Etikett: Arbete

Den fjärde drömmen

Block och penna– Du lever i din egen värld… sa käre far.  Han hade rätt förstås, för drömma kan jag.

Den unge mannens drömmar handlade om flicka, familj och för det tredje om att bli världsmästare i ett styck längre löpgren. Två rätt av tre, det är väl inte illa?

Men så var det den fjärde drömmen. Att få sitta i en skogsglänta och plita i ett block eller hemma och knattra på en skrivmaskin. Från mitt fjortonde år har den funnits där, denna underliga besatthet i att vilja se bokstäver dansa och säga det jag vill ha sagt. Pengar i sig har jag aldrig drömt om, men tid. Tid till att sitta i gläntan.

Alltså har en av dagdrömmarna i 49 år handlat om hur mycket tid jag skulle kunna skrapa ihop på sommarlovet och senare semestern till att fila på den senaste texten. Alltid dessa texter, alltid detta sug.

Räknar hela tiden
Det är ingenting konstigt med det. Den som har en båt skrapar, den som har ett hus spikar. Jag plitar. År efter år har jag räknat ut hur mycket jag skulle behöva för att betala ett ledigt år. Just nu vet jag precis vad som skulle behövas för att ta tidig pension. Jag vet hur många arbetsdagar det är kvar till pensionen också, om man tar bort nyårsafton 2015.

– Du lever i din egen värld… Ja, jag vet. Ändå älskar jag mitt ordinarie jobb. Det gör rätt många båtägare med, men det är den där känslan när vinden tar tag i seglen – eller när texten lyfter och någon blir berörd.

Den känslan. Den kittlar.

Tanke på väg till jobbet näst sista året

Tänk om 80-talisterna inte alls är så himla rastlösa och gärna hoppar från jobb till jobb. Tänk om det är en korkad arbetsmarknad det beror på. De kanske vill ha fasta jobb varenda en.

Virkesupplag näraDet fick ju vi.
Direkt.

Jag gick till bruket och fick börja samma dag. Inte begrep jag då att det var en kapitalist som tog sitt sociala ansvar jag träffat på.

Den gången fanns det gott om dem.

Försoning och fortsatt kamp

Förlåta och gå vidare, ibland är det stort.
Viljan till försoning, ibland är det en stark kraft.

Nu var ju inte försoningen Nelson Mandelas enda bidrag till de svartas befrielse i Sydafrika. Han kombinerade mjukhet och styrka. Han kämpade envist, år efter år, för denna befrielse från de lagar som påstod att det var skillnad på människa och människa.

27 år i fängelse men till synes oförstörd.

Glömde inte sina vänner
Kampen för mänskliga rättigheter och rättvisa går vidare. Det är det bästa sättet att hedra en kämpe med ovanlig styrka och karisma. Att fortsätta.

Det första land utanför Afrika som Mandela besökte sedan han blivit fri var Sverige. I dag är det många som vill vara vän med oss, sa han. Men vi glömmer aldrig dem som var våra vänner när vi hade det svårt.

Då, när Sverige hade en egen röst i världen.

– Vill du hjälpa människor?

Den tröstlösa hösten 1987. Jag vantrivdes med skrivandet och fick se en annons om att de sökte larmoperatörer på SOS-centralen. Inget för mig, men det råkade vara en gammal lumparkompis som stod som kontaktperson så jag for dit. Kul att träffa Lars. När jag såg själva centralen blev jag ännu mer övertygad. Trafikrummet såg ut som kabinerna på tre DC 10:or bredvid varandra.

Inget för mig.

Det var som han kunde läsa mina tankar, Lars, när den här otekniske personen ryggade tillbaka inför växelborden, datorerna, knapparna, lamporna, skrivarna, reglagen och knapparna och knapparna och…

– Om du vill hjälpa människor, så lär du dig tekniken, sa han. Den är bara ett hjälpmedel.

Instängd av brand
Snart satt jag där och tog emot samtal från människor i nöd. Ibland kunde jag se till att de fick hjälp. Det finns ingen mäktigare känsla än att kunna säga till en människa i telefon, en som är instängd av brand:

– Var lugn. Håll dörren stängd. Räddningstjänsten ropade just på radion att de är framme på din gårdsplan nu. Ställ dig vid fönstret så de ser dig.

Strax därpå får du rapport om att hon är räddad. Ett liv går vidare.

Våga prataSatt i båten och väntade på hoppet
Det är senaste numret av tidningen Tjugofyra7 som får mig att fundera över den organiserade medmänsklighet som ambulans och räddningstjänst sysslar med. Tidningen ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och den som vill får den gratis. En av de intervjuade heter Conny Söderberg, brandmästare vid räddningstjänsten på Kungsholmen i Stockholm. Han pratar om självmord, om folk som vill hoppa från Västerbron.

– Förr satt vi i båten och väntade på att personen skulle hoppa, det var så vi agerade på de larmen.

Inte nu. Conny tyckte det var fel att 20-30 man skulle sitta passiva och bara vänta i stället för att göra något. I dag har man infört en ny sorts larm, en ny sorts agerande.

– Under alla mina år har jag varit med och släpat ut en person från brand, säger Conny. En enda.

Nu har han varit med och förhindrat ett tiotal självmordsförsök de senaste två åren. Vem sa att brandmän bara var intresserade av tut och sprut?

Medmänniskor först och främst
Conny Söderberg kanske är teknisk, vad vet jag? Hur det än är med den saken, så skulle han ha förstått min gamle lumparkompis väldigt väl en trälig höstdag 1987. Det viktiga är att du vill hjälpa människor.

Vi är medmänniskor, det kommer först. Sedan kommer tekniken.

Läs hela artikeln om hur de agerar i dag vid larm om självmordsförsök:
Mod att prata om självmord

 

En egen krater på månen

HimlarEn kväll svämmar min mobil och dator över av brinnande himlar. Vackra foton som vännerna tagit på en särskilt fin solnedgång och lagt ut. Överallt i provinsen har de stått och lyft sina blickar, så som människan gjort i alla tider.

Vad finns det där uppe? Varför lyser solen? Vad är månen för en filur?

Dagen därpå hamnar jag på Karlstads universitet. I en monter i entrén berättar de om Magnus Nyrén och Oskar Backlund. Två unga män, uppvuxna i Värmland, som blev berömda astronomer i Ryssland före revolutionen. Den ene chef över världens största observatorium, den andre vice chef på samma ställe. Oskar adlades av tsaren, båda fick statsråds titel.

”Men oj, att en pôjk från Västra Furtan kan nå så långt…” tänker du nu.
Gör inte det, min vän. Jag har aldrig märkt att de från Västra Furtan skulle vara mindre kloka än någon annan.

PulkovaHögt ovan Furtans grusvägar såg Magnus Nyrén mångruset lysa genom Sankt Petersburgs bästa okulär. En av kratrarna där uppe blev döpt efter Oskar, en komet likaså. Själv förlorade Magnus sin pension när Lenins bolsjeviker tog över Ryssland. Då ordnade Hjalmar Branting en svensk pension åt honom.

Tittar på himlen gör vi än i dag, i både Västra Furtan och södra Sankt Petersburg. Jag undrar fortfarande vad månen är för en filur.

Nytt hopp för svensk film

Orange bollNy svensk storfilm i 50-talsmiljö med framtidstro och berömd badscen:
Härifrån till eterniten

Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar sig själva i svensk messmörswestern i sätermiljö:
För en handfull dårar

Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar in snabb fortsättning på sin succémessmörswestern i sätermiljö:
Förträng dom högt

Det är bara skog alltihop

IMAG1642Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.

Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.

Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.