Samma nerförsbacke och tillbakablick 7 mars, 16 mars och 20 mars. Bilder som har något att berätta.
Hon rör på sig, hon gör faktiskt det i år med. Ett fyrfaldigt leve för jordaxeln, solvärmen och själva jordklumpen.
Nu är det bara nio månader tills jag får snöpulsa igen.
Hurra!
Tre mobilbilder från en skuggig del av min vardagsrunda. Från snöpulsvinter till nässelfjärilsvår på tretton dagar.
Nu blir jag snart förbaskad. Här har en varit dagledig i över två månader och själen tror fortfarande att det är bråttom.
Varför har jag inget ljudminne? Såg en korsnäbb i en grantopp bortanför skärningen på väg 62, memorerade lätet noga men när jag kommer hem är det alltid glömt. Detaljerna är borta. Var det större-, mindre– eller bändelkorsnäbb? Mindre kan jag tro, men det hade varit fint att vara säker. I fortsättningen ska jag spela in mig själv med mobilen, när jag härmar lätet.
Det blir nog hörvärt. Tjipp tjipp.
*
Kaffe och ostsmörgås smakar bäst i solglänta. Mandarin är vackrast mot marssnö. Efter två timmar här ute tror inte själen längre att det är bråttom. Det tror däremot vattnet som nyss var vitt och kramt. Hör hur det rusar, pånyttfött och spralligt, neråt neråt, framåt framåt!
Alla vatten jag hör ska till Göteborg. De har möte där.
### Vet du vad det är för likhet mellan en mindre korsnäbb och Bengt Alsterlind i för stora skor?
### Tjipp tjipp tjipp.
Vårbäck i mars, turen Grossbolstorp-Göteborg, enligt tidtabell.
Jaså är det här du är.
Jaså var det hit allt vattnet i bäcken bortom vår gräsmatta skulle. Här slutar nerförsbacken som börjar i vår skog.
Varje gång jag hör havet rulla tänker jag på människans resor. Hit kom de en gång, inte vet jag hur, och slog sig ner. Inte talte de svenska, inte sjöng de nån nationalsång, de visste knappt vad lagom var. Det var bara det att de hade reslust och behövde utforska. För att leva förstås, för maten i magen, men också för den nyfikenhet som alltid drivit förfäder att färdas mot det blå vid horisonten.
En gång föddes den nyfikenheten i Afrika. Därifrån drog de vidare, befolkade vik efter vik av sitt klot. Även den värsta rasist bär en afrikan inom sig, generna är därifrån. Det skrattar jag åt varje dag.
Hit till havskanten kom de. Toppen på halvön var en ö, där klev de i land. Följde småningom den största älven uppåt, i generationer. Fick gröna stövlar, färgteve och diskmaskin med dataprogram. Men varje gång de tänder en brasa 650 meter bort i skogen intill Forshaga, vaknar en nyfiken förmoder och förfader inom dem.
-Titta, vi har tämjt elden.
-Å en köttbet, jo jag tackar, jag.
Jaså var det här de kom.
I dag ska jag göra tre nyttiga saker.
Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.
Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.
De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.
### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.
Bild av en annan vårvinter men samma lust.
En del dagar är det inte komplicerat alls. Du har tid en stund, solen skiner och du har fått besök av en älskad årstid som inte visar sig varje år nuförtiden. Vårvintern.
Du tar på dig kalsonger, understället, slitnaste t-tröjan, collegetröjan, ett par grova strumpor, en snusnäsduk och löpoverallen. Letar fram en yllemössa och ett par vantar och går till badrummet och hämtar löparskorna. Tar ur tepåsarna ur skorna och ser efter så att alla dobbar är kvar.
Solen skiner. Hon glittrar på skaren ute på gräsmattan när du sitter på trappan och tar på dig skorna. Inte gå med broddar på träverandan, det är lagen. Den lagen har du hittat på själv.
På verandaräcket ligger gps-klockan med antennsidan vänd mot tolv satelliter, det vill säga uppåt. Lägger du henne rätt och inte har varit ute i världen och rest och förvirrat henne, så hinner hon precis få kontakt med de tolv där uppe, under tiden som du knyter skosnörena.
Du tar på dig klockan, knäpper bort den förra löptiden och nollställer. Går försiktigt över plattgången med broddarna, ut på gräsmattan under körsbärsträdet och knäpper igång. Löpsteg och klocka.
