Vänta, vi kan ju faktiskt spinna

Lördag. Vaknar 04.30 diagonalt i sängen med huvudet intill den kära vännen. Så somnade vi, småpratande, och så har jag sovit hela natten. Hon andas hemtrevligt en decimeter bort och vore jag katt skulle jag spinna nu. Eller somna om.

Nu kan jag inte spinna och sällan somna om klockan halv fem på morgonen. Då får det bli nyhetsrundan i mobilen i stället, tyst och med ljuset bortvänt från henne. Lugnt och metodiskt följer jag listan som en snitsel, läser huvudnyheterna på webben hos var och en.

P4 Värmland.
SVT Värmland.
Nya Wermlands-Tidningen.
Värmlands Folkblad.
SVT Text.
SVT Nyheter.

Serien som förklarar oss
Jag har bokmärkt några andra svenska och utländska medier också men detta är den normala morgonrundan när inga större händelser hänt. Till sist klickar jag fram VF:s och Dagens ETC:s pdf-tidningar och börjar bläddra i dem digitalt. VF ligger redan i brevlådan, fast när jag väl hämtar papperstidningen någon gång på förmidagarna har jag i allmänhet redan läst de viktigare artiklarna dagen innan.

Nu har jag kommit till serien som min vän Lars Nilsson lärt mig använda som horoskop. Medelålders Plus. Lars metod fungerar fint har jag upptäckt. Jaha. Vi är gamla. Då vet vi det. Säg inget till nån.

Halvsover på min arm och lyssnar
Sakta börjar den kära vännen vakna. Snart ligger hon på min arm och halvsover medan jag spelar min Spotify-lista Bätterbeter för henne på mobilen.
– Det här är låtarna jag ska spela när jag får göra Sommar i P1, säger jag.
– Jaså du, det tror du.

Vi kramas länge medan vi lyssnar oss igenom hela spellistan.

Elmore James: Dust My Broom.
Sofia Karlsson: Till min syster.
Allman Brothers Band: Statesboro Blues – live at the Fillmore East/1971.
Barbro Hörberg: Gamla älskade barn.
Ulf Lundell: Rött.
Totta Näslund, Josefin Nilsson: Kosters klippor.
Bob Dylan: Maggie’s Farm.
Tom Petty: Runnin’ Down A Dream.
Lena Wisborg: Idas sommarvisa.
Ebba Grön: Staten & Kapitalet.

Vänta, viskar en röst inom mig. Vi kan ju faktiskt spinna.

Ny dikt av Viktor Root

Sanningen om alternativet

Vem behöver vaccin
när det finns
sociala medier?

Facebook är fullt av
anti-kroppar.

Viktor Root

Gudskelov för moln över sydvästra Svealand

Söndag, i ansiktet flagnar skinnet.
Jo jag vet, det finns folk som tycker att du som krönikör ska dra en skarp gräns mellan det personliga och det privata.
Gör det själv, får du se hur lätt det är när skinnet brinner.

Det var fina somrar på 1960-talet. Jag hann knappt cykla bort till Mosaren och magister Häverts simkurs, på grund av allt höhässjande. Detta är alltså bokstavligen sant, sjön låg sju kilometer bort medan högärdet låg på andra sidan vägen.

– Du får stanna hemma i dag och hjälpa till och hässja, sa min snälle far som visste vad familjen behövde prioritera. Det valet gällde även familjens tolvåring.

De finns på bild än, våra hässjor. Går jag in på Lantmäteriets karta på nätet och väljer flygfoto från 1960 så står de där fortfarande och minns. Räknar jag noga ser jag tio stycken på gärdet bort mot Stormossen.

Alla mossar i Värmland hette så på den tiden.

Oskyddade dagar
Fina somrar var det. Att hässja är nödvändigt, att simma behöver du sällan kunna på fastigheten Ängebäckstorp 1:3. Ingen människa hade hört talas om ”solskyddsfaktor”. Jag brände upp mig, kort sagt.

