Etikett: Lärdomar

Träligt att vi inte kommit längre

Rösträtt

Internationella kvinnodagen är inget jag vill gratulera till. Är det inte sorgligt att den ska behövas? 

Min syn på 8 mars är som på nykterhetsrörelsen. Bra att den finns, synd att den behövs. Vore inte världen galen och patriarkalisk, vore inte alltför många människor giriga, vore inte den råa kapitalismen rå, vore inte alltför många kulturer kvinnoförtryckande och vore inte alltför många män husbehovsmansschauvinistiska – så skulle det inte behövas någon internationell kvinnodag.

Nu är den nödvändig.

Här kunde jag alltså skriva om kvinnor som inte törs gå ensamma hem genom staden vid tvåtiden på natten. Jag kunde diskutera könsstympning, kvinnors pensioner, kvinnosyn i reklam och medier eller målgången för dameliten vid årets Vasalopp.

Bedrövligheter finns det gott om.

85 procent av lönen
Men låt oss titta på lönerna i stället. År 2014 gav LO ut sin rapport Hundra år av ojämlikhet. Där berättar rapportförfattaren Mats Larsson att år 2012 var den genomsnittliga månadslönen 4 800 kronor lägre för kvinnor än för män. Bland arbetare var skillnaden 3 100 kronor och bland tjänstemän 7 700 kronor. Räknat i procent motsvarade kvinnors lön 85 procent av männens lön bland samtliga anställda, 88 procent bland arbetare och 80 procent bland tjänstemän. Klass och kön var gemensamma nämnare för alla löneskillnader.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män minskade under 1960- och 1970-talen när kvinnolönerna togs bort ur kollektivavtalen, berättar Mats Larsson. Den utjämningen upphörde på 1980-talet. Därefter har löneskillnaden bara minskat marginellt.

100 år eller 10 år?
Med nuvarande löneökningstakt kommer det att ta drygt 100 år innan löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner. Det gäller bland både arbetare och tjänstemän.

Löneskillnaden skulle dock försvinna på ungefär 10 år om lönerna ökade med en procentenhet mer per år för kvinnor än för män bland arbetare och två procent mer per år för kvinnor bland tjänstemän. Om det bara inte hade varit för Girigheten och hans bröder Klasskillnaden, Schauvinismen, Kapitalismen och Patriarkatet.

Färskare siffror
… men lika dystra:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2016

### Internationella kvinnodagen växte fram i arbetarrörelsen i Europa före första världskriget, skriver Nordiska museet.
Power### Kämpa, kvinnor! Det är en skam att vi inte ens har jämställda löner år 2016.
### Kämpa, män.

Där alla svaren fanns

Tintin i bil

En gång i tiden var allting lätt. Svaret på varje fråga fanns i en bok jag hade, bara jag tolkade den rätt. Tolkade du fel var det en felaktig tillämpning, en särskild sorts synd.

Du skall tillämpa korrekt.
Uj vad vi tillämpade.

Jag gör inte narr av de åren. De var viktiga. Vi hade förstås fel om demokratin men tidsandan präglade både mig och världen för lång tid. Utan 60- och 70-talens upprorsår hade journalister fortfarande skrapat med foten åt makten och kallat ministrar för Ni och kvinnor för Fru eller Fröken i intervjuerna.

Häromdagen beställde jag boken igen från ett antikvariat, eftersom jag hade gett bort min gamla till en vän redan på gymnasiet. När paketet var hämtat och öppnat skulle jag ställa in den i rätt hylla. Bara för att ha en. Då stod det en likadan citatbok där, beställd för ett år sedan från en annan webbshop.

År 1966 paraderade en miljon kineser i Peking med boken i handen, framför sin partiordförande. Jag misstänker att de är lika glömska som jag 50 år senare.

Utan en folkarmé har folket ingenting.
Lär att ”spela piano”.
Alla reaktionärer är papperstigrar.
Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.
Tjäna folket.

Ett tag kunde jag hundratals sådana citat utantill. Det fanns ett för varje situation, våra lärare i historia och socialkunskap höll på att bli vansinniga.

Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva.

Varifrån kommer de riktiga idéerna? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena.

Den som inte fruktar döden från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen. 

När vi hade ont om pengar i slutet på månaden:
Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet.

När någon hoppade av vår organisation:
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.

När det gick bra på något område, från skolans novelltävling till Skärholmenfruarnas protester mot mjölkpriserna:
Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.

