Nu har jag hunnit läsa trägårdhslistan. Den kulturkanon som regeringen beställt. Sex noteringar:
1. Jag tror inte på läslistor bestämda av Makten.
2. Det finns trots det mycket vettigt på listan.
3. Men ska kultur och bildning stå starka igen, då måste Makten se till att de som arbetar med kulturen får hjälp att göra det. Teatern, litteraturen, kulturskolan, skolbiblioteken, bildningsförbunden, folkhögskolorna, universiteten och många fler måste få pengar. Regioner och kommuner måste få bättre råd att satsa på kulturen.
4. Vi behöver en gemensam offentlighet igen.
5. Det behövs starka motkrafter mot algoritmerna, mot Facebooks, Googles, AI-bolagens och andra teknologijättars sönderstyckning av vår verklighetsbild.
6. Hur vi sen ska få våra länstidningar att känna ett ansvar för en bred folklig kultur igen, det vet jag inte. Bättre presstöd, hur som helst.
### Det blev visst en lista till här i världen. ### Genomför den.
”Å vi bar for förbi!” säger gästerna som plötsligt dyker upp i Gunnar Ehnes träffsäkra dikt Sammôrn dä ä. Själv far jag mer bokstavligt förbi. Det är världshändelserna jag far förbi. Mobilen orkar inte mer.
Den israeliska regimen begår folkmord på Gazaremsan. Den ryska skickar död och förintelse mot Ukraina varje natt. Galningen i Amerika gapar nya dumheter i min mobil så fort jag klickar på något klickbart. Nyss ville han minska amerikanernas medicinpriser med 1 000 procent. Den matematiken hade jag klarat bättre redan i 10-årsåldern.
Han for nog bara förbi lektionen i matematik, Donald Trump. Flera stycken lektioner missade han. Ingen missade så många lektioner som han. The bäst fårbiflajer evver.
Niclas Den Tredje Här hemma är det en minister som glatt förlåter egna barn en vandel han vill utvisa andras ungar för. Skillnad på folk, det är moderater bra på att skapa.
Strax därpå visar sig regeringens nye nationelle säkerhetsrådgivare – ”Niclas Den Tredje” – inte heller vara någon klippa till statstjänsteman. Att radera känsliga UD-mejl är inte gôrsmart i den positionen har jag hört.
Bada, gubbjäkel Sommaren smälter ihop väder och klimat, glaciärer dryper bort, sydeuropéer försmäktar och orkaner viner. Någonstans viner det.
Medan varje mellansvensk badsjö blir ljummen nog till och med för den här fryslorten bestämmer sig mobilen i min badkasse för att han har fått nog. Han orkar inte med fler världshändelser i slutet av juli 2025.
– Du har slut på surf… ropar han på en badstrand i Gräsmark, strax intill minnet av en bitter miljökamp i mitt liv. Nu orkar han inte bli klickad mer. – Bada gubbjäkel. I morgon kan det vara för varmt, så som din värld ser ut.
Har lite svårt att tänka mig Jussi Björling hugga ved, skriver min vän Kjell. Då ber jag AI göra en bild av operasångaren. Den blir som jag tänkt mig, fumlig med ovant grepp om yxan. Sedan blir jag utskälld.
Ska du också börja fejka, muttrar den kära vännen. Eller ja, hon tar i mer än ett mutter. – Jag bad bara AI göra en bild… Titta på bilden. Den är ju rolig. – Ska du också bli sån, säger hon.
Sakta inser jag att hon har rätt. Ska jag fortsätta beställa fram påhittade bilder någon enstaka gång så får jag åtminstone berätta att dom är påhittade. Banne mig. Alla förstår inte att det är fejk. Banne mig.
Tack Tack och lov att en har en klok rådgivare bredvid sig vid köksbordet.
Henne hade AI aldrig kunnat hitta på.
Här är bilden igen. Det är en fejkbild, gjord med hjälp av AI. Observera det fumliga greppet kring yxskaftet. Sjong i stället, Jussi.
Vid stranden av en fin skogstjärn. Där finner jag henne.
Ringduvor sjunger, en hackspett trummar och lätta skyar färgar himlen över tjärnet gråblå. Några tallar speglar sig i det blänkande vattnet, ungbjörkar målar en ridå av grönt. Lätt, ljust grönt.
Klockan är kvart i åtta på morgonen. Jag brukar inte gå här så tidigt, långt bort i skogen bland trolska tjärnar.
Undrar vem som lagt i ekan? Finns det mycket fisk?
Bara om jag skär Då – får jag se asfalt framför mina fötter. Jag är inte långt bortanför tätbebyggt område. Det är en asfalterad gångväg jag går på.
Å ena sidan mystisk skogstjärn, men bara om jag beskär fotot rätt. Å andra sidan ett förkrympt litet vatten, strax intill vår vårdcentral. De ska ta blodprov på mig där. Strax.
