Moralist, demokratisk socialist, semmelfundamentalist. Det är bara att konstatera att jag är mycket som slutar på –ist. (Den som vill kan säkert komma på minst en sak till, använd rimlexikon, där kryllar det av dem). Men i dag är det fettisdagen och då tillåter mig min moral, demokratiska gemensamhetssyn och fundamentalism att äntligen äta årets första semla.
Prisa bagarn.
Här kommer mandelmasseåterbäringen.
Jag har kommit på att allt hänger ihop. Varför har ingen tänkt på det förut?
Men om du vill ha lite skoj i din ensamhet kan du säga ”hö hö hö” till dig själv. Då blir det roligt.
Di värste barkbôrrera, di setter att i Kallsta di, skrev Stig Berg ett år när ips typographus var ett stort problem i norra Värmland. Det var sant då och det är sant nu. De värsta hittar alltid till maten.
Vad många i provinsens ytterkanter inte tänker på, är att även Karlstad har sin glesbygd. En dag klickar jag fram eniros karta. Strax nordost om residensstaden dyker det upp ett tomt område. Samma sak när jag klickar fram SVT:s nya karta över anläggningar i landet som förstört miljön genom åren. Stort tomt område nordost om Karlstad.
Där, i östra Nyed ovanför norra Väse, är jag uppväxt. Bussen vi hade var mjölkbilen, bredare var inte grusvägarna och byarna. Pappersbruk, sågverk och gruvor som skulle bli miljöfaror hade vi inte på vykort ens. Inte i vår bygd.
Stort glest hål långt nere i syd på Värmlandskartan, fast nordvärmlänningarna inte vill tro det. I dag har mina forna grannar 17 kilometer till affären men varg och korp fick de tidigt.
Fyra mil från di värste barkbôrrera.
Miljöfaror – från SVT:s sajt Miljöpejl.
Varför håller man tummarna för att önska någon lycka? undrar en frågare i januarinumret av Språktidningen. Svaret handlar om språk men också om vad folk har trott på för högre makter.
Att hålla tummarna är ett gammalt sätt att be om skydd mot onda makter som maran och att önska välgång, skriver Susanna Karlsson som svarar i tidningen. Bortsett från att maran betyder något annat för oss som löper, så känns svaret betryggande. I Romarriket höll de tummarna redan under första århundradet efter Kristus.
Den som däremot korsar fingrarna för att ge tur rör sig bland kristna föreställningar. I cross my fingers säger engelsmännen. I den tidiga kyrkan korsade de fingrarna för att skrämma bort ondskan genom att anspela på det kristna korset.
Vem gör vad?
I dag håller folk tummarna i stora delar av norra Europa när det behövs. Sverige, Finland, Tyskland, Nederländerna och Polen för att ta några exempel. Korsar fingrarna gör de i England, Norge, Danmark, Spanien och Frankrike. Det är inte språket det beror på utan regionen. Fransmännen korsar fingrarna men de fransktalande i Schweiz kramar tummarna.
Att korsa fingrarna kan också betyda att du ljuger eller luras. Vem har sagt att det ska vara lätt, fingerpratet?
Utan uniform på närmsta landsting
Samma nummer av Språktidningen berättar om hur strategerna har tagit av sig uniformerna. Nuförtiden lägger de upp strategier för offentlig förvaltning.
Suck.
Det är som om var och varannan informationskampanj vore ett slagfält. Strategerna finns inom alla möjliga områden och titeln kräver alltid ytterligare bestämning, skriver Yvonne Busk.
”Det finns planstrateger, informationsstrateger, kommunikationsstrateger, IT-strateger, barnrättsstrateger, skolstrateger, internationella strateger och HR-strateger, för att bara nämna några. Och kombinationstitlarna bidrar inte nödvändigtvis till klarhet. Den dimhöljda titeln utvecklingsstrateg finns det till exempel gott om.
Inte bara strategerna har klivit in från slagfälten. I många förvaltningar bildar tjänstemän staber. Generaler utses att leda projekt, och piloter blir spjutspetsar in i verksamheterna.”
Andra världskrigets fel
Det beror på efterkrigstidens USA att vår offentliga sektor låter så krigisk i dag, berättar Mats Alvesson i artikeln. Han är professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.
”Efter andra världskriget var militärer populära och stod högt i kurs, vilket innebar att det militära språkbruket fångades upp av företag. Sedan har de vandrat vidare via näringslivet och tagit plats i våra kommuner och landsting i samband med det som brukar kallas new public management (NPM), det vill säga trenden att göra offentliga organisationer mer företagslika.”
Suck.
Hotande nära några gånger
Själv har jag varit hotande nära att bli strateg ett par gånger. Men då har de tittat på mina slitna jeans och t-tröja och sedan har de tänkt att ”den där f-n kan vi väl ändå inte göra informationsstrateg av”?
Tänker övergripande har jag gjort i hela livet men säg ingenting till dem om det. Jag har alltid tyckt att det är bäst om det är soldaterna som hålls i uniformerna och informatörerna i t-tröjorna.