När hösten kom var det röda ansiktet någorlunda härdat och fötterna var det definitivt. Då gick jag glatt barfota i stubbåkern, vare sig det behövdes eller inte.

I december 2021 får jag betala för de där oskyddade dagarna i solskenet under 60-talssomrarna. Det var inte så klokt att gå utan solhatt i stekhet sol med detta känsliga skinn. Inte begrep vi det.

Ytliga solskador hos ljushyllta
Jag är på besök på Hudavdelningen på sjukhuset i stan och ska ta bort några hudutväxter i ansiktet, när de gör en helkroppskoll av mitt känsliga skinn.
– Har du solat i solarium? frågar doktorn.
– Aldrig.
– Har du solbränt dig så du fått blåsor?
– I ansiktet?
– Ja, där.
– Inte sen jag var barn.

Sedan berättar jag inlevelsefullt om barndomens högärden, om nya släpräfsan till traktorn och om kaggen med svagdricka vi alltid beställde då. Doktorn lyssnar inte så mycket på det. Han tänker mest på val av behandling. Aktiniska keratoser är ytliga solskador i hudens yttre lager. Mycket vanliga hos den vuxna, ljushyllta befolkningen i Sverige. Det ser de hela tiden, han och hans kollegor.

Obehandlade kan våra solskador utvecklas till skivepitelcancer.

Salvan from hell
Första salvan blir jag inte särskilt röd av. Framför allt blir inte resultatet tillräckligt bra. Då får jag en ny salva några månader senare. Tolak, salvan from hell.

Låt mig inte trötta ut med detaljer, låt mig bara konstatera att efter fjorton dagar svider skinnet i ansiktet. Svider, bränner, värker, kliar. Så småningom utvecklar jag skorpor som senare flagnar.

När det är som värst svider det redan av vatten, då jag försöker svalka mig. En natt ligger jag med fryspåse mot pannan och kinderna. Intressant.

Det är bättre nu. Fram trädde ett rött skinn slätt som en barnrumpa, just nu flagnar även det. Jag har inte varit utomhus i solsken på flera veckor. Gudskelov för moln över sydvästra Svealand. Mulet är det nya vackra.

Mulet och en vacker solhatt.
Eller rullgardiner.

### Höhässjorna på den nedre bilden har jag varit med och hässjat.
### Högerkinden på den övre bilden (selfien) är min, fotograferad med mobil för någon vecka sedan.

Hur många hockeytränarporträtt behövs det per dag?

Fredag. Hamnar i en diskussion i sociala medier. Måste hockeyklubben Färjestads tränare vara på bild i de värmländska länstidningarna hela tiden?
Ja, tycker ansvarig redaktör på den stora tidningen. Hon ser ju att det är så läsarna vill ha det.
Klicken och besöken på nätet styr.

Nu tittar någon i arkiven. Nya Wermlands-Tidningen har 1 006 artiklar om tränare Pennerborn i sitt digitala arkiv. Värmlands Folkblad har ännu fler än den stora draken, nämligen 1 015. Är han min provins mest omskrivna person?

Klicken och besöken styr.

Jag tycker detta är en skrämmande utveckling. Vill inte tidningscheferna något med sina jobb? Känner de inget annat uppdrag än att jaga klick?

Bara en sport kvar?
Kanske borde en och annan redaktion fundera över om man till och med skulle kunna ta ett ansvar för att bredda? Kanske är man med och skapar efterfrågan själv? Kanske blir det bara en enda sport kvar till slut i värmländska medier om enbart klickjakten får styra?

Sportjournalistiken har varit föredömen på det sättet att den med sin entusiasm ökat från enstaka notiser till vräkmånga sidor på drygt hundra år. Den har satsat skickligt på bilden och dramatiken, personifieringen och på att skildra både vardagen och festen.

