Historia – Sida 42 – SVENSSONS SLÄNG

Äntligen dags att gå vidare?

Det börjar bli dags att gå vidare, det är ändå 47 år sedan.
Brukar jag inte påstå att jag tror på förlåtelse?

Såhär är det. I juli månad år 1969 gjorde jag min Grand Tour genom Europa, med liftartummens och min vän Q:s hjälp. Vi kom till Paris, London och Amsterdam och sedan kom vi hem.

Det vill säga, inte riktigt. Jag liftade ensam från Amsterdam och allt gick bra. Såg holländarnas stora damm ytterst mot havet, den med bilväg på, såg Bryssel som hastigast, drack outspädd apelsinsaft i Odense och fick lift ut ur Malmö mitt i natten.

Det stod alltid ett gäng liftare vid utfarten från varje större stad den gången. Jag fick sällskap med en stockholmare, vi skildes åt i Närke när han skulle österut. Nästa vänliga själ ställde av mig en bit utanför Örebro, på en raksträcka där. Klockan var halv nio på morgonen, solen sken.

Arga bokstäver
Vintrosa. Det namnet är för alltid inskrivet med arga röda bokstäver i mitt minne. Där, vid infarten till samhället, stod jag en hel dag och försökte att inte se orakad och livsfarlig ut. Det gick inget bra. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag ta bussen till Karlskoga, därifrån fick jag äntligen lift i två steg, ända hem till vår by.

Vintrosa har jag aldrig förlåtit. De tar inte upp liftare där. När vi passerat orten genom åren har jag tittat bort i protest och när E18 byggdes om, och lades så långt bort från samhället att det inte syns, blev jag riktigt lycklig.

Tant Grön? Gärna
– Ska vi inte åka till Tant Grön och fika? sa den kära vännen i helgen. Det ska vara så trevligt har jag hört.

När vi tittat färdigt på skivmässan i Björneborg och satt oss i bilen igen berättar hon i förbigående var den gröna butiken och trädgårdskafét ligger. I Vintrosa.

– Vad sa du, sa du?!!

Till beslut
Så kommer det sig att jag den 1 maj 2016 slutligen bestämmer mig för att förlåta vintrosaborna för vad som inte hände den 31 juli 1969. Räksmörgåsen är underbar, Budapest-bakelsen frisk och på andra sidan staketet studsar nyutsläppta lamm omkring och leker fårsläpp.

Jag är ju inte långsint.

Vänta, det namnet känner vi igen

Någon nypolerad Reinfeldt-gata eller mörk Bohman-gränd ser vi inte till. Däremot är en annan statsman känd på kanarieön Lanzarote. En av de större avenyerna i huvudstaden Arrecife har fått sitt namn efter Olof Palme.

Han som en gång sa såhär om sin socialism:
Palme i SVT:s valdebatt 1982:
Därför är jag demokratisk socialist

Inte var jag alltid överens med Palme, det är jag fortfarande inte. Fast visst längtar jag efter visionen, argumentationsförmågan och regeringsdugligheten. Plus att han vågade tala stolt i 3 minuter och 57 sekunder om socialism i en valdebatt.

Han ser inte ängslig ut en enda gång när han säger ordet.

Klicka på länken och lyssna nu. Det är inte Karl Marx, det är inte Axel Danielsson ens, men det är förbaske mig vackert.

(Lanzarote, april)

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Jag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)

Skamligt att ha händerna i fickorna

Låt oss prata om skammen. Det är en finurlig känsla.

Saken är den att jag försökte måla upp en ögonblicksbild ur mitt nya liv för ett tag sedan, på Facebook:

I dag har jag gjort det som jag fantiserade om förr om åren. Suttit ute i solen mitt på dagen en vanlig torsdag, lyssnat på takdropp och grönfink och läst. Länge. Utan att skämmas. Trivs.

En högst ordinär uppdatering, även om vänliga vänner både gillade och kommenterade. Språket hackar, naturskildringen är tunn. Jag är visserligen stolt över att nyss ha lärt mig hur grönfinken låter om våren, men det syns inte i formuleringen.

Jag kan inte fåglars läten särskilt bra utan tar dem oftare på utseendet. Helst ska det vara frusna fågelbordsfåglar.

Där hade ingen tid att sola
Nej, det som skiljer texten från andra jag skrivit är skammen. Det är klart jag suttit i trädgården och solat en vardag förr, men inte i timmar. Bara om det varit semester.

Du kan ta småbondesonen från småbruket men aldrig småbruket från småbondesonen. Där jag växte upp var det ingen människa över tio års ålder som solade länge. På en vanlig vardag? Aldrig i livet. Det fanns för många verktyg, för många munnar som ville ha mat i stior, bås och stall. För mycket ved som behövde klyvas, staplas eller bäras in.

Jag brukar säga att vi var den sista generationen i landet som lärde oss skämmas över att gå med händerna i fickorna. Det var ett tecken på att du var lat och sysslolös.

– Fryser du om händerna? sa de vuxna. Tog jag sedan inte av mig luvan när jag mötte någon utanför familjen kunde det komma ett spydigt:
– Har du ägg i mössa’?

