Varje år vid den här tiden är det trivseldag för sådana som jag.
Då kommer nyordslistan. Språkrådet, Språktidningen och svenska folket har slagit sina trutar och tangentbord ihop och skapat en lista med nykomlingar i språket.
Fast i år är det ärligt talat andra ord jag längtar mer efter att få läsa och höra, även om de funnits länge. Solidaritet. Fred. Frihet. Starkt samhälle. Pressfrihet. Utjämning. Vänstersväng. Snällhet. Gransus, blomdoft & fågelsång.
Nämnde jag solidaritet?
Nyordslistan Här är nyorden. Det är inte den piggaste årgången jag sett men några kanske överlever. Tantparkour gillar jag.
Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång. Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.
”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.
”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.
Luktade med avsmak När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!
En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.
Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.
När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.
Recenserad bland riktiga idrottsmän Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.
Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”
Så här slutar recensionen:
”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.
Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”
Arbetet gör oss till människor Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.
”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”
”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”
Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:
”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.
När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”
”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”
Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.
Tack.
Vykort.
Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.
Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år. Jag pratar om 2023.
Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.
Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.
Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.
I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?
Blev inget bättre? Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.
Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.
Mitt privata 2023 Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.
Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.
Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.
Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!
Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.
När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.
###
Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.
Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.
Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd. Det blir det inte om du dör i jobbet.
Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.
År 2021 dog 48 personer på arbetet i Sverige och nästan 2 miljoner människor i världen. Detta hör vi sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol eller framför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, även 2021 när dessa dödar ungefär lika många, 45 personer. Pistolen är värd mer.
Även för redaktörerna är den värd mer.
Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är sannerligen värd både prat och beslut. Men det är alla de människor som dödas på sina arbetsplatser med. De glömda döda.
Det är det jag vill ha sagt.
Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte farligast, inte trafiken heller. Värst är våra hem. Drygt tusen svenskar dör i sina hem varje år, bara i fallskador.
Jag har haft tur. När cancern kom i höstas hände det i en tid när sjukvården lärt sig sikta ganska pricksäkert mot tumörer i gubbars prostata med hjälp av både piller och strålkanoner.
– Du är frisk, sa doktorn för drygt tre månader sedan. Men pillren får du äta i två år till. Blir du kraftlös av dom?
Odramatisk covid När pandemin kom 2020 hade läkarvetenskapen redan forskat länge på den typen av virus och kunde få fram ett vaccin förhållandevis fort. Vi som sedan tog våra sprutor kunde hoppas på att bli lindrigare sjuka än vissa av de stackare som fick covid i början.
Så blev det. I torsdags kväll kände jag ett lätt halsont, på fredagen blev det värre och vid lunchtid visade Apotekets test att jag till slut hade fått covid, även jag.
Det hela var odramatiskt. Jag missade barnbarn L:s matcher i handbollsturneringen Hellton cup i Karlstad, det var värst.
Jag la mig i sängen på övervåningen, hostade, nös, mätte febern och snorade. Allmäntillståndet var som vid en rejäl förkylning, inte värre. Inte så vitt jag märkt hittills. Det enda speciella var att jag tycktes ha glömt hur det var att vara förkyld.
I början slötittade jag på vintersportsändningar mellan nysningarna men det blev bättre med koncentrationen. Nu är febern borta och nys-attackerna med.
Tack, liv Jag har haft tur. Tack vetenskap och offentlig sektor. Det är så roligt att leva.
### Handbollen följde jag via turneringens pigga resultatservice på nätet i stället. ### Heja Härryda HK F13, en jämn semifinal är inte illa!
Nu för tiden är det ingen som vill jobba ideellt hör jag ibland att folk säger. De har fel. Dessutom ökar det.
2019 var det 4,14 miljoner svenskar som jobbade ideellt.
De höll på i 735 miljoner timmar, ungefär 15 timmar i månaden var.
Värdet av deras arbete beräknas till 161 miljarder kronor.
Det är det samma som 3,2 procent av BNP eller ungefär lika mycket som detaljhandeln bidrog med. Siffran har ökat sedan 1992.
Tack ska ni ha, alla ideella, det är sådana som er man bygger samhällen på. Hurra!
