Kategori: Familjen

Genrep och tamgåsen flyger

 

 

 

 

 

Foto: Per Hardestam

 

1978 flyttade vi till Sunne. Jag hade fått ett halvtidsjobb, vilket passade den här drömmande skribenten bra och dessutom hade vi sett på kartan i telefonkatalogen att där fanns ett badhus. Det stod ju så på kartan, bredvid järnvägsparken: Badhusgatan.

I förväg hade jag bestämt mig för en sak. Ska vi flytta till Fryksdalen så måste jag fräscha upp min Selma. Så där satt jag, kväll efter kväll, i förväg, och läste Selma Lagerlöfs skrifter i urval, 14 band, och några titlar till. Kejsarn av Portugallien var bäst. Gösta Berling var inte dum den heller. Nils Holgersson kändes som en liten hälsning, med tanke på att Alfred Dahlin, som kom med idén till en ny läsebok för folkskolan, var från Huskvarna. Vi bodde där innan flytten till Sunne. Spännande att det var lärarnas organisation som kom med idén till en läsebok och att boken blev en succéroman, översatt över halva världen.

Så kan det gå när man bestämmer sig för att skriva en ny sorts skolbok som ska ge barnen kunskap utan att de märker det.

Ingen mesig sagotant
Det första som hände var att jag blev hemligt förälskad. Nog hade jag läst Selma Lagerlöf förut, men under högstadieåren och efterföljande rebellår var det inte sagotanter från Östra Ämtervik vi prioriterade. Nu upptäckte jag att hon sannerligen inte var någon beskedlig sagotant, mesig och omedveten om tidens strömningar. Det sa klick, kort sagt. Kär.

Det andra som hände, fast det tog lite längre tid, var att jag upptäckte att turismnäringen i Sunne också borde gå hem och läsa sin Selma. Broschyrer och berättelser vimlade av fel kring hennes författarskap och när det nya fina hotellet med hennes namn byggdes, lät ägarna varenda restauranggäst trampa på Akkas gäss. Hu vilken matta…

Handlar egentligen om Husby och fotbollshuliganer
Nå, turistvärvarna i trakten har blivit bättre. Jag misstänker att en av orsakerna stavas Västanå Teater och Leif Stinnerbom. På torsdagskvällen hade de genrep i Berättarladan på sin kraftfulla berättelse om Nils Holgersson.

Jag ska inte bli långrandig om den. Det första jag vill ha sagt är: gå och se den. Det andra jag vill ha sagt är: gå och se den. Det tredje jag vill ha sagt är: gå för Guds skull och se den.

Kom sedan inte och säg att Selma Lagerlöf var en sagotant som bara satt i Östra Ämtervik och skrev av gamla farmors och gamla fasters gamla berättelser om gamla tiders gamla hel- och halvoriginal. Nils Holgersson-föreställningen handlar om Husby, den handlar om fotbollshuliganer, den handlar om miljömedvetande och om att växa upp till människa. Trots att Leif Stinnerbom inte skriver detta på näsan på oss en enda sekund.

Sa jag att du borde gå och se den?

 

Mina berättelser från Västanå Teaters publikskola:
1. Sveriges första värstingresa
2. Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
3. Berättelsen om en lada som spelar teater

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om det?

Gräsmattan växer och junikvällarna är ljuvliga.

Varför skriver jag inte ett argt inlägg om amerikanarnas tjuvläsning av våra mejl och sökningar på nätet? Som om mina googlesökningar vore så spännande att norra Amerika behövde lägga pussel med dom. Snälla hemliga agenter, då vet ni ingenting om hur man söker och hur bokstävlar fungerar. Själv skulle jag en gång öppna nykterhetsorganisationernas nyhetstjänst Drugnews. Men det gick inte med den
datorn, för där var alla sajter som hade ordet ”drug” i sig spärrade i nätverket. Trots att den här var till för att bekämpa drogerna. Drog som drog, tänkte spärren och sa stopp.

Den händelsen påminner något om polisen i Lars Hillersbergs skämtteckning som slog en ung man med batongen. ”Men snälla konstapeln, jag är antikommunist!” skrek karln. ”Jag ger väl fan i vad sorts kommunist du är. Jag ska slå ihjäl dig din jävel!” svarade konstapeln.

Gräset växer, lövsångaren nästan tappar andan av livslust.

