Fem gånger glimrar vår resa

Karin Broos-utställning på Waldemarsudde

Från Karin Broos utställning på Waldemarsudde.

Helg i november. Åker tåg genom ett vitt Mellansverige. Medresenärerna på andra sidan mittgången dricker sött medhavt te och talar ett språk jag inte förstår. Det känns bra. Varm tedoft slingrar sig fram genom ett tågsätt där ingen servering finns, för detta är ett regionaltåg. Hur skulle det se ut om ett sådant sätt sålde fika?

Närke ser krispigt ut, nyss ritade solen ett lilaorange streck vid östra horisonten.

Vem orkar läsa när resan är ett rullande mellanfolkligt årstidsprojekt? Arabiska, nu hör jag det. En särskild sorts L rullar genom luften, mellersta österns värmländska. De kommer att säga älg på ett vackert sätt.

Världen är en förvirrad men spännande plats. Så många öden i en fridfull tågkupé, framrusande mellan vitfrusna granar.

Större underverk än sädeskornet
Likafullt läser jag än en gång i Olof Lagercrantz tänkebok Om konsten att läsa och skriva. Sida efter sida glimrar än.

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

I höjd med Hallsberg tar jag fram Fredrik Backmans roman Min mormor hälsar och säger förlåt. Den har väntat i olästa högen hemma länge. Efter tre sidor har jag skrattat högt i kupén fyra gånger. Alla ler och tittar på mig. Utom en. Henne älskar jag.

Vem orkar låta bli att läsa?
Vissa bokstäver bara längtar efter att få göra mig medskapande.

Melankoliska kvinnor på gränser
På kvällen vid Mariatorget förklarar Özz Nüjen och Måns Möller Sveriges historia så att minsta rasist skulle ha fattat den om de varit här. ”Så har det alltid varit” – har det aldrig varit.

Nästa dag gör konduktören på spårvagnen allt hon kan för att hitta billigaste priset åt oss ut till Waldemarsudde. Där glimrar vår resa för femte gången. Karin Broos utställning Still Life. Dessa fantastiska målningar, dessa melankoliska kvinnor, alltid på gränsen.

”Som modeller kan de markera unga mödrar, döttrar eller systrar. Alla vistas de på gränser – vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Karin Broos målar ögonblick då kvinnorna befinner sig mellan olika tillstånd, mellan fast och flytande, mellan dröm och verklighet.”

År 2015 är jag glad att jag inte måste resa men ändå måste.

# På tåget hem försöker jag lägga ut det här på Facebook:
# ”Vi hade andra källor än Facebook, avslöjar Säpo. (De säger det inte men en är med i SD, en samlar på foton av flygplanskondens och en har väldiga problem med en rymdvarelse som siktar på honom med strålkanon).”
# Då hakar värmen upp sig i kupén i högsta läget i två timmar. Facebook dör i fjorton minuter. Hårt liv.

Den sanna historien om grisbilen i Tösse

Vi har våra ritualer i familjen. Varje gång vi passerar Tösse måste en av oss, helst jag själv, uttala två ord för annars ramlar himlen ner över oss.

– Paris. Gris.

Det måste alltid ske vid gamla macken, den som är nedlagd nu och förvandlad till fulaste vedupplaget i Västra Götaland. Det var där Q och jag fick lift med grisbilen 1969. Vi hade kommit liftande från Karlstad kvällen innan, övernattat i Åmål hos en schysst kille med Volvo PV och nu blivit avsläppta vid macken.

Minns jag rätt? Kom grisbilen från Fåglum? Kan det stämma? Ryggsäckarna lastade han in i en av grisboxarna, min luktade svagt av svin ända fram till triumfbågen sedan. Hur många bilar till hann det bli?

I början måste jag berätta hela historien varje gång familjen for förbi och det har vi gjort ofta, i både glädje och bekymmer. Jo förstår ni, barn, det var här som Mats och jag fick lift med…

-…grisbilen, vi VET. 1969. Ryggsäckar.

Numera räcker det med två stödord. Paris. Gris. De måste sägas, annars vet en inte hur det kan gå.