Världen blir ett snäpp tydligare då …
Nils Lodins livsverk, löpartidningen Springtime, numera svenska Runner’s World, har följt mig i många år. Inspiratör, tipsare om och testare av utrustning, tränare. Allt det och mycket mer har tidningen varit för mig. Det är den än. Ivrigt slukar jag krönikörer som Rune Larsson och Jonas Colting och läsarrapporter om lopp och lyckor.
Under tiden när Claes Åkeson var chefredaktör blev tidningen en aning för elitinriktad för min smak, precis som hans krönikor är, men jag förstår ju att även sådant har läsare.
Februarinumret har mycket av det jag gillar (bland annat ett tema om halvmarathon), men två av reportagen läser jag med särskild glädje. Det ena om när kvinnorna tog sig rätten att springa långt. Kvinnorevolutionen. Det andra om mindfulness för löpare. Självklarhet respektive flum, kan man tycka.
Livmodern kunde trilla ut
Det var Kathrine Switzer som 1967 fullföljde Boston Marathon som första kvinna med nummerlapp. Trots att det var förbjudet för kvinnor och trots att propagandan sa att livmodern kunde trilla ut. Bilden av funktionären som försökte stoppa den tävlande ”K. V. Switzer” i bylsig träningsoverall efter tre kilometer finns kvar. Han lyckades inte, men det gjorde Kathrine och kvinnorna som kom efter.
(Hon skrev alltså ”K. V. Switzer” när hon anmälde sig, inte ”KS” som det står i artikeln).
Reportaget berättar också om de sex kvinnor som satte sig på startlinjen till New York Marathon och demonstrerade för 40 år sedan. De vann de med.
En fråga som ställs i reportaget handlar om dagens arrangemang: varför ska halva befolkningen ”dras med epitetet tjej, färgen rosa och lopp inriktade på trivsel”? Svara på det, arrangörer.
Får skinnet att knottras
Mindfulness för löpare? Redan ordet får mitt skinn att knottras, som om det handlade om att tända rökelse och tro på Aftonbladets horoskop.
Det gör det inte.
Läs artikeln och döm själv. Jag tänker faktiskt prova. Löpning och lycka vet jag mycket om, men kan jag öka min närvarokänsla i springandet, så varför inte? Misstänker att jag återkommer till detta.
Nypublicerade amerikanska undersökningar visar att överklassen beter sig mer oetiskt än andra.
Det är inget nytt. Gå hem och läs er bibel om änkans skärv. Eller om hur det är svårare för en rik att komma in i himmelen än för en kamel att ta sig igenom ett nålsöga.
Alla som stått med en insamlingsbössa i ett gathörn vet vilka som brukar ha råd att ge. Det är sällan gossarna med de dyra kostymerna.
Ibland finns det en orsak till att somliga går med trasiga skor och somliga inte gör det.
Traditionen kräver att jag sammanfattar året så här dags. Jo tack, hittills har det nya året rullat på som väntat. Först blev det helgdag och sedan vardag. I Garmisch-Partenkirchen har de hoppat tysk-österrikisk backhopparvecka, USA:s president Barack Obama har stått inför budgetstupet, Värmland har brist på lantmätare och en skånsk man har fått en nyårsraket i ansiktet.
I morgon är en annan märkesdag. Alliansens stora reform har namnsdag. Rut. Lämpligt nog var det på hennes namnsdag år 1904 som Stockholms tjänarinneförening bildades, för att organisera hembiträden och barnflickor i den svenska huvudstaden. Den gången hade tjänarinnorna inte en aning om att Rut en dag skulle komma att symbolisera även stadens bartendrar.
Annars är världen sig lik. Skakad, inte rörd.
Orättvis än i dag.
Tjänarinnor. Snart är ordet tillbaka. När svenska folket röstade på Reinfeldt fick de hembiträden allihop. Utom hembiträdena. Det är de som betalar kalaset.
Årets ihåligaste argument: ”järnröret”.
Årets självmål: Kent Ekeroths jag var där-reportage om tre rasister på vift.
Årets ”vad säger ni nu då, engelska fotbollskrönikörer”: Zlatan Ibrahimovics cykelspark.
Årets filmreplik: ”Han får väl komma hit så försöker vi med ett liv med blomkrukor och allt …och kärlek” (Lars Lerin, För dig naken).
Årets rebeller som blev folkliga: Thorsten Flinck som reste sig & Metallica som for ända in i Spotify.
Årets nyord: paddladdsladd.
Min summering av 2012 fortsätter. Här är de tolv bästa inläggen på bloggen i år, om inläggaren själv får välja:
Filmcitat i varenda hörn
Det här är vårt land
Rut-avdraget for Dummies
Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”
Tal på nationaldagen 2008
Tänk på alla som gått före dig på stigen
Ålning medels hasning för karlstadsmoderater
Hur många mjölkbönder behövs det?
Vemodet från Kvarnberget
Provar nya vätskebältet
Moderat understödstagaranda
När vi var först i landet med lättläst
Kanske finns det något inlägg jag är mer nöjd med? Det är inte så viktigt. Vem läser om gamla blogginlägg?
Vänta, hunden också och den blå kon. Den första grät jag en aning när jag skrev, den andra log jag. Känns bra.
2012 blev året då jag handlade på loppis.
Här är vad jag köpte, jag tror de kan vara bra att ha:
