Lärdomar – Sida 39 – SVENSSONS SLÄNG

Änglarna och slaktmasken

– Vi måste våga slakta de heliga korna! blev ett politiskt modeuttryck, när folkhemmet skulle besparas oss.

Krönika från P4 Radio Värmland 5 december 1990. Då hade jag börjat våga tala värmländska i lokalradion. Ett lyckokast som visserligen fick halva publiken att stänga av. Men resten gjorde ibland samma upptäckt som jag själv:

Värmländska passar särskilt bra till satir. Först låter det så snällt och lent. Sedan hör en vad tokstollen sa.

”Ljudskriften” fick jag hitta på själv. Den fungerade för mig framför mikrofonen fast den ser ut som den gör. Läs högt så förstår du lättare.

Scan Väst i Kil var det stora slakteriet.

Ja har inget emot Scan Väst i Kil. Tvärt om faktiskt. Å inte har ja nôt emot politiker heller. Dä ä sammanslagninga uttå rôm ja har litte svårt för. Den här nye slaktmaskpolitiken. Plötslitt så ha varenda litten 25-örespolitiker gått å bleve svartslaktere.

– Vi måste våge slakte di helige kora, säger 25-örespolitiker’a. För så säger di store pôjkera. Å då säger di små likadant.

Ha du sett nôra helige kor? Hur ser di ut? Själv reser ja rätt mycke i Värmland. Å ännu mer prater ja mä fôlk i telefon. Men aldrig att ja ha hört tales om nôn som har helige kor i lagårn. Hur låter di? Har en dom inte i lagårn kanske? Vart bor di da? Bor di i körkera eller bortôt Dömle stiftsgård te?

Har di kôrs i ställe för horn, di helige kora? Mjölker di manna å mjölk å honung? Flåser di rökelse di? Strör en mä myrra ôt tockna fine kreatur? Inna en skecker dom te himmelrik under psalmsång å tandagnischlan. Korgôssers tandagnischlan.

Neej. Nô såna kor ha ja då aldri sett. Å ja ha ändå kört mycke hö i min dar.

Brune å svarte å vite kor ha ja sett. Å köttige å mjölkige – å sprallige, den där förste dan di släpps ut. Men aldrig helige.

En gång va ja te Årjäng. Ja såg kor.

En annan gång te Klarälvdaln, ôppôt Stöllet. Kor där mä. Men vanlige dödlige allihop. Såne som säger mu. Såne som tugger ôm, som vicket kommunalråd som helst. Helige kor har di’nte på Hammeröa ens.

***

Däremot ängler. Di finns överallt. Fine vitklädde fruntimmer på Jonsbol å på Centralsjukhuset i Kallsta å sjukstôga i Sunne å i Fôrshaga å Likenäs å Filipsta å Årjäng å Kristinehamn å…

Ärrä di ni vill slakte mä slaktmasken?

Varje år föds dä onger i ambulans i Värmland. Dä förste ressällskape di får i världen ä två ambulanssjukvårdere. Möjligen, i bäste fall, e barnmorske mä. Ärrä di ni vill slakte?

Ängler finns dä. Ängler på Fôlktandvården. Ängler på våran femårings älskade daghem. Gud, ho ä ju rasen på lördan, när ho inte får gå dit. Ärrä di ni vill slakte å stycke å fryse ner?

För ett tag sen så vräkte snön ner över Storgatan å Vegagatan å Sättravägen å Långgatan å Järnvägsgatan. Å allt va gatera hetter i Värmland. Vräkte ner äver E18 å 63:an, 45:an å lille kurvige ministervägen mella Kila å Svanskog.

Vem tror du tog hann ôm dä, sen? Ploga eller salta eller va som nu behövdes.

Ängler. Ängler mä basröst å rutig skjorte, kanske. Men ängler.

Värmland ä fullt uttå gôbber å fruntimmer som vi nästan inte tänker på, när di bare finns där. Di har piper i bälte eller radio eller biltelefon. Eller så finns di på e jourliste. Eller så åker di bare te jobbe som vanlitt, freda eller sönda. Eller varrä nu ä för da.

