Jag har inte tänkt bli vare sig sexprofet eller konsult i konfliktlösningsbranschen. Fast visst sätter gårdagens läsning om vår släkting bonobon igång associationsbanorna. I National Geographic läser jag det här tänkvärda citatet:
”Schimpansen löser konflikter om sex med hjälp av makt; bonobon löser konflikter om makt med hjälp av sex”, säger biologen Frans de Waal.
Släktforskning när den är som bäst.
När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.
De var ovänner.
I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.”
Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.
För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.
Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.
Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.
De har bara en metod.
Med sex.
Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.
## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.
Jag har nått den ålder och möjligen levnadsvisdom att jag tar lugnt på vissa besked. Hade livet gett mig benhinneinflammation då jag var 43 hade jag svurit ve och förbannelse, legat vaken på nätterna, klättrat i gardinerna på dagarna och fått tårar i ögonen när läkaren berättade.
Nu var det lättare. Jag trodde det var en djup ventrombos, värsta blodproppen, och då var benhinnorna ett fint och vackert alternativ. Lugnt tog jag beskedet på läkarbritsen och kramade (nästan) doktorn och sköterskan. De vet att jag ville göra det.
Nu då? Jo tack. Häromdagen hörde jag en klok människa säga att hon tränar för att träna. Sådana människor finns det och sådan är jag nuförtiden. Löpning är en lycka men jag behöver inte längre sätta pers på Lidingöloppet, maran eller långa träningsrundan. Det är dessutom omöjligt, benen och lungorna är inte 43 längre.
Perfekt för den skadan
När jag skriver detta är det fyra veckor sedan senaste rundan. Jag återföll i älsklingssporten orientering och skapade perfekta förutsättningar för benhinneinflammation. Bytte underlag och skor och öste på i tre veckor. Det är då det smäller till.
Orienteringen var jättekul, jag ångrar inte ett steg, inte en kontroll. När benen mår bra igen kommer jag att återvända dit, jag ska bara reparera mig först.
Träna för att träna. Inte behöver jag vara bra, inte ens snabb inom min egen ram. Allt jag behöver är att kunna börja springa igen. Den dagen börjar jag om, det gör ingenting om det tar ett tag. Trots att kondition och gubbmuskler är färskvara, det vet jag väl.
Det är filmjölk också. Du kan skaffa ny. Konsum Forshaga har en hel hylla.
Gör allting fel
Rehabilitering då? Hur fixar jag min skada? Svar: jag gör allt fel och tar det lugnt. Tids nog kan jag springa igen. Under tiden intervjuar jag forna elitidrottare i bekantskapskretsen, de tycker jag ska springa ändå, jag läser löpartidningar, de tycker jag ska cykla och simma, jag läser benhinneinflammationsspalter, de tycker jag ska stretcha.
Inget av detta gör jag, för jag har valt min egen metod. (Nåja, lite stretching då). Jag tar det lugnt, vilket betyder läsa böcker, jobba, träffa unga släktingar och rensa bland papper. Inte på fyra veckor har jag rört mig med högre hastighet än rask promenad. Det gör inte ett dugg. Jag vet att mina löparvänner tycker detta är korkat, men det bryr jag mig inte om, förlåt, men så är det. Laidback, är det så engelsmännen säger? Jag avvaktar kraftfullt.
Ingen brådska
Jag är bara 64 år. Tids nog ska jag springa igen. Världsmästare blir jag ändå inte. Bara bäst på norra halvklotet igen på att gilla att känna musklerna svettas och hjärtat pumpa.
Dä’ lugnt. En vacker dag ställer jag mig på crosstrainern, tro inget annat. En annan dag löper jag ut i fem centimeter snö och snålblåst och älskar det. Tass tass tass.
Dä’ väl int’ så bråttom?
# Jag rekommenderar inte metoden för den som tävlar.
# Vill du hålla konditionen vid liv, gör det. Cykla, simma och glöm inte stretcha. När du är frisk igen, förebygg mot återfall, nätet är fullt av övningar. Benhinneinflammation är en självförvållad dumhet.
# Den här kroppen och själen ville ha ett uppehåll, för hösten 2015 är det annat som snurrar i skallen. Jag ägnar mig åt det projektet. Raskt promenerande, med- & motvilligt nedräknande samt ivrigt planerande. Trivs.
Vi städar komposten och garaget, får ihop en halv släpkärra. Då ligger det där. Kohornet. Vänta, släng inte kohornet.
Dofter sätter igång minnet, säger folk. Jag vet men det gör saker med. Bara inte kohornet. Jag har ingen aning om vad det har för historia. Vem i hela världen har detta horn suttit på? Hade hon ett bra liv innan det bara var hornet kvar?
