Tänk om 80-talisterna inte alls är så himla rastlösa och gärna hoppar från jobb till jobb. Tänk om det är en korkad arbetsmarknad det beror på. De kanske vill ha fasta jobb varenda en.
Det fick ju vi.
Direkt.
Jag gick till bruket och fick börja samma dag. Inte begrep jag då att det var en kapitalist som tog sitt sociala ansvar jag träffat på.
Den gången fanns det gott om dem.
Minerad mark eller självklaraste sak i världen? Läs och bedöm själv. I senaste krönikan på Tankesmedjan Ida reder jag ut hur jag vill ha det med torvan, gränsen, flaggan och nationen.
Du lyssnar väl till granen?
Min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Välkommen, här bor vi!
Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.
Men vann gjorde han.
Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.
Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:
”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.
Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.
I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.
En dag uppfinner jag ett nytt ord, därför att jag behöver det för att förklara. Dansgolvsångest. Så, nu är det sagt.
En del kan inte simma.
Helt nytt var inte ordet. Två träff på Google, vi borde ordna en fest. Bara det inte blir dans.
I fjol var det en selfie du skulle ta. Bild på dig själv. Ordet blev utsett till årets ord av Oxford Dictionary och här i Sverige kom det med i Språkrådets nyordlista. Vi talar om ett självporträtt publicerat i sociala medier.
Nu kommer felfien. Precis som den självmedvetne pekade på sig själv med kameran i fjol så ska han göra det i år. Fast nu ska du dessutom ha ett djur med på bilden.
Samlar djurbilder från hela världen
Det påstås att trenden startades av irländska bönder. På webbplatsen farmingselfie.com samlar de bilder på jordbrukare världen över som poserar med sina djur.
Nå, detta är inget nytt. Det vet var och en som bläddrat i det sociala mediet – farmors fotolåda. Varenda småbonde med självaktning lät fotografera sig med familjen framför mangårdsbyggnaden. Då skulle hästen vara med.
Selfien var inget nytt.
Det är inte felfien heller.
Men om båda vittnar om kärlek, så föredrar jag hästen framför självet.
På bilden: Vilhelm och Lotten Jansson i Kätterud, Grava, med barn och häst. Årtal okänt. (Länk till fotot: http://www.nyed.se/Arkiv01/visa.php?id=9223)
Varifrån kommer uttrycket rulla hatt? Varför sa folk leva loppan förr? Hur uppstod frasen leva rullan? Vad kommer svira av?
Ibland är det spännande, vårt språk. Därför sitter jag i bästa tänkarfåtöljen, tidigt om söndagsmorgonen, och gör det som fjärdeklassarna kallar forska. Wikipedia? Nja, den sajten litar jag inte på. Inte sedan en ung man berättade att de var några killar på Chalmers som brukade roa sig med att lägga in fel uppgifter där. Wikipedias förklaring känns inte helt färdigforskad:
Rulla hatt är ett uttryck vilket betyder att roa sig på krog, diskotek eller liknande. Uttrycket borde härstämma från 1900-talets början då herrarna ofta var prydda med hatt och frack. Kupletter med dåtidens kändisar som Karl Gerhard, vilka snurrade sin hatt runt pekfingret, kan vara upphovet.
Härstämma? Roligt ord i sammanhanget.
Förklaringen tror jag inte ett dugg på.
En hattmakarterm?
Då litar jag mer på Svenska Akademien. I ordboken skriver de att första noteringen för rulla hatt är från tidningen Söndags-Nisse år 1864. Inte början av 1900-talet som Wikipedia-gossarna tror.
Kanske är det en yrkesterm från hattmakarskrået? Hattmakarna hade rulljärn som de skålade hattarna med och pressade rulékant. Vad nu det är. Kanske var det de som först rullade hatt?
De svirande lågtyskarna
Forskningen går vidare. Nu googlar jag på svira och leva loppan. Helgen har inte sett oss rulla mycket till hatt, tvärt om, jag ska strax ut och springa. Du kan svira då med för övrigt i halkan, i betydelsen kana omkring. Svira på lågtyska betyder fara hit och dit, det var från Tyskland vi fick ordet.
Varför jag söker på just de här uttrycken? Lugn, det är bara den kära vetgirigheten. 5:2-dieten går vidare, min kroppsmassa har parkerat under 80-strecket även vanliga matdagar nu, det är gôtt.
Då håller det inte att låta sin massa swiren.
Det finns tal som är för svåra att förstå. 200 000, vem fattar den mängden? Eller 500 000? Forskarna räknar med att sanningen ligger någonstans där emellan. Så många romer mördades av nazisterna. Kanske en fjärdedel av det romska folket.