Nu är man starka. Så starka att inte ens vi sportintresserade alltid tycker balansen är vettig på måndagarna. Kanske är det dags att fundera över det där Astrid Lindgren-citatet från 1947: ”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll”.

Kanske är det inte flest pennerbornare per spalt- och webbmillimetrar som vinner till sist?

Våga springa före
Peter Franke, före detta chefredaktör på VF som också deltar i diskussionen, skriver:

”’Vi ger folk ännu mer av vad folk vill ha.’ I det synsättet finns inga tankar på att förändra vare sig sportsidorna eller världen.”

Jag håller med, precis så menar även jag. Livet blir roligare för både politiker och redaktörer om de har ett större syfte än att hålla en blöt pekfinger i luften. Världen behöver fler som springer före och visar vägen. Vi läsare också.

Till och med om det klickar dåligt i början.

Bland kloka kvinnor

*Den glada snögubben nere på byn i Forshaga har inget samband med texten. Han hälsar.*

1.

Dagarna går och jag hamnar på politiskt möte,
åker på kurs i ledarskap, strategi och kommunikation,
sitter och pratar böcker i färsk bokcirkel,
hör Sveriges första kvinnliga statsminister presentera sin politik och sina ministrar,
följer det allmänna flödet på Facebook och Instagram,
ser Sveriges damer spela fotboll och innebandy,
läser den senaste opinionsundersökningen om partisympatier.

Dagarna går.

Det är bra möten, entusiasmerande kursdagar, kloka bokinlägg, fart och fläkt över färska ministerkvinnor, fina fotbollsmatcher, hoppfulla opinionssiffror – och dystra gubbar i flödet.

Det är sådana dagar jag tänker att det vore bra om bara kvinnorna hade rösträtt.

2.

Då dyker Ebba Busch upp i rutan.
Sveriges grinigaste gubbe.

Du är fin som du är!

En vän skriver om den grå november. Han är en lysande skribent och jag älskar hans texter.
Ändå. Tyst tyst för mig själv viskar jag till november att hon är fin som hon är.

Aldrig flammar soluppgångarna vackrare över De blå bergen borta vid vår horisont. Aldrig är det så roligt att trä på sig något nytt blinkande reflexarmband på kvällen när jag ska på Hittaut-möte vid vår friluftsgård. Aldrig känns färgerna i naturen mer avskalat rena om mornarna än nu.

Vi är färdiga för säsongen i trädgården. I höst fällde vi ett äppelträd som inte trivdes och ett päronträd som vi inte trivdes med. Nyss kunde vi tömma komposten på allt det riset. Trädgårdslandet är grävt, ena stubben uppbruten, diverse rabattkanter friserade, lagom mycket löv krattade, ängen har fått en del nya lökar och frön och alla fågelmatarna är uppsatta och påfyllda. Nu får mikroorganismerna och tiden göra sitt.

17 arter hittills
Den första arten vi såg vid matarna fredagen den 15 oktober när årets fågeltävling startade var en skata. Sedan dess har vi noterat talgoxe, pilfink, grönfink, blåmes, kaja, talltita, koltrast, björktrast, kråka, nötväcka, bergfink, stenknäck, sidensvans, domherre, gråsiska och gulsparv. En normal start.

Än så länge är pilfinken karaktärsfågel utanför köksfönstret. I går kom gulsparven. Kikaren bredvid kaffekoppen längtar efter stjärtmes, hackspett och nötskrika.

Nästa sommars stolpar
I år tog jag ledigt från arbetet med Hittaut-stolparna. De klarade sig bra utan mig. 721 personer passade på att registrera checkpoints, vilket är rekord. Några av dem långväga. Under pandemin har stolpletarna blivit dubbelt så många i vår kommun, precis som på många andra håll. Det känns fint trots allt och i fortsättningen är jag med igen.

Vid mötet härom kvällen fick jag tre kartprov av banläggare Björn med planerade stolpkontroller inför säsongen 2022. Det vattnas i munnen när jag tänker på att jag snart ska ge mig ut och rekognosera dem. Inte för att jag måste men för att jag vill. I februari ska kartan lämnas till tryck.

