Veckans gofika

Visst har jag gjort budget för det nya livet. Ifall. Veckans gofika på lokal sker i bibliotekscafé på annan ort, det är tisdag och i min värld är semlan lovlig. 52 kronor med kaffet. God. Jag behåller kvittot.

Bredvid fatet mumlar Göran Greider klokskaper i en öppen bok, mitt i solstrimman:

”De bästa socialarbetarna
kommer själva ur den svenska misären.
Jag vet en som nu ringer på dörrarna
i det hyresområde där han växte upp.”

Sol över textilorten, hjulen rullar och tangentborden rasslar men jag tänker på den som ringer på dörrar.

På semlor som inte finns.

Belöningen

Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.

Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:

”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.

Och ro.

Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.

Röde Orm och Sigtrygg#
Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.

Bästa sättet

Bästa sättet att få något gjort är att du har något annat som du absolut skulle behöva göra.

# Måste du fixa den där digitala kartan med sommarens stolpjakt? Mata fåglarna.

# Måste du klyva ved, tvätta bilen och måla skrivbordet vitt? Åk till tippen med elskrot.

# Måste du en gång för alla lära dig vad pluskvamperfekt och konditionalis hade betytt om du skulle ha lärt dig det? Googla på folkskolereformen 1842 i stället. Då var skolpolitikerna demokrater. Det är mer intressant.

Allt går att fixa fort, bara du har en lista med sånt som du egentligen skulle ha gjort. Kan jag kalla den min konditionalis-lista? Hade jag tid skulle jag kolla det nu men dom har öppet på tippen.

10-19.
Har det med kondition att göra?

Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden

Rätt ofta tycker jag att det är en strunttidning. Gratis är inte alltid gott. Ingen artikel är lång nog att förklara något komplicerat, få texter vågar förarga och när såg vi en förvåning senast i det bladet?

Men ändå. Någon gång drämmer även gratistidningen Metro till och blir läsvärd. I förra veckan hände det igen. Då skrev Aaron Israelsson på tidningens debattsida. Han är journalist och var tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum.

Tiggeriet i Sverige gör stor nytta i Rumänien” skrev han, som svar till regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson. Just nu bor Israelsson själv i Rumänien, för att starta en tidning som är tänkt att säljas av de hemlösa. Han är kritisk till utredningen:

”’Tiggeriet går i arv’ säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också var tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.”

”I Pauleasca, den rumänska byn där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggeriresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet.”

Hade jobb tidigare
Deras föräldrar jobbade inom jordbruket precis som de flesta rumäner, eller så arbetade de som hantverkare eller i den industri som demonterades efter kommunismens fall.

”I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.”

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista fabrikerna från Ceausescus tid. Den massiva arbetslösheten bland romerna blev grotesk. Om fattiga kommuner, präglade av rasism, över huvud taget betalar ut socialbidrag och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

När Rumänien kom med i EU kunde romerna åka utomlands, i början till jordbruksarbete i Spanien och Italien. Men även där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011.

Den sista utvägen
Det var då som tiggeriet i norr blev den sista utvägen. I Pauleasca, skriver Israelsson, där är det romernas migration och självförsörjning som uträttar underverk. Det visar de nybyggda eller nyrenoverade husen, finansierade med pengar ur tiggarmuggar från våra gator.

”Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger borgmästaren.”

Detta skriver Faktums forne chefredaktör, trovärdig bland annat därför att han är en av dem som verkligen talat med romerna på plats i Rumänien.

Ska Sverige låta tiggeriet gå i arv?
Han skriver om skolan. Den som tiggarna försöker få råd att skicka sina barn till. Med resor, kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker kostar det 150 euro i månaden för ett rumänskt barn att gå i skolan, berättar han.

”’Det är för barnens skull vi tigger’ säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.”

Han skriver om barnen som lämnas kvar därhemma. Det är sant att många av dem far illa utan föräldrauppsyn.

”Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om någon, låter verkligen tiggeriet gå i arv.”

Ibland är inte Metro någon strunttidning. Ibland är det bra att debattartiklar som Aaron Israelssons når dess 1,2 miljoner dagliga läsare.

