Historia – Sida 44 – SVENSSONS SLÄNG

En skrivkarl stämplar ut, del 5

Ibland kan det löna sig att skriva arga krönikor om dålig bussplanering. Del 5 i miniserien om jobb jag haft.

Del 5

Värmlandstrafik

En dag ringer länstrafikbolagets chef.
– Jag ser att du är intresserad av kollektivtrafik, säger han.
Karln är en spjuver. Jag har skrivit flera kritiska krönikor i Värmlands Folkblad om trafiken, det är dem han syftar på. Nu bjuder han på lunch på Karlstads fulaste farkost, restaurangbåten Pråmen.
– Du frilansar ju, säger han.
– Mmm, på halvtid. Den andra halvan är jag anställd på Räddningsverket.
– Bra. Vi behöver en som gör vår personal- och kundtidning.

När maten är uppäten är vi överens. Jag tjänar 10 000 kronor i månaden på halvtid på verket och 18 000 på halvtid som frilans. Utifrån den totalsumman räknar vi ut min blivande frilanstimlön på Värmlandstrafik. Något år senare hör jag mutter från en mellanchef i Munkfors om att jag skulle ha ljugit om vad jag tjänade, för att få upp arvodet. Han har ringt Räddningsverket och frågat om min lön där. Den var alltså betydligt lägre än halva min inkomst 1998, men det tog han inte reda på.

Det gör ont några år, ljuger om pengar gör jag inte.

1974 kom lagen om anställningsskydd. 1999, när jag anställs på deltid efter att ha frilansat ett år, blir jag en av de första som tjatar mig till ett skriftligt anställningsbevis hos länstrafiken.

I dag är det ordning på papperen.

På teknisk framkant
Jag trivs bra från början. Att jobba för miljövänliga, kollektiva lösningar känns bra för en gammal miljöaktivist. Snart byter vi vd och visar framfötterna på en rad områden. Vi börjar svara på (nästan) alla insändare, startar forum på nätet med tusentals inlägg och svar, får automatiskt talsvar om turer och tider, mobilapp, mobilbiljett för hela länet, webbshop, piggare och piggare webbplats, snyggare och snyggare trycksaker, intranät, rejält utbyggt marknadsavdelning, stor försäljningsorganisation med ombud och automater, nytt biljettsystem, kundbrev, organiserad störningsinformation, företagsbiljett, en vaken facebooksida med ständig dialog samt twitter och instagramkonto. Många av de här grejorna är vi först med eller tvåa i landet med, bland länstrafikbolagen. Först också med alkolås på bussarna, först med gratis internet ombord, ensamma om att anställa doktorander. En av forskarna ser till att vi blir miljö- och kvalitetscertifierade.

Efter hand har nye chefen bett mig jobba fler timmar än de 17 i veckan jag anställdes för. Det ökar lite i taget, till sist frågar han om heltid, fast jag fortfarande tror på en författarkarriär. Det har blivit några böcker och i min dator ligger romanuppslaget och väntar på att bli färdigskrivet.
– Ja, men bara om jag får en tjänstledig månad om året för att skriva. Utan lön förstås.
– Absolut, säger chefen till min förvåning. Sedan erbjuder han mig att bli informationschef.

På 1980-talet hade vi det knapert i familjen och visste alltid på öret hur mycket pengar vi hade. Nu erbjuder han mig en någorlunda välbetald mellanchefslön. Jag vet vad jag vill göra som chef och tackar ja.

Ber att få sluta
Det händer mycket de här åren, många av de förändringar jag nyss räknade upp. Informationsavdelningen växer och vi lovar varandra att bli den bästa enheten på företaget. Det blir vi, om jag själv får sätta betyget i efterhand.

Efter fem och ett halvt år i ledningen ber jag att få sluta som chef. Jag vill gå ner på 100 procent, som jag säger till vd, och bli webbredaktör och pressansvarig. Dessutom har jag sett vem av informatörerna som både kan och förhoppningsvis vill ersätta mig.