Siffrorna möter mig på stadsbiblioteket i Karlstad. Det hänger en utställning en trappa upp som berättar om romerna under Förintelsen. 200 000? 500 000? Som sandkorn, som stjärnor, som snöflingorna i luften när jag gick hit.
Ofattbart många.
Siffran ett förstår jag bättre. Han tittar på mig från ett sportfoto. Boxaren Johann ”Gypsy” Trollman blev tysk mästare i mellanvikt i juni 1933.
Några dagar senare tog nazisterna titeln ifrån honom. Han var ju rom.
Den 9 februari 1943 sköt de honom i koncentrationslägret Neuengamme.
Nu går jag en bit bort på Sandgrundsudden till mötet i museets hörsal. Hans Caldaras, den romske sångaren, artisten och författaren, ska berätta om romernas situation under nazisternas förföljelse. Det är den 27 januari, Förintelsens minnesdag.
Jag lyssnar, han talar väl, om förföljelsen under Hitler men också om hur han själv blev förföljd som barn och senare i livet i Sverige. Efteråt, när jag ska skriva detta, kommer det bara fram två ord på datorskärmen. Samma två ord hela tiden.
Aldrig mer.
Men vänta nu, vad är det här? Ett gammalt ok på ett bord mitt i Grossbolstorp? År 2014? Sliter du för brödfödan? Ska du börja sälja nödvändiga träverktyg från Alliansens dagar?
Lugn. Klicka på länken och läs min Ida-krönika så fattar du:
Ibland blir jag trött på bonderomantiken
När Jan Malmsjö slutar läsa Alfred Tennysons Nyårsklockan på Skansen blir det Mikael Persbrandt som tar över, erfar Svenssons släng. Texten blir något reviderad:
– Nu jävlar skarru se sörru.
Nu ska vi ta å ringa sörru.
Annars kör jag upp ett altarljus i aschlet på dig.
I bistra nyårsnatten.
Sörru.
Alfred före revideringen.
Mothugg. Alltid lika nyttigt. Det är i samtalet vi möts och kan utveckla vårt tänkande.
17 år, gymnasiet, pacifist. Då hamnar jag i ett diskussionssuget gäng med kaffekopp i näven och Vietnamkriget framför ögonen. Hur skulle det kunna hjälpa vietnameserna att kämpa utan vapen mot världens starkaste militärmakt? Det är ett befrielsekrig vi talar om.
Så jag ändrar mig.
21 år, nymuckad, nyanställd på det sågverk där jag redan jobbat på skollediga stunder i många år. Långsamt och eftertänksamt stärker gubbarna på sågen mig i synen på rättvisa och solidaritet men demokratin har jag varit otydlig om. Innan jag är någorlunda duglig i gamla justerverket har de vänt mitt sinne.
Så de ändrar mig.
55 år och tror fortfarande att den där norske experten hade rätt. Att det finns ett ord i svenska språket som kommer från svedjefinnarna. Tjottahejti. Norsken jag hörde långt tidigare förklarade att ordet kommer av svedjemetoden huhta, och att svedjefallen ibland kunde ligga riktigt långt borta på skogen. Nu övertygar den värmländske språkvetaren Knut Warmland och hans kollega i tv-rutan Fredrik Lindström mig om att detta inte är sant. Det kommer av Tahiti eller Otaheiti som europeerna sa först. Jag tror Warmland och Lindström har rätt, fast jag pinsamt nog har återberättat den svedjefinska varianten många gånger.
De ändrar mig.
Måste förklara bättre
Nu har jag fått mothugg igen. En besökare på bloggen tycker att jag är postmodernistisk som länkar till sådant jag bara tror är sant. Tror. Jag får bli tydligare, det är lärdomen. Jag måste förklara bättre vad jag menar med att länka till andra på internet.
En länk är en länk och till sist måste vi alltid avgöra själva vad vi ska tro. Sanningen är sällan svartvit, vi får bestämma oss för vem vi tror är mest sann. Ibland länkar jag dessutom till sådana jag inte alls håller med, för att du som besöker min blogg ska få chansen att se argumentationen. Så där är det alltid för mig med litteraturtips. Läs – men tyck själv. I min bokhylla finns såväl Karl Marx som Gösta Bohman, Bibeln och Mormons bok. Läs.
All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet var det någon som skrev. Kanske, fast beror inte det också på hur vi tolkar – och hur vi minns? Ingen människa kan göra en fullständig undersökning varje gång av vad som är sanning i varje fråga. På Räddningsverket fick jag lära mig att en eld kräver tre saker: brännbart material, oxidationsämne som exempelvis syre samt tillräckligt hög temperatur. Är detta sanning? Jag tror det men jag har aldrig gjort någon egen komplett analys av brasan.
Undrar vad det innebär att vara postmodernistisk?