andres fel.

Nu tänker jag på dessa två bestämda farbröder.
En lång stund tänker jag på dem.

Här slutar jag med det. Nu börjar jag i stället fundera över vilken briljant dagsvers Alf Henrikson skulle ha kunnat göra om när de två traditionsbevararna möts på en smal stig i den täta skogen, du vet, strax norr om Ayapa.

Det möttes två talare av ayapaneco
Den ene hade rätt,
den andre samma sätt,
varför ingen av de två på stigen veko

Här inser du nu att den halta biten har inte Alf gjort. Han skulle ha vidtagit helt andra mått å stig.

På vakt

Vakt

En dag kom politikerna på hur de kunde skära ner alltihop. Hela Sveriges försvar. Det var när de hade insett att det inte skulle räcka med en telefonsvarare som sa:

– Vänd om, vänd om, det bor arga typer här!

Vi gör en skylt, var det en som sa. Med en svart kôrv på.
Ja, det gör vi. Då blir di rädde.

– Ja skulle skrive in dig i facket

Virkesupplag näraNär jag hade jobbat några dagar på sågen kom Gösta med ett papper i näven.
– Jag skulle skrive in dig i facket, sa han.
– Bra. Jag har inte tänkt åka snålskjuts på er andra.

Sedan var det klart. Visst ville jag göra facket till en starkare kamporganisation än den var ibland på olika nivåer i landet. Men det gör man inte utifrån.

I dag är det inte lika självklart för alla. Svartfötter, skulle Gösta ha sagt. Gulingar. Ni låter oss betala till facket och försöker ändå dra nytta av vad vi andra drar ihop.

Du lurar dessutom dig själv
Förutom att det är osolidariskt är det att lura sig själv. Ännu värre blir det förstås om hela arbetsplatsen står utan kollektivavtal. Förbundet Vision har räknat på vad kollektivavtalet är värt för olika medlemsgrupper:

”Hur mycket tjänar du på att jobba på en arbetsplats som tecknat kollektivavtal? Några tusenlappar, kanske du tänker. I själva verket kan det röra sig om 100 000 kronor per år.”

Läs mer
Miljoner att tjäna på kollektivavtal
Det här tjänar du

Tänker ingen tränare på kvinnorna i löpvågen?

Alla kan träna om kvinnor och träningsprogramÄntligen någon som tänker, skrev jag som kommentar till det här kloka inlägget om kvinnor och träningsprogram. Programmen är alltid skrivna för män, nämligen.

Tänker är det fler som gör, kommenterade någon. Det är bara det att Ida har skrivit ner deras tankar.

Sant. Läs.
Alla kan träna: Kvinnligt perspektiv på att följa träningsprogram