Så blir det. Våren 2011 efterträder David mig, avdelningen döps om till just marknadsavdelning och så småningom får han det tvivelaktiga nöjet att basa över sin forne chef. Det går bra, säger vi båda vid medarbetarsamtalen.

Jag har fortfarande kvar mejlen med beröm från marknadschefen och vd. Hoppas jag var lika frikostig med berömmet när jag var chef.

Landets nöjdaste och ändå blåser det
Resenärerna i Värmlands län är landets nöjdaste, när detta skrivs. Det finns det siffror på. Månad efter månad ligger vi i topp i branschens gemensamma oberoende intervjuundersökning. Även om du bara räknar företaget Värmlandstrafik som sådant, inte den andra stora och duktiga aktören i länet, Karlstadsbuss, så ligger vi högt. Då är ändå jämförelsen orättvis, eftersom nästan ingen har samma lösning som den i Värmland, där residensstaden kör tätortstrafiken i egen regi. Det är nästan bara vi som inte får räkna med största tätortstrafiken, länets motor.

Värmlands län ligger i topp – men samtidigt är företaget Värmlandstrafik ofta i blåsväder på insändarsidorna och i sociala medier. Hur förklarar jag den dubbelheten?

En förklaring är att de flesta som verkligen pendlar med kollektivtrafiken är nöjda. Det är ett fåtal missnöjda som skriver, några av dem inte ens regelbundna resenärer. För några dagar sedan upptäckte jag till och med en kristinehamnare som satt i system att skriva och klaga på oss under olika signaturer. Skitstövlar finns det alltid, pricken över i:et var när han låtsades vara vår vd i ett hånfullt och kränkande foruminlägg och sedan svarade indignerat själv på detta fejkinlägg.

En annan förklaring kan vara att vi då och då lyckas skapa oro i opinionen, men att detta ändå till sist inte påverkar helhetsbetyget hos de som verkligen åker med våra bussar och tåg.

Det är populärt att kritisera kollektivtrafiken i dessa tider. SJ och de som sköter järnvägarna i landet har sett till att den kritiken alltför ofta är befogad. När väl hatobjektet är utsett så smittar det. Sedan hjälper det inte, om det är tjuvar som stulit kopparkabeln till signalsystemet eller staten som glömt underhålla järnvägarna. Tågbolagen får ändå skulden för de inställda turerna.

I egoismens tidevarv är det populärt även bland kollektivister att klaga på tågen. Han som (senast) räddade Fryksdalsbanan kommer aldrig att få ett erkännande för det.

Kritisk solidaritet
Jag visslade när jag gick till jobbet och jag visslade när jag gick hem, sa jag till arbetskamraterna när jag slutade. Det är sant. Jag är stolt över att ha jobbat med kollektiva och miljövänliga lösningar som bussen och tåget.

Rädda skogen, våra barns miljö! ropade vi i talkörerna för 37 år sedan. I dag vet vi bättre än någonsin att det handlar om hela klotet, inte bara den älskade skogen. Ska våra barnbarn och deras barnbarn ha ett jordklot och en välfärd att vårda, då krävs det krafttag med klimatfrågorna. Nu. Helst nyss. Åk alltså kollektivt.

Om jag är kritisk mot något i firman? Klart jag är. Jag brukar skoja och påstå att varje möte med företagsledningen blev en halvtimme kortare, när jag slutade i ledningen. Det förstår du väl att vi diskuterade olika beslut om biljettpriser och annat, det fattar du väl att jag ibland hade avvikande mening. Det vet alla som känner mig, jag är skapt sådan. Men mitt i mothugget var det alltid högt i tak och mina synpunkter byggde alltid på kritisk solidaritet. Resenärsperspektiv och kritisk solidaritet.

Om du tror att jag tänker avslöja här på vilka – få – punkter jag var kritisk, så tror du fel. Jag tycker inte om när folk talar illa om sitt ex.