*

Vi hade fel om demokratin. Vi hade fel om folkrepubliken Kina. Vi hade fel om vi trodde att lösningen på varje konkret problem kunde läsas i en liten citatbok i bakfickan på jeansen. Men så fanken att vi hade fel i protesterna mot pamparna på pengasäcken. Svenska folk, ät mera gröt, gör mera uppror! Rättvisa är ingen dum paroll.

Det står inte i lagen att en vd måste tjäna 54 gånger så mycket som en arbetare.

### En av mina första skrivhjälpredor blev Maos föreläsning i Yenan 1942 om schablonmässigt skriveri i partisaker. Fast den hade jag hittat i en tjockare bok, här är två citat:
### En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem.
Tintin och hund### När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna?

 

Prepper, social matbutik och flyktingstängsel

Säg mig vilka dina nya ord är och jag ska säga dig hur din tid är. I Språktidningen läser jag fem nyord och begrepp som människor behövt skapa. Prepper, social matbutik, annonsblockerare, konspirationism och flyktingstängsel.

Livet och världen ändrar sig och då behöver vi nya ord för det. Eller så letar vi fram gamla beprövade, men nya för oss. Dagledig har jag inte kallat mig själv förr.

Jag har inga problem med det där, språket är ett verktyg och måste slipas och oljas hela tiden. 1951, när jag föddes, behövdes inte ordet pizza i mitt land, nu behövs det. 1967, när jag träffade den kära vännen i Lindfors Folkets park, behövdes inte pappaledig, velourpappa eller barnkultur. Decennierna därpå fick de lov att uppfinnas, annars hade det blivit ett tomrum mitt i våra meningar.

Naturen avskyr tomrum. Det gör språket med. Det har det alltid gjort.

Näst värsta bilden
En prepper är en person som förbereder sig för att kunna överleva en samhällskatastrof. I en social matbutik kan ekonomiskt utsatta personer handla billigare. Annonsblockerare gör så att den som surfar slipper annonser. Konspirationism är tron att världens styrs genom konspirationer. Flyktingstängsel… är den näst värsta bilden av vår tid.

Nya ord på sin tid
1930-talet: rasist, skyddsombud, tonåring, övergångsställe och porttelefon.
1940-talet: deckare, folkmord, väskryckare, flygvärdinna och plast.
1950-talet: deodorant, djupfryst, hemmafru, raggare och extraknäck.

1960-talet: p-piller, diskotek, postnummer, klämdag och miljöförstöring.
1970-talet: flygkapning, pappaledig, tågluffa, mansgris och flummig.
1980-talet: skogsdöd, velourpappa, köttberg, bubbelpool och finansvalp.

1990-talet: dokusåpa, hemsida, sexmissbrukare, bikinilinje och minimjölk.

## Källa till listan över nyord från olika decennier:
## Fredrik Lindströms bok Världens dåligaste språk (Stockholm, 2002).
## Dagledig är ett kraftigt överreklamerat uttryck. 

Elsa Beskow förklarar

Olles skidfärd

Lördag, snön vräker ner och vi älskar det. Hurra för Sydvästra Svealand, hurra för grossbolstorpsk vinter och vitt, vitt, vitt!

Härom kvällen läste jag Olles skidfärd av Elsa Beskow, det var länge sedan men precis som jag trodde. Än bjuder sexåringens skogstur moderna barn på aha-upplevelser. Än vibrerar den berättelsen inom mig.

*

När Olle fyllde sex år fick han ett par nya skidor av far. Han hade inte haft riktiga skidor förut.

Men vintern dröjde länge att komma det året. Visst kom det litet snö ibland, men den töade genast bort, innan marken hunnit bli vit ens. Olle han gick där och längtade och längtade och undrade: ”Blir det då aldrig vinter i år?”

Igenkänningen börjar direkt. Hur många kvällar stod jag själv med näsan tryckt mot barnkammarrutan? Platt näsa, klent med snö där ute i bondgårdsmörkret, bara vinden som ven mot tvättstugan, tegelhuset och vår yttervägg.

Sedan kom den. Vit och fin, hela världen ommålad och mjuk.

Ett par veckor före jul började snön falla i stora flingor, och det snöade två hela dagar och nätter i sträck, så att allting blev insvept i ett tjockt täcke av snö. Och när Olle vaknade på morgonen tredje dagen, var himlen lysande blå, och snön glittrade som av milliontals stjärnor.

