SVENSSONS SLÄNG – Sida 48 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Sanningen om tidningarnas klickjakt

Tänk om det är så att de dagstidningar
som ivrigt koncentrerar sig på att få många klick
för att överleva

samtidigt väljer bort en massa andra viktiga ämnen
som var för sig är smalare

men som skulle ha gett både många extra klick
och livsnödvändiga prenumeranter.

Tillsammans.

Viktor Root

Jag tycker om människor

Jag tycker om människor. Det har jag vetat länge.

Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?

Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.

Jag tycker om människor.
Människor och fåglar.

Spaden, Newton och greppet om Moder Jord

Konsten att gräva upp stubben och rötterna av ett nyligen fällt äppelträd.

Du gräver.
Och gräver.
Och gräver.
Gräver mer.
Lite till.
Hackar av rot.
Gräver.
Hackar, gräver, gräver och gräver.

Det är mycket intressant.
… och är du inte färdig så gräver du väl än.

### Stubbar av utlevda äppelträd vet minst lika mycket som Isac Newton om gravitationen.
### Inte är det dig han dras till, stubben.
### Om den saken finns en massa att säga.

Men spaden är fin.

Vad väger en dröm?

En vän var anställd som tidig dataexpert på lokal statlig myndighet med dragning åt det ordentliga. Då kom det påbud att allt som den prydliga myndigheten ägde och använde skulle inventeras.

Snart gick en karl omkring i korridorerna med block och penna, intervjuade, räknade och noterade.
– Nå, vad har ni här då? sa han till min vän.
– Dataprogram.
– Åhå.

Min vän berättade vilka program myndigheten använde och varför. Karlen noterade noga.
– Nästa fråga: vad väger dom?
– Väger?

Nu såg min vän konfunderad ut, ty detta var på den tiden när disketten och usb-minnet inte fanns. I stället tog han fram en pappersremsa och visade karlen.
– Ser du hålen i den här remsan? Det är dom som är minnet. Ett hål i en pappersremsa väger ingenting.

Klyftorna, klimatet och talartiden
Jag sitter på heldagskurs i det vackra stadshotellet i Kristinehamn när tanken slår mig. Våra visioner är som Bennys dataprogram på 1900-talet. Jämställdhet, tänker de kloka människorna i kurslokalen. Minskade klyftor, tänker vi. Rädda klimatet.

Vad väger en dröm?

Vad väger rättvisa inkomster, där en börs-vd inte tjänar lika mycket som 66,8 undersköterskor? Vad väger ett räddat klimat där glaciären får vara glaciär och granskogen granskog? Vad väger en lördagskurs där kvinnor och män talar lika mycket?

Om det nu hade varit så.

Tänk om han hade rätt?
Jag börjar undra om inte karln i statens korridor var klokare än jag trott. Även det som vi inte kan lägga på våg kan väga tungt.

Drömmen om en vackrare värld väger.

LÄNK
Fullständigt vansinne att det krävs 66,8 undersköterskor för att tjäna lika mycket som en börs-vd (1 maj 2021)

Ett stycke lycka på Café Gjuteriet

Så fick jag den i näven, den 27:e ”antologin” jag medverkar i. Det är alltid samma pirriga lycka att öppna boken, känna doften, bläddra lite låtsas-förstrött, händelsevis råka hamna vid den egna texten, kolla layouten, korrekturläsa (igen), läsa, bläddra vidare slumpmässigt.

Trivas.

Eftersom boken handlar om Karlstad Bokcafés 40 år hämtar jag lämpligt nog mitt exemplar vid Café Gjuteriet. Där sitter jag sedan med kaffet och morotskakan, träffar Rigmor Lindelöf, en av de legendariska styrelseledamöterna, läser hennes fina text om Göran Greiders två besök, bläddrar vidare och lär mig mer om historien.

Det blev en bra bok, vacker och läsvärd. Jag är fortfarande lycklig över att ha fått uppträda hos bokcafét flera gånger och minst lika hedrad över att få berätta om den lyckan i boken.

Än är Sverige ett klassamhälle.

### Skrytnotis om mitt skrivande. 27 antologier, 23 egna skrifter, 1 100 krönikor och 700 framträdanden. 1 nyfikenhet och 1 skrivlust kvar.
### Skrytnotis om Bokcaféisterna. De har ordnat omkring 350 program genom åren. Mina favoriter hittills är Rebecka Bohlin ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”, Daniel Suhonen ”En klassanalys för det 21:a århundradet” och Pär Holmgren ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt”.
### Se där ett politiskt program.

Pudersnö mitt emellan Elsa Beskow och kriget

Jag förstår inte folk som säger att de hatar vintern.
Det är som att säga att man hatar månen.