*

Tolv dagar i juli blev Paris frihetens stad för den här unge mannen. Åtta år senare kärlekens. Kärleksresan 1977 betalad med ett diktförskott jag sedan aldrig fick ut, kan det bli mer romantiskt än så?

# Jag tänker vägra att se Paris som något annat.
# Den staden är allas, trampa inte på vår frihetsdröm, vår kärlek.
# Trampa inte på människovärdet.

Tvärtomspråket frodas

Ordet motsats har ingen motsats, läser jag i bladet.
Det är möjligt. Men tvärtomspråket frodas, så mycket vet jag.

Säger någon ”Det är lugnt”, då vet en att stackarn är stressad.
Säger någon ”Vi börjar så”, då vet en att det är det sista han gör i den saken.
Skriver någon ”Svenska folket” längst ner på ett flygblad, då vet en att det inte är folk, det är fähundar som hållit i pennan. Fähundar med storhetsvansinne.

Jag längtar efter en grekisk domare
med frisparkspray.

Sten vid havet### Människor i SD-jackor har setts dela ut flygblad, bland annat på den grekiska ön Lesbos.
### På flygbladen förtalar de vårt land.
### Om den poesi från just Lesbos som fortfarande lever efter över 2 500 år nämner flygbladet tvärt intet. Förtalare ser sällan vackerheten i världen.

När halva människosläktet saknar inflytande

”En viktig orsak till att mänskligheten farit vilse är säkerligen det faktum att halva människosläktet – kvinnorna – praktiskt saknar inflytande på världens ledning. När det ena könet undertrycks sedan årtusenden över hela jorden måste detta påverka mänskligheten i dess helhet. Den måste fara vilse.”

Först kan jag inte bestämma mig för vilket citat av Andrea Andreen jag ska använda som ingress för dagens blogginlägg. Det ovan eller det nedan:

”Det gäller att skydda människolivet, hela mänskligheten, att minska mänskligt lidande, att ge alla mänskor ett människovärdigt liv.

Vi vet hur fjärran vi är från detta mål.”

Bägge är viktiga men nu har det gått några dagar sedan föredraget och jag har hunnit läsa boken om henne. Jag valde rätt.

Fred och jämställdhet
Andrea Andreen (1888-1972) var läkare, sexualupplysare, fredsaktivist, radikalpacifist och kämpade för jämställdhet mellan könen. Hon hade två mål i livet: en värld utan krig och ett samhälle där kvinnor och män har lika mycket inflytande. Hennes biografer anser att hon som medlem av Fogelstadgruppen blivit orättvist bortglömd, bland de andra pionjärerna.

FörfattarnaDet är lördag i november, Karlstads bokcafé har en fin programhöst och den här eftermiddagen är det Andrea Andreens syskonbarn Elisabet Larberg och Magna Andreen Sachs som berättar. Nyss gav de ut biografin Andrea Andreen: för livets skull. Klockan är tre och cafélokalen på Gjuteriet är mer välbesökt än på länge. På blädderblocket står åtta namn. Eleonore, Elin Wägner, The Svedberg, Ada Nilsson, Elisabeth Tamm, Will Forbes, Eugenie Cotton, Hillevi Svedberg. Alla är de människor som betytt mycket för fredsvännen och kvinnosakskvinnan Andrea. Nu bildar de ram i Elisabet Larbergs föredrag om den spännande mostern.

Mamman Eleonore, författaren Elin Wägner som väckte Andrea för radikalpacifismen, The Svedberg, Nobelpristagare och hennes förste make, Ada Nilsson, kollegan ibland annat i sexualupplysningen, Elisabet Tamm, ägaren av godset Fogelstad där Kvinnornas Medborgarskola startades, Will Forbes, diabetesspecialisten som hon träffade i USA och som blev hennes livs kärlek, Eugenie Cotton, ordförande i organisationen Kvinnornas Demokratiska Världsförbund som Andrea var med och startade efter kriget, Hillevi Svedberg, dottern och medresenären med vilken hon bland annat delade redaktörskapet för tidskriften Vi Kvinnor/Vi Mänskor åren 1967-1971.