Gôbbera på gatukontore. Ärrä di ni ska styckmörde? HSB-jouren å Uddeholm Krafts jourmontörer?

Di som ploger snö. Di som sanner trottoarer. Di som sitter i kommunväxler. Å di som låner ut böcker, så vi kan läse hur andre fôlk ha tänkt.

Ska di skjutes i gryninga? Tappes på liv å blog – å ôffres till kabelgudera å vinstmaskinera?

***

Ve Ängbråtsgatan där ja bor. Där ha nôn vart en ängel å räkne ut att onger behöver en kulle. Ongera, å en del vöxet fôlk mä, behöver en kulle. En kulle som di kan åke pulka på. Kanske stå å titte på stjärner frå också, en del särskilt stjärnklare nätter.

– Vi ger dôm en kulle! ha en ängel i den offentlige sektorn tänkt. Sen ha andre ängler i samme offentlige sektor gjort den där kullen.

Kärlek, tänker ja på, när ja ser våran kulle ve Ängbråtsgatan å ve andre gater i världen. Kärlek å lekfullhet å medmänsklighet. Ärrä di orda ni vill ta live å? Slaktmaskpolitiker.

Då får ni nog välje er ett annat fôlk, hôppes ja. För ôss som ä fôlk ôt er nu – ä ni inga helige kor.

Kom hit å åk pulka nôn kväll. Kom hit ska vi titte på Karlavangen. Dä finns så mycke stjärner å titte på. Så mycke mycke medmänsklighet.

Kom hit å lek att ni ä människer.

### Krönika från P4 Radio Värmland, 5 december 1990.
### Texten senare tryckt i den fackliga läroboken Dä årner sä!, 1996, och många gånger uppläst av mig från diverse scener de där åren.
### Grundidén finns även med i en film som jag var med och gjorde åt Kommunal 1994.

Tvång och lek

En del ord och uttryck bara fastnar, ofta utan att jag själv märker det först. En lång period fick jag lov att ha ett stort ”så” i A3-format upptejpat på väggen, för att komma ihåg att radera alla onödiga ”så” i mina texter. I dag borde jag sätta upp ett ”här” och ett ”där”. Kanske bredvid ett ”nu” och ett ”i dag” (!).

Fast ibland leker jag. Medvetet. Har ett tag försökt använda ”min vän” i olika sammanhang.

Ibland ser det riktigt malplacerat ut, trots att vännen är vän.

Underligt.
Är det för att varje lek är en särskild sorts allvar?

Grislöner i klassamhället

– en bloggserie från 2017, siffrorna i ingressen är från 2015

Arbetsgivarnas i Svenskt Näringslivs vd: 490 000 kronor i månaden.
Industriarbetare: 29 022 kronor i månaden.

Det svenska lönesystemet står stadigt. Klyftorna har aldrig varit lika stora under hela min levnad. Grattis, klassamhället!

En gång trodde jag att början till Sveriges framtid fanns i en analys som vi behövde bli klara med. En klassanalys.

Det tror jag fortfarande.

Hur tänker du? Tänker en pensionerad småbonde från Östmark annorlunda än en arbetslös före detta metallarbetare i Lesjöfors? Tänker en nyutbildad läkare i Arvika på ett annat sätt än en romsk man utanför min Konsumbutik i Forshaga? Tänker Svenskt Näringslivs vd Carola Lemne, hon som tjänade 490 000 i månaden år 2015, annorlunda än en av ”hennes” industriarbetare som bara tjänade 29 022 kronor, samma år?

Naturligtvis gör de det. Det är människans samhälleliga vara som bestämmer hennes medvetande. Du tänker som du är.

En genomsnittlig kvinna i LO tjänade förresten bara lite drygt halva Lemnes månadslön 2015. På ett helt år. Lemne är ändå inte värst.

Där har du bilden av vårt vackra land.