Djupt i minnet ligger vår barndom gömd. En av mina minnesbilder är från den lilla älvens raviner. Hon ska bli bredare sedan Ölman, när hon kommer närmare Vänern, men än är hon smal och vig. Upp och ner vandrar höjdkurvorna som hon ritat, uppför och nerför bär mitt nyfikna ensamma skidspår.

Ensam? Jag är inte ensam. Uppe på platten såg jag ett älgspår nyss, i den packade drivningsvägen i backen jag passerade hade en hare tassat. Granskogen susar stilla i vinden, i morgon ska Pelle, vår arméhäst, dra virke ut ur skogen igen. Det ljudet, den ångande hästkroppen, de kafferasterna med pappa på varsin stubbe på fastigheten Ängebäckstorp 1:3, mitt emellan Elsa Beskow och Vietnamkriget.

Än har inte amerikanarna gett sig på det fattiga bondelandet, än vet jag mer om svensk småbrukarvardag än om världen.

Just nu är detta världen. Ett par skidor på fötterna, ett par stavar i händerna. Ryggsäck med kaffe och ostsmörgås, kniv i bältet, femgradig kyla mot kinden.

Trettio centimeter pudersnö.

Myten om de unga och Facebook

Majoriteten prenumererar alltså inte på någon dagstidning. Men vi har ju alltid Facebook? Det är stort.
”Ja, fast man når ju inte ungdomarna.”

Det där är en myt, har jag sagt.

Del 2

I förra inlägget presenterade jag dagstidningssiffror. I dag är det bara 43 procent som prenumererar på en dagstidning. Det gör att demokratin hotas när redaktionerna krymper och den lokala granskningen läggs ner i kommun efter kommun.

Synd. Fast vi har ju alltid de sociala medierna?

58 procent finns på Facebook varje dag
Internet, alltså. Det får bli lite siffror igen. I fjol hade 97 procent av svenskarna tillgång till internet. 81 procent använde Facebook, 58 procent varje dag. Bland 26 – 45-åringarna var det nästan 90 procent som använde Facebook. Det är det största sociala mediet inom alla åldersgrupper äldre än 26 år.

Läs siffrorna ovan en gång till. Vad det står är att: bara 43 procent prenumererar på en dagstidning men 58 procent är aktiva på Facebook varje dag.

Aha! Det finns alltså ett bra komplement till den krympande dagstidningen. Inte när det gäller den professionella, dagliga granskningen, tyvärr. Men när det gäller för oss i vår idrottsklubb, kulturförening eller partiförening att nå ut med vår egen information.

Du når inte alla forshagabor med en av dessa sällsynta artiklar i de två länstidningarna. Den möjligheten är historia. Du får lov att lära dig använda sociala medier som komplement. Störst av dem alla är Facebook.

De sociala medierna ökar
”Jamen, vi når faktiskt inte de unga genom Facebook.”
Jaså du. Är du riktigt säker på det?

Jag gör som jag brukar. Googlar och grunnar. De flesta av mina siffror hittar jag i den årliga, oberoende undersökningen Svenskarna och internet.

Där, i siffrorna från i fjol (de är färskast) hittar jag svar. Till exempel att 74 procent av alla över 16 år använder sociala medier varje dag. När det gäller alla över 25 år är Facebook störst.

De sociala medierna ökar, de minskar inte.

Släpp myten
I gruppen 16 – 25 år är inte Facebook störst, det är sant. Där är det Snapchat och Instagram som leder med 77 procent, det har båda medierna. Så många använde dessa sociala medier dagligen tredje kvartalet i fjol.

Hur är det då med Facebook bland de yngsta? Dem når vi väl som sagt icke? Jodå, vi gör ju det. Väldigt många når vi, fler än du når vuxna procentuellt sett i en dagstidning med en blyg liten insändare. Tredje kvartalet i fjol var 48 procent av 16 – 25-åringarna aktiva varje dag på Facebook.

Släpp myten. De yngsta har inte alls lämnat Facebook helt och hållet. 84 procent av dem var aktiva på Facebook någon gång i fjol, och som sagt nästan hälften varje dag. Där ((och på Instagram) har vi en stor möjlighet att nå de yngsta.

Lär dig knepen och var en människa
Vi måste bara bli duktigare på det vi gör.
Vi måste lära oss knepen, de där som gör att vi når fler. Gilla, kommentera, dela, tagga, och ibland annonsera.
Vi måste bli intressantare. Det kanske till och med är tillåtet att varva allvar och humor, gullighet, fakta och trams?

Så där som vi gör när vi är människor.