Sista gången jag fikade där
Skam. Det var ena sidan av saken. Skam – eller å andra sidan yrkesstolthet. Har du dessutom haft jobb i offentligheten eller fått din lön av skattebetalarna, som jag ofta fått? Då sitter du inte och rullar tummarna på brinnande arbetstid när folk ser det. Inte annars heller för den delen.

– Ska inte du jobba nu? sa servitrisen på cafét i den lilla köpingen i Småland där jag var lokalredaktör. Hon var färsk prenumerant och tyckte jag fikade för länge med Anki på konkurrenttidningen.

Det var sista gången jag drack kaffe på det konditoriet, men det är en annan sak. Jag tycker ju om arbetsmoralen. Varför skulle jag annars skriva det här?

En ska göre rätt för sig. Fryser du ôm hännera?

## Tiderna förändras.1960 hade inte ens en folkpensionär satt sig på en stol i trädgården med Oscar Wilde i näven, mitt på blanka torsdagen. Inte där jag växte upp.
## Trots att de gamle läste mer än jag gör nu.
## Farmor hade säkert bakat matbröd och stoppat strumpor. Farfar hade gått med lien på några dikesrenar.

Väskan i luften

Det finns folk som påstår att de tycker att vår svenska historia är viktig, så låt oss tänka en stund på den. Vad brukar vi ha för oss i fosterlandet den 13 april?

År 1985 demonstrerar det nazistiska Nordiska rikspartiet på torget i Växjö. Då utbryter ett omfattande slagsmål. Nazisterna blir ivägkörda av arga Växjöbor och tvingas fly in på järnvägsstationens toaletter.

Fotografen Hans Runesson tar den berömda bilden på kvinnan med handväskan. I dag står hon staty i Varberg, eftersom Växjö inte vill ha skulpturen.

En stark svensk bild.

### 1812 hålls urtima riksdag i Örebro. Den börjar 13 april och beslutar införa Sveriges första värnplikt, nationalbeväringen, för män i åldern 20 – 25 år.
### När jag ser kvinnan med väskan händer det att jag tycker vi behöver värnplikt igen. Särskilt för arga kvinnor.
### Vi har mycket att försvara.

Skulpturerna av kvinnan med väskan och av tantarmén
står utställda på borggården vid Varbergs fästning.
Konstnären heter Susanna Arwin.

”Man har roligt ibland”

I mitt stilla klassikerläsande har jag nu kommit till Moment 22. Visst, jag har läst den flera gånger förut men här är det jag som bestämmer reglerna. Moment 22 får räknas i alla fall.

En solig dag i mars går jag till biblioteket, ber om ett nytt bibliotekskort i stället för det jag städade bort, letar rätt på Joseph Hellers antikrigsroman, lånar och börjar läsa på plats. Det första som slår mig är att K-E Almblad måste vara Sveriges största självplågare. Han är citerad på baksidan av den tummade boken:

”…vanvett och flabb blandas i skildringen av vad ett krig innebär. Man har roligt ibland när man läser Joseph Hellers roman…”

Ibland? Jaså du.
Flera gånger vänder jag på boken för att kontrollera att jag inte läst fel.

Svart satir om kriget
Moment 22 berättar om amerikanska bombplansflygare på en ö i Medelhavet under andra världskriget. Om livet på sjukan, de vilda permissionerna i Rom, svartabörsaffärerna, kärlekshistorierna och jobbet de har att göra. Svart satir, människor som blir sina egna karikatyrer, känslan av meningslöshet.

Blir vi inte alla karikatyrer i det militära? Det är som om skillnaderna syns tydligare när alla bär uniform.

Inte tokig om du påstår att du är tokig
Här är regeln som gav boken dess namn och världen ett begrepp. Huvudpersonen Yossarian diskuterar moment 22:

– Är Orr tokig?
– Ja absolut, sade doktor Daneeka.
– Kan ni avföra honom ur aktiv tjänst?
– Visst kan jag göra det. Men först måste han be mig göra det. Det ingår i bestämmelserna.
– Varför ber han er inte göra det då?
– Därför att han är tokig, sade doktor Daneeka. Han måste vara tokig för att fortsätta med bombflygningarna så många gånger som det har varit på håret för honom. Visst kan jag stryka Orr ur aktiv tjänst. Men först måste han be mig om det.
– Är det allt han behöver göra för att bli avförd ur aktiv tjänst?
– Det är allt. Låt honom be mig om det.
– Och sen kan ni stryka honom? frågade Yossarian.
– Nej. Sen kan jag inte stryka honom.

Haken, det är moment 22 i bestämmelserna. Du slipper flyga om du är tokig men om du påstår att du är tokig är du inte tokig.

Om han utförde dem var han tokig och behövde inte göra det; men om han inte ville utföra dem, var han normal och måste utföra dem. Yossarian blev djupt gripen av den absoluta enkelheten i moment tjugotvå och lät höra en aktningsfull vissling.