### Jag älskade mitt jobb på Värmlandstrafik.
### Älskade arbetskamraternas yrkesstolthet, alla som slet så hårt för att hjälpa våra resenärer.
### Det slitet har jag många gånger önskat att värmlänningarna hade fått se i direktsändning.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 – En skrivkarl stämplar ut, del 4 –

En skrivkarl stämplar ut, del 4

Bästa belöningen i arbetslivet? Kanske den gången det kom fram en kvinna på gatan och… Läs mer i fjärde delen om mitt arbetsliv.

Del 4

Kommunal Värmland

Då och då brukade telefonen ringa. Någon ny medmänniska som läst mina krönikor eller hört dem på lokalradion och ville prata. En av dem var Hans Olsson, ung men redan legendarisk studieledare i Kommunal Värmland.
– Du brukar ha skrivarkurser, sa han.
– Ja, någon gång ibland, det stämmer.
– Kan vi ses?

Jag blev aldrig facklig reporter på Värmlands Folkblad, fast det var drömmen när jag första gången satte min fot på sågen i Molkom. Då kanske det här var ett sätt att göra nytta? Min mamma var skolstäderska en gång i tiden, kommunalarna var mitt folk.

Hans hade en röd och låg liten bil med konstig vinkel på gångjärnen på framdörrarna. När han plockade upp mig på Drottninggatan i Karlstad lyckades jag slå bildörren i skallen. Nå, jag tänkte inte mer på det, han hörde förstås smällen och såg att jag fick ont i huvudet men vi pratade om annat.

När vi kom till ABF-lokalen borta vid Stadsparken rann det rejält med blod från min panna. Snart blev jag omplåstrad, Kommunal har gott om sjukvårdskunniga medlemmar. En bra start på ett samarbete, bjuder du på din klumpighet, om än omedvetet, så får andra bjuda tillbaka med något annat.

Jag älskade verkligen de där åren på 1990-talet när jag frilansade åt kommunalarna. Hans Olsson såg till att förbundets Värmlandsdistrikt blev både studieförbund och förlag. Tecknaren Robert Nyberg och jag gjorde fackligt ungdomsmaterial, jag skrev lokal facklig handbok, höll kurser i skrivande och massmedierelationer, hjälpte arbetslösa undersköterskor och andra att få starkare självförtroende.
– Jodå, du vågar läsa din text högt inför oss andra. Ställ dig upp och läs, prova, jag tror du törs.

Skrivarkurser blev det fler, i studieförbund, folkhögskolor, på högskolan i Kalmar och Karlstads universitet. Böcker åt facket och kurser i massmedierelationer likaså.

Det händer att jag saknar de benådade ögonblicken. Största belöningen, en av de största i mitt yrkesliv, var när en kvinna kom fram på gatan och berättade att vår skrivarkurs med Kommunal Värmland hade förändrat hennes liv.
– Du gav mig mod att börja studera igen. Nu har jag ett helt annat jobb som jag älskar. Tack, Sven-Ove!

### Sist jag räknade hade jag publicerat 23 böcker och småskrifter, fanns i 24 antologier, hade publicerat 1 000 krönikor i press, radio, tv och på nätet och drygt 1 350 inlägg här.
### Det är inte mycket. På sågen tog jag 12 000 beslut om dagen. Gösta tog ännu fler.
### Klampare är den titel jag verkligen skulle velat sätta i telefonkatalogen.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 –

En skrivkarl stämplar ut, del 3

Jag fick skrivkramp. Det blev tyngre och tyngre att skriva ut artiklarna. Då såg jag två annonser i länstidningen. Ansvarig för Försäkringskassans blankettförråd i Karlstad. SOS-operatör i Karlstad. På den ena stod min gamle lumparkompis Lars som kontaktperson. Jag for dit. Här är del tre om mitt arbetsliv.

DEL 3

SOS-centralen

Trots Viktor Root och alla fågelböcker jag recenserade började jag bli trött på skrivandet och sökte till min förvåning deltidsjobb som operatör på SOS-centralen i Karlstad. Fyra lärorika arbetsår (ofta på mer än heltid) där jag lärde mycket om de människor som håller Sverige igång nattetid. Allt från jourhavande veterinär till ambulans, polis och räddningstjänst. Gick med personsökare rätt ofta, beredd att ställa in mig på centralen 25 minuter bort inom en halvtimme. Var med och räddade liv och såg till att strömlöst folk fick elen tillbaka.