Skorna luktar skog och lycka.

### En helt annan lycka: Tack Nooshi Dadgostar (V) för bra jobb med att förbättra för de pensionärer som har det sämst.

### Tack även Magdalena Andersson (S) och Märta Stenevi (MP) för förhandlingsresultatet.

### Solidaritet!

”Hatt? Jag?!!”

Mina snälla syskon gav mig en hatt i present när jag fyllde 70. Efter ett tag förstod jag att det var en seriöst menad gåva. Farfar och jag hade vissa likheter, så varför skulle inte även jag kunna bära upp en Stetson?

Jo, jag vet. Det finns en rolig sång av Hasse & Tage om en blå Stetsonhatt. Klicka på länken om du glömt hur den låter:
Hasse & Tage: Stetsonhatt

På pirriga ben går jag Haga Nygata fram i klassiska kvarter i Göteborg. Mode Design Christine står det på en blå skylt. Vi kliver in, jag provar första hatten, nej den passar inte, och sedan en till, tack den passar men byt ut den bruna remmen runt skallen.

Klart.
Fort gjort, som alltid när jag köper kläder.

Eftersom det är år 2021 har jag förstås googlat i förväg och vet ungefär vad jag vill ha. Den hatten hade de. Han sitter kvar.

Ett nytt ord föds
Gatan är full av folk på fredagseftermiddagen så vi far till en rastplats i kanten av Änggårdsbergen och fikar där i stället. Hatten sitter fint, långt förbi påtåren.

Så där fortsätter det sedan hela helgen. När jag kommer hem till dotter med familj tar jag varje chans att få gå ut och hämta grejor i bilen. På lördagen är det konfirmation, bra, då ska väl en morfar kunna få klä upp sig kan jag tro? Är det fest efteråt i lånad lokal också? Hurra!

Kort sagt föds ett nytt ord i mitt liv. Hatt-tillfälle. En bra dag är en dag med många fina hattillfällen.

Kommunen kommer ju
Nu på måndag är det orienteringsmöte. Tveksamt, det låter mer som keps. Men vänta, visst har vi bjudit in kommunikatören från kommunen också?

Då ska man ha hatt.

Sådant som vissa verk värker fram

Trafikverket funderar på att ta bort ljussignalerna vid alla järnvägsövergångar, så att det ska bli rättvist. Detta med tanke på att utropen på stationerna nu har slopats.

Synen är ett överskattat sinne, säger verkets presschef Malte Mummel i en kommentar. Särskilt som tåg går så väldigt fort.

Länk
Slopade utrop upprör synskadade

### Varning! Detta inlägg kan innehålla spår av ironi.
### Att Trafikverkets projekt med slopade utrop på stationerna skulle gå under det interna arbetsnamnet ”Blindtest” är inte sant.
### Projektet heter ”Felsyn”. Rakt igenom.

Stort grattis på 10-årsdagen!

Hurra! I dag fyller du 10 år, kära blogg.
Hur ska vi fira det?

Någon skriven programförklaring hade jag inte i november 2011 men däremot en oskriven. Den hade växt fram under tiden jag hade krönikor i P4 Värmland. Var tredje krönika skulle vara mjuk betraktelse (natur, barnhistorier och liknande), var tredje ett roligt kåseri (nåja försök till humor i varje fall) och var tredje kritisk (gärna politisk satir).

Jag har inte räknat men förmodligen klarar bloggen gullighets-, rolighets- och kritikkvoten någorlunda. Möjligen blir jag ettrig oftare än gullig när jag skriver, lyckan är svår att skildra så hon blir intressant. Det är nästan alltid när jag är arg jag får mest gehör.

Så himla rolig är jag inte.

Får lust att sluta
Ibland får jag impulsen att sluta med Svenssons släng. Facebook knövvlar hela tiden med sin algoritm, vilket gör att färre ser just de inlägg där jag länkar till bloggen.