Varför skriver jag inte ett pedagogiskt inlägg om undersökningen som visar att invandrarna går med plus för det svenska samhället? Det kom en OECD-rapport som visar det.

Eller ett inlägg som tar tillbaka det ord som ironiska främlingshatare börjat ge våra invandrare. ”Pensionsräddare”. Det ordet är vårt, ni främlingsfientliga, mest därför att det är sant. Vi kommer att behöva våra invandrare i arbete om ni ska få någon pension en dag. Sverige är stort nog att ge plats åt de som behöver oss och som vi själva behöver. Äter ni aldrig pizza, kinamat och kebab ni? Tror ni att kåldolmen är ursvensk? Tror ni alla ord ni använder är ursvenska? Har ni aldrig hört talas om inlandsisen? Var ni här före den ni, med era järnrör?

Gräset växer, skatorna i körsbärsträdet har fått fyra ungar.

 

 

 

 

 

Lycka i juninatten

 

 

 

 

 

Sen kväll vid sjön Alstern
på Brattforsheden.

Det är en lycka att vi har fyra årstider, drygt.
Det är en lycka att det finns sena försommarkvällar och nätter.
Det är en lycka.

Långt där ute ropar lommen ett viktigt meddelande. ”Det finns liv, det finns liv!”
Snart börjar nattskärran spinna.

 

Ljuvlig fest och en som fattas oss

Vi far inte till hembygdsgården den 6 juni som vi brukar. Det blir Forsnäs i Alsters socken i stället. Här har sjön Gapern sitt utlopp och här låg ett järnbruk under åren 1628-1865. Stångjärnssmedja, klensmedja, kolhus, tullkvarn och en husbehovssåg. I dag finns bara sågen kvar och grundmurarna efter kvarnen.

Bara? Jag tycker det är spännande att sågbyggnaden från 1818 är bevarad och att det dessutom fortfarande går att köra ramsågen där. Varje år firar de Sågens dag, det är den vi har fått nys om. Nu läser jag på anslaget på väggen:

”Vattendrivna sågar fanns förr på många håll i socknarna. De utnyttjades främst under höst och vår då vattentillgången var god. Den äldsta kända sågen vid Forsnäs leder sina traditioner tillbaka till 1600-talet. Hit kom folk från norra delen av Alsters socken med häst och vagn för att få sitt timmer sågat. Nuvarande sågbyggnad är sannolikt uppförd 1818. Ramsågen kompletterades på 1920-talet med kantbänk och stickhyvel. Både såg och kvarn sköttes av mjölnaren. Verksamheten lades ned 1931 i och med att den siste mjölnaren dog.”

Nu är det hembygdsföreningen i Alster som äger sågen och arrangerar den lilla ljuvliga sommarfesten. Vi lyssnar till dragspel, gitarr, fiol och nyckelharpa och hör så småningom sågen dra igång, när vattnet släpps på. Hör? Nja, det är si och så med det, innan vi kliver in i själva byggnaden.  Om du tror att en vattendriven ramsåg hördes lång väg, likt en stångjärnshammare, så tror du fel.

Han fattas oss
Långsamt men metodiskt gnager sågbladen sig genom granstocken. Upp och ner far de, vattnet driver på och nyfikna ögon ser trämekaniken fungera alldeles utmärkt.

Vi solar, dricker kaffe med nationaldagsbakelse och själv minns jag han som brukade besöka det här arrangemanget och alltid berättade hur gemytligt det var. Han som blev sågverksarbetare och även fick mig att arbeta som det några år. Han fattas oss, i dag fattas han oss särskilt mycket.

Jag tar några enkla bilder med mobilkameran i miljön pappa älskade.
De är tagna med kärlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

”Aldrig att jag flyttar till en stad”

Här är ett försök att berätta hur jag tänkte som barn. Det handlar om stadsborna som vi tyckte var så oföretagsamma att barnen fick lov att ha särskilda tillrättalagda ”lekparker” (skojigt ord) och ”fritidsledare” (skojigt ord). Till och med duvorna där fick lov att matas av särskilt utsedda äldre.

Texten jag länkar till är min senaste krönika på tankesmedjanida.se. Misstänker att det kommer en fortsättning, för jag hamnade ju i stora städer även jag. Med viss förvånad glädje.

”Aldrig att jag flyttar till en stad”.