Lärde känna en massa människor som var precis som journalister, de rycktes med när det hände något (men journalister hade de ofta svårt för).

En fredagkväll ringer en strömlös, en jössehäring, där har många nära till skratt.
– Ja ä utta ström, sa han. Vad beror det på, när får vi’n tillbaka?
– Vet ej.
– Du förstår, dä varste ä att nu har ja inget varmvatten heller. Å ja som ska på fest i kväll.
– Gå på festen ändå. Berätta för dom vad Napoleon skrev hem till sin älskarinna från ryska fälttåget. ”Tvätta dig inte, jag kommer hem snart”.

Samtalet bandades, precis som alla andra samtal in till SOS-centralen. Jag har aldrig hört om chefen lyssnade på just det avsnittet, men de andra pratade ett tag om det.
– Vet ni vad den nye sa till en som var utan ström?

Räddningsverket

Det dök upp en ny platsannons. Räddningsverket, som hade huvudkontor i Karlstad, sökte journalist till sin tidning Sirenen. Jag läste och tänkte inte mer på saken. Då ringde de mig. Den här tjänsten ska du söka.
– Nej.
– Jo. Hur många journalister tror du det finns som kan räddningstjänsten?

Jag fick jobbet. Snart hade jag spelat innebandy med en rätt stor del av den svenska brandmannakåren. Alla heltidsbrandmän i hela världen har smeknamn, en firma i källaren och är bra på att laga mat.

På St Johns brandstation i Brooklyn lärde de mig åka på stången, när de såg att jag sprang nerför trapporna hela tiden till alla 17 larm den natten. Det var ju inte så svårt. Värre var att försöka se macho ut på bilden de tog.

På Räddningsverket lärde jag mig surfa på nätet. Det var 1994 och html hade gjort entré i de tekniskt intresserades datorer. Plus min. Snart lärde jag 250 personer i verket att surfa. Då, när Google ännu inte fanns och det var bra att kunna söka smart med plus- och minus-tecken.
– Surfa säkert och värdigt, cheferna är väldigt tveksamma till detta. De tror det bara är porr.

Det trodde alla chefer i hela världen.

Krönikor i press, radio, tv och på scenen

Adjökåseri till älskade arbetskamrater – på min barndoms höränne, Almars gård. (Foto: Tina Ulfsdotter).

Under tiden skrev jag krönikor i Radio Värmland och Värmlands Folkblad. Det är den form av skrivande jag trivs bäst med. Dessutom hade jag börjat få förfrågningar om att åka ut i bygderna och kåsera från scenen. Det är sanningens ögonblick, att läsa sina texter högt och märka vilka som fungerar och vilka som inte gör det.

Jag var livrädd i början och rädd är jag fortfarande. Numera vet jag att rampfebern är nyttig och får mig att skärpa mig.

Det finns inte mycket som slår den där känslan när en publik bär en på sina armar. Vad du än säger, så tror de du är rolig. Vill du varva med allvar, så är de med på det också. En föreställning handlade om min studieresa med LO i Värmland till förintelselägret Auschwitz. Hur någon kan komma på tanken att förena allvar och skratt i en sådan berättelse kan man ju undra, men det gjorde jag, för annars hade det blivit olidligt. Vid flera föreställningar såg jag samma man på första raden bokstavligen både gråta och sedan skratta under en och samma 45-minuters skildring.

Den berättelsen fungerade varje gång. Andra föreställningar kunde bli succé på ett ställe och nästan fiasko på ett annat. Eftersom jag ofta sysslar med ordlekar och inte är någon stor skådespelare så är lokalen viktig, det lärde jag den hårda vägen. Folk ska sitta nära och de ska inte sitta vid runda bord, så några vänder ryggen till. Aldrig mer kaféet på Värmlands Museum, det säger jag bara.