Tack för det.

Ett oviktigt mål

Lillspring… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.

En mobil lur

Tupp

Det där med mobil lur som senior är ju genialt. Än tar jag tuppluren på kökssoffan, än ovanpå sängen. Man ska ha ett rörligt intellekt, världen är full av vilbara ställen.

Där ligger jag och tänker de djupaste tankar.
Där ligger jag ävenså och tänker en ytlig tanke. Den är go’ast.

Slumrar till.

Vilstund# En tupplur är en lätt, kortvarig sömn, skriver Nationalencyklopedin.
# Ordet känt sedan 1843.
# Det lurigaste med tuppar är att de gärna flyger en stund utan huvud, nyss nackade. Det blir vissa tuppars mest mobila stund.

Så tänker jag.

Nydansk flyktingpöntning

Smyckeslag

Danskarna kallar sin nya lag för smyckeslagen. Den får mig att tänka på ett ord från mitt modersmål. Pönte.

Mamma pratade värmländska. Inte för att det är vackrare eller bättre än andra språk, men för att det var vad de lärde henne där borta i Bofasterud. Sedan gav hon mig samma språk, det som jag fortfarande har närmast till.

På detta språk, precis som på vissa andra dialekter i landet, händer det att y görs om till ö. Sjön som vi försökte rädda undan kraftverksbygge för 35 år sedan hade kartritarna döpt till Kymmen. Det är det ingen urinvånare i Gräsmarkstrakten som säger, sjön heter Kömmen. På samma sätt har nyckel blivit nöckel, min syster söstra mi och helgedomen vi gick till om juldagsmorgonen kallas körka.

Två sorters pöntning
Ordet pönte har en liknande historia. Det är dessutom ett lurigt ord, det är därför jag tänker på det när jag hör om danska lagen. Pönte betyder nämligen två saker. På rikssvenska heter det pynta och berättar om något vackert. Så som en älskande har pyntat sin käraste en afton när solen gick ner över Damaskus.

Nu är båda flyktingar och snart når de fram till Danmark.

Då kommer där att stå en myndighetsperson. En stor stark myndighetsperson med glitter i blick och smyckeslagen i bakfickan. Den lag som säger att Danmark får konfiskera flyktingars ägodelar, till exempel kontanter och värdesaker.

Pöntad i parken
– Hur geck dä för Kalle i fôlkparken i lördas? kunde någon ha sagt i min vilda ungdom.
– Du, han ble rejält pöntad.

Då var det den andra betydelsen denne någon använde. Den numera nydanska betydelsen, fast det visste vi inte, för nydansk flyktingpyntning var inte uppfunnen än.

Pryda eller prygla
Pönte är ett lurigt ord. Du kan pynta din vän eller ditt hem så de blir ännu vackrare än förut. Men du kan också med våld ge en människa en blåtira eller annan synlig skada. På mitt språk kallas även det att pönte, eftersom språk är ironiska ibland. Vissa blev pöntade i parken.

Majoriteten i danska folketinget är pöntare av den andra sorten, ty det är ett myndigt land. I samma stund som första halsbandet tas ifrån den första flyktingen från kriget i Syrien är det två som blir fult pöntade. Den ena är en syrisk flicka.

Den andra är bilden av ett land.

Smyckeslagen# Pönte enligt Värmländsk ordbok av Knut Warmland kan betyda ställa till, smutsa ner, slå, fördärva, pynta, hyfsa.
# Danska 
smyckeslagen. Den hårdhäntes pynt of no return.

Vårt genombrott

fotboll-sverige-danmark-1922

Det hände sig en gång på jobbet. Vi hade precis blivit klara med första mötet i ett projekt, en ny form av störningsinformation som vi ville hjälpa våra resenärer med. Alla höll precis på att packa ihop men stannade plötsligt till och tittade på mig.
– Sven-Ove, ska inte du säga nåt nu?
Då behövde jag inte tänka lång stund.
– Javisst ja, förlåt. Det här kommer att bli vårt genombrott.

