(Fryksdalen, 1980-tal).
Det är en mycket tjusig sal. Själv är jag sällan tjusig och definitivt inte den här eftermiddagen, efter att ha tillbringat förmiddagen på en skogsdag i Östmark, långt norrut i bevakningsområdet.
Jag är lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne sedan några år och nu har det tagit alldeles för lång tid i skogen. Östmarks skogar kan bli duktigt leriga när det regnar. Jag hinner inte byta om. Den trevliga grevinnan Horn af Åminne har bjudit in tidningen till Rosens dag i Rottneros parks fina spegelsal. Trädgårdsexperten Lars-Eric Samuelsson ska tala och salen kommer att vara fylld av vackra människor i bästa gåbortkläderna, det vet jag redan innan.
Nyss var jag glad att jag inte hade gjort samma misstag som i fjol och tagit lågskor till skogsdagen. De var då det. Nu har timmarna gått och jag inser att om situationen ska räddas, så måste jag klampa in bland speglarna, rosorna och gåbortkostymerna iförd blöta stövlar. Nödtorftigt avtorkade, men dock stövlar.
Tar betäckning
Föredraget har redan börjat när jag kliver över tröskeln. I det samma smäller ett pistolskott. Samuelsson tystnar mitt i meningen, en gammal militär tar betäckning och varenda människa vänder sig förskräckt mot inkräktaren. Mig.
Jag tycker inte om när 200 bätterklädda människor tittar på mig, särskilt inte om jag är sjöblöt och ska försöka glida in diskret. Grevinnan känner igen mig bakom leran och kommer rusande.
– Du ser blek ut, vad är det som har hänt?
Jag visar henne handen, den är svart och värker, då ropar hon:
– Finns det någon läkare i salen?
Skriker högt
Egentligen skulle jag inte berätta mer här nu, så fick ni moderna tiders barn fundera över varför det lät som ett pistolskott när jag klev in till det vackra folket. Ni har ju mobilkameror allihop och kan aldrig i livet åstadkomma en sådan smäll som den jag skapade.
1980-talets lokalredaktörer hade kameror med film i, inget konstigt med det. Viktigare var att vi dessutom hade stora blixtaggregat med ackumulator i en axelremsväska. Rejäla don, det får jag lära mig denna dag. Kläderna är blöta, händerna med, och just på tröskeln blir det överslag. De som var med påstår att jag skrek högt när blixten slog ner i min hand.
Skriket minns jag inte. Handen är kolsvart mitt i och visst finns det en doktor i salen. Han bär slips och kostym och ger mig snart arbetstillstånd. Blixten ställer grevinnan undan.
Klippet finns kvar. Rosexperten Samuelsson ser mörk ut.