Största skillnaden sedan 1950
En del i klassanalysen håller LO i Sverige på med, även om de antagligen skulle använda en annan term för sin undersökning. LO tar regelbundet reda på hur mycket makteliten i Sverige tjänar. Nu har årets rapport kommit. Den visar att maktelitens genomsnittliga inkomster före skatt motsvarade 18,7 industriarbetarlöner 2015. Det är den största skillnaden som uppmätts sedan undersökningen började år 1950.

1950 tjänade en svensk i makteliten motsvarande 11,1 industriarbetarlöner.

1980 var skillnaden i inkomster mellan maktelit och industriarbetare som minst. Då tjänade en person i makteliten motsvarade då 4,9 industriarbetarlöner.

2015 var skillnaden alltså 18,7 industriarbetarlöner.

Det är klass på de svenska skillnaderna.
Då har jag ändå inte berättat om finaste eliten än.

54 gånger mer
Jag har inte kommit till de allra fetaste direktörsinkomsterna. Med makteliten menar LO knappt 200 personer på höga poster inom näringsliv, politik, ekonomi och andra viktiga samhällsområden. Det är dem de undersöker för att visa på skillnaderna mellan vanliga löntagares och denna elits inkomster. Tanken är att det har betydelse om makteliten har långt högre inkomster än de människor som påverkas av deras beslut.

Det är ditt samhälleliga vara som bestämmer ditt medvetande.

Nå, i LO-rapporten analyseras inkomstutvecklingen för tre delar av makteliten – den ekonomiska, den demokratiska och den byråkratiska eliten. Skillnaderna mellan de tre grupperna är stora.

Talar vi om värstingarna, 50 verkställande direktörer på svenska storföretag, så blir bilden ännu bedrövligare. Det är framförallt denna ekonomiska elit som har ökat sina inkomster i förhållande till industriarbetarlönen de senaste årtiondena. År 2015 hade de 50 direktörer som ingår i urvalet en högre relativinkomst än någonsin tidigare.

2015 tjänade en svensk i den högsta ekonomiska eliten motsvarande 54,3 industriarbetarlöner. Nära 20 miljoner kronor om året.

Tjohoo!

Aldrig varit sjukare
Den inkomst som LO mäter för makteliten är den sammanräknade inkomsten bestående av arbetsinkomst samt inkomster från kapital och näringsverksamhet. År 2015 var den genomsnittliga sammanräknade inkomsten före skatt i makteliten (alla 200 makthavarna) 6,57 miljoner kronor. Samtidigt tjänade en genomsnittlig industriarbetare 351 741 kronor.

Makteliten: 542 046 kronor i månaden.
Industriarbetaren: 29 022 kronor i månaden.

Som sagt, grattis klassamhället!
Du har sällan mått bättre.

Sedan 1950 har du aldrig varit sjukare.

### Länkar:
Artikel om LO-rapporten: Makteliten – reglerar inte sig själva
Hela rapporten som pdf: Makteliten – reglerar inte sig själva
Facebooklänk: LO:s video om makteliten

### Fler inlägg i bloggserien:
Klassamhället Sverige, del 2: Nu kommer den nya klassanalysen av Sverige
Klassamhället Sverige, del 3: Den slarvigast klädde kan ha dyrast paltor
Klassamhället Sverige, del 4: Så förtrycker de din trut och fot
Klassamhället Sverige, del 5: Hur i hundan sätter en igång en skivspelare?
Klassamhället Sverige, del 6: Det är dags för en ny ideologisk offensiv

Tes, antites och japanska själapass

Det kan verka som om jag gillar att röra på mig. Springa, cykla, gå i skogen, stå och trampa på crosstrainern här hemma. Visst är det så, kroppen är en kul maskin, men jag är dialektiker fast det inte syns. Tes och antites är mitt liv.

Alltså behöver själen också sin träning.

Ska du motionera själen kan löpningen vara till hjälp, fråga mig, men det räcker inte. Själen vill också få bättre syreupptagning och den förmågan kräver ett alternativpass då och då.

