Etikett: Historia

Det dånar inte när den klockan slår

Våren är i form i år, björkarna blir grönare så fort att det syns. Solen drar blomma efter blomma ur marken och ännu ett år får jag lust att anlägga det som Carl von Linné hittade på en gång.

Ett blomsterur.

Vid varje hel timme på urtavlan planterar du blommor av ett visst slag. Olika sorter vid varje klockslag. Klockan tolv: en blomma som slår ut klockan tolv. Timmen därefter: en som slår ut klockan ett.

Det dånar inte i rättens krater när den klockan slår. Men det kittlar ståndare och pistiller på alla blomsterälskare som förstår vad Linné räknat ut.

Världens första riktiga solur. Ett, där solen och livet gått ihop. Du hör den inte ticka, inte prassla. Den behöver aldrig dras upp.

Få klockor gör dig lika lycklig. Ingen gör dig lika lugn.

Hemlig utflykt med frun till en ormgrop

Ett enkelt staket bara. På den ena sidan står vi, på den andra ringlar ormarna. Majsolen lyser och vi är i full frihet allihop: kräldjuren, kära vännen och jag. Precis som alla örebroare som rest hit, de behövde inte åka så långt. Just nu skulle vem som helst av oss kunna krypa under staketet och hälsa på de andra.

Det är det ingen som gör. Jo, där är en snok som bär sig lite dumt åt

Platsen heter Öby kulle och jag hade ingen aning om att den fanns, innan jag pratade majning med mina arbetskamrater häromdagen. Majar ni på första maj, där du bor?

– Nej, majar gör vi inte, var det en som sa. Men hemma i Örebro brukar folk åka till Öby kulle och titta på ormarna.

Sedan berättade han livfullt om hopslingrade ormar och om det där enkla staketet som såväl snokar som huggormar och människor tycks respektera, fast det bara är två tvärslår med mycket luft emellan.

I år blir det liiiite längre
I samma ögonblick visste jag vart vi skulle åka i år. Vi majar alltid på första maj och i år får det bli en hemlig resa för den kära vännen, tänkte jag. Ta med stövlar, sa jag. Vi gör som vi brukar. Sockerdricka och Rigi och… Jag vet, svarade den kära vännen, samma procedur som varje år. Ja, men det blir liiiite längre i år.

Sedan satte vi oss i bilen, jag vid ratten, hon förundrad. Vart är vi på väg? Det säger jag inte, du kanske får köra ett tag efter Ölme, för då måste jag läsa kartan.

Jaså, vi ska inte till nånstans i Väse, tänker hon, medan jag kör E18 österut. Jaså, inte Ölme heller. Jaså inte Kristinehamns skärgård. Jaså inte Villingsbergskogarna, inte Ånnaboda, inte…

Strax söder om Örebro byter vi plats vid ratten, längs väg 51. På kartan hittar jag snart en smal krokig väg bort mot vårt nya majningsställe.

Övervintrar i kullen
Öby kulle ligger vid Kvismare kanal drygt en mil sydost om Örebro, mellan Västra och Östra Kvismaren. Den är naturreservat för snokar och huggormar. I april varje år kan man se hundratals ormar, hopslingrade i klumpar, skriver uppslagsverket. På hösten kommer de krypande från markerna i närheten för att övervintra inne i kullen, där de får skydd från den värsta kylan.

Detta har närkingarna känt till i hundratals år. Kullen är inte bara en grus- och stenhög med kilometervis utsikt över åkrarna och våtmarkerna runtomkring, den var dessutom borg på 1200-talet och framåt. Nu är borgen borta men fortfarande finns här gott om hålor och gångar som aldrig fryser till eller svämmas över. Det är där de bor på vintern, ormarna. När solen börjar värma Öby kulle om våren tittar de fram, parar sig och ger sig ut i landskapet för att inte komma tillbaka förrän till hösten igen.

Några solvarma veckor i slutet av april strömmar folk hit för att se på när snokar och huggormar börjar slingra ihop sig i stora nystan för att göra orm.

Försöker mata snok
Allt detta vet jag, för jag har fått det berättat och läst på. Nu parkerar min kära vän bland en massa andra bilar denna soliga första maj. Vi går ut och följer stigen och staketet uppför kullen.

– Vad är detta för en punkthöjd? frågar hon.
– En ormgrop, svarar jag. Titta, en snok. Titta där är en till.


Innan vår promenad runt kullen är klar har vi sett sexton snokar sola sig i gräset och stenrösena. Några är vi så nära, att ett gäng barn försöker mata dem, innan föräldrarna hindrar det. Nyvakna ormar i Närke är inte så sugna på gräs.

Sedan majar vi. Chokladbiten smakar chokladbit, tablettasken med fruktsmak är fin, sockerdrickan prima och skinksmörgås är lika gôtt i solen i Närke som hemma i sisuskogen.