Du ser precis vad varenda människa tycker, när du står på din scen. Längst fram sitter fanklubben, längre bak de mer tveksamma. En gång uppträdde jag i Nej till EU. Lokalen var en gammal skola i Glava-trakten, det var först jag, sedan fika och sedan jag igen. Publiken var med på noterna, de skrattade när jag gjorde narr av kolossen EU och var allvarliga när jag ville det. Alla utom en dam i medelåldern. Hon satt uppflugen i ett fönster och var fullkomligt ointresserad.

Jag tog ett djupt andetag vid fikat och bestämde mig för att ge allt för att roa henne efter pausen. Tittade knappt på de andra under sista halvtimmen, vände mig bara till Oberörda Tanten. Det hjälpte inte. Hon rörde inte en min när de andra smålog eller skrattade.

Efteråt kom hon fram och tog mig länge i hand med båda händerna.
– Tack för det du gör, sa hon. Du är så bra. Jag har inte haft så roligt på många år.

Om jag har nåt jag vill ha sagt? Det är klart jag har, krönikor för dess egen skull är det värsta jag vet. Det måste finnas en människa bakom. Bäst är du när du är arg, säger folk, och det stämmer tyvärr. Själv försökte jag alltid varva mellan tre sorters texter. Var tredje skulle vara en gullig betraktelse från naturen eller familjen, särskilt när barnen var små (utan att lämna ut dem). Var tredje skulle vara ett klassiskt kåseri. Var tredje en arg politisk satir. Storskrattet underifrån åt överheten.

2004 slutade jag skriva krönikor. Jag har alltid tänkt att det är bäst om det är krönikören själv som tröttnar först. Nu gjorde jag det. Trött på min egen röst. Efter ett tag fanns det inga färska kommentarer kvar att använda, när jag skulle stå på scenen. Då tackade jag nej där med, fast jag nyss farit runt och uppträtt två-tre gånger i veckan.

I dag frågar de ganska sällan, men det händer att jag tackar ja. Fortfarande har jag tre regler: 1. Försök alltid ge publiken ditt bästa. 2. Var alltid nykter när du uppträder. 3. Tigg inte applåder.

De första två har jag aldrig brutit mot. Den tredje alldeles för ofta.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 –

En skrivkarl stämplar ut, del 2

Här är andra delen i min snabba återblick på arbetena jag haft. Nu: journalist. Det var ju det jag hade tänkt mig hela tiden.

DEL 2

Tidning

Tredje terminen på Journalisthögskolan var praktiktermin. Värmlands Folkblad, dit jag ville, tog inte emot några praktikanter det året. I stället erbjöds jag Nya Wermlands-Tidningen. Nej tack, den är en symbol för allt jag är emot, sa jag, gammal vietnamdemonstrant som jag var. De ledarkommentarerna glömmer en inte.
– Kan du inte tänka dig att jobba på någon högertidning alls? undrade lärarna.
– Jodå. 80 procent av dagspressen i Sverige är borgerlig, så va’ ska en göra. Men inte den draken.

Motvilligt satte jag mig på tåget till Jönköping och Smålands Folkblad, dit man skickade mig. Vad hundan ska jag i Jönköping att göra? Det blev en nyttig skola. Vi var ett ungt gäng och jag behövdes och fick jobba hårt från första veckan. Katter i träd, kristna radiopirater på Nyhemsveckan, massor av reportage. Många av kollegerna var synnerligen begåvade, jag sög i mig lärdomen som en svamp.
– Prata inte Svensson, skriv nu.
– Försök höja texten en abstraktionsgrad. Ta gärna med lite fakta nån gång, inte bara miljö.
– Personifiera!
– Du behöver inte skriva nåt matchreferat, P-O ringde vaktmästarn på idrottsplatsen. Det är redan klart.

Den gången var det också ont om journalistjobb. Jag hade sommarvickat på Värmlands Folkblad och ville dit, men där fanns inget ledigt arbete. Då erbjöds jag att fortsätta på Smålands Folkblad direkt, ett fast jobb som lokalredaktör i Vaggeryd.
– Hoppa av journalisthögskolan?
– Ja, det är det fler här på redaktionen som har gjort. Sista terminen kan du alltid gå någon annan gång om du vill ha ut din examen. Vill du ha jobbet?