Ett tag i vinter har jag trott att detta pass består i att göra jämt ittnô, som vi säger här på trakten. Precis ingenting.

Där hade jag fel.

Forskningen går vidare. Just nu lutar jag åt att det är mitt sudoku-spelande på toaletten som är själens intervallpass. För säkerhets skull har jag lagt till ett nytt moment i själavården, lika japanskt det inser jag förvånat. Detta pass bör utföras i läsfåtölj: Jag skriver haikudikter i inaktuella ämnen. Då får jag träna både minnet och matten.

Herr Björn Rosengren
Min Teliaaktie,
när får den värde?

Om inte Ryssland
låg i Ryssland, vore vi
rädda för Norge

Bäste Rosengren,
hur många dyra poster
skaffade du själv?

Fotnot: I dag ångrar Björn Rosengren lanseringen av Telia-aktien. Ryssland ligger fortfarande där det ligger, sånt kallas geopolitik. Själv är han ordförande i Norsk-Svenska Handelskammaren, sånt kallas hämndutnämnd.

När forskningen gör mig tvärilsk

Några dagar när solen lyst har jag tränat. En ny form av intervallträning: att göra ingenting. ”Lättast går passet att utföra på balkonger med vidsträckt utsikt”, har jag inbillat mig själv.

Där, på vår sällan använda joddlarhylla, inser jag sakta vilken svår uppgift jag gett mig själv.

Jag är uppväxt på ett mindre jordbruk och fick mitt första lönearbete på ett bruk, ett sågverk. Mina späda armmuskler är marinerade med tidigare generationers bondförnuft och arbetarmoral.

Du skall göra rätt för dig.
Du skall icke bära hand i ficka. ”Fryser du ôm hännera?”.
Du skall icke bära mössa inomhus, inte ute heller när du hälsar på någon. ”Har du ägg i mössa’?”.
Du skall icke sitta när det går att stå.
Du skall icke stå när det går att röra på sig.
Arbete befordrar hälsa och välstånd och hindrar många tillfällen till synd.
Arbetet adlar mannen.
Arbetaren är sin lön värd.
Arbetare i alla länder, förenen Eder!

Lata sig får en göra på körrgårn
Nåja, alla småbönder ställde inte upp på det sista, om arbetarklassens organisering, men en skulle arbeta, den saken var klar. Du fick möjligen vila dig kall därhemma när solen gått ner men när du arbetade skulle du jobba dig svettig, allt annat var herrskapstakter.

När käre far en dag sa till farfar att nu är du så gammal att du kan få lov att ta det lugnt i fortsättningen på vår gård, då blev han tvärilsk berättar de som minns. Farfar pensionären for fort iväg med arga steg till ett uthus och satte sig att sortera potatis i två högar. Stora potäter för folk, grispotatis åt svinen.

Här ska inte vilas, lata sig får en göra på körrgårn.

Nästan som ett riktigt verktyg
Så ser mina gener och min uppfostran ut. Tro nu för den skull inte att jag gått genom livet som någon Arbetets Hjälte, det är inte det jag säger. Vad jag påstår är att när jag försöker lata mig så sitter det en anmoder eller -fader på högra axeln och ropar i mitt öra:

– FRYSER DU ÔM HÄNNERA, PÔJK?

Då letar en fort efter något att plocka med. En dödstädning att slutföra. En diskmaskin att tömma, fylla och starta. En kaffedukning tills Hon Som Är Kvar I Arbetslivet kommer hem. Ett blogginlägg att fila på. Den gamle murveln, författaren och informatören i mig tror att även ett bloggjobb får räknas som arbete eftersom det utförs med tangentbord. Ett tangentbord är nästan som ett riktigt verktyg, tänker han. Vad ska en fattig pojke göra, när grispotatisen är uppäten?

Ibland tror han till och med att sånt som du gör med truten är arbete.