Mänskliga finurligheten Än går jag asfalten fram och funderar över hur lätt man kan luras med foton.
Det har alltid gått. Långt före all artificiell AI-intelligens fanns den mänskliga finurligheten. Den som lägger stor eka i mycket litet vatten.
Lokalradioprofiler: Bodil Tingsby, Sven LO Johansson och i kontrollrummet Urban Ericsson. (Foto: Värmlands Folkblad).
En dag 1983 när NWT:s blivande kulturredaktör Mats Dahlberg och jag gick Östra Torggatan fram i Karlstad mötte vi ett gäng herrar från Radio Värmland. En lång, en kort, två runda och en med rätt vardagligt utseende. Mycket duktiga radioröster alla fem men ”di ser inte ut som di låter… ” sa vi eftertänksamt till varandra.
Ty så är det med radiomediet. Det är ett kraftfullt bildmedium. Här gör du dina egna bilder med hjälp av ljuden och berättelserna. Vi visste båda två precis hur var och en av de fem rösterna från våra vardagsrum såg ut. Det hade vi ju hört. Dock såg rösterna inte ut som de människor av kött och blod vi mötte.
Tema public service Det är årets första nummer av tidskriften Värmländsk Kultur som sätter igång tankar. Temat är public service och numrets redaktör Ulla Walldén har gjort ett gott jobb. De brukar göra det, VK-redaktörerna, tidskriften blir bara bättre och bättre.
Hör bjuds vi 36 sidor värmländsk radio- och tv-historia, framför allt från den intensiva sista delen av 1900-talet. Program som Trädgårdsdags, eFekt, Livslust, Hajk och sändningarna av Svenska Rallyt virvlar förbi tillsammans med medarbetare som Ulf Schenkmanis, Bengt Alsterlind, Per-Eric Nordqvist, Bo Landin, Sven LO Johansson, Karin Lövgren och Lisbeth Fröding. Då, när programmen från Värmland nådde massor av lyssnare och tittare i landet.
Kulturpolitisk skandal Jag blir både nostalgisk och arg när jag läser artiklarna. Nostalgisk på grund av rösterna jag hör för mitt inre igen. Arg på grund av den tystnad som kom efter guldåren, genom beslut tagna högt över våra huvuden i provinsen. För att citera Olle Malmberg, chef för SVT i Karlstad 1987-2000, jag förmodar att det framför allt är tv han tänker på:
”Exemplen här ovan visar betydelsen av public service ’på plats’ ute i landet. Sverigebilden skapad runt om i landet menar jag är viktig för förankringen av public service. De växande politiska krafter som ifrågasätter demokratisk och offentligt finansierad radio och television får naturligtvis stöd för sina åsikter, om den folkliga förankringen urvattnas. För närvarande produceras inga allmänna program utanför Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå.
Det är närmast en kulturpolitisk skandal, enligt min uppfattning. Men våra kulturpolitiker har inte förstått vad deras passivitet lett till. Skadan är skedd, frågan är om den är irreparabel?”.
### Läs det här numret om du vill bli påmind om storhetstiden för värmländska röster i etermedia. ### Vill du veta ännu mer? Besök de värmländska radio- och tv-pensionärernas webbplats www.rtpk-karlstad.se
Årets första nummer av utmärkta Värmländsk Kultur.
För övrigt noterar jag: … att i samma ögonblick som Donald Trump köpte en Tesla av Elon Musk måste de fossilburna högerextremisterna i världen nu plötsligt börja gilla – en elbil?!! Dä’ tesagt.
Jag håller på med Döstädning 2.0. Det vill säga rotar bland gamla opublicerade manus. Sådana som ligger och samlar damm och bara bevisar en sak. Att skribenten saknade omdöme redan på den tiden.
Djupt ner i en sådan bunt ligger Vaggeryds-krönikorna.
Saken var den att jag hade fått mitt första fasta jobb som journalist. Sådant var viktigt om du kom från ett lågavlönat arbetarhem.
Efter en termins intensivt och roligt praktikarbete på Smålands Folkblad i Jönköping hade de erbjudit mig jobbet som lokalredaktör i Vaggeryd. Den gamle redaktörn hade blivit ovän med direktörn, låst redaktionen utifrån och gått.
Den ständiga lokalredaktörsångesten Jag tackade ja. Men Vaggeryd? Hur ska detta gå? En lätt ångest spred sig i kroppen och långt uppåt skrivarsjälen till.
Som tur var brukade de publicera krönikor på lokalredaktörernas ortssidor varje måndag. Bra. Det fyller åtminstone lite. Alltså satt jag hela sommaren och författade sådana så fort jag var ledig från sommarviket på Värmlands Folkblad i Munkfors.
13 stycken. Skönt. Dom borde räcka hela hösten.
