Jag är gammal journalist. Dessutom har jag arbetat många år med massmediekontakter och hållit kurser i ämnet. Visst vet jag en del om hur nyheter värderas på redaktioner.
Jag blir ledsen i alla fall.
Den 29 juni skriver en vän på Facebook:
Olika liv är uppenbart värda olika mycket. När Charlie Hebdos journalister sköts ner kunde en följa händelserna dagligen flera ggr och i flera timmar. När skjutningarna i Paris ägde rum sände radio och tv uppdateringar i flera dagar. När bomberna i Bryssel skakade om staden sändes nyheten i flera dagar.
41 dödsoffer och 239 skadade. Fler kan det bli. Var? På Atatürks flygplats i Istanbul, en flygplats med 61 miljoner besökare/år. Var är alla nyhetsinslag? Var är alla liverapporteringar? Var är alla minnesstunder? Jag är bara glad att min mamma valde att åka till den andra flygplatsen några timmar senare…
Jag kommenterar något tafatt om att hennes mamma hade tur mitt i eländet och ett par storebrorsaktiga meningar om att: ”Du har rätt i att det görs skillnad. Det finns svar och förklaringar till det men ingen ursäkt.”
Ja, det blir fel ibland
Har en varit journalist i 30 år, om än mest som krönikör de sista 15 åren, då vill folk gärna göra en till försvarsadvokat. ”Varför spelar inte Radio Värmland mer dragspelsmusik?” ”Varför skriver ni bara om det som är negativt?” ”Varför är det så mycket fel i tidningarna? Så fort det handlar om något som jag känner till så ser jag hur det blir fel.”
Varenda gång gör jag misstaget att svara. ”Tala med Radio Värmland om musiken, jag är inte inblandad i den.” ”Nittio procent av artiklarna i en normal länstidning var bara neutralt informativa, sist jag räknade. Det är du som minns de negativa rubrikerna bäst.” ”Ja, det blir fel ibland. Själv har jag påstått att Fryksdalsbanan är smalspårig. När stinsen i Sunne ringde och rättade, sa han att ett normalspår är 1 435 centimeter brett. Jag höll på att skicka det med till tryck.”
Inbyggda problem i hantverket
Misstaget med att svara är att då tror folk jag vill ta på mig ett ansvar som inte är mitt. Kära nån, det finns faktiskt skäl till att jag inte ville fortsätta som nyhetsreporter. Journalistiken, den goda journalistiken, är livsviktig för demokratin men det finns inbyggda problem i det journalistiska hantverket år 2016.
Förenklingen, tillspetsningen.
Jakten efter konflikt.
Tabloidiseringen, snuttifieringen.
Svårigheten för många att skildra den fina grå vardagen med hjälp av den journalistiska formen.
Brådskan, som dessutom ökat med digitaliseringen.
Gratispubliceringen på webben, som fått papperstidningarnas upplagor att minska och redaktionerna att krympa. Drastiskt.
Det finns många goda journalister som gör ett hedervärt och bra jobb varje dag och betyder något för att göra oss medborgare informerade. Men de har sannerligen en del hinder att kämpa med, i själva verktyget.
Man bet hund
Stämmer det att terrorbomberna i Istanbul inte fick samma utrymme i svenska medier som tidigare terrorhandlingar i Paris och Bryssel? Jag tror det.
Den klassiska definitionen av en nyhet brukar tillskrivas Mark Twain, vare sig han vill det eller ej: Hund bet man är ingen nyhet. Man bet hund är det.
Är en bomb i Istanbul lika ovanlig som en bomb i Bryssel? Jag tycker det.
Varför får då 41 döda, minst, på Atatürkflygplatsen inte lika stor uppmärksamhet som de döda i Belgien? Är det nyhetsvärderingen på svenska redaktioner det är fel på?
Närhet, avvikelse, konflikt
Vad är en nyhet för en redaktion? Några nyckelord brukar vara närhet, avvikelse, konflikt. Det ska ske nära geografiskt, i tiden och kulturellt. Händelsen ska vara ovanlig och dramatisk. Den ska innehålla en konflikt. Det ska finnas bilder. Har redaktionen dessutom egna resurser på orten eller möjlighet att snabbt få dit reporter och fotograf ökar möjligheten till publicering.
Det är närhetsprincipen som gör att tusen döda i en jordbävning i Indien inte är lika intressanta för en svensk morgontidning, som om tre svenskar råkar saknas i samma naturkatastrof.
Skillnad på fez och kepa?
Nå, Atatürkflygplatsen ligger väl inte mycket längre bort från Stockholm än vad Bryssel och Paris gör? Den ligger ju till och med i Europa.
Från mitt facebookflöde. Skillnad på de döda.
Jag vet inte hur många svenska reportrar som normalt befinner sig i Istanbul, men många är det inte. Däremot går det förstås nästan lika fort att skicka folk dit som till Bryssel. Kanske är det ändå så att bristen på egna redaktionella resurser i en del av världen gör det svårare för materialet att automatiskt få utrymme. Jag tror det.
Asch, jag har varit lokalredaktör i många år. Jag vet det.
Framför allt tror jag det är en annan del av närhetsprincipen som spökar här. Bristen på kulturell närhet. Hoppas jag har fel men jag tror inte det. Medvetet eller omedvetet gör svenska nyhetschefer snabbt och effektivt skillnad på ”belgaren i kepa och turken i …fez”.
Några fördomar brukar inte nämnas som del i nyhetsvärderingen men de finns där, de med.
Tillägg efter förmiddagens facebookdiskussion:
En av fördomarna, är det att redaktionsledningarna förväntar sig elände i Turkiet? Att de innerst inne tänker sig bomber på Atatürk som vanlig vardag där?
Den svenska turismen i landet då? För all del, om fler och fler turistar i Turkiet kommer det marginellt att öka antalet artiklar. Men ska vi få långa livesändningar om terrorbomber på Atatürkflygplatsen, då krävs det dödade eller skadade svenskar, helst med blå ögon och blont hår.
Det är vad jag tror.
Gör de också skillnad på folk?
Detta om den klena uppmärksamheten i svenska medier, om varför det inte blev några omfattande livesändningar.
Varför händelsen inte uppmärksammats mer politiskt, med minnesstunder och liknande, överlåter jag åt dig som läsare att avgöra. Är det bara så enkelt som att även svenska politiker och aktivister gör skillnad på folk?
Vad tror du?
## Den journalistiska ideologin, nyhetsvärderingen, har visserligen blivit mer och mer gemensam för alla svenska nyhetsmedier…
## … men den innehåller alltid ett subjektivt moment.
## Det kan inte vara en slump att Istanbulrapporteringen krympte så fort medan den om Bryssel varade länge.
