Ibland får man skylla sig själv. Förlåt om jag lurades. Det var inte min mening.
Humor är inte bara färskvara, den är individuell också. Ibland kan det dessutom vara så att det nästan bara är du själv som skrattar eftersom du gjort skämtet obegripligt.
Detta hände mig härom dagen. Vi hade köpt ny dammsugare när vår gamla gick sönder. Då slog det mig att den var märkvärdigt lik en robotgräsklippare.
Alltså ställde jag ut den nya i kanten på ängen som vi odlar på vår tomt och tog en bild. Därefter skrev jag en hastig text och lade ut. För den som inte är specialintresserad av robotgräsklippare var bilden svår att tolka, fast inte fattade jag det.
Vissa av mina vänner blev lurade, vilket inte var så konstigt. För detta ber jag om ursäkt.
En skärgård av prästkragar Vi har inte köpt robot. Vi vill inte ha en slät gräsmatta. Jag sparar fler och fler öar av först vitsippor, senare prästkragar och annat där en robot skulle rakat rent. Stubbar får stå kvar och långsamt bli hem för det myllrande livet.
Ängen blir tre år i dagarna. Där tittar just nu teveronikorna som allra blåögdast på oss. I bortre hörnet har jag börjat släppa fram ett hallonsnår, fast vi redan har två hallonhäckar och ett snår. Bihotellet vid verandan har rekordmånga gäster och komposten håller gruppsamtal med alla möjliga arter.
Börjar vi närma oss det nya normala? Ett där vi inte handhälsar, inte kramar främmat folk men där vi åtminstone kan träffa v-i-s-s-a medmänniskor både i verkliga livet och inomhus?
– Nu är det ett och ett halvt år sedan ni var inne hos oss förra gången, säger äldsta barnbarnet när vi kliver innanför dörren.
Den repliken hade varit otänkbar före 2020. Så många gånger som vi hälsat på, så ofta som jag var barnaroare eller skjuts- och hämt-morfar i början på pensionärslivet.
Förr.
Nu är vi gamlingar vaccinerade och törs gå nära våra närmaste igen. Bara att skriva det där sista får mig att jubla – och förfäras. Våga gå nära? Vi som är så kramiga, barnbarnen och vi.
Att vi skulle få uppleva den abstinensen.
Ingen julkram Jodå, vi har setts. Resan strax före jul glömmer vi inte. Då, när vi inte fick gå ur bilen bland folk på 30 mil, hade vi bestämt. När vi sedan firade förjul, först på en vintrig altan, sedan på en till. Tindrade med ögonen men utan att kramas någon julkram.
Eller tidigare på året, när en av barnfamiljerna fick bo i tält i vår trädgård och bara komma in för att använda gästtoaletten. Handsprit i flaska på båda toaletterna, frukost på altanen.
Inställt, inställt, inställt Vi är ett gäng som brukar träffas en förmiddag i veckan och lösa världsproblemen. Fick ställas in. Ett annat gäng vandrar en dag i veckan. Fick ställas in. Bokcirkeln: fick ställas in.
Förutom det sitter jag i två styrelser och en stipendiejury. Digitala möten är en välsignelse, men nu vill jag sannerligen börja ses rent fysiskt igen. En i juryn har jag aldrig träffat i verkliga livet, inte vår nye redaktör i litteratursällskapet heller.
Jag vill ses.
Vi kommer att minnas den här våren och försommaren, när varje vaccinspruta fick så många gratulationer på Facebook. När ordet ”Negativt” blev det mest positiva i svenska språket och en liten taggig rödorange boll blev den mest spridda bilden i hela världen.
Tack för det Nu – börjar det kanske lätta en aning. Med stor vördnad tar vi klivet över en tröskel igen. Sitter vid samma bord, tätt, och äter frukost morgonen därpå.
Härom dagen var det gubbpromenad igen. Vi vågade åka i samma bil. Tack för det, forskare och vaccinatörer.
Tack för klivet över tröskeln.