Längtar efter en borgerlig vänster
Elisabet Larbergs berättelse får mig snart att längta efter något som en gång fanns och var viktig vid demokratins genombrott i Sverige. En borgerlig vänster. Det var frisinnade de kallade sig, många av kvinnorna som Andrea Andreen slog sig samman med i det politiska arbetet för fred och kvinnosak. Långt senare skulle Andrea bli beskylld för att vara kommunist, något som författarna av biografin förnekar att hon var.

Det var tidsandan. Andrea begrep att ville hon kämpa för internationell fred måste hon samtala med båda parter i det kalla kriget. Alltså gjorde hon det. Den gången räckte det att åka till Moskva och tala fred med ledarna där, för att bli beskylld för att vara kommunist. Trots att hon reste flitigt åt andra hållet med. Inte blev det bättre när hon fick Stalinpriset av de sovjetiska ledarna.

Socialdemokraternas kvinnoförbund, där hon var medlem, ställde henne inför ultimatum. Du får välja mellan att vara medlem hos oss eller i Svenska Kvinnors Vänsterförbund. SKV hade en gång hetat Frisinnade kvinnor och fått sitt nya namn när man ville bredda förbundet, så att både socialistisk vänster och borgerlig vänster skulle kunna arbeta tillsammans för fred och jämställdhet.

Andrea valde freden och jämställdheten. Trots att så många ville påskina att SKV var en kommunistisk täckorganisation.

Elisabet Larberg berättar vidare. Vi smuttar vårt kaffe och själv längtar jag som sagt efter en borgerlig vänster. Också. Efter föredrag och fika är det frågestund som vanligt.

– Ja, hon var god vän med Alva Myrdal och Inga Thorson.
– Ett motto hon ofta använde kom från vännen Elin Wägner. ”Mänskligheten måste avskaffa kriget innan kriget avskaffar mänskligheten”.

Som en spännande film
Boken
Några dagar senare har jag hunnit läsa boken. En fin skildring av en orättvist bortglömd pionjär var liv känns som en spännande film. Pionjär bland kvinnliga läkare, hälsofrämjare, tidig förespråkare för insulin i Sverige, innan dess kemist och medhjälpare till Nobelpristagaren The Svedberg, flitig sexualupplysare, organisatör, redaktör och skribent. Expert i Befolkningskommissionen och i den kommission som undersökte om amerikanarna bedrivit bakteriologisk krigföring i Korea. Motståndare mot atomvapen, tidig vietnamdemonstrant. 1946-64 var hon ordförande i SKV, sa jag det?

Efter förordet finns ett kort kapitel med Andreas egna ord, de som jag citerar nedan. Därefter går författarna igenom hennes härkomst och ungdom, Uppsalatiden och medicinstudierna, läkargärningen, arbetet med befolkningsfrågan, kvinnornas fredspolitik, hennes resor och omfattande internationella engagemang, Koreakriget, Stalinpriset och människan Andrea Andreen. I biografin ger olika släktingar var och en sin bild av henne. Den avslutas med en tidigare otryckt essä, Kvinnorna och samhället, som hon skriv 1965.

”I våra dagar lever alla jordens kvinnor i manssamhällen.”

Sa jag att hon som läkare var en tidig förkämpe för kvinnlig idrott? Då, när idrottens pampar gärna hävdade att det skulle vara skadligt för kvinnliga bäckenbottnar att springa och hoppa.

Jag tycker om den förkämpen.

Andrea Andreen 1917Andrea Andreen: 
FÖR LIVETS SKULL

Ingenting kan vara viktigare för oss människor än att skydda livet på denna planet, som är vårt gemensamma arv. Ingenting kan vara viktigare än att skydda våra tillgångar och bruka dem med visdom.

Bättre kan man inte skildra vårt gemensamma arv än Harry Martinsson gjort i ANIARA:

(…) klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung. (…)
(ur sång 79)

Det gäller att skydda människolivet, hela mänskligheten, att minska mänskligt lidande, att ge alla mänskor ett människovärdigt liv.

Vi vet hur fjärran vi är från detta mål.

En viktig orsak till att mänskligheten farit vilse är säkerligen det faktum att halva mänskosläktet – kvinnorna – praktiskt saknar inflytande på världens ledning. När det ena könet undertrycks sedan årtusenden över hela jorden måste detta påverka mänskligheten i dess helhet. Den måste fara vilse.