Misslyckas båda gångerna
Nå, en dag bestämmer jag mig för att försöka. Du är faktiskt 66 år, Svensson, varenda månad kommer det små bidrag från ett par pensionsinstitut och ingen snö har du att skotta. Du kan lika gärna ta det lugnt, du får det. Sol’n skiner, sätt dig på balkongen och gör inte ett enda dugg. Jämt ittnô. Gör dä’.

Två gånger försöker jag. Båda gångerna skriver jag stolta Facebookinlägg om min intervallträning i att göra ingenting.

En liten stund går det att lura sig själv men inte länge. Tung är kunskapen, när den sakta går upp för mig. Dystert är mitt skarpa forskningsresultat:

Jag kan inte sitta stilla, tomhänt.
Ingenting finns inte.

Jag blir så förbaskad. Så jädra tvärilsk. Vart f-n är potatisbingen? Har vi ingen potatisbinge? Inte en gris ens, bara tjugo inplanterade vildgrisar borta på skogen?

Dretvinter.

Döden på nätet

1. Skälet

Början till tidningsdöden kom när den första dagstidningen i världen lades ut gratis på webben. Den kom när Google började sälja annonser och när Facebook gjorde det. Där rök det miljoner.

– Hur är det borta i din filterbubbla, grått och fuktigt där med?

Inget svar.
Ingen hör.

Dom har ju sina mobiler att titta på.

2. Makten

Jag kan se ett problem om kommunikatörer, i myndigheter, på uppdrag av politiker och andra makthavare, tar över en allt större del av kommunikationen. Det skriver en vän på Facebook och fortsätter: För det är väl så att den som har makten över orden också har makten över våra tankar?

Som journalist har han fått lov att fundera över detta. Jag svarar att han har rätt om makten över orden men att huvudfrågan är att granskarna blivit färre och att det mår demokratin dåligt av.

Sedan bråkar frågan i mitt bakhuvud en halv dag. Till slut får jag ge mig till att börja räkna procent. Låt oss utgå från ett värmländskt kollektivtrafikbolag som jag väl känner till. Det ägs av kommuner och landsting och har sex kommunikatörer anställda under mina sista år där. Vi sex sysslar med att göra layout på trafikplanerarnas tidtabeller och publicera dem i olika kanaler. Vi sysslar med att berätta för våra resenärer hur våra bussar och tåg går, vad det kostar att åka och var du kan köpa din biljett. Vi sysslar med att åka länet runt och skaffa försäljningsställen och utbilda dess personal. Vi sysslar med att organisera en app, en webbplats, en Facebooksida och ett Instagramkonto. Det mesta vi lägger ut där är ren information om turer, tider och priser.

Jo, just det, vi sysslar med presstjänst också. Den som min journalistvän ibland stöter på. Presstjänsten består mest av att skriva pressmeddelanden, se till att journalister får kontakt med rätt person i företaget och hjälpa våra chefer att svara på insändare.

Låt säga att den delen tar en sjundedel av en tjänst och att det är allt vi lägger ner på media. Det är knappast något stort maktövertagande i det allmänna värmländska medvetandet. Fast jag förstår om journalister tycker det verkar mer omfattande, eftersom det är den delen de ser.

Då har jag inte nämnt de första årens enträgna arbete för att göra företaget mer öppet och svarsvilligt.

De här frågorna går alltid att diskutera och jag är förstås part i målet, trots att jag en gång var journalist. Men själv har jag svårt att se en tidtabellgrafiker eller en försäljningsställesfixare som något hot. Hotet är de krympande redaktionerna hos våra granskare.

Det är bara starka oberoende redaktioner som kan hålla igång en fortlöpande och bred granskning av makthavarna. Bäst är om det dessutom är många redaktioner som gör det, lokalt, regionalt, på riksplanet och internationellt.

Det är inte så dumt med revisorer.

### Varför i hela fridens dar har ni ingen som sätter sig in ordentligt i kollektivtrafikfrågorna?
### Den trafiken är gôrviktig och kostar mer än det mesta som ni granskar i mitt län.