### Den kära vännen och jag är lyckligt lottade, jag vet. Vi som är två och har intressen man kan syssla med för sig själv. ### Det har lika fullt varit en jädra skitperiod. ### Än är han inte slut. Hur blir det nya normala?
Det är något visst med skrivna böcker man aldrig läst, trampade stigar man aldrig gått, uppkörda grusvägar man aldrig cyklat. Eller att det finns en trädstam vid Nolbygrind, där vi aldrig suttit bredvid varandra, tisslat och ätit äggsmörgås.
Var ligger förresten Nolbygrind?
Nedre Ullerud, torsdag. Inte pirrar det som första gången jag ska kyssa den kära vännen. Inte som första gången livet skickar ut mig på en scen för att läsa egna texter för publik. Men pirrar gör det. I dag ska vi cykla vägar vi aldrig sett, det tycker vi om.
Vi parkerar i skymundan vid Tunnelberget. Det heter så för att de gjorde järnväg genom berget där, så att en herr Ulf Sterner, Deje, kunde springa bredvid tåget en stund ibland på väg till realskolan i Molkom. Ett bra tips om du vill bli världsmästare i hockey: spring bredvid tåget på Bergslagsbanan.
Jag hoppas så det är sant.
”Ta dörra mä dej” sa magistern på realskolan när Sterner klev sist in till lektionen. Då gjorde han det.
”Det där är allt en riktig gök” Sådant talar vi om, vi som också gått i skola i Molkom, när vi plockar cyklarna av cykelstället och flyttar över fikat till cykelkorgen. I magfickan har jag min karta. 84, 90, 87, 88 och 89 heter de cykelkontroller vi har kvar. Svängen, Vägförgreningen, Kanten till öppenmark, Vägförgreningen och Eken.
Vi ska ut och leta stolpar, arrangemanget heter fortfarande Hittaut, i år är vi inte med och arrangerar, därför är varenda stolpe fräsch och främmande. Friskvård när den är som bäst, att leta sig fram för egen maskin till platser vi inte visste fanns.
På raksträckan innan Vartorp sitter en fågel på banans elledning. ”Det där är allt en riktig gök” säger jag. Då flyger den till närmsta björk bortom banvallen och berättar att det är han. Solen skiner, klockan är 10.04, det är 18 grader varmt i skuggan men skugga finns det ingen, inte många moln heller, smörblommorna vinkar i den stilla vinden, vår utflyktsfågel trädpiplärkan tränar sångflykt från hög gran till låg gran och borta på Vartorpstjärn blänker fint blankt vatten som Klarälven fraktat dit.
Vi fortsätter förbi ett rött hus, kommer till ett t-kors med en ännu mindre väg, svänger höger nerför en backe. Hej vad det går! Där står vår stolpe intill vägen mitt i kurvan som den ska. 84:an, Svängen. Tjohoo!
När kodsiffran och koden är registrerade på webben vänder vi tillbaka uppför backen och drar våra cyklar en stund. Fortfarande tror jag att dagens runda ska bli på sin höjd 5-6 kilometer. Jag har inte mätt. En dryg halvmil, det kan det vara värt att höra den gröna fina försommaren sprudla.
Hårdare än asfalt Tätt intill järnvägen från 1877 går vår grusväg. Ibland är han lerväg, packad torr lerväg, hårdare än asfalt, ibland rasslar grovt grus under våra däck. Vi svänger norrut förbi järnvägen, drar våra cyklar igen vid Jonsbol, svänger höger hitom den gamla skolan, passerar Bernhus, fotograferar en handmålad skylt som lockar med varg och hittar stolpe 90 och 87. Mellan dem hinner vi se forna Mölnbacka station som numera är privatbostad. De brukar bli det.
Nordsjö heter så för att platsen en gång låg norr om en sjö. Den blev utdikad när framtidstron var större i svenskt jordbruk. Vi drar cyklarna uppför bron de byggt över banan, passerar så småningom ännu några hyperitberg i våra liv. Här drar hyperitstråket genom Värmland förbi mot nordväst och Norge. Det märker vi på både höjdkurvor och växtlighet.
