Den fjärde boken

Solar och kometerKarlstad, fredag eftermiddag efter jobbet. Byter nya broddarna som var för små för löparskorna. Köper tre förströdda julklappspocketböcker.

– Gå och hämta en till, säger expediten på Akademibokhandeln, du får fyra och betalar för tre.

Fikar på bibliotekets kafé; svart löfbergs, gul jättelussebulle, plötsligt helt lugn. När hade jag ro att gå på stan efter jobbet en fredag senast? Jag borde alltid springa på lunchen när det är så här man blir. Länge länge zippar jag mitt kaffe och tänker ut saker som jag aldrig tänkt förut. Öppnar inte facebook på fjorton minuter.

Fjärde boken ska jag göra något oväntat med.

Det jag aldrig har skådat förut

Snög

En annan dag. Snöfall i dag igen, fort och tätt faller flingorna, målar världen vit och småningom blå, gör vår trädgård mjuk och garageuppfarten oskarp.

Det är en sådan lycka med den snögen. När jag var barn stod jag med näsan mot rutan på senhöstkvällarna hemma på gården och stirrade ut i det gula ljuset från gårdslampan. Skulle det snöa i natt så vi fick åka skidor i morgon?

En kväll kom den. Varenda år. Snö över hela socknen. Då somnade den här människan förväntansfull, det är det bästa sättet att somna.

Väntat med skräck och förtjusning
En annan dag i Forshaga. Skottar snö, sopar veranda, borstar bil, ger mig ut på en löptur som blir till älskad snöpulsrunda. Vi stammar från Afrikas savanner och öknar har jag för mig, var har jag då plockat upp denna extragen efter vägen? I december är snöpulsgenen synnerligen dominant och sprittande i den här kroppen. Knarr knarr knarr plogar snötokiga fötter ett dansande fotspår genom femton centimeter färsk lättsnö över öppet landskap i det närmre bevakningsområdet.

Jag ska över ängen upp till Sisugården för att se det jag aldrig har sett förut, fast jag är skogsmänniska och fastän jag har väntat med skräckblandad förtjusning ända sedan början av 1980-talet.

Vargspår.

Klockan 09.30 den 8 december såg en motionär en ensam varg vid grillplatsen vid Sisugården. Trettio sekunder senare kom vår granne. Då var det försent att se vargen där uppe på kullen men spåren fanns kvar. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och snön har fallit hela dagen. Där är de ändå, rejält översnöade men fortfarande synliga. Oberört har det vilda djuret lunkat från grillplatsen, ut på skidåkarbron och över väg 62.

Länge länge spanar jag över gärdena väster om bron. Vi är inte ensamma på Grossbolstorp.

– Vill du hjälpa människor?

Den tröstlösa hösten 1987. Jag vantrivdes med skrivandet och fick se en annons om att de sökte larmoperatörer på SOS-centralen. Inget för mig, men det råkade vara en gammal lumparkompis som stod som kontaktperson så jag for dit. Kul att träffa Lars. När jag såg själva centralen blev jag ännu mer övertygad. Trafikrummet såg ut som kabinerna på tre DC 10:or bredvid varandra.

Inget för mig.

Det var som han kunde läsa mina tankar, Lars, när den här otekniske personen ryggade tillbaka inför växelborden, datorerna, knapparna, lamporna, skrivarna, reglagen och knapparna och knapparna och…

– Om du vill hjälpa människor, så lär du dig tekniken, sa han. Den är bara ett hjälpmedel.

Instängd av brand
Snart satt jag där och tog emot samtal från människor i nöd. Ibland kunde jag se till att de fick hjälp. Det finns ingen mäktigare känsla än att kunna säga till en människa i telefon, en som är instängd av brand:

– Var lugn. Håll dörren stängd. Räddningstjänsten ropade just på radion att de är framme på din gårdsplan nu. Ställ dig vid fönstret så de ser dig.

Strax därpå får du rapport om att hon är räddad. Ett liv går vidare.

Våga prataSatt i båten och väntade på hoppet
Det är senaste numret av tidningen Tjugofyra7 som får mig att fundera över den organiserade medmänsklighet som ambulans och räddningstjänst sysslar med. Tidningen ges ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och den som vill får den gratis. En av de intervjuade heter Conny Söderberg, brandmästare vid räddningstjänsten på Kungsholmen i Stockholm. Han pratar om självmord, om folk som vill hoppa från Västerbron.

– Förr satt vi i båten och väntade på att personen skulle hoppa, det var så vi agerade på de larmen.

Inte nu. Conny tyckte det var fel att 20-30 man skulle sitta passiva och bara vänta i stället för att göra något. I dag har man infört en ny sorts larm, en ny sorts agerande.

– Under alla mina år har jag varit med och släpat ut en person från brand, säger Conny. En enda.