3. Priset

Naturligtvis ska vi bejaka ny teknik. Själv har jag surfat nästan varje dag sedan 1994. Det sorgliga är bara gratiskulturen. Alla dessa artiklar som vi glatt har läst utan att betala.

Det finns inga gratisluncher. Priset vi fick betala blev – granskningen.

I en av mina mardrömmar har vissa av makthavarna redan börjat öva. De tränar dans på dagspressgrav.

Då vaknar jag.
Än så länge vaknar jag.

Två egna underhållare

1.
”Egen och tvär karl, tvång, press, makt, hård metod”.
Var det inte det jag trodde. Nynorska språket har genomskådat Trump för länge sedan.

Jaså gevärskolv också.
Stackarn.

2.
År 2011 köpte underhållaren Kjell A Nordström ett 19 kvadratmeter stort hus innanför ringmuren i Visby för 2,95 miljoner kronor, skrev DN. En miljonkåk på det Gotland han hånar när han inte hånar Värmland.

19 kvadrat. Ont om skräpyta.
Stackarn.

Noggrann undersökning av en sur

Jag har en grundlig jäkel inom mig. Ibland slår han till, nu har det hänt igen. Så i vinter har jag läst på & lyssnat & lyssnat igen & läst på.

1. Läst Bob Dylans roman Tarantula
Grattis, ni som också gjort det. Vi är uthålliga typer vi. När du väl hittar rätt läsart är Bob Dylans roman en fin påminnelse om mitten på 1960-talet. Var det han som fick många av oss att försöka skildra kaos på samma sätt? Språket myllrar, precis som i hans låttexter från den tiden.

Med romanen följde en CD med Klas Burlings berömda radiointervju med Dylan från 1966. Till slut släpper sångaren och textförfattaren faktiskt greppet och börjar svara, fast det tar tid.

2. Lyssnat mig igenom hans låtar
Att lyssna på låtarna tog också ett tag men med hjälp av många koppar kaffe och en god fåtölj har jag nu lyssnat mig igenom hans produktion. Vartenda album som Spotify hittar. Där finns de heroiska åren på 1960-talet och mycket annat hörbart men också en och annan förfärlig produktion.

När det var klart har jag flitigt repeterat godbitarna (till och med den låt jag orkar höra igen från julskivan). Hans musik duger fint till en spellista.

3. Hört Johan Norberg tala om Dylan i radion
En kväll lyssnar jag på musikern och Vi-krönikören Johan Norbergs inlägg i Jazzradion om Dylan. Den litterära ambitionen finns hos Bob Dylan för den som orkar lyssna, tycker Norberg. Texterna är helt enastående.

4. Läst Bob Dylans memoarer
2004 förvånade Bob Dylan många genom att ge ut Memoarer, första delen. Tanken är att det ska bli två delar till, när nu de kommer. Boken fick bra recensioner. Den är välskriven och börjar när han just har kommit till New York men berättelsen rör sig både bakåt och framåt i tiden. Vi får träffa en ung folkmusiker och hans läs- och musikupplevelser. Hur han slår igenom, skaffar familj och börjar kallas sin generations röst.

Den rösten vill han inte vara:

”Vad mig anbelangade tillhörde jag ingen, vare sig då eller senare. Jag hade en fru och barn som jag älskade över allt annat i världen. Jag försökte sörja för dem, hålla mig borta från bråk, men idioterna i pressen fortsatte att lansera mig som talesman för en hel generation eller till och med som en generations samvete. Det var underligt. Det enda jag någonsin hade gjort var att sjunga sånger som var ärliga och uttryckte nya insikter om verkligheten. Jag hade mycket lite gemensamt med, och visste ännu mindre om, den generation vars röst jag ansågs vara. Jag hade lämnat min hemstad för bara tio år sedan och ropade inte ut någons åsikter. Mitt öde låg längs vägen, med vadhelst livet kunde tänkas erbjuda, och hade ingenting att göra med att representera någon som helst civilisation. Att vara ärlig mot sig själv, det var hela saken. Jag var snarare en kofösare än råttfångaren från Hameln.”