Jag hinner inte stanna för att ta bild på två höga stånd med violer bredvid vägen. Nåja, innan färden är över har vi mobilerna fulla med bävergnagda alar, doftande liljekonvaljer och löfbergslila midsommarblomster mot smörblommegult.
Sjön vi inte visste fanns Svinsjön visste jag inte att den fanns, innan Hittaut-kartan delades ut till alla hushåll i kommunen. Nu vet jag. Den ligger i skogen på gränsen mellan Nedre Ulleruds och Nyeds socknar, nordost om Forshaga, öster om Deje, väster om Molkom. Som gamla nyedsulvar cyklar vi bort till Nolbygrind bortom sjöns sydspets, så snart vi prickat av stolpe 88, Vägförgreningen. ”Här måste det ha varit en grind” säger vi förnumstigt, hittar en åldrad stock att sitta på och plockar fram fikat.
Alltid äggsmörgås vid längre skogspromenad eller cykelutflykt. Det är sedan gammalt.
Karsjön är också utdikad. Kontrollpunkten Eken är inte vanlig i vår klubb, men så heter dagens femte och sista stolpe. 89:an. Vi sätter oss en stund vid rastplatsborden mellan ekarna och tittar ut över sjön. Långt där borta provar en trana sina vingar vid en vassrugge medan jag klickar fram Fornsök på nätet och ser att torpet Anderstorp låg strax intill oss. På Södra Håbergskullen i väster finns en stensättning och flera gravrösen.
Vi är inte de första människorna bland ekarna.
Övergivna av marknadskrafterna Vid Karsbol plockar min vän syrener, det finns det gott om på ödetomten. Syrener, hallon, äppelträd. Karsbol nämns första gången i jordeboken år 1653, som frälsehemman. På lantmäteriets flygfoto från 1960 är det stora öppna ytor med åkermark söder och öster om sjön. Nu är det mesta igenväxt, husen borta, människorna övergivna av marknadskrafterna.
Skolan vi passerade tidigare ligger i glesare bygd än någonsin, där hålls inga lektioner. Inte på realskolan i Molkom heller, dit åker ingen dejebo längre för att lära den nya tidens ekvationer. På Karsbols gårdsplan spatserar ingen frälsekarl, här har skogen tagit över. Det struntar göken i och trädpiplärkan likaså.
Än så länge.
När vi vänder hemåt bortom ännu mer hyperit hittar jag ett för mig alldeles nytt tecken på att vårt klimat är hotat. De orange snökäpparna. Den som sköter vägen har gjort käpparna hälften så höga som normalt. Mer snö väntar de sig inte längre i östra kanten av Nedre Ullerud.
Efter några timmar är vi tillbaka vid bilen. Då har vi cyklat från år 2021 och tillbaka igen, via bronsålder, järnålder, 1600-tal, år 1877, flygfotots 1960 och Ulf Sterners 1950-tal. Mitt på skogen hörde vi ett rejält slammer några hundra meter bort. Det var ett godståg på väg mot Deje och världen. Långt borta vid tunneln tystnade det i 152 meter.
Sedan kom det ut som ett tåg igen.
### Nu har jag hittat 110 kontrollstolpar. Det finns inte fler utsatta än. ### En fin förmiddag för oss. 18,46 kilometer lycka, vemod och myllrande liv. ### Människor såg vi dock inte en enda. Jo en i Jonsbol. Plus postbilen vid Nordsjö.
Kanske finns det bara en enda keps i hela världen som beror på kärlek, köttbullar och ett noga översatt fax till jordbruksministern i Franska Polynesien?
Det är i så fall den här.
Man ska inte lämna ut folk. Låt mig bara konstatera att en flicka jag känner ville hälsa på sin pojkvän. Det närmade sig julen år 2000 och han befann sig på Tahiti.
Det gjorde inte hon.