Två par barnaöron lyssnar, två par ögon tittar på bilderna när jag läser boken för dem. Barnet inom mig lyssnar också, glöm inte den ungen. När det gäller snö blir jag aldrig vuxen, senaste snöängeln fick jag till för bara några veckor sedan vid pulkakullen.

Ivrigt följer vi Olle ut i skogen. Där dignar granarna under bullig snö och andedräkten är ett vitt moln ur munnen.

Vad det var vackert i skogen! Och vackrare blev det, ju längre in i den Olle kom. Olle tyckte, att det var, som om han kommit in i vinterkungens förtrollade slott, och därför ropade han med hög röst: ”Tack, snälla Kung Vinter, för att du har kommit till slut!”

Snart får vi träffa den allihop. Farbror Rimfrost, Kung Vinter, Gumman Tö och Prinsessan Vår.

”Snälla tant Tö,
låt bli våran snö!”

*

Visste jag det inte förut, så skulle jag inse det denna kväll vid läslampan, med två intresserade snövänner bredvid mig. Naturen i sig är god nog att älska, de fyra årstiderna med. Men våra goda naturskildrare hjälper oss på traven.

En gång, i min barndom, har Elsa Beskow skickligt förklarat det jag inte visste att jag tyckte. Det gör hon än.

Kom, nu går vi ut och åker pulka. Det snöar. Tjohoo!

Veckans gofika

Visst har jag gjort budget för det nya livet. Ifall. Veckans gofika på lokal sker i bibliotekscafé på annan ort, det är tisdag och i min värld är semlan lovlig. 52 kronor med kaffet. God. Jag behåller kvittot.

Bredvid fatet mumlar Göran Greider klokskaper i en öppen bok, mitt i solstrimman:

”De bästa socialarbetarna
kommer själva ur den svenska misären.
Jag vet en som nu ringer på dörrarna
i det hyresområde där han växte upp.”

Sol över textilorten, hjulen rullar och tangentborden rasslar men jag tänker på den som ringer på dörrar.

På semlor som inte finns.

Belöningen

Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Nu talar vi om den långa textens vätskekontroll.

Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

En gång om året brukar jag läsa Frans G. Bengtssons berättelse Röde Orm. Mest för det kärnfulla språket men också för de återkommande belöningarna. Författaren skriver inte att vikingen Orm blev satt vid årorna som galärslav i främmande land och att det var tråkigt. Han skriver att denna tid var lång att leva men kort att berätta om:

”… han hade några tecken som visade honom hur tiden gick; det ena var hans skägg. Han var den ende som satts till åran som skägglös yngling; men snart började hans skägg växa och blev ännu rödare än hans hår, och till sist var det så långt att det sopade åran när han satt böjd över den. Därefter blev det inte längre, ty årans svep höll det avskavt vid den längden; och av alla sätt att ansa skägg, brukade han säga, var detta det sämsta.”

Där belönar Frans G. Bengtsson mig som läsare. Så skickligt kan man gestalta en så enahanda sysselsättning som att ro och ro och ro och ro och ro och ro och ro i två år, på det tredje. Och ro och ro och ro.

Och ro.

Läs vilket längre reportage som helst i en tidning eller tidskrift. Är skribenten god finns den där. Av alla sätt att göra berättelser njutbara är belöningen det bästa.

Röde Orm och Sigtrygg# Eller när Sigtrygg tappar huvudet i ölfatet hos Harald Blåtand.
# Den är heller inte så dum.

Bästa sättet

Bästa sättet att få något gjort är att du har något annat som du absolut skulle behöva göra.

# Måste du fixa den där digitala kartan med sommarens stolpjakt? Mata fåglarna.

# Måste du klyva ved, tvätta bilen och måla skrivbordet vitt? Åk till tippen med elskrot.

# Måste du en gång för alla lära dig vad pluskvamperfekt och konditionalis hade betytt om du skulle ha lärt dig det? Googla på folkskolereformen 1842 i stället. Då var skolpolitikerna demokrater. Det är mer intressant.

Allt går att fixa fort, bara du har en lista med sånt som du egentligen skulle ha gjort. Kan jag kalla den min konditionalis-lista? Hade jag tid skulle jag kolla det nu men dom har öppet på tippen.

10-19.
Har det med kondition att göra?

Pengarna i tiggarens mugg en investering för framtiden

Rätt ofta tycker jag att det är en strunttidning. Gratis är inte alltid gott. Ingen artikel är lång nog att förklara något komplicerat, få texter vågar förarga och när såg vi en förvåning senast i det bladet?