De var så vana vid att jag brukade säga det, att när jag en gång försökte låta bli blev de skrockfulla. Inget förstamöte var avslutat på riktigt förrän jag hade förutspått vårt genombrott.

Lånade från Småland
Nu kan det sägas, kamrater kommunikatörer. Det var inte jag som hittade på ramsan med de sju orden. Den fick jag med mig från Smålands Folkblad, från sportjournalisterna Stefan Cardner, P-O Nilsson och Göran Bäckström. De höll på sådär hela tiden, upprepade ständigt idrottsmännens klichéer på skoj. Ibland var det P-O som hittat på dem först och varsamt lagt dem i munnen på intervjuoffren.
– Vi har tränat hårdare än någonsin.
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
– Den här matchen är historia nu.

Höll i 40 år
Varje år hade varje lag tränat hårdare. Repliken som fastnade hos mig var den bästa av dem alla:
– Det här kommer att bli vårt genombrott.

Vid sydspetsen av Vättern spåddes det genombrott mest varenda dag för 40 år sedan. Undrar om orden kommer att dyka upp i huvudena på några kollektivtrafiktjänstemän i Värmland, mot slutet på alla inledande projektmöten om fyra decennier?

SmFDet tvivlar jag på.
Men tack för hjälpen Cardner & Co!

Bäst och sämst på jobbet, 21 minnen

Version 2

Bästa läraren: Gösta Zetterman vid andrakapan på Molkoms Bruk, 1973. Allvar, skratt, politik och sågverkskunnande, allt i ett. Gösta hade varit med om en tid när folk kunde vakna med håret fastfruset i väggen, för honom hade Sverige blivit bättre och han visste vem han tackade för det.
Viktigaste jobbet: rädda liv som SOS-operatör. Det är starkt att prata med en människa som är instängd av eld och att efter olidliga minuter höra hur hjälpen når henne i tid.
Tyngsta resan: jordbävningsreportaget i östra Turkiet.
Ordlekfullaste skratten: Smålands Folkblads redaktion, 1975.
GöstaKlassmedvetnaste skratten: gamla justerverket på sågen, 1973. Gösta visste hur man skrattar åt överheten underifrån. Han såg direkt vem som var vem. Den dagen han såg en bräda som var bullerskadad, då skulle vi få arbetarskydd sa han.

Bästa gänget: kommunikatörerna på Värmlandstrafik, 2015.
Farligaste jobbet: mata virkestuggen på sågen.
Ovanligaste sysslan: ge 10 tamagotchis från Hammarö mat, kärlek och omsorg i receptionen på Räddningsverket, 1997.
Sämsta chefen: ingen du känner, den människan har aldrig fått några rubriker.
Värsta minnet: tipset som bara jag fick, om händelsen ingen annan journalist på orten kände till.

Snopnaste nyårsjobbet: krönika i riksradion när Sven W som sände lät bli att berätta vad krönikören hette.
Skickligaste bildmänniskan jag jobbat med: tecknaren Robert Nyberg.
Snabbtänktaste konferencieren: poeten Bengt Berg.
Sämsta egna spådomen: reportaget valsommaren 1976 i Ådalen, när jag avslöjade att Olof Palme åt en glass av märket Winner.
Största scoopet: krisande bondekooperativa Vänerskogs plan för bruken de köpt.

Största motståndet: när vi tvingades börja använda ordbehandlare på Värmlandsbygden, 1986.
Snabbaste kovändningen: inställningen till ordbehandlare 30 minuter senare.
Mest hånade verktyget i början: yuppienallen.
Billy näraMest udda rekvisitan på scenen: Billy Bass, den sjungande fisken. Ett tag var vi rena radarparet.
Onödigaste slutet på ett sakligt insändarsvar för länstrafikbolaget: när jag erbjöd hjälp med transporten, om vår arge kritiker från Nordvärmland någon gång funderade på att resa till en plats där det växer väldigt starka kryddor.

Dummaste frågan jag ställt som journalist: – Ni som jobbar som Jourhavande medmänniskor här på Röda Korset. Har ni själva psykiska problem?