Min matematiska forskning går vidare. Nu visar det sig att det tar precis ett dygn och drygt en kvart att dammsuga övervåningen i ett normalstort mellansvenskt hem. Ett dygn att fundera på saken och drygt en kvart att göra det.
Exakt.
Pilen är en fotnot.
Första veckan med den nya 5:2-kuren går jag upp ett kilo. Jädra skitvåg.
Första vårvintern som dagledig struntar jag i veckonummer och glömmer veckodag. Bra kalender.
Första gången du möter en sädesärla på våren ska du bära en stör. Då får du ett långt liv, sa de gamle. Metspö går också bra. Börja nu, lång sak, ho’ kommer snart.
”Dagledig”? Jag? Hahahahahahaha hohoho hahaha. Glöm det, jag ska strax gå på mitt bärpass.
# Ärlobics.
# Stör? Långa?
# Ål in
Att bo i Sverige och klaga på vädret är som att springa Lidingöloppet och sms:a hem att det är backigt.
I förrgår var det Mello, i går var det Konsumstämma, i dag är det 2-dag och där har du berättelsen om Sverige. Det är inte fri falukorv varje dag. Ibland är det köpta chips eller vesna Varma koppen.
Du förstår, Lidingöloppets banprofil är som en grundkurs i kvartalskapitalism. Konjunktur ner, konjunktur upp, fort ska det gå och nerförsbackarna är värst. En gång föll jag handlöst och skrapade hela fronten.
Blog i bägge hannflatera.
Att bo i Sverige den 14:e mars är att för en gångs skull år 2016 ha en gemensam berättelse i fikarummet, som inte handlar om vädret.
– Titta’ ru på’t?
– Ja.
– Först tatuerer di sej. Sen ser hele Mello ut som en laserklinik.
– Du vet väl varför det heter Mello?
– Nej.
– För att mellanakten är bäst.
För några år sedan ville jag gå ner i vikt och bli smalare om midjan, eftersom livet är mig kärt. Det gick bra, 5:2 var som gjort för mig.
Målet nåddes. Många kilo blev det och envisheten mådde fint.
Vad jag inte räknade med var en höst och vinter 2015-2016 med benhinneproblem, kyla och virus som fick mig att ersätta löpningen med ryggbiffar, chokladkakor och ett även i övrigt fettbildande leverne.
Nu står jag här med skymd sikt igen. Inget allvarligt men tillräckligt för att störa. Jag vill inte känna brösten jogga när jag skumpar. Eller tvärtom. Jag är en sådan människa som inte ens ska ha bröst. När jag står naken och blickar söderut vill jag se vad jag äger och har. Nu ser jag mest vad jag ätit och har.
I måndags morse inledde denna midjemåttsinnehavare stolt en ny 5:2-kur. Buken har 3,7 kilo som ska bort.
Jag ser det som ren siktröjning.
Världen är full av folk som ”inte vill dö nyfikna”.
Det är deras val. Själv vill jag vara vetgirig ända in i kaklet.
När har de tänkt sluta vara intresserade? Direkt efter bröllopet? Första måndagen efter att de fått tillsvidareanställning? Samma dag de fyller 65?
Det är jag nyfiken på.
### … eller vetgirig, frågvis, förveten, forskande, intresserad, undrande, snokande, alltför intresserad – om du så vill.
### Inte kan jag sluta med det. Hur skulle det gå till? Jag VILL veta mer.
En del av mina träningsvänner tror att det är nyss som de börjat med excentriska övningar.
Nyss? Då har de varit excentriska i generationer.
En jag kände jagade sork med stämjärn, hammare och tålamod.
En kunde räkna upp de första tusen decimalerna för pi.
En bodde i överslafen i en byggbarack. Han hade helst bott i underslafen men där bodde hönsen. Hundarna gick mer fritt.
En hade klubbrekordet i att skita fort i skogen och sedan ansluta till gruppen igen, under söndagarnas långpass. En minut och tretton sekunder.
Jag vill INTE veta hur han gjorde.
Internationella kvinnodagen är inget jag vill gratulera till. Är det inte sorgligt att den ska behövas?
Min syn på 8 mars är som på nykterhetsrörelsen. Bra att den finns, synd att den behövs. Vore inte världen galen och patriarkalisk, vore inte alltför många människor giriga, vore inte den råa kapitalismen rå, vore inte alltför många kulturer kvinnoförtryckande och vore inte alltför många män husbehovsmansschauvinistiska – så skulle det inte behövas någon internationell kvinnodag.
Nu är den nödvändig.