Det ville jag. For till uppropet på skolan, ropade nej och bjöd hem Janne Josefsson, Per Yng och de andra klasskamraterna på avskedsfest med kycklingsallad med skruvmakaroner. Den heter fortfarande Janne Josefsson-sallad i vår familj, eftersom Janne gillade den så väldigt.

Månadslön september 1975: 3 914 kronor.

I Vaggeryd blev det rivstart, mycket tack vare goda tips från hemmaredaktionen. I början gjorde jag en sida om dagen och då pratar vi fullformat, inte tabloid. Varje gång jag hör någon klaga på det nya ordet hen tänker jag på den gamle mannen som hälsade mig välkommen.
– Ä I vaggery’boe? undrade han. Är I vaggerydsbo?
Där levde 1600-talsordet I fortfarande kvar. För den förträfflige karln var inte ni-reformen genomförd.

Journalistkarriären fortsatte. Lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne. Halvtid, ville bli författare. Grävde fram konkurshotade Vänerskogs rekonstruktionsplan, intervjuade en granbarkborre. En skogvaktare jag kände bar den artikeln med sig i flera år tills den var utsliten och han bad om en ny. Detta var år då vi alltid visste på öret hur mycket pengar vi hade i familjen. I vårt vardagsrum bildades Sunne Miljögrupp, i diverse lokaler pluggades kärnkraftsfakta, vi demonstrerade mot besprutningar av skog och Fryksdalsbana och mot det blivande Kymmenkraftverket.

Därefter heltidsjobb som reporter på NWT i Karlstad (flina inte!), jag for mest omkring och gjorde klacksparksreportage med fotografen Christer Höglund. Sprang genom Värmland från Långflon via Röjdåfors till Stora torget i Karlstad, paddlade under Tingvallagymnasiet.

Tröttnade på avundsjukan och skitpratet, fick jobb på lilla Värmlandsbygden, också i Karlstad. Eget rum och 9-17 med en timmes lunch. Kom att sitta och redigera texter mest, gjorde jobb på Värmlands första tama älg, en av bilderna kom på DN:s förstasida.

Ett av de sista åren kom den forne gamle ombudsmannen och före detta chefredaktören för tidningen in på mitt rum, tog mig länge i hand och såg mig i ögonen:

– Jag har pratat med Leif på sätteriet i Säffle. Du har räddat den här tidningen, sa han. Det ska du ha tack för. Om inte du hade varit så hade vi inte haft någon tidning nu.

Goda ord att höra från två som jag kände respekt för. Lite senare frågade en av styrelseledamöterna om jag inte ville bli chefredaktör för VB. Nja, det är det där med politiken, chefredaktören ska skriva ledare, men tack ändå. VB är ändå mitt farsarv, pappa var en gång prenumerationsombud hemma i byn.

Den nye chefredaktören gav mig småningom tjänstledigt på halvtid, jag skrev krönikor och recenserade böcker mest och gjorde lätta sidan. Min pseudonym Viktor Root föddes, när det såg för enahanda ut med Svensson under såväl skämtteckningar som dagsverser och kåserier.

Viktor skrev den här dikten bland annat, om den omdebatterade blivande flygplatsen utanför Karlstad:

Sanningen ôm Mellerudstorp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 –

En skrivkarl stämplar ut, del 1

Tredje etappen klar. Arbetslivet. Vad roligt jag har haft och som jag har jobbat. Fast en gång latade jag mig, asch det hände faktiskt två gånger, nu kan det sägas.

Det här kommer att bli en lång historia, sätt på kaffet, det kan du behöva. Ta en smörgås till. Läs nu, barn.