### Källa: Ersta Sköndal Bräcke högskola och SCB i samarbete. ### Med ideellt arbete menar de obetalt arbete inom ramen för en ideell organisation i det civila samhället.
Tal vid Måndagsrörelsens möte för Ukraina på Stora torget i Karlstad 6 november:
(Ukraina är nära) I dag för 80 år sedan blev Kiev befriat. Just i dag. Därför ser jag 6 november som ett datum för oss som tror på framtiden. Men jag vill inte börja där, jag vill börja med en ledsnare stund.
En dag säger det pling i min mobil. Det är en av mina döttrar som skickar sms. Hon har en fråga till pappsen. Nu är det så att jag har gjort lumpen. Och jag har jobbat både på SOS-centralen och Räddningsverket. Men frågan hon skickar från sin kafferast på jobbet trodde jag aldrig att jag skulle få från ett av mina barn.
Pappa. Kan du hjälpa till med att få tag i en skottsäker väst åt en 18-åring i Ukraina?
Klockan är kvart över 11 den 7 mars 2022. I den stunden kommer Ukraina nära. Det har alltid varit nära, vi svenskar har bara inte varit riktigt medvetna om det.
Jag klickar fram kartan över Europa i datorn. Mäter mellan tummen och pekfingret från mitt Forshaga och dit. Sedan lite grovt med mätverktyget i kartan. Svar: till ukrainska gränsen är det ungefär 109 mil från min gata i Forshaga. Till Treriksröset i norra Sverige är det 110 mil.
Vietnam är nära, sjöng vi i vietnamrörelsen en gång. Ukraina är ännu närmare. Det är närmare än bortersta Sverige.
(De gav oss språket) Därifrån, där Vladimir Putins förfärliga anfallskrig pågår just nu, kom det människor invandrande hit till Norden en gång. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.
Indoeuropeerna. Det var de som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten nu för tiden. Indoeuropeerna var herdar. De hade lätt att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är tack vare dem vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster. Och broder.
På samma slätter slåss folk för sin frihet i dag. För sin frihet – och för vår frihet. Vi måste se till att Vladimir Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han och inte andra förtryckare. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få fortsätta att vara fria. Om vi vill kunna fortsätta att stå på våra torg och hålla fria möten.
Världen behöver mer demokrati. Inte en ny tsar. Ukrainas kamp är vår.
Jag ska sluta med en dikt som jag skrev i våras. Den är skriven utifrån ukrainskt perspektiv, som ni märker:
En språklektion för krigsherrar – dikt för Ukraina
1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
– Vad ska du prata om på Stora torget på måndag? frågar min vän Björn Samuelsson. – Om att Ukraina är nära, svarar jag. Om att krig är krig, vad än någon låtsas-tsar försöker kalla det. – Du vet väl att det är 80 år på dagen, just den 6 november?
Några timmar senare påminner ännu en vän om det historiska datumet. Det var den 6 november 1943 som Kiev befriades, skriver Mats Parner:
”… metropolen Kiev befriades klockan 04:00 just den 6 november 1943 – alltså för precis 80 år sedan! – från de nazityska ockupanterna i andra världskriget.
Kiev, liksom f ö Lviv och Odessa, bombades av nazistiskt flyg redan första dagen av ’Operation Barbarossa’ (22 juni 1941), kapitulerade för övermakten den 19 september, och var därefter belägrad i hela 778 dygn fram till den 6 november 1943.
Då hade en stor del av Kievs befolkning avlivats. Invånarantalet var inte större än 80 000 (!).
Den som i dag, 2023, letar efter paralleller till det som skedde för 80 år sedan och mer behöver inte söka förgäves.”
Jag har kloka vänner. De vet att Kiev och Ukraina slogs för oss alla då, precis som de gör det i dag.
### Björn Samuelsson och Socialdemokraterna tog initiativet till ett samtal med Moderaterna. Tillsammans beslöt de manifestera för Ukraina på Stora torget i Karlstad varje måndag klockan 12. ### Det brukar vara 2-4 personer som talar 3-5 minuter var. På måndag är det min tur.