Länk
Del 1: Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

### Sedan finns det förstås en annan pappersväg att välja, samtidigt.
### I min kommun har vi ett annonsblad, Forshaga-Deje-bladet.
### En annons där når alla hushåll. Det är fler medmänniskor än du når med DN i hela länet.

Vad hände med ett av världens mest tidningsläsande folk?

”Ja, men man når ju inte ungdomarna.”
Den myten hör jag oftare och oftare.

Del 1

Så här är det. Jag är en aning aktiv inom idrotten, ännu mer verksam inom kulturen och ytterligare något mer sysselsatt inom politiken. På olika sätt. Ibland babblar jag, ibland springer jag och sätter ut kontroller, ibland skriver jag på diverse håll, recenserar böcker eller går på möten.

Då händer det att jag funderar över hur man ska nå ut till folk. Hur får vi ut vår information till orienterare, till folk som gillar att läsa böcker eller till medborgare som gärna vill krympa de två K:na: klyftorna och klimatförstöringen.

90 procent läste tidning
Förr var det lättare. Det gällde bara att annonsera eller få tidningarna att skriva. Lyckades du med det så var saken klar. 1971 var det 90 procent av svenskarna som läste en tidning på vardagarna. 1988 var det nära 85 procent.

År, då vi i Värmland kunde säga att länstidningarna Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen i princip nådde värmlänningarna. 1983 hade VF 30 000 i upplaga och NWT 76 000. Svenskarna var ett av världens mest tidningsläsande folk.

Sedan kom internet. I fjol var det bara 43 procent som prenumererade på en dagstidning (digitala prenumerationer inräknade). VF har 11 900 i prenumererad upplaga (varav 400 digitala ex.) NWT 40 900. Aftonbladets pappersupplaga har krympt från 500 000 till 76 000.

Det lärde folk att läsa gratis
Vi har ingen samlad offentlighet på samma sätt som förr. Den är splittrad. Inte ens hälften håller sig med dagstidning i hushållet. Då blir också granskningen av samhället sämre. Det är visserligen många som besöker tidningarnas webbplatser, men då surfar du mellan enstaka mer uppseendeväckande artiklar som redaktionerna lagt ut. Du missar den lilla artikeln, smala insändaren och många annonser.

Ordet surfar är egentligen missvisande. Jag tycker snarare att vi jumpar.
Du jumpar mellan enstaka isflak.

Risken blir större och större att demokratin trillar i och drunknar.

### När tidningarna började lägga ut sina huvudnyheter gratis hände något. De lärde folk att bli gratisläsare.
### Under tiden tog jättar som Facebook och Google över miljarder av svenska dagstidningars annonsintäkter varje år.
### Skrivande och fotograferande journalister fick gå, lokalredaktören, den spännande layouten och goda tidningsbilden blev utrotningshotade arter och prenumeranterna flydde.

En myt
– Vänta nu, glömmer inte farbror de sociala medierna?
– Lugn.
– Fast du når ju inte ungdomarna med Facebook heller.
– Det där är en myt. Lugn, jag kommer till dom.

I nästa inlägg.

Hämtar svamp och minns min sköna lördag

Det finns träning och det finns träning. Detta är svampjogg i hemsocken. Saken är den att vi hade fest i lördags.

På väg hem från svampjogg. (Foto: Inger Nilsson)

Ett pandemiförsenat 70-årskalas var vad vi hade. Trivsamma släktingar kom, en sol sken, jag fick blommor och presenter och folk sa vänliga saker. Grytan vi åt innehöll svamp, kött, lök, vin, bacon och mer därtill. Den vegetariska var också god.

Känslan att kunna träffas i verkligheten igen, en bit isär men ändå.

… så nu har jag börjat rusa till skogs efter svamp igen. En vet aldrig när en fyller 75. Tiden tränar intervall.

### Jag önskade mig ett nedskrivet boktips av alla, barn som vuxna. Den idén är jag nöjd med. Jag lovade läsa allt.
### Så här ser min nya läslista ut. Bokförslag från våra gäster vid mitt 70-årskalas på Forshaga hembygdsgård den 25 september 2021:

Våra gästers förslag till läsning

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Isaac Asimov: Stiftelsetrilogin
Bibeln
Marilynne Robinson: Gilead
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Daron Acemoglu & James Robinson: Why Nations Fail
Diamond Jared: Vete, vapen och virus
David Sumpter: Uträknad – sanningen om algoritmerna som styr världen
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Casey McQuiston: Red White & Royal Blue
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Mötley Crüe: The Dirt
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor

Det är en så rolig lista. Den har någonting att berätta.