 

 

 

 

 

 

Fast i tidskriftsträsket

Somliga har huvudet fullt av matrecept. Andra samlar på skivor i vinyl eller på cd. Själv tycks jag ha fastnat i papperstidnings- och tidskriftsträsket.

En dag bestämmer jag mig för att försöka notera alla bra tidningar och tidskrifter som regelbundet landar i min brevlåda. Det är några stycken.

De som jag dreglar när de kommer
Språktidningen. En favorit, skriver om språk på de mest oväntade sätt. Lärorik.
Fokus. Svenskt nyhetsmagasin som får mig att hänga med. De politiska
nyhetsreportagen där är mest välskrivna i Sverige. Viktig fredagsritual. (Nej, de gör inte ofta exakt min analys av samhället, men de slutsatserna kan jag dra själv).
Vi-tidningen. Kultur, reportage, krönikor. Nyss skrev mina favoriter Ingemar Unge och Lars Westman i varje nummer. Numera är de ganska pensionerade men en efterträdare håller på att kliva fram.
Sveriges Natur. Nyligen omgjord tidskrift för Naturskyddsföreningen. Allt från extrema närbilder på humlor till arg skogspolitikkritik.
Runners World. Inspirerande (svenskt) magasin för löpare. Tänkte för lite på oss glädjemotionärer under några år men börjar ta sig även på den fronten.

Kämparna
Bis. Stolt överlevare från 1969, organ för föreningen Bibliotek i Samhälle. Läs temanumret om censur. En fungerande demokrati mår bättre med bra folkbibliotek.
Heidruns Tidender. Tidskrift för föreningen Heidruns Vänner, berättar om olika program vid Heidruns Bok- och Bildcafé i Fensbol och om förlaget Heidruns utgivning.
Värmländsk Kultur. Temanummer om olika värmländska kulturer och kulturarbetare.

De som hjälper mig i jobbet
Journalisten. Där följer jag diskussionen om journalistik och media.
Författaren. Författarförbundets tidskrift.
Resumé. Skriver om marknadsföring och media.
Dagens Media. Dito.
Vision. Min fackföreningstidning som offentliganställd informatör.
Internetworld. Skriver om nätet, inte minst e-handeln.

De som ger mig länsnyheterna
NWT. Läser jag i tjänsten, bra lokala nyheter.
VF. Läser jag av hjärtat.

Annat…
… kommer det också ibland, men dem tar vi en annan gång.

Nej, jag betalar inte för alla. Och visst händer det att jag dreglar över någon text eller bild i varenda en av dem, någon gång. Det jag saknar mest hos många är överraskningen. Som läsare vill jag bli förvånad en gång per utgåva. Lätt att säga, svårt att göra. En del får jag via facket eller andra medlemsskap eller gratis för att jag skrivit mycket åt dem. Andra läser jag i tjänsten. Min tid får de, allihop. Då har jag inte nämnt de jag bara läser på nätet.

Skryt? Så är det inte menat. Det är inte konstigare att jag vill hänga med i mitt jobb och mina intressen, än att en fågelskådare försöker vara ute med sin kikare när fjällvråken vänder norrut eller att en Stefan Sundström-vän fort vill höra nya skivan Under radarn.

Vi råkar vara intresserade.

Då och då brukar vi byta ut en del tidskrifter, eftersom jag och den kära vännen inte hinner läsa allt vi skulle vilja. Ordfront Magasin och Vi Läser är tidskrifter vi byter till, vissa år. Bra båda två.

Stolt småbonde

Gödslade gräsmattan. Stolt spred jag de nyttiga kornen för hand som den skickligaste småbonde. Svisch, svisch, svisch. Högmodig var jag. Släng er i väggen, spridardragare.

Svisch, svisch, svi… Nu växer hon så jag borde klippa henne två gånger om dagen.
Svi’r.

Kan man be att få givan tillbaka?

Var och en sin egen Wu Tao-Tzu

En morgon ska jag som vanligt lägga i ordning mina kläder på sängen. Då händer något.

Den kinesiske konstnären Wu Tao-Tzu stod och såg på en målning han precis fått färdig. Plötsligt klappade han i händerna och porten på bilden öppnade sig. Han gick in i sin tavla och porten stängdes bakom honom.

Nu har jag gjort likadant. Tror jag. En sådan bild har jag aldrig tagit förut. Någonsin. Kära nån, ska jag hitta ut igen i världen?