Jag är nästan inte rädd för huggormar alls, när jag ligger på vår rutiga filt och räknar moln. Det är fort gjort: noll moln över Öby kulle. Borta vid Kvismare kanal tränar en brun kärrhök lågflygning framför fågelskådarna.

Ska vi ta en snokrunda igen runt kullen? säger jag till kära vännen. Vi älskar redan stället. På hemvägen läser hon Inger & Lasse Sandbergs bok för mig. Den som heter En konstig första maj och handlar om två barn som majar på en vind i Karlstad.

Hit ska vi fler gånger, lovar vi varandra. Den här majningen var rätt kônstig, den med.

Där har hon aldrig majat förr

I dag ska jag ta min kära vän på en majning hon aldrig varit med om förut. Jag har ingen aning om ifall hon kommer att gilla den, men jag hoppas det. Jag vet inte ens om stället vi ska till är igång, så som jag har tänkt.

Det började med att Radio Värmland ställde frågan: brukar ni maja, där du bor? Snart hade de fått svar från Karlstadsområdet, Grums, Säffle, Ölme, Årjäng, Dalsland, Filipstad, Edane och Lesjöfors. Jodå, här på trakten majar vi.

Då gjorde jag samma undersökning på jobbet. Visst, vi majade när jag var liten. Nej, inte vi, vad är det?

Maja är när du på första maj går ut på utflykt och har picnic, helst i skogen. I ryggsäcken ska du ha sockerdricka, chokladbit av märket Rigi och ett äpple. Det är helt tillåtet att ta med ostsmörgås också och kanske någon mer godisbit, men äpple, sockerdricka och Rigi, det är de tre måstena.

Så gjorde vi när jag barn vid Almar och senare i östra Nyed. Till skogarna vid Almar kom förresten halva Karlstad cyklande med sina filtar och sitt godis.

Vi har lärt våra barn den där seden. Något år fick vi maja under altantaket, för att det regnade för mycket. En gång satt vi till och med i en snedgarderob, den gången minns de särskilt.

I dag är det dags igen. Den här gången är barnen utflugna, men inte våra traditioner. Klart att den kära vännen och jag ska ut i skogen, filten och sockerdrickan är redan packad. Hon har ingen aning om vart vi är på väg.

– Nej, majar gör vi inte där jag kommer från, var det en arbetskamrat som sa. Men däremot brukar folk åka till … och titta på …

Mer säger jag inte. Det är en överraskning. Hon tror vi ska till sisuskogen. Vi ska mycket längre.

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


Det fria ordet på Forshaga lärcenter

Föreläser för en grupp nya forshagabor om media. Varje ord jag säger översätts till persiska, arabiska och burmesiska. Det känns som att prata i FN.

Välkomna till Forshaga, säger jag, och hoppas de förstår att jag menar att de behövs, också. Jag vill ju vara gästfri. Det vill man väl alltid? Samtidigt är jag inte dummare än att jag begriper att Sverige behöver arbetsfört folk, om vi ska kunna försörja våra barn och gamla i framtiden.

Som jag står där, känner jag sakta allt större stolthet i bröstet. Stolthet över min gästfria kommun men också över mitt Sverige där tryckfriheten varit grundlag ända sedan 1700-talet. ”Det fria ordet”, skriver jag på tavlan. Du får tycka vad du vill. Du får skriva vad du vill. Du får trycka vad du vill utan censur. Du får tipsa en journalist anonymt, jobbar du i offentliga sektorn får chefen inte ens fråga om det var du som var källan. Du får gå till kommunen och be att få se dagens post. Ordet är fritt.

Precis som demokratin är den friheten hotad ibland och måste återerövras. Men vi har den. Svenska folket kämpade till sig den.

Rätt ofta använder jag friheten till att skoja med diverse makthavare eller kritisera dumheten i världen. Det är ju det som är meningen med det fria samtalet. Vi måste få peka på bristerna, det som vi tycker är fel. Men – någon gång känns det bra att stanna upp en stund i tyckandet och tryckandet och bara vara glad att vi får.

– Dom här är jag kär i, säger jag, och håller upp en penna i ena handen och ett tangentbord i den andra. ”Tangentbord” skriver jag på tavlan. ”Skrivglädje”.

Fast det är klart. Skillnaden mellan frihet och ansvar och varför man måste få rita Muhammed som rondellhund men inte bör göra det – den är svår att förklara. Eller varför det är så svårt att ärekränka en svensk. Jag får skylla mig själv, som alltid ska ge mig in där debatten är som mest spännande.

Efteråt tar de mig i hand och tackar, nästan allihop, den kulturen tycker jag om. Välkomna, sa jag det? Ni behövs.