Det är vårvinter. Den hoppfullaste av årstider. Samtidigt fin vinter och löftesrik vår. Skaren sprakar skönt för varje löpsteg du tar förbi lekstugan, över bäcken och ut i snön bredvid gångvägen västerut.
Älskade snöpuls. Du har varit löpkonvalescent hela hösten och sedan har du ägnat vintern åt försiktig rehablöpning. Långsamt trappat upp tiden du sprungit och sträckan. Det har varit kallt ibland så du fått avstå från utomhuslöpning, du har varit förkyld en gång och du har varit bortrest och upptagen.
Inte gör det någonting. Du har tid. Nu svänger du ut på övre delen av gatan, söderut mot gångvägen, svänger höger och ut på ängen. Din kära äng som du gått över och sprungit över så många gånger.
Det är veligt väglag, för så är det om vårvintrarna här på trakten. Asfalten är ren men full av isfläckar samtidigt som skogar och gärden är fulla av snö, halvannan decimeter med snö med två centimeter skare överst. Du skulle behöva springa utan dobbar på gatorna och med dobbar i skogen. Tjohoo!
En enkel ekvation att lösa. Du har ju ängen. Det går en stig över den, lagom isig. Följ den. När den delar sig svänger du åt höger. Följ stigen bort till vägen mot friluftsgården. Där svänger du söderut i snön, fast det inte finns någon upptrampad stig där. Glad som en tvåmånaders renkalv pulsar du fram bredvid vägen, fortfarande på ängen, fortfarande skiner solen.
– Detta är kul. Jag har ju ängen.
Du fortsätter runt hela. När du kommer tillbaka till startpunkten följer du stigen igen, samma väg, svänger höger på isstigen och sedan snöpuls söderut och runt. Runt och runt och runt.
En del dagar är det inte komplicerat alls.
Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!
Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.
*
När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.
Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”
Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.
Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.
Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.
Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.
Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.
Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”
Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.
”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
*
Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.
En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.
Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!
… jag har inte tid. Blogga själv får du se hur lätt det är. Den här veckan har jag grillat i skogen på måndag och på torsdag. Olika skogar, olika grillkompisar en eller två generationer bort, men samma äventyrsrök i kläderna. Det måste bo många gamla svedjefinnar och kolare i mina gener. Varenda sinne småler varmt så fort en utomhusbrasa brinner.
I går lärde jag mig ett nytt namn på lägerelden. Ett fint ett.
– Jägarteve.
Blir det någon underhållning när du ska bjuda på Nobelmiddag? undrar den kära vännen.
Absolut, säger jag.
Kocken har lovat härma en rördrom.
Kocken, säger hon, det är ju du.
Först kommer jag att stå dyr still med hakan i vädret, rak som en pinne i närmsta vass. Jädritt länge. Nu syns ja’ inte, nu syns ja’ inte.
Ja, det är väl det hela.
Jag saknar Bodil Malmsten i dag med. Det tar inte slut.
Här är ett inlägg jag skrev om hennes loggbok Och ett skepp med sju segel och femti kanoner ska försvinna med mig. Läs den. Läs hennes skrivhandbok Så gör jag – konsten att skriva.
Om du är som jag och det inte tar slut.
Hur var det Wittgenstein skrev? Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.
Jag tar bilder på mina medmänniskor mest hela tiden, både barn och vuxna. Ibland blir de vackra, någon gång roliga. Ändå lägger jag inte ut bilderna. Barnen har inte bett att få bli seriefigurer med namn och porträtt för evigt uthängda i cyberrymden. Inte de vuxna i min omgivning heller.
På samma sätt låter jag bli att publicera våra ledsenheter, de som drabbar även oss. Mina vänner är för viktiga för det. Livet är inte en klickjakt där flest gillningar vinner.
(Så tänker vi. Visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner står det i journalistreglerna. Var försiktig med uttalanden från icke-offentliga personer. Detta är samma sak.
Du väljer förstås hur du vill göra, jag missionerar inte).
Nog ligger vi sömnlösa av oro ibland, tro inget annat. Oftare än du anar, misstänker jag. Vi tycker bara inte att vår privata oro alltid hör hemma i cyberspace.
Om det man inte vill hänga ut i rymden, därom måste man tiga.