Nu ville hon hälsa på honom, denna decembermånad. Det kan man förstå. Hon tänkte ta med svensk fil, pepparkakor och mammas köttbullar till deras julmåltid. Pojkvännen hade trots allt befunnit sig på resa ett bra tag. Då längtar man efter köttbullar.
Nu har flickan en pappa som är ängsligt lagd. Jag känner honom väl. ”Du kan inte bara stoppa matvaror i resväskan, då kanske de inte släpper in dig. I varje fall tar de köttbullarna i beslag.”
”Vi får väl be om tillstånd då” sa flickan, som om det vore den enklaste sak i världen.
Det kanske det var, vi vet inte riktigt. Han har inte svarat än, den franskpolynesiske jordbruksministern. Men det var ett väldigt fint fax som flickans syster hjälpte till att översätta.
Själv fick jag en fin keps när flickan kom hem. Filen, köttbullarna och pepparkakorna hon gömde i bagaget smakade bra, där i kojan de hyrde uppe i ett träd på Tahiti.
Jag hoppas så att han svarar snart, ministern.
### Tahiti hette tidigare Otaheite. ### Det är därför vi i Sverige säger Tjottahejti ibland, om platser som vi tror ligger långt bort. ### Härifrån sett.
Detta var den tionde kepan. Här är de andra kepsarna i serien:Mitt liv som keps
Lider du av klickbrist frågar en vän? Då har jag precis beklagat att jag inte lyckas få folk att glädjas åt vem som hittade på ordet pussgurka. Denna viktiga kunskap.
Göran, skrev jag bara i mitt Facebookinlägg. Det som du ser på bilden ovan.
Tanken var förstås att nyfiket folk skulle gå vidare och läsa min kommentar under inlägget, där jag berättade vilken Göran det gällde. Det var det få som gjorde.
Jag som var så glad åt upptäckten. Jag som så gärna ville dela med mig av den till andra. ”Det var Göran, hör ni, det var Göran Tunström som kom på’t. Tänka sig!”.
Del I Allt hade börjat med att vi pratade om saken vid frukosten, den kära vännen, yngsta dottern och jag. Varifrån kommer ordet pussgurka? sa vi. Vi brukar kalla varandra så ibland.
Språket är en av människans nyttigaste uppfinningar. Särskilt smekorden. ”Pussgurka” gör sig bäst om du använder det minst sju gånger i veckan samt några gånger extra vid klämdagar och helger.
Förr i tiden gick vi till hyllan med Bra Böckers lexikon när vi behövde svar vid matbordet. Lexikonet eller någon av ordböckerna. Numera går det fortare, nu hittar vi svaren på nätet.
I det här fallet dyker förklaringen upp i radioprogrammet Språket från den 26 mars 2018. Där berättar Henrik Rosenkvist att det första belägg han hittat är i Göran Tunströms roman Det sanna livet från 1991. Kul, tycker vi, som bott i Sunne alla tre. Själv träffade jag Göran några gånger och tyckte mycket om hans romaner och muntliga berättande.
Men inte hundan gick folk in och läste förklaringen när jag lade ut den. Denna viktiga kunskap om detta viktiga ord.
Del II Då beklagade jag mig. Undra på att min vän missförstod mig. Klickbrist lider jag visserligen inte av. Då skulle jag använda några av de knep jag lärt mig men för det mesta undviker att använda. Tagga ett blogginlägg (hashtagg) svepol har livet lärt mig att låta bli. Då dyker det upp samtalspartners jag inte bett om. Dessutom har Facebook en hel skara algoritmiker som knackar kod i takt med mig. År efter år knackar de kod. Det är bara det att de hela tiden ligger ett steg före.
På den tiden en trevlig kör från Munkfors deltog i TV4-programmet Körslaget kunde man få tusen gillningar på ett blogginlägg om kören. Då var det en Mark i Amerika som sa att så kan vi inte ha det. ”Inte nog med att vi ger draghjälp åt de där tidningarna och radioprogrammen och TV-programmen i Värmland, ja hela världen faktiskt. Dom som vi kniper annonsinkomsterna från. Nu hjälper vi en jäddra bloggare på Grossbolstorp också. Det får det bli slut på. Ni får prioritera ner inlägg med länkar i. Kraftigt. Gör så folk inte ser dom. Fort.”