DEL 1

Jordbruk

På Almars gård jobbade jag inte mycket, det var väl kojbyggandet med kusin Jörgen då i så fall. Hämtade mjölk, målade rutor, bar ved. När jag var åtta flyttade vi. På det lilla småbruket i Ängebäckstorp blev snart vedskjulet en del av reviret. Klöv ved så blodvite stundom uppstod. Ett vackert ärr från en yxa går tvärs över både pek- och långfinger på vänster hand, sådant är alltid intressant i sällskapslivet. Mitt jobb var ofta att förse farmor och farfar på övervåningen med ved. Korta vedträn skulle det vara till den kaminen, de fick sågas en gång till.

Vi hässjade hö, jag fick sitta bakpå slåttermaskinen och lyfta kniven när pappa vände med traktorn. Hässjningen var en fest, då stod det en kagge med svagdricka i änden på en av hässjorna. Någon gång rastade vi ju och solen sken. När vi sedan körde in det torra höet var det mitt jobb att stå på lasset, ta emot och trampa ner. Då sjöng pappa. Mocka för hästar, kor, grisar och höns var en annan syssla. Det är ett privilegium att ha fått växa upp på barfotatiden och fortfarande minnas känslan när du råkar trampa på en färsk hönsskit på lagårdsbacken, så det gula kletet pressas fram mellan tårna. Nog hade vi råd med skor men om somrarna gick jag så mycket barfota att när hösten kom kunde jag obehindrat gå i nyslagen stubbåker utan att de härdade fötterna rörde en min.

På försomrarna fick jag harva åkrarna så mycket med GMW-traktorn och harven att jag numera lovat mig själv att aldrig klippa gräsmattan på just det sättet. Harva ska du göra rakt och energibesparande. Klippa mitt gräs gör jag kors och tvärs, hit och dit, grannarna vet varför.

Hösten när jag var sexton fick jag en röjkniv i näven och gårdens samlade björkslybestånd att decimera. Sällan har mitt hoppfulla diktande varit så varvat med stolta hugg. Böj björk och hugg, böj björk och hugg. Sitt på en stubbe och skriv en vers om sådant som en pubertetsyngling tänker på. Böj björk och hugg.

Sågverk

Våren därpå följde jag med pappa till sågen i Molkom, där han börjat efter att vi sålt. Jag fick jobb direkt. Den tidens företag tog stort socialt ansvar, fast det begrep inte den här upproriske unge mannen. Första dagen erbjöd mig Evert, basen, ett arbete som fick de andra sågverksgubbarna att le.

– Ser du sågspåne där borte?
Ja, det gjorde jag förstås. Ett berg med sågspån.
– Bra. Ser du skôttkärra där?
Jo, jag såg skottkärran också.
– Fint. Då tar du denne skôvla (skoveln) och sôrterer sågspåne i två lika store höger. Fura för sig å tall för sig.

Där tillbringade jag sedan några månader innan jag började om på gymnasiet, plus att jag jobbade alla sportlov, friluftsdagar och somrar. Efter lumpen blev det några år till, mest i gamla justerverket tillsammans med Gösta Z, min store läromästare. Det var han som berättade att om jag skulle komma där och förändra världen, så var det bra om jag lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen först. En klok inställning. Vi justerade brädor och plank på ackord och skrattade hela dagarna.

– Buller? Asch, dä vänjer en sej ve’, ropade de gamle.

Efter några år sökte jag och kom in på Journalisthögskolan i Göteborg. Gubbarna var stolta. Gösta klippte ut en notis ur lokaltidningen Värmlandsberg och satte upp på väggen i justerverket. Molkomsbo antagen till Journalisthögskolan.

Det blev jag stolt över.

Levlar

Klockan 15.30 i dag nådde jag level 4. Det är personligt rekord.
Tjohoo!

### Level: nivå, exempelvis i dataspel.
### Levla: verb för att nå en ny, högre nivå.
### Nu gäller det att hålla tungan rätt i mun. Hur får en de där rabatterna?

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 3

Vi har beslutat att prova det jag nog hade fruktat allra mest för ett år sedan. Flytande bordsplacering. Den kära vännen och jag ska sitta på olika platser vid köksbordet varje gång. Går det att göra så när huset är fullt av gäster så måste det gå när vi har ett helt köksbord att samsas om.