I vår tid med dess väldiga, snabba förändringar på alla områden blir bristen på kvinnor bland världens ledare än mer ödesdiger.

Därför måste kvinnornas inflytande på världens ledning växa snabbt.

Det gäller att stödja alla strävanden till ökat kvinnoinflytande i samhället och därmed vinna en bättre balans – ett mänskligare samhälle.

Måhända är ökat kvinnoinflytande också en väg att rädda mänskligheten från undergång. Mycket talar för att kvinnor i stort sett är mer medvetna än män om nödvändigheten av att undvika krig i kärnvapnens tidsålder, när man önskar en framtid för mänskligheten.

Andrea Andreen
Vi Mänskor 1970 nr 4

Kommande program med Karlstads bokcafé

Onsdag 18 nov: Ingrid Carlgren – Hur kan vi återta skolan som en samhällsbyggande institution för demokrati och bildning?
Lördag 21 nov: Yvonne Hirdman – Medan jag var ung, egohistoria från 1900-talet.
Tisdag 24 nov: Helene Lööw – Nazismen i Sverige 2000-2014.
Onsdag 2 dec: Annika Jonsson – Döden och banden som finns kvar.

Läs mer om programmen här.

Ödets ironi

Ödets ironi? Det är när medmänskligt folk som röstade nej till svenskt EU-medlemskap nu får reda ut följderna av den fria rörligheten mellan äldre romska kåkstäder i Rumänien och nya i Sverige.

Gör det, red ut. Vi är alla människor. Men fundera över om Europa är moget för en union än. Det finns regimer som förskräcker.

Hur var det komikern Ronny Eriksson sa? Att försöka införa en gemensam valuta för hela Europa, det är som att skaffa ett gemensamt värmesystem för hela Sverige och sätta termostatens kännare i Örebro.

Rött kort kopiaJust nu känns det likadant med medmänskligheten, fast här finns kylan söderut.
Malmö, Ungern, Rumänien.

Länkar:
Tillfälligt boende för EU-migranter
Bra lösning för EU-migranter
Tidigt i morse gick något sönder i Sverige

”Mannens förfall”

Skärmavbild 2015-10-15 kl. 13.39.07

När jag tycker att jag börjar bli klen i mina formuleringar går jag till Barbro Alving, Bang. Den debattören saknar jag. Den skärpan med.

Här är hon i ett radiofynd från Sveriges Radio 1941. Bang ger svar på tal till författaren Albert Viksten som oroat sig för en framtid där kvinnorna tagit makten.

Kvinnorna bolmar och klär sig som män, tar plats i riksdagen och föder alldeles för få barn, tyckte Viksten.

Hör svaret. Lika aktuellt i dag som då.
Ibland blir jag så trött på karlar.

Länk:
Bang svarar om ”mannens förfall”

Helt borta

Jag försöker minnas ett ljud. Jag hade det i bakhuvudet i går kväll och skulle berätta om det här, men det har gått och gömt sig. Förkommit, som fanjunkare M sa i lumpen.

Inte modemet till vår första hemmadator, det lyckliga ljudet.
Inte den allra första PRO-kör jag hörde sjunga Elvis iförd jeansjackor och med stålkammar i bakfickorna.
Inte storspoven över Stormossen eller på gärdena ner mot Vibergssjön.
Inte knattret i radio när folk skulle rösta i Tio i topp.
Inte tonen jag spelade falskt vid musikskolans uppvisning på scenen i Lindforsparken 1963.
Inte fågeln som alla säger räknar till sju, inte trädpiplärkan, inte lövsångaren.
Skärmavbild 2015-10-17 kl. 10.27.37Inte ljudet från en Fram King Solifer i utförsbacke, medvind och med solen i ryggen, på väg med mig till Storfors för att köpa storstrut. Lång väg för en ordlek.

Nåt ljud var det.
Nåt som skulle ha satt igång känslor.

Det sprack. Nu sitter en här, ljudlös, och minns en enda sak. Den som bara finns i ett exemplar.

Tystnaden.

Med våta fingrar i vinden

Förr-troende-vald. Ju mer jag tänker på ordet, desto mer inser jag att det stämmer på allt fler politiker och inte bara på kristdemokrater som skvätter dyrskumpa i kongressalar.