Elda eller inte elda? Då kom dråpslaget. Under sommaren hade den pigge redaktionssekreteraren där uppe i Jönköping drivit igenom att ortssidornas krönikor skulle bort. – Vi kan inte ha en tidning med bara flum. Skriv riktiga artiklar i stället.
Här står jag nu 50 år senare med de 13 opublicerade i näven. Vad göra? Elda upp eller inte elda upp?
All den mödan och ångesten.
### I morgon: första Vaggeryds-krönikan från 1975. ### Om sågen förstås.
Ibland smäller denna blogg till och blir en nyttoblogg. Som nu.
Saken var den att vi behövde hjälpa till och hitta en medicin åt en vän. Det var inte vilken medicin som helst, det var en viktig en – som var slut. Vi sökte på apotek efter apotek på nätet. Slut.
Gör en dumsökning Det är då livet har lärt mig att man ska göra dumsökningar. Spela inte klokare än du är, sök på det enklaste sätt du kommer på. Tänk på Astrid Lindgrens grådvärgar: ”Voffor gör di på detta vise’?”
Alltså skrev jag på Google: ”var kan jag hitta en medicin som verkar slut överallt”.
Svaret kom direkt från min datamaskin. Sök på Fass.
Inte bara biverkningar Vadå Fass? Det är väl där man letar efter spännande biverkningar? Nej då. Inte bara. Fass kan visa lagerstatus också.
Kort sagt: -Klicka fram fass.se -Skriv in namnet på medicinen du vill ha tag i och klicka på Sök. -Klicka sedan på knappen Sök på lagerstatus och därefter på den lika blå knappen Sök nära mig.
Ett fåtal kvar Upp kom en lista med apotek i min närhet. Tyvärr stod det Beställningsvara överallt. Pillren var slut.
Vänta, inte på en ort! Där fanns det ett fåtal kvar, berättade listan på skärmen.
### Nu är de slut där med. ### Kil ligger inte så långt bort.
Jag är gammal SOS-operatör. Då lär man sig att larmet har sin tid och sorgen sin.
Inte vet den som ringer och larmar exakt vad som har hänt. Inte har insatspersonalen alltid hela bilden. Inte journalisterna, den där första febrila stunden. Inte vittnet som bara ser halva händelsen.
Nå, nu har det gått några dagar och nätter efter den förfärliga skjutningen. Vi har hunnit lyssna, läsa och tänka efter.
Signaturen Dubbelful En sak vet jag bestämt. Den som sitter anonym på Flashback och pekar ut oskyldiga människor med namn och länk och påstår att de är mass-mördare – den karln föraktar jag.
Djupt och innerligt.
Till och med skittidningar har en ansvarig utgivare som kan tvingas ta ansvar. Det har inte signaturen Dubbelful på Flashback. Eller vad du nu kallar dig.
Ett val han gjorde En sak till vet jag. Det var inte en helvit samling stekare på låt säga första bästa internat bortåt Lundsbergstrakten som massmördaren gav sig på.
Det var en grupp där många hade mörkare skinn och snarare talte invandrarsvenska än Djursholmsdialekt.
Jag vet varför jag tror han gjorde det valet.
### Vilka som inspirerar till främlingsfientlighet vet vi. ### Nu har vi än en gång sett det yttersta resultatet. ### Nu, när larmet har tystnat och sorg och analys tar vid.
Den digitala tekniken är spännande. Med ett par knapptryck kan jag få fram tjäldjupet i Filipstad, marktemperaturen uppe vid stora vägen några hundra meter hemifrån eller var folk har sett den trivsamma fågeln tallbit i vår kommun nu senast.
Gör jag mig besvär med att skriva ner en beställning kan jag till och med få mobilen att spotta fram ett klämmigt tal till mina vänner vandrargubbarna i skogen.
Allt detta är roligt, bra att ha eller förunderligt, tänker jag.
Den gången visste vi bättre Men. Det är då jag inser vem jag är. Den har ju en baksida också, all spännande teknisk utveckling. Jag är inte bara en nyfiken användare. Jag är en fundersam 74-åring med backspegel också. En som minns när alla hushåll höll sig med en dagstidning som alla läste. Då, när det fanns en gemensam offentlighet i landet och våra morgontidningar hade journalister på plats i kommunerna som kunde bevaka och berätta, lokalt.
Så vi skulle veta.
Nu lägger två tidningar till ner sina pappersupplagor, läser jag. Bohusläningen och ST-tidningen. Aftonbladet står näst på tur, anar jag mellan raderna.
Demokratin blir allt enklare att manipulera.
### Tjälen är drygt 50 centimeter djup under en grusväg i Filipstad, om du undrar. ### Själv undrar jag hur de mäter’t. ### För övrigt läser jag min tidning digitalt, även jag, många dagar. Men jag vet varför den blivit så tunn och klen som demokratisk granskare och informatör. Den tjälen är värre.