Här kunde jag alltså skriva om kvinnor som inte törs gå ensamma hem genom staden vid tvåtiden på natten. Jag kunde diskutera könsstympning, kvinnors pensioner, kvinnosyn i reklam och medier eller målgången för dameliten vid årets Vasalopp.
Bedrövligheter finns det gott om.
85 procent av lönen
Men låt oss titta på lönerna i stället. År 2014 gav LO ut sin rapport Hundra år av ojämlikhet. Där berättar rapportförfattaren Mats Larsson att år 2012 var den genomsnittliga månadslönen 4 800 kronor lägre för kvinnor än för män. Bland arbetare var skillnaden 3 100 kronor och bland tjänstemän 7 700 kronor. Räknat i procent motsvarade kvinnors lön 85 procent av männens lön bland samtliga anställda, 88 procent bland arbetare och 80 procent bland tjänstemän. Klass och kön var gemensamma nämnare för alla löneskillnader.
Löneskillnaden mellan kvinnor och män minskade under 1960- och 1970-talen när kvinnolönerna togs bort ur kollektivavtalen, berättar Mats Larsson. Den utjämningen upphörde på 1980-talet. Därefter har löneskillnaden bara minskat marginellt.
100 år eller 10 år?
Med nuvarande löneökningstakt kommer det att ta drygt 100 år innan löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner. Det gäller bland både arbetare och tjänstemän.
Löneskillnaden skulle dock försvinna på ungefär 10 år om lönerna ökade med en procentenhet mer per år för kvinnor än för män bland arbetare och två procent mer per år för kvinnor bland tjänstemän. Om det bara inte hade varit för Girigheten och hans bröder Klasskillnaden, Schauvinismen, Kapitalismen och Patriarkatet.
Färskare siffror
… men lika dystra:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2016
### Internationella kvinnodagen växte fram i arbetarrörelsen i Europa före första världskriget, skriver Nordiska museet.
### Kämpa, kvinnor! Det är en skam att vi inte ens har jämställda löner år 2016.
### Kämpa, män.
En gång i tiden var allting lätt. Svaret på varje fråga fanns i en bok jag hade, bara jag tolkade den rätt. Tolkade du fel var det en felaktig tillämpning, en särskild sorts synd.
Du skall tillämpa korrekt.
Uj vad vi tillämpade.
Jag gör inte narr av de åren. De var viktiga. Vi hade förstås fel om demokratin men tidsandan präglade både mig och världen för lång tid. Utan 60- och 70-talens upprorsår hade journalister fortfarande skrapat med foten åt makten och kallat ministrar för Ni och kvinnor för Fru eller Fröken i intervjuerna.
Häromdagen beställde jag boken igen från ett antikvariat, eftersom jag hade gett bort min gamla till en vän redan på gymnasiet. När paketet var hämtat och öppnat skulle jag ställa in den i rätt hylla. Bara för att ha en. Då stod det en likadan citatbok där, beställd för ett år sedan från en annan webbshop.
År 1966 paraderade en miljon kineser i Peking med boken i handen, framför sin partiordförande. Jag misstänker att de är lika glömska som jag 50 år senare.
Utan en folkarmé har folket ingenting.
Lär att ”spela piano”.
Alla reaktionärer är papperstigrar.
Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.
Tjäna folket.
Ett tag kunde jag hundratals sådana citat utantill. Det fanns ett för varje situation, våra lärare i historia och socialkunskap höll på att bli vansinniga.
Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva.
Varifrån kommer de riktiga idéerna? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena.
Den som inte fruktar döden från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen.
När vi hade ont om pengar i slutet på månaden:
Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet.
När någon hoppade av vår organisation:
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.
När det gick bra på något område, från skolans novelltävling till Skärholmenfruarnas protester mot mjölkpriserna:
Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.
*
Vi hade fel om demokratin. Vi hade fel om folkrepubliken Kina. Vi hade fel om vi trodde att lösningen på varje konkret problem kunde läsas i en liten citatbok i bakfickan på jeansen. Men så fanken att vi hade fel i protesterna mot pamparna på pengasäcken. Svenska folk, ät mera gröt, gör mera uppror! Rättvisa är ingen dum paroll.
Det står inte i lagen att en vd måste tjäna 54 gånger så mycket som en arbetare.
### En av mina första skrivhjälpredor blev Maos föreläsning i Yenan 1942 om schablonmässigt skriveri i partisaker. Fast den hade jag hittat i en tjockare bok, här är två citat:
### En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem.
### När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna?
Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.
Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.
Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.
Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.
Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.
Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.
1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.
1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.
## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck.
Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!
Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.
*
När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.
Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”
Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.
Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.
Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.
Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.
Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.
Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”
Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.
”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”
*
Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.
En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.
Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!