De har slutat tro. Socialister som trodde på socialismen, nu har de glömt den. Folkpartister som glömt sin kämpande folkliga liberalism. Konservativa som trodde på sin ideologi. Centerpartister som glömt sin Jonnergård. Inte kallade Gunnar Hedlund sig ”borgerlig”, hans parti var ickesocialistiskt, det är trots allt skillnad.

Förrtroende.

Rött kort kopiaVänta, en sak tror den nya sortens politiker på. Opinionsundersökningar. Långsamt formerar sig allt fler av dem i en enda gråkletig röra i mitten. Där sitter de med sina blöta fingrar i vinden. Varje vind.

Lika själlösa som de senaste siffrorna från Ipsos.

## Det finns undantag.
## Han heter Bengt Göransson.

Kohornet och minnena

Vi städar komposten och garaget, får ihop en halv släpkärra. Då ligger det där. Kohornet. Vänta, släng inte kohornet.

Dofter sätter igång minnet, säger folk. Jag vet men det gör saker med. Bara inte kohornet. Jag har ingen aning om vad det har för historia. Vem i hela världen har detta horn suttit på? Hade hon ett bra liv innan det bara var hornet kvar?

Eller han.

Vi hade kor när jag var barn. En gång rymde en kalv och var borta i fyra dagar, vill minnas att det snöade. Hon växte aldrig riktigt till sig efter det men pappa behöll henne, en kvigornas eget halvoriginal. Småbönder gjorde så ibland, den gången.

Kloka djur
Tror du kor är dumma så tror du fel. Hon som var borta i fyra dagar kom tillbaka och hade inte dött det minsta där ute i kylan.

Klokaste kon fick en skälla runt halsen. Ett tag hade vi betet på en inäga en bit bort. Varje morgon gick korna på led förbi våra närmare åkrar och in i skogen, följde en kostig mellan granarna, tvärs över en liten dal och småningom ut på betesvallen. Där tillbringade de dagen innan det var dags att gå hem och bli mjölkade. Skällkon i täten, alla följde och hon hittade. Säg mig den ko som inte finner sitt eget bås i ladugården, jag har aldrig sett någon.

Nästa morgon samma ritual. Morgonmjölkning och efter det en stärkande 700-meters promenad till betet. Ingen gick vilse.

Går på höjdkurvan
Kohornets historia vet jag inte. Det satte igång minnen ändå. Jag vet vem som ägde det före mig, jag vet att det var någon sorts ställning till och att det möjligen gick att ställa saker i det. Blommor kanske?

Släng inte hornet. Ett kohorn är alltid bra att ha. När allt annat är glömt så kommer det att hjälpa mig minnas den vandring vår lilla koflock gjorde bort till inägan bakom skogen.

Det är något särskilt med kostigar. Kor går helst på höjdkurvan, inget onödigt slöseri med krafterna när de ska förflytta sig.

Hoppar jämfota
Jag har inget emot kosläpp. Det är bra att moderna tiders barn får se levande djur och lära sig varifrån maten kommer. Den kommer inte från en kyldisk. Mat kommer ur en bondes hand.

Dansande koSjälva såg vi spralliga kor varje vår. Då vet du hur mycket hopp och lek det finns i en 600-kilos mjölkko när lagårdsdörren öppnas första gången i maj. Glad som en kalv på grönbete, det uttrycket är bara halva sanningen. En stor klumpig ko kan vara minst lika yster. ”Klumpig”? Aldrig den stunden, här ska hoppas jämfota.

Tjoho tjoho, här jumpar en ko.

När räven har ätit upp hönsen

Gamla gubbar får rutigt skinn.
(Grossbolstorp, 2015).

Du ser näre ut på bra hôll.
(Klarälvdalen, 1900-tal).

Dä inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.
(Östvärmland, 1800-tal).

Seent stängia Hönsehuuset när Räfwen haar äthet opp Hönsen.
(1600-tal) 

Allemans vän är var mans narr.
(1600-tal).

Näre = nära. Hôll = håll. Dä = det. Borte = borta.
Bilden är från Skurugata i skogarna utanför Eksjö.