Nu har han varit med och förhindrat ett tiotal självmordsförsök de senaste två åren. Vem sa att brandmän bara var intresserade av tut och sprut?

Medmänniskor först och främst
Conny Söderberg kanske är teknisk, vad vet jag? Hur det än är med den saken, så skulle han ha förstått min gamle lumparkompis väldigt väl en trälig höstdag 1987. Det viktiga är att du vill hjälpa människor.

Vi är medmänniskor, det kommer först. Sedan kommer tekniken.

Läs hela artikeln om hur de agerar i dag vid larm om självmordsförsök:
Mod att prata om självmord

 

Det är bara skog alltihop

IMAG1642Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.

Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.

Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.

Du kan vara kär i skogen

Jag var kär i skogen. Jo, i träden, gläntorna och suset med, men jag menar mer handgripligt. Första slidkniven fick jag vid sju års ålder, en scoutkniv med parerstång. Ärren på fingrarna finns kvar, men då har jag huggit med yxa där några gånger också. Pappa hade inte läst Ronja Rövardotter, för den var inte skriven än, men han begrep att en bondpojke måste kunna hantera ett verktyg och träna på att inte skära av sig fingrarna.

Bästa sättet att träna är att tälja. Så vi täljde. Pilbågar, slangbellor, barkbåtar, kojor, små träfigurer, sälgpipor, späntade stickor att tända i spisen med för mamma.

En kniv är alltid bra att ha. Varje kväll satt vi och vässade våra knivblad med ett bryne. Blötte, gned och slipade. Pappa citerade Herr Arnes penningar, det var visst ett väldigt knivslipande i den filmen. Långt senare läste jag boken och hörde att han hade rätt.

*

Åren går och nu är jag kär i skogen. Var ska annars en tolvåring i värmländsk glesbygd ta vägen med sin bultande, obesvarade kärlek? Kär i skogen kan vara att rista ett hjärta i en savande björkstam, med namnet på henne som han för tillfället älskar för resten av livet.

Vår i skogenDu kunde väl ha haft ett kortare namn, tös? Det kunde väl ha varit raka bokstäver, inte alla dessa krokiga?

Här står en annan och sliter så blogen skvätter.

Det finns samhällen inuti samhället

IMAG1655

I södra Europa finns ett myrsamhälle som når från Italien via Frankrike och Spanien ända bort till Portugal. Ta en myra från vilket bo som helst, de är vänner och börjar genast arbeta tillsammans. Deras samhälle är 600 mil långt. Ta en myra från den katalanska superkolonin, någon dagsmarsch inåt Spanien, och frakta till dem. Då slåss de till och med i forskarnas laboratorium.

Respekt.

Myror har sina egna trafikregler. Hastigheten på en myrstig ska alltid vara jämn. Kommer det en ensam myra och släpar på för stor börda hoppar andra in och hjälper till, så hon inte ska sinka takten. Kommunicerar gör de med kemikalier.

Vissa myror har två magar, en social och en egen. En art gör en stack av sig själv varje kväll, när myrorna ska övernatta, och låter drottningen vila i mitten, skyddad. Bestämmer gör hon inte, hon har bara sin roll i klassamhället.

Ibland kan du hitta myror i Östersjöns bärnsten, myror har funnits i 150 miljoner år. Vår egen skogsmyra gör stackar som kan bli två meter höga och innehålla tusen drottningar och en miljon arbetare. Det är mer stack under marken än över. Värmen reglerar de genom att lägga den mot söder, men också genom att öppna eller stänga stackens ingångar. Ett myrsamhälle kan äta 100 000 insekter på en dag.

Det finns folk som tror att vi bor i Forshaga människotätort. Kära medborgare, det är inte hela sanningen. 

Vem bor hos vem?

”Det skulle komma en liten gubbe”

Livet har sin dramaturgiska kurva med en och annan höjdpunkt då och då. Detta var en. Jag var på besök på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad för att prata om hur man skriver krönikor.

Efteråt fick jag brev av eleverna, läraren hade gett det som skrivövning tror jag. Nu har jag hittat det igen, lyckobrevet från en av dem som lyssnade. Bättre betyg som pratare har jag aldrig fått. Näst bästa betyget var den gången en tant kom och tackade för att jag talat så fritt och fint, helt utan papper. Då höll jag fortfarande manuset i näven.

*

”Okej, det skulle komma en liten gubbe och snacka.” Det är så bra, Malins brev. Hoppas du skriver krönikor någonstans nu för tiden, vem du nu är. Den här lille gubben har du gjort glad många dagar ska du veta.

Tackbrev efter krönikepratet

En sorts pudel från en som fegat

Taggtråd

Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, jag är inte tydlig nog där. En del vänner som kommenterat har rätt på den punkten. Visst, jag har skrivit en sida som heter Politik. Där kan hela världen läsa vad jag tycker. Frihet, jäml…

– Fast det är uppe i det blå. Det är de stolta orden. Skriv några rader om hur du vill gestalta dem.