5. Läst David Daltons bok om Dylan
Boken heter Det är inte mig ni söker – jakten på Bob Dylan. Den kom ut på engelska 2012 och berättar om en gåta till man som byter skepnad hela tiden. Vem är den riktige Dylan? Folksångaren, amfetaminhipstern, den nyomvände kristne eller någon av alla de andra identiteterna?

”Dessutom har han uppfunnit det mest underliga trick en eremit kan åstadkomma: att gömma sig fullt synlig på scenen de senaste tjugofyra åren”.

Boken ger ingen smickrande bild av personen Dylan men Dalton gillar honom likafullt.

”Vad han gör är att blanda livet och fiktionen till en berusande brygd känd som Bob Dylan, en skapelse så hänförande att vi fortfarande ställer den åldrande folksångaren till svars och jämför hans nuvarande förmåga med den hos hans fantastiska dubbelgångare. För att kunna förstå en så vansinnigt excentrisk och uppfinningsrik person som Dylan måste man ta hans självmytologisering, hans rövarhistorier, hans bisarra uttalanden och motsträviga synpunkter på lika stort allvar som de så kallade fakta vi har om hans liv.”

6. Besökt Dylan på webben

Först nämnde den officiella webbplatsen bobdylan.com inte nobelpriset, sedan togs det upp i en kort undanskymd mening som snart försvann igen. Numera länkar startsidan både till Horace Engdahls tal vid prisutdelningen och till det tacktal Dylan själv skrev.

Det finns också en svensk webbplats som berättar utförligt om Dylans låtar och liv: bobdylan.nu

7. Läst och lyssnat igen på tacktalet
Donald Trump har sett till att Azita Raji får sluta som amerikansk ambassadör i Stockholm. Innan dess hann hon läsa upp Bob Dylans tacktal vid Nobelfesten.
…
”I’m sorry I can’t be with you in person, but please know that I am most definitely with you in spirit and honored to be receiving such a prestigious prize. Being awarded the Nobel Prize for Literature is something I never could have imagined or seen coming.”
…
”Not once have I ever had the time to ask myself, ’Are my songs literature?’
So, I do thank the Swedish Academy, both for taking the time to consider that very question, and, ultimately, for providing such a wonderful answer.
My best wishes to you all,
Bob Dylan”

Är mina sånger litteratur? Tack för ett underbart svar på den frågan, hälsade Dylan.

8. Läst låttexter
Svaret finns förstås i låttexterna. Sådana har jag studerat i mängder på engelska och svenska, jag har läst artiklar om att översätta Dylan och artiklar som citerar hans låtar. Några länkar:

Svenska
Mikael Wiehe och Ebba Forsberg: Dylan på svenska (inspelningar och låttexter och en artikel om att översätta Dylan). (Fast ”skriar” verkligen nattskärran, Mikael?).
Mikael Wiehe i Aftonbladet: Att översätta ett monument
Språktidningen: Wiehe vrider Dylan som Rubiks kub

Engelska
Svenska webbplatsen bobdylan.nu: Tre låttexter
Nöjesbladets redaktör Håkan Steen: 10 klassiska Bob Dylan-texter
Expressens musikredaktör Anders Nunstedt: 10 Dylanklassiker där texterna skiner starkt
Nils Hansson, DN: 20 Bob Dylan-låttexter som förklarar tystnaden
BBC: Bob Dylan’s most famous lyrics
The Guardian: Are these the lyrics that won Bob Dylan a Nobel prize?

9. Skummat Youtube på Dylanfilmer
Det finns 2 522 videor i ämnet Bob Dylan på Youtube. Från Mr Tambourine Man (framförd av honom själv vid Newport Folk Festival 1964) och till 5 timmar och 46 minuter långa 100 Essential Recordings. Patti Smiths hudlösa framförande vid Nobelprisceremonin av A Hard Rain’s A-Gonna Fall glömmer vi inte.