Eller han.
Vi hade kor när jag var barn. En gång rymde en kalv och var borta i fyra dagar, vill minnas att det snöade. Hon växte aldrig riktigt till sig efter det men pappa behöll henne, en kvigornas eget halvoriginal. Småbönder gjorde så ibland, den gången.
Kloka djur
Tror du kor är dumma så tror du fel. Hon som var borta i fyra dagar kom tillbaka och hade inte dött det minsta där ute i kylan.
Klokaste kon fick en skälla runt halsen. Ett tag hade vi betet på en inäga en bit bort. Varje morgon gick korna på led förbi våra närmare åkrar och in i skogen, följde en kostig mellan granarna, tvärs över en liten dal och småningom ut på betesvallen. Där tillbringade de dagen innan det var dags att gå hem och bli mjölkade. Skällkon i täten, alla följde och hon hittade. Säg mig den ko som inte finner sitt eget bås i ladugården, jag har aldrig sett någon.
Nästa morgon samma ritual. Morgonmjölkning och efter det en stärkande 700-meters promenad till betet. Ingen gick vilse.
Går på höjdkurvan
Kohornets historia vet jag inte. Det satte igång minnen ändå. Jag vet vem som ägde det före mig, jag vet att det var någon sorts ställning till och att det möjligen gick att ställa saker i det. Blommor kanske?
Släng inte hornet. Ett kohorn är alltid bra att ha. När allt annat är glömt så kommer det att hjälpa mig minnas den vandring vår lilla koflock gjorde bort till inägan bakom skogen.
Det är något särskilt med kostigar. Kor går helst på höjdkurvan, inget onödigt slöseri med krafterna när de ska förflytta sig.
Hoppar jämfota
Jag har inget emot kosläpp. Det är bra att moderna tiders barn får se levande djur och lära sig varifrån maten kommer. Den kommer inte från en kyldisk. Mat kommer ur en bondes hand.
Själva såg vi spralliga kor varje vår. Då vet du hur mycket hopp och lek det finns i en 600-kilos mjölkko när lagårdsdörren öppnas första gången i maj. Glad som en kalv på grönbete, det uttrycket är bara halva sanningen. En stor klumpig ko kan vara minst lika yster. ”Klumpig”? Aldrig den stunden, här ska hoppas jämfota.
Tjoho tjoho, här jumpar en ko.
Hur kan bergen vara blå? Varenda gran är ju grön, det vet minsta människa. Hur kan snön vara rosa i solnedgången och på vårkvällen murrigt Lars Lerin-grå eller brun?
Det dröjde tills jag såg en ungersk konstnär i en tv-dokumentär, innan jag sakta började förstå hur färgerna och våra förutfattade meningar lurar oss. Han samlade på gröna nyanser, räknade dem noga en efter en och försökte återskapa.
Han och konstnären Gustaf Fjaestad lärde mig ana att allt inte är vad vi tror. Snön är blå, snön är grön, det är klockan och ljuset som bestämmer. Varje gång jag kommer till Rackstadmuseet i kanten av Arvika hamnar jag framför hans tavla Livsgåtan från 1919. På långt håll hör jag fotspåren knarra, på lära håll ser jag penselns arbete. Då blir jag både avundsjuk och förskräckt. Inte för mitt liv kan jag förstå hur Fjaestad kunde måla den tavlan. Fotspåren knarrar men på nära håll ser målningen ut som om någon slängt ut en liten sked gröt i taget på duken, bit för bit. Några ljusa klickar, några aningen mörkare.
Hur såg han vad han gjorde? Han stod ju på nära håll. Där ser du inget snölandskap.
Se det du ser
En gång fick våra barn i uppgift att göra som ungraren, samla på gröna nyanser. Jag skrev en radiokrönika om det efteråt. 50 öre per grön nyans. De lärde mig mycket den sommardagen, mellan vårt Forshaga och överhetens åkrar där pappa varit barn.
Bergen vid horisonten som vi såg hemifrån balkongen kallade vi De Blånande Bergen. Vi brukade grilla korv där, när vi hittat dit. På nära håll var de alltid gröna och snön knarrade. Sakta kröp Gustaf Fjaestad upp på min axel och höll föredrag om ljuset och om människans blick. Se det du ser, inte det du tror att du ser. Inget ser ut som vi tror, varje konstnär vet att det är skillnad på långt håll och nära.
Det är som med människor.
Lilla bilden: Gustaf Fjaestads målning Livsgåtan.
Stora bilden: samma målning, detalj.
Gör plötsligt Mitt Livs Upptäckt: trams baklänges blir SMART.
Äntligen får jag ihop filosofin som styrt mig i alla år, fast jag inte förstått det förut.