Fast än är det värt det. En gång träffade jag en poet som tyckte det var belöning nog om fem personer läste hans diktsamling.
Respekt!

Skriver gör jag först för mig själv och än är ni andra fler än fem. Rekordet är drygt 1 100 gillningar, men ibland kan det räcka med att min text betytt något för en enda läsare.

Det handlar om människosyn.

TRE POPULÄRA
Några inlägg som många läst:

Flickan med flätorna och förnekarnas flyktingströmmar (2019)
Ur ledsenheten och ilskan växer missnöjet (2018)
Springer över krönet (2011)

DEN STÄNDIGT LÄSTA
Den här får besök varenda fredag- och lördagkväll. Jag anar varför:

Putäll på er grefvar och baroner (2012)

Till sist ett tips. Klicka fram menyn, om du inte gjort det. Där finns det många fasta sidor som jag slitit med; om skrivande och springande, om husbehovspoeten Viktor Root och mycket annat. Viktor är jag själv förresten.

Klicka här också.

En vacker lobb i Läckeby

Det börjar med att en lokal idrottsförening ber mig komma och prata.
– Du kan väl kåsera lite grand om idrott?

Att kåsera är en allvarlig sak. Tro aldrig att du kan göra det utan ansträngning, då blir det inte bra. Det får gärna verka lätt och spontant men arbetet bakom får inte vara lättjefullt. Det är min ena tanke i förväg.

Den andra är att korta texter och korta anföranden är värst. Då får du ta i extra om du ska hinna träffa rätt innan allt är över.

Några historier poppar upp rätt snart. T-tröjan, helkroppsspegeln och stolpjakten, de kan nog fungera bara jag lär mig bygga upp och berätta anekdoterna utan manus. Det gäller att fylla dem med innehåll. Livet i glesbygden, orienteringens unika jämlikhet, min fördom om flyktingdamer.

Mina slängningar i krysset
Sa han att det var en fotbollsträff? Jag kan inte bara prata löpning och orientering när vi ska titta på fotboll på storbild efteråt. Har jag några färska fotbollsupplevelser att bygga vidare på?

Svar nej.

Det visar sig att det var två mansåldrar sedan jag slängde mig snyggt i högra krysset och kastade mig handlöst framför en framrusande centertank.

Redan innehållsförteckningen skimrar
Var det inte en smålänning som skrev en hel diktsamling om fotbollens längtan? Den enda bok som blivit recenserad i Sportspegeln. Visst gjorde han en rolig betraktelse om fotboll i gärdsgårdsserien, där de fick kasta in bussförarn när laget var en man kort?

”Han var inte sämst.”

Nja, dikten om bussförarn var det Nicke Sjödin som skrev. Bengt Cidden Andersson författade en massa andra roliga fotbollsdikter. Hans bok heter ”Hela bollen ska ligga still” och nu beställer jag den.

Det är inte en tillfällighet att den kommit i flera nya upplagor, inser jag. Innehållsförteckningen är rena fotbollspoesin. Titlar som Autografen, Idioten, Vinterträning, Anslagstavlan, Laguppställningen, Taktikgenomgång, Spelmönster, Testmatch, VM-final, Dragningen, Målvaktsräddningen, Grenoli, Tränarkommentar, Matchreferat, Steget upp, Hoppet lever och Årsfesten får det att klia i högerfoten.

1991 kom första upplagan. Cidden blev inte fotbollsproffs. Han blev en skrivande rörmokare som gav ut vårt lands bästa fotbollsdikter.

Min favorit heter Bakåtpassningen:

En gång
gjorde jag matchens enda mål.
Motståndaren vann.
Trots idiotförklaring
var jag lycklig.
För det var en
vacker lobb!

Den passningen fungerar alldeles utmärkt att avsluta ett idrottskåseri med visar det sig. Stort tack även för det, Cidden.