Här finns allt från knastrigt filmade scenframträdanden till genomregisserade filmer som Must Be Santa och ’Cross The Green Mountain. Spela sig själv kan han. Det senaste självet.

Här finns ikoniska Subterranean Homesick Blues från 1965. Den med de handskrivna skyltarna i gränden och Allen Ginsberg i bakgrunden. Historiens första musikvideo?

En odräglig surpuppa?

Vad blev då resultatet av min möda? För all del, Bob Dylan är en surpuppa, möjligen odräglig. Hans spelningar kan vara geniala men lika gärna föraktfulla mot publiken. Genom åren har han ljugit friskt om sin uppväxt och bakgrund. Han sjunger stundom som en kråka. Han har gett ut album där han verkar leka smörsångare och ibland värre än så. Han har gjort en julskiva där merparten av låtarna är pinsamma med tanke på vem som sjunger dem men där Must Be Santa är försonande lekfull, när jag sett videon.

Han har låttexter där han är elak mot forna vänner, vilket är att skjuta med för stor kanon om du har herr Dylans genomslagskraft.

Han har ett förhållande till journalister som liknar Donald Trumps pressavdelnings en bakfull söndag.

Ingen jag tar med till öde ön
Nu var det inte intervjuoffret Bob Dylan som fick pris av Akademien. Personen Bob Dylan skulle jag inte vilja hamna på en öde ö med. Däremot tar jag gärna med mig hans 50 bästa texter. Inklusive memoarerna. Där erkänner han förresten att han ljög i början om sin bakgrund.

Låtarna från mitten av 1960-talet har fortfarande betytt mycket i mitt liv. Då, när han gav röst åt en ny tid fast han fortfarande inte låtsas fatta det själv.

Tack nobelprisdebattörer för att ni fick mig att göra den här noggranna undersökningen. Gör inte om det, är ni snälla.

Hans texter var värda priset.
Det finns det även annan sångbar poesi som hade varit.

Ledsen, tacksam och hjälplös

En gång i tiden plockade människan läkande örter och bad till gudarna när de blev sjuka. En del av örterna fungerar än i dag och tron kan försätta berg, säger man mig. Fast i dag har vi annan sjukvård. Den har vår familj fått lov att studera alldeles för ingående, alldeles för ofta. Det är jag ledsen för – men samtidigt tacksam.

Vi är så sköra fast vi är starka.

Ligger du där med ett hjärta som dunkar 214 gånger i minuten är du glad om det finns någon som tar hand om dig. Blir någon i din närhet sjuk eller skadad och behöver avancerad vård är det sannerligen skäl att vara ledsen.

Det är denna klyvnad när en kliver innanför sjukhusets dörrar. Visst är det en lycka att leva i ett samhälle som är organiserat så, att vi tar hand om varandra. Tillsammans. Visst är det en tröst.

Känslan av egen hjälplöshet i sjukrummet är lika stor för det.
Den stavas ”Varför?”.

### Ordet vård har funnits i svenskan sedan 1766.
### Det kommer av fornsvenska varþer ’vakt; hägn; väktare’, skriver Nationalencyklopedin, ne.se.
### Jag längtar efter ett år utan besök hos vården för de mina. Nu är jag trött på frågan ”Varför?”.

Anade Becket allt?

Ibland känns det som om nobelpristagaren Samuel Becket förutsåg någonting på sidan 46 i pjäsen om de två väntande luffarna. Jaså, nätdans, jaså trasslat in sig, jo, nog känns det bekant. Ett jädra tissel, tassel och trassel har det blivit av det där nätet.

Sitter du fast min vän?
Nät är till för det.

(Ur Samuel Beckets pjäs I väntan på Godot).

### Om I väntan på Godot hade utspelat sig i sms-åldern hade pjäsen blivit 1 timme och 51 minuter kortare:

Jag kan inte komma i dag.
Då drar vi nu. Ses i morrn?
Typ.

SLUT