Kul tävling för ortnamnsnördar

En av mina favorittidskrifter har utlyst en tävling. Språktidningen vill veta vilka som är Sveriges vackraste och roligaste ortnamn.

En kul tävling för oss som är kartälskare och ortnamnssamlare. Här är några kategorier jag kommer på i all hast:

Sveriges vemodigaste ortnamn: Ensamheten.
Det finns 7 platser med det namnet. Från en av de ensliga byarna kommer det en världsmästarinna i armbrytning. Annars skulle namnet vara ännu mer vemodigt.

Sveriges hoppfullaste ortnamn: Bättringsvägen.
Jag hittar 9 sådana gator men det kan finnas fler. De brukar ligga vid sjukhus.

Sveriges vanligaste bebyggelsenamn: Fridhem.
Visst säger det något om vårt land och oss som bor här. Inte mindre än 1 193 förhoppningsvis fridfulla platser heter så.

Sveriges vanligaste sjönamn: Långtjärnen.
Drygt 1 300 stycken i olika namnvarianter.

Sveriges vanligaste huvudstadsnamn: Stockholm.
Det finns 62 platser i landet som heter Stockholm. En av dem kallades länge för vår huvudstad. Den västvärmländskaste av de 62 ligger mellan Trinne mosse och Rundisbråten. Om du undrar.

Sveriges vanligaste Sverige-namn: Sverige.
Jo, det finns 5 stycken. Hela vårt land plus fyra lokala platser inuti landet.

Två ironiska ortnamn: Brölösera och Tuggelite.
Den sorten finns det många av. Jag har alltid undrat om det var grannarna som skojade med de brödlösa eller om de var självironiska, de som bodde där.

Sveriges lurigaste önamn: Lurö.
Så här skriver en ortnamnsskribent om ön i Vänern: ”har ordet ’luder’ = åtel, as, kadaver som förled och ortnamnet betyder ’plats där förgiftat (arsenik) djurkadaver har lagts ut för att ta död på varg’ (SAOB ’luddra på varg’.)”

Om den tolkningen är korrekt? Nja, det finns andra förklaringar till namnet. Ortnamnsboken från Näs härad tror mer på att namnet kommer av fornsvenska ”ludher ’lur’, i fno.-isl. och i sv. dial. även i bet. ’kvarnlave, urholkad stock, tråg’ och ofta använt som ortnamn”.

Sveriges ledsnaste ortnamn: Gråten.
Jag hittar 27 stycken platser med det namnet. Då räknar jag inte in ortnamn som exempelvis Grossbol, som ursprungligen kommer av samma ord. Troligen av gråt, dvs en äng som är svår att skörda. Finns det ledsammare ängar?

Sveriges mest detaljerade ortnamn: Skrattabborrtjärnssnåret.
Det finns fler namn som borrar ner sig i detaljer, men detta är en favorit. Fyra dubbelkonsonanter, bara en så’n sak. Skrattabborre är det folkliga namnet på vattensalamandern.

Sveriges mest feltolkade namn: Kanske min gamla hemort Molkom (namnet kommer inte av att oxarna mjölkades om här på väg till Oxhälja i Filipstad). Kanske Leverhögen (namnet beror inte på att man plötsligt fick se hur ett av liken rörde sig i koleragraven). Kanske Malmö (de brukar inte mala någon mö där). Kanske Fyrunga socken (den fick inte sitt namn av att bara fyra ungar överlevde digerdöden). Får jag välja tycker jag Malmö är värst.

De kallas folketymologier, den sortens folkliga missuppfattningar om ord, till exempel ortnamn.

Vilka vinner?
Nå, hur ska jag ha det? Vilka ortnamn är roligast och vackrast? Den frågan behöver jag fundera på ett tag.

Ortnamnet Kul roar mig, det finns det för övrigt bara ett av påstår Lantmäteriet. Jag tror jag ska cykla dit i helgen. Veckans Kultur, det kan aldrig bli fel.

Själv bor jag i Forshaga, vilket råkar vara namnet på ytterligare 13 platser i landet. Det är vackert så. Vackerhalsen, Vackerlandet och Skönheten låter aningen finare. Men namnet Å tycker jag allra mest om, jag får nog skicka in det till tävlingen. Det fattar ju varenda människa att i byn Å, där är det bra tjusigt och lättbott.

– Å!

Du kan inte tro hur många Å det finns i detta land. Vi är ett estetiskt folk, fullt av utrop.

Språktidningens tävling
Här kan du läsa mer om Språktidningens tävling kring vackraste och roligaste ortnamnen:
https://spraktidningen.se/2021/08/ortnamn-tid-far-oss-att-fnissa/
Senast 30 september vill de ha in våra tävlingsbidrag.