Köper för sju, säljer för fem
Milo som köper ägg för sju cent stycket och säljer dem till mässen för fem är en annan av mina favoriter. Länge ville jag minnas att han sa att det är mängden som gör det, fast så säger han inte, ser jag nu. Be mig bara inte förklara uträkningen bakom ägghandeln, den påminner om att lägga anbud på mellansvensk busstrafik. Fast bara nästan.

Gång på gång läser jag beskrivningen i kapitel 22. Än förstår jag inte matematiken bakom Milos syndikat, men jag ger inte upp.

Jag är inte tokig.

### ”Man har roligt ibland.”
### Jaså du, Almblad.
### Själv småler jag från första sidan och har jag inte slutat så småler jag än.

Arla långpass

Första veckan med den nya 5:2-kuren går jag upp ett kilo. Jädra skitvåg.

Första vårvintern som dagledig struntar jag i veckonummer och glömmer veckodag. Bra kalender.

Första gången du möter en sädesärla på våren ska du bära en stör. Då får du ett långt liv, sa de gamle. Metspö går också bra. Börja nu, lång sak, ho’ kommer snart.

”Dagledig”? Jag? Hahahahahahaha hohoho hahaha. Glöm det, jag ska strax gå på mitt bärpass.

# Ärlobics.
# Stör? Långa?
# Ål in

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?

Träligt att vi inte kommit längre

Internationella kvinnodagen är inget jag vill gratulera till. Är det inte sorgligt att den ska behövas?

Min syn på 8 mars är som på nykterhetsrörelsen. Bra att den finns, synd att den behövs. Vore inte världen galen och patriarkalisk, vore inte alltför många människor giriga, vore inte den råa kapitalismen rå, vore inte alltför många kulturer kvinnoförtryckande och vore inte alltför många män husbehovsmansschauvinistiska – så skulle det inte behövas någon internationell kvinnodag.

Nu är den nödvändig.

Här kunde jag alltså skriva om kvinnor som inte törs gå ensamma hem genom staden vid tvåtiden på natten. Jag kunde diskutera könsstympning, kvinnors pensioner, kvinnosyn i reklam och medier eller målgången för dameliten vid årets Vasalopp.

Bedrövligheter finns det gott om.

85 procent av lönen
Men låt oss titta på lönerna i stället. År 2014 gav LO ut sin rapport Hundra år av ojämlikhet. Där berättar rapportförfattaren Mats Larsson att år 2012 var den genomsnittliga månadslönen 4 800 kronor lägre för kvinnor än för män. Bland arbetare var skillnaden 3 100 kronor och bland tjänstemän 7 700 kronor. Räknat i procent motsvarade kvinnors lön 85 procent av männens lön bland samtliga anställda, 88 procent bland arbetare och 80 procent bland tjänstemän. Klass och kön var gemensamma nämnare för alla löneskillnader.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män minskade under 1960- och 1970-talen när kvinnolönerna togs bort ur kollektivavtalen, berättar Mats Larsson. Den utjämningen upphörde på 1980-talet. Därefter har löneskillnaden bara minskat marginellt.

100 år eller 10 år?
Med nuvarande löneökningstakt kommer det att ta drygt 100 år innan löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner. Det gäller bland både arbetare och tjänstemän.

Löneskillnaden skulle dock försvinna på ungefär 10 år om lönerna ökade med en procentenhet mer per år för kvinnor än för män bland arbetare och två procent mer per år för kvinnor bland tjänstemän. Om det bara inte hade varit för Girigheten och hans bröder Klasskillnaden, Schauvinismen, Kapitalismen och Patriarkatet.

Färskare siffror
… men lika dystra:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2016

### Internationella kvinnodagen växte fram i arbetarrörelsen i Europa före första världskriget, skriver Nordiska museet.
### Kämpa, kvinnor! Det är en skam att vi inte ens har jämställda löner år 2016.
### Kämpa, män.

Förmiddag i folkhemmet

Personerna på bilden har inget samband
med Mora-Nisses vallningar 1945.

Första söndagen i mars. Enda dagen på året då vi kliver direkt ur sängen och till tv-soffan. Pyjamas och morgonrock på, frukost framför teven, så småningom förmiddagskaffe.

Vi vill se starten. Sedan blir det spännande att se vem som tar ledningen och därefter brukar det vara en hel del bilder på andra deltagare än eliten, vi kanske känner någon, och snart är det en som åker med i täten ett tag och refererar och, tja, vi blir sittande till långt efter segerintervjun.

Vi gillar den sändningen.

Egentligen ska det vara Sven ”Plex” Petersson. Han ska börja söndagen med ”Gomorron gomorron från Berga by” och sedan ska han måla upp den färgrika bilden av startfältet för ett folk med svartvita apparater. Före honom skulle det vara Sven Jerring i en radio med vibrerande ljusbrunt tyg – och Hilversum som en av stationerna vi kunde höra brusa. Någon gång ska jag ta reda på var detta Hilversum ligger.

Fast det var långt innan moped och därav följande äktenskap.

Vi sitter här i dag med, för jag fick ju den välsignade mopeden. Plex saknar vi fortfarande och förr eller senare kommer jag att berätta för min fru om när segraren fick stanna och valla om. Tre gånger.

Den har hon aldrig hört förut.