– Gestalta? Tror du jag inbillar mig att jag är en sån väldig konstnär?

– Ja.

– Då så. Jag vill att rättvisa och solidaritet i Sovjets, nej Rysslands fall ska innebära till exempel en sån enkel sak som att dom som gör en möjligen en aning missriktad aktion och protesterar i en kyrka så det sårar de troende inte ska skickas till Sibirien, för ändamålet var gott och även en troende får offra något för demokratin. Jag vill att Taggtråd och mörka skyarmiljötänkande i Sovjet, nej Ryssland, ska innebära att Greenpeace modiga kämpar inte ska åtalas ens, än mindre för huliganism. Jag vill att i Sovjets, nej Rysslands fall ska tsaren, nej Lenin, nej Putin, nej nån helt annan väljas på ett sätt som är verkligt demokratiskt med lika rättigheter för partierna att föra fram sina budskap. Jag vill att vi som visserligen inte får se de olympiska spelen i Sotji eftersom vi inte vill hålla på och jaga och köpa alla tv-kanalabonnemang som finns, hit och dit mellan evenemangen, eftersom det är en dyr och knappast värdig sysselsättning, inte ska behöva stödja tsarens, nej Lenins, nej Putins förfärliga lagar om kärlek.

– Kärlek?

– Ja, jag råkar tycka att även den kille som gillar killar och den tjej som gillar tjejer är människa och har rätt att…

– Lugn, jag fattar…

– …jag vill att tsarens, nej Lenins, nej Putins flygplan ska sluta flyga nära vårt territorium och låtsas att de krigar mot oss och om de ändå gör det så ska våra egna flygplan vara så många och piloterna ännu fler, så vi åtminstone kan åka upp och…

– … vinka hotfullt åt dom, jag fattar. Men vänsterpartiet och feminismen då? Borde dom inte sluta med det ordet som är så illa sett bland vissa och kalla sin feminism för jämställdhet i stället?

– Fegt. Hur var det han sa slaktarn hemma, en slö kniv drar inget blod.

– Vad hade ni för slaktare i Ängebäckstorp?

– Ja bare skôja. Eller inte. August Palm var inte feg. Inte Sara Lidman. Inte Martin Luther King, aldrig Nelson Mandela. Dom sa som det var, inte nästan som det var.

– Var Sara Lidman slaktare hemma hos dig?

– Gör dig inte dummare än du är. Du vet precis vad jag menar. Var det nån som avslöjade slaktare så var det Sara Lidman.

Liljor och lekstugaAlltid en början
Ibland drar sig den här bloggen för de halvstora orden, de som förklarar vad jag menar med frihet, jämlikhet, systerskap. Jag vet. Det är så många frågor. Kan man få börja med att be om en ny alliansfri regering som vågar kalla sig vänster, en ny kulturpolitik, lite bättre kondition för egen del, en rättvis värld, feminism, snabb hjälp till Filippinerna och en vanlig enkel demokratisk socialism i hela Grossbolstorp samt Sverige, Norden, Europa, Jordklotet och Universum?

Tack, det räcker så länge. Nämnde jag konditionen?

Två år och hälsa han som ska till Antarktis

I dag är det två år sedan jag startade bloggen. Då var jag mest stolt över att ha fått igång den alldeles själv, rent tekniskt. Numera blir det ett inlägg om dagen utom vissa helger och enstaka veckovilor. Det är för tätt men jag har svårt att få stopp på skrivaren inom mig. Världen är för skrivbar.

SAM_0646Elva läsare var vad jag väntade, efter en enkel undersökning i förväg. Nu vet jag att det blev fler, i 50 länder och fem världsdelar.

Om någon känner värmlänningen som ska till Antarktis på jobb ett år eller vad det var, så be honom gärna klicka sig hit. Han får väl ta av sig vantarna.

Flest besök blir det när texten är personlig och bra, det är ju hoppfullt. Allra flest när någon delar på facebook. En sådan benådad oktoberdag hade jag fler läsare i Munkfors än Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen tillsammans. Andra dagar är ni ungefär lika många som NWT har läsare i Randers, tror jag. Eller Kolding. De dagarna är lika viktiga.

Här är några inlägg ni har gillat:
Mina löparguruer: Erik Bengtson
Vi är 589 stycken som längtar
Då ska ni nog inte cykla på offentlig plats
Historiens värsta soptipp och mina barns barns barn
Sveriges första värstingresa

Och så en liten sprallig en:
Sprinterinfall

Varje gång jag funderar allvarligt på att sluta kommer det lämpligt nog några vänliga läsarreaktioner, utan att jag sagt något. Tack för det, jag blir lika glad varenda gång. I morgon ska jag göra en pudel, detta konstiga uttryck. Jag har fegat.

Trivs.