Jag sörjer tidningarna som sakta dör. Mina klickningar kvittar. Ville jag bli klickmonster skulle jag tagga och vinkla och vara otrevligast och … ja, ni vet. Nätet är fullt av dem. Fast jag förstår frågan. Är det en typ som i ett förvirrat ögonblick råkar klaga över få som läser så är den högst berättigad.
Dock var det Göran Tunström, det har en språkprofessor sagt i radion. Så det så.
Del III Nej, det var det inte alls. Professorn hade fel, men det kan inte han hjälpa. Den 26 mars 2018 hade han kanske rätt. Den 28 juni 2019 hade han det inte. Då var det nämligen en grävmaskinist som hade grävt upp en glasflaska på drygt 1,5 meters djup vid högvaktsflygeln på Stockholms slott.
Flaskan var från Hammars glasbruk, tillverkad i januari 1900. I den låg sju kärleksbrev från samma år och nästa till en ung flicka som hette Nanny. Tre olika kavaljerer förklarade sin kärlek till henne. Alfred, Carl och Gunnar. Det var Gunnar som avslutade sitt brev med ”Min pussegurka”.
### I flaskan fanns också tre svarsbrev som Nanny aldrig postade. Jag undrar så vad hon skrev i dem. ### Nämnde hon någon gurka? ### Undrar vad Gunnar hette i efternamn.
Jag försöker se det mänskliga i den här historien. En medmänniska har fått jobb som trovärdighetsfixare. Hon ska se till att Uffe ser ut som en blivande statsminister. I alla lägen ska han se ut som en blivande statsminister och hon ska fixa det.
Det är därför han ser längre ut än Ebba på bilden i sociala medier.
Statsministrar måste alltid se längre ut. En rese, han är en rese! ska de högersinta tänka. Undermedvetet ska de tro att han är en intellektuell gigant. Sedan ska de gå och välja. Det är så det fungerar bland högersintheten.
Längden i sig är ointressant Inte spelar det mig personligen någon roll att den fastighetsintresserade Ebba Busch är 172 centimeter lång och att han till höger om henne är 169 centimeter. Mig kvittar det lika.
Själv är jag är gift med en medmänniska av perfekt längd när vi ska pussas eller stå pingvin på varandras fötter. Det är trivsamt. Hade hon varit längre än 165 centimeter och jag kortare än 175 så hade naturligtvis det också gått bra. Kärleken sitter inte i hur högt strecket hamnar på dörrposten när du mäter familjen. Den sitter inuti.
Jag sysslar inte med lyteskomik, inte måttbandskomedi heller.
Hon som bär pall Nej, det är den där medmänniskan som intresserar mig. Hon som har till jobb att se till så att Uffe står pall. Kanske drömde hon om att bli flygvärdinna när hon var barn. Kanske nyhetsankare i TV4. Det blev hon inte. Hon blev pallbärare.
Jag har varit informatör själv. De sista åren kallades det kommunikatör, om jag minns rätt. Vi slogs för öppenhet, kollegorna och jag. Det lyckades vi bra med. Alla beslut var jag inte överens om, men det var inte mitt jobb i en folkstyrd verksamhet. Besluten var de folkvaldas sak, det är så en demokrati ska fungera.
När jag började på jobbet svarade firman inte på insändare, när jag slutade gjorde vi det. Direktörn sprang så fort han såg en journalist och i allmänhet hann han ikapp honom.
Kräv ett foto i helfigur Så ser inte medmänniskans arbetsbeskrivning ut. Hon som har till jobb att göra Uffe statsmannalikare än han är, tycker hon. Exakt hur tänker hon, när hon står där med pallen redo? Hur får hon Ebba att gå med på att en tjugo centimeters ståpall bärs in, så det ska se ut som om Uffe står pall?
Där hade jag önskat mer öppenhet. Det minsta