Men ändå. Någon gång drämmer även gratistidningen Metro till och blir läsvärd. I förra veckan hände det igen. Då skrev Aaron Israelsson på tidningens debattsida. Han är journalist och var tidigare chefredaktör för gatutidningen Faktum.

”Tiggeriet i Sverige gör stor nytta i Rumänien” skrev han, som svar till regeringens tiggeriutredare Martin Valfridsson. Just nu bor Israelsson själv i Rumänien, för att starta en tidning som är tänkt att säljas av de hemlösa. Han är kritisk till utredningen:

”’Tiggeriet går i arv’ säger Martin Valfridsson, regeringens utredare för utsatta EU-medborgare. När han i måndags under en presskonferens presenterade sin slutrapport sa han sig ha träffat många som nu tigger vars föräldrar också var tiggare. Nu oroar han sig för att deras barn i sin tur ska gå i föräldrarnas och förfädernas fotspår.”

”I Pauleasca, den rumänska byn där Hjärta till hjärta bedriver huvuddelen av sina hjälpinsatser, känner de invånare som försörjer sig med hjälp av tiggeriresor till bland annat Sverige, inte igen påståendet.”

Hade jobb tidigare
Deras föräldrar jobbade inom jordbruket precis som de flesta rumäner, eller så arbetade de som hantverkare eller i den industri som demonterades efter kommunismens fall.

”I likhet med så gott som alla andra tiggande romer jag träffat säger de att de sitter på svenska gator med tiggarkoppen framför sig för att deras barn ska slippa.”

När krisen slog till mot Rumänien 2008 stängdes de sista fabrikerna från Ceausescus tid. Den massiva arbetslösheten bland romerna blev grotesk. Om fattiga kommuner, präglade av rasism, över huvud taget betalar ut socialbidrag och barnbidrag räcker pengarna ändå inte till mat för dagen.

När Rumänien kom med i EU kunde romerna åka utomlands, i början till jordbruksarbete i Spanien och Italien. Men även där hann den ekonomiska krisen ikapp dem 2011.

Den sista utvägen
Det var då som tiggeriet i norr blev den sista utvägen. I Pauleasca, skriver Israelsson, där är det romernas migration och självförsörjning som uträttar underverk. Det visar de nybyggda eller nyrenoverade husen, finansierade med pengar ur tiggarmuggar från våra gator.

”Samhällets mångårige borgmästare, Dumitru Voicu, hyllar romerna som reser utomlands. De återvänder och investerar sina pengar hemmavid, säger borgmästaren.”

Detta skriver Faktums forne chefredaktör, trovärdig bland annat därför att han är en av dem som verkligen talat med romerna på plats i Rumänien.

Ska Sverige låta tiggeriet gå i arv?
Han skriver om skolan. Den som tiggarna försöker få råd att skicka sina barn till. Med resor, kläder, mat, anteckningsblock, pennor och skolböcker kostar det 150 euro i månaden för ett rumänskt barn att gå i skolan, berättar han.

”’Det är för barnens skull vi tigger’ säger lejonparten av de fattiga romerna i den svenska gatubilden. Återigen: de investerar i framtiden.”

Han skriver om barnen som lämnas kvar därhemma. Det är sant att många av dem far illa utan föräldrauppsyn.

”Men för dem som tar med sig barnen till Sverige är Martin Valfridssons budskap bistert: de barnen ska inte ha rätt att gå i svensk skola.

Den politiken, om någon, låter verkligen tiggeriet gå i arv.”

Ibland är inte Metro någon strunttidning. Ibland är det bra att debattartiklar som Aaron Israelssons når dess 1,2 miljoner dagliga läsare.

Tack för det.

Ett oviktigt mål

Lillspring… och så, en onsdagsmorgon i februari, är jag framme vid målet. Kommunhus står det, tre kvarter från Mölndalsån, med det är inte till ett hus jag strävat sedan början av november, motvilligt återhållen.

Det är till halvtimmen.

Benhinneinflammation 6 september, löpuppehåll till 6 november, låååååångsamt upptrappad rehablöpning sedan dess. Gå en stund, spring en bit. Målet: att till sist klara att springa en sammanhängande 30-minutersrunda utan att få ont i höger benhinna.

Äntligen klarar jag det.
Jag bryr mig mindre än du tror.

Ibland finns det viktigare ting i livet än en lätt joggingrunda genom en trevlig textilort i väster.