Hu.
Men intressant.
Flexibel är mitt andranamn. * ljuger heroiskt, fast det var hans förslag *

Nu blir det inga mer rapporter. Detta är inte Hänt i veckan, detta är en seriös blogg. Seriösa bloggare berättar om rehablöpning, skrivande, förbättring av världar och sådant. Regniga första maj kommer vi att tillbringa under bordet med picnic-duk, godis, äpple och sockerdricka, det har vi gjort förr med barnen.

Frukost i sängen?
Förslaget från en vän att inta alla gemensamma frukostar i sängen har väckt stort intresse i hela äktenskapet. Ett visst problem är att den kvinnliga delen av detta äktenskap äter sina flesta frukostar i tjänsten.

Pedagogiska måltider, det borde folk ha på alla arbetsplatser.
Tätt följda av gemensam vila.

Allt medan chefen högläser årsberättelsen för 2004.

Hela familjedramat:
Konsten att förvåna sig
Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1
Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 2

Kloka läsare genomskådar ful fint

Det är en glädje för en enkel provokatör att ha kloka läsare som tänker i två led.

Här fotograferar jag på rent jäkelskap en blå och en skär kaffekopp och tror att nu blir det liv. Detta blir kul. Beröm från patriarkerna i livet, kritik från de som ser på världen som jag. ”Sitter du så fast i könsrollsklichéerna att du håller dig med blå kopp?”.

Kloka läsare har jag. De tänker att ”nu försökte han lura oss igen men den lätte gick vi inte på, bilden är säkert arrangerad och hur vet vi förresten vem som sitter på rosa sidan?”.

En glädje är det.

Vi har flera färger på kopparna i vårt köksskåp här hemma, de flesta är gula men vi har aldrig dukat blått åt mig och rosa åt henne. Det kommer inte att ske.

När vi är särskilt kära får den som ska belönas finkoppen med blommor på. Då är det roligt.

# Patriarkat: system där makten i hushåll och samhälle finns hos de äldre männen.
# Könsrollsfärgernas historia: Manlig nyans blev kvinnlig.
# Ligger skulden hos första världskrigets blå uniformer?

Den omänskliga selektionen

När de ber dig visa leg i krogdörren: det handlar om selektion.
När de ber dig visa leg på Systembolaget: det handlar om selektion.
När de ber dig visa leg på biografen: det handlar om selektion.

Tänk om det har funnits en omänsklig selektion? Tänk om det finns en nu med? En som sorterar bort, inte nödvändigtvis den som är för ung – men den som bäst behöver komma in?

Tänk om det är de stängda dörrarna som håller kylan instängd, här inne? Det har blivit så kallt.

### Selektion har av tradition ibland bedrivits på perronger.
### Där bussförare tvingas spela poliser får snart poliser köra buss.

Ny plats vid köksbordet: lägesrapport 1

-Hur går det? undrar bekymrade vänner på sociala medier. Jag har ju lovat att förvåna mig själv år 2016. Då ska jag byta plats vid köksbordet, för första gången sedan hösten 1974 när vi fick gemensamt hushåll.

Jotack, jag har klarat det fint. Jag är förvånad själv. Den här karln har inga problem med att flytta till den andra sidan, så att hon som jag älskar ska se gångvägen och fågelborden bättre. Då kan vi alla dessutom ta oss förbi bordet lättare, om vi ska till köket, nu när inte jag sitter i vägen. Med vi alla menas hon som jag älskar. Det är när jag sitter i vägen jag är i vägen. När jag inte sitter i vägen är jag inte i vägen.

Förvåningen kommer när det inte är jag som protesterar utan hon.
– Men kära nån, säger jag bevekande, du har ju alltid sagt att du vill byta, så du ska kunna…

Det har hon inte alls.

Förhandlingar har inletts under öppenhjärtliga former. Vi har kommit så långt att vi är överens om formen på förhandlingsbordet. Det liknar vårt köksbord.

Under tiden kommer min röst från en obestämbar plats i rummet.