Vi tramsar, visst gör vi. Ständigt detta trams.
Hela tiden hoppas vi att allt ska vrida sig rätt till slut.
Sent en afton vänder det:
S-m-a-r-t.
# Det finns ingen dum med humor.
# Roligheten är klokare än så.
# Leken är släkt med allvaret.
Här är några texter jag inte publicerat:
Den med råd till youtubetjejen i Grums, hur hon ska krishantera och vända en dålig sak till en bra. Den om en lokal värmländsk redaktör som borde läsa Matteus 7:3, gärna i 1917 års översättning. Den från universitetet, när jag blev … asch dä kvetter.
Det är som med foton på människor som dött i olika olyckor. När jag var journalist såg jag ett antal sådana bilder på redaktionerna. Fotograferna hade knäppt dem, för mitt i ögonblicket fanns inte tid att grunna över publiceringsbeslut, bilderna måste tas. Helst diskret.
Publicerade blev de aldrig. I dagarna har vi sett ett undantag från den regeln, men det var ett nödvändigt undantag.
Hur tänker de?
Nu pratar jag om texter igen: jag tror vi är många som behöver formulera saker och ting i ord. Skrivandet hjälper oss att förstå världen. Det är bara det att allt måste inte publiceras.
En del är ointressant för andra. En del är för elakt. En del är så privat, att bara den elakaste nyckelromanförfattare skulle komma på tanken att skicka ut de orden i offentligheten.
Jag kommer aldrig att förstå hur vissa av dem tänker.
# Ändå är jag naiv. Gång på gång glömmer jag hur lätt det är att bli missförstådd.
# Skriver du om en synål är det alltid nån enögd jävel som tar åt sig, sa Fritjof Nilsson Piraten.
# Det finns de som jag vill SKA ta åt sig också, men det är en annan historia. Det är inte de enstaka lokala redaktörerna och youtubeprofilerna som är huvudproblemet i världen.
Det hela är pinsamt men det är ju sådant som kåsörer stundom sysslar med. Gör bort sig.
Hur många löparkrönikor har jag skrivit i diverse blad genom åren? Hur många skador har jag själv haft i ben och andra partiklar? Hur många idrottsläkarspalter har jag plöjt? Hur många joggingböcker?
Mitt eget skadepanorama genom åren sträcker sig från rispor i skallen och på näsan till nackproblem, skulderproblem, stukade revben och … ja, det fortsätter söderut. Värsta stukningen av foten en gång, tappade naglar på Värmlandsnäs, hela långtån som sprack nertill under Berlin Marathon. Två långa skadeuppehåll, det ena på grund av knäet, det andra på grund av diskbråcket. En gång gick de in i knäet och hittade ingenting. Vad alla undersökningar de gjorde av nacke och rygg kan ha kostat törs jag inte tänka på.
Kort sagt, jag är som alla motionslöpare som hållit på några år. En icke legitimerad idrottsläkare, vi blir sådana. Fråga mig om löparknä och jag ska säga vilken stretchövning du bör testa. Fråga mig om hälsporre och jag kan berätta hur lång tid den tog att läka för en bekant till mig. Flera bekanta till mig. Fråga mig om den lätta stretchningens betydelse för blodgenomströmning och läkning. Fråga…
Saken är den att löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre. Undra på att vi blir experter.
Bursa eller DVT?
I början på förra veckan började det molvärka i höger underben och kännas som en svullen knöl. Bursa? tänker du. En av kroppens egna smörjkoppar som behagar krångla? Ja, kanske det. Sitter det över huvud taget någon bursa där, på insidan smalbenet och i höjd med mitten på vaden?
Även en expert kan behöva googla, så då gör jag det. Bursa kan det vara.
Sedan googlar jag på symptomen. Mådde jag inte lite tjyvtjockt i tisdags och onsdags kväll och mitt på torsdagen? Lätt huvudvärk, yrsel. Jo. Som van googlare letar jag mig snart fram till DVT. Djup ventrombos. Naturligtvis, en blodpropp är det, av värsta slag. Du är ändå 64 år, Svensson. Tjockskallig har du varit hela livet, nu börjar blodet tjockna också.
Värken stämmer, förklarar Google. Svullnaden stämmer.
Sent på fredagskvällen har jag övertalat den kära vännen att det är bäst att ringa 1177. Plats 10 i kön. När jag kommer fram har jag tappat rösten.
– Blodpropp, viskar jag.
– Åk in till akuten, säger 1177.
Halv fyra på natten kommer doktorn in i mitt behandlingsrum, en trevlig ung man. Då har de tagit blodprover och gjort diverse tester, men han har inte läst resultaten än för han vill undersöka mig först.
– Här, känn, säger jag. Här är det svullet. Ont gör det också. Prôpp.
– Du har inte känt att det är likadant på andra benet? säger han vänligt. Det är benhinnan du känner. Den känns så.
Shit, som vi säger här på trakten. En vanlig enkel benhinneinflammation? Gud så pinsamt. Det första som varje idrottsläkarspalt med självaktning skriver om. Har jag missat något så vanligt? Här ligger jag och försöker få doktorn att hitta svullnaden och så hittar han en likadan på andra benet. En som visserligen inte värker.
Jag blir så full i skratt. Det är inte en propp på väg norrut i kroppen. Det är en vanlig uschlig shin splint. Hurra!
– Det kan ta tid innan du kan springa fullt ut igen… säger doktorn.
– Jag vet, svarar jag lyckligt. 71 dagar i genomsnitt.
Tjohoo!
– Hur har helgen varit?
– Jo tack, bra. Jag satt på akuten en natt.
– Satt du på akuten?
– Mmm. De sa det var benhinneinflammation. Jag blev så glad.
Här nedan berättar Eva om boken med sina berättande dikter som nu kommit i ny upplaga. Jag har själv varit med på en av de många värmländska studieresorna till Auschwitz. Jag glömmer aldrig överlevaren Flora Gladhs berättelse i bussen och vid krematoriet där hon förlorade så många.
Läs Evas bok.
Diskutera den i skolan och på andra ställen där människor möts.
Vi får aldrig glömma.
/Sven-Ove
Det börjar i en stad i Ungern försommaren 1944. En judisk flicka fyller 19 år i gettot. I väntan på vaddå? Vad hon och hennes familj väntade på, det vet vi idag men det visste hon inte då.
Boken berättar med flickans röst, Flora heter hon, om det ofattbara som händer i Auschwitz. Flora berättar om livet efter det ofattbara, om den femtio år långa tystnaden. Flora är död sedan 2012, men hennes berättelse lever.
Del två: Vittnesbörd från forna Jugoslavien, för att vi inte ska glömma vad våra nya landsmän/kvinnor upplevt på europisk mark under inbördeskriget på Balkan på 1990-talet. De människor som vi idag delar vår vardag med. Inte glömma…
Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde. Bokens titel i sin helhet. Vispgrädden är en makaber ingrediens i en titel om folkmord men får sin förklaring i bokens tredje del: Två ynglingar dekorerade med nazistsymboler mördar en svart ung man på öppen gata i Sverige. Året är 1995. Platsen är Klippan i Skåne.
Ali Alabdallah, flykting från Syrien avslutar boken med sin dikt Damaskus. 2013 – ännu ett krig, ännu en människa som längtar och som tvingats lämna sitt älskade land. Men som kämpar för att dra sitt strå till stacken i det nya landet. Jobbar för att hjälpa sina landsmän till en snabbare integration i Landskrona, där han bor idag.
De flesta går förbi
I skrivande stund augusti 2015 skulle boken ha kunnat avslutas med berättelsen om den gravida unga kvinnan som sitter utanför Konsum och tigger. Med sin pappmugg sitter hon varje dag, tyst tackande för de småpengar jag lägger i muggen.
De flesta går förbi. Har skaffat sig argument för att inte lägga en slant i muggen. Ja, det är ovärdigt, men hon behöver pengarna. Till livets nödtorft antar jag och till sina släktingar i ett annat land.
Jag lägger alltid de kronor jag har. Av flera anledningar; För att hon behöver det.
För att jag skäms om jag inte gör det och sedan travar ut med en vagn överfull av mat. Jag lägger mina småpengar i hennes mugg och hoppas få nån annan att göra samma sak.
”Jag ger aldrig”
En kvinna kommenterade utanför svängdörrarna på Konsum:
– Nej, jag ger aldrig,
– Varför det?
– Det vet man inte, det är organiserat. Det vore bättre de fick hjälp i hemlandet.
– Kanske det, men nu sitter hon här och hon behöver hjälp, så enkelt är det. Jag ger alltid. Även om det är en liten summa.
Nästa gång vi träffades utanför Konsum; hon tar upp en tjugosedel ur plånboken och stoppar i muggen. Det är samma kvinna som sitter där.
– Jag ger henne alltid tjugo kronor, säger hon.
– Men förra gången vi sågs här sa du att du aldrig gav nåt till tiggare.
– Ja,ja, man kan väl ändra sig.
Ja, det är just det: Man kan väl ändra sig. En dröm om att kunna förändra, om än aldrig så lite har drivit mig att skriva denna bok.
### Boken kan beställas direkt av mig, Eva, till ett pris av 212 kr inkl. moms + frakt.
### Maila din beställning till: eva.thorstensson@gmail.com