 

Soppköken är här igen

Nu vandrar soppköksköerna igen i Stockholm. Det finns tider vi inte vill ha tillbaka. Förr tyckte jag det var exotiskt att visa på gamla tiders fattigdom – genom att berätta om soppköken i Ransäter och Östmark år 1868, efter missväxten. De kändes ju så fjärran.

Nu är det dags igen. Titta på bilden till höger. Den är från Dagens Arena. Klicka på länken här, så kan du läsa den utmärkta texten till bilden.

Östmark 1868. Stockholm 2012. Var det inte meningen att vi skulle ha hunnit längre, i skapandet av samhällets skyddsnät? Såhär slutar artikeln i Dagens Arena:

”I framtiden är det bilden av soppkökskön den 14 mars 2012 utanför S:ta Clara kyrka som vi kommer att minnas.

Och vi kommer skämmas för att vi lät det gå så långt.”


Böcker: Susan Abulhawa, Morgon i Jenin

Min uppfattning i Palestinafrågan har jag haft sedan slutet på 60-talet. Du får inte ta ett folks land, inte ens om det är för att ge det till ett annat folk som det är synd om. Detta var fel i Amerika, när fattiga emigranter från Europa stal indianernas jaktmarker och det var lika fel i Palestina.

Sedan blir det en historiens ironi om det folk du ger landet till dessutom börjar tillämpa den hårdhänta politik som de förtryckare använde, vilka gjorde att det en gång blev särskilt synd om detta folk.

Observera att jag har all sympati för utsattheten hos de förföljda judarna i nazityskland och allt förakt för det forna förtrycket i det riket. Det bara försvarar inte att de nyss förtryckta börjar riva hus med bulldozrar, hus som det finns folk kvar i, eller tvingar de forna ägarna av Palestina att visa upp sina pass och papper vid varje gathörn inför nervösa, beväpnade 20-åringar. Det är hur du behandlar de som du tycker sämst om som visar hur civiliserat ditt samhälle är.

Allt detta har jag vetat och tyckt länge.

Nu har det kommit en bok som gestaltar och visar upp det som jag har tyckt så länge. En alldeles särskilt fin roman, som hade varit god läsning, vilket land och folk den än hade handlat om. Men som blir särskilt bra, för att det är denna klassiska konflikt den gör berättelse av. Den som alltid har gett så många så dåligt samvete.

Det är ju så synd om dom, efter…

Ja, det är ju det. Synd om palestinierna som FN tog landet från, med god hjälp av terrorister med bilbomber och skjutvapen. Vår egne svenska medlare Folke Bernadotte var ett av mordoffren, den gången.

Läs Susan Abulhawas bok Morgon i Jenin om du så bara ska läsa en roman i år. Hennes berättelse löser inte konflikten kring Jerusalem och Palestina, men har du något hjärta i kroppen så hjälper den dig att förstå.

Ena dagen offer. Nästa dag ockupant. Ena dagen föraktad, nästa dag föraktare. Mitt i allt är Morgon i Jenin en varm och djupt mänsklig berättelse också. Hur nu det gick till.

En stor roman.

 

De beiga männens fel

Hittar en artikel på nwt.se som jag missat tidigare. ”Beige man orsakade olyckan”. Ja-a, det är det jag alltid har sagt. Det är de beiga männen som är orsaken till mycket här i världen. Varav en del blev ganska gott, för övrigt.

De färgstarka karlarna tillhör underhållningsdetaljen, men bygga land och riken är de sämre på. Den grå vardagen kommer aldrig i tidningen, dock skapar den värde hela tiden.

Färgstarka kvinnor? Det är en annan sak med dom. Där skapas det sannerligen. När blir världen rättvis? När blir kvinnodagen helår?

Oscar II i paraduniform?

Förr i tiden, när det hände något nytt och viktigt på en svensk ort, då fick svenskarna se Oscar II dyka upp i sin kungliga uniform för att inviga detta nya.

Nu för tiden får vi se ett demokratiskt valt kommunalråd, klätt i plastpåse.
Världen går faktiskt framåt.

(Skärmdump från nwt.se).

Detta kan andra aldrig lära sig

Den isländske författaren Hallgrimur Helgason har kommit med en ny roman, Kvinnan i 1000 grader. Där berättar han hur de nordiska språken uppstod. Svenskarna smackar på efter bästa förmåga, skriver Hallgrimur, och fortsätter:

Isländskan kom till genom att islänningarna lovade bevara det gamla språket, bara de fick vara i fred när vi andra började fjäska för tyskar och fransmän. Danskan tog folketinget beslut om: ”Ja, så ska vi tala. Detta kan andra aldrig lära sig!”. Norskan skapades när ett helt folk bestämde sig för att försöka att inte tala danska.

Språkhistoria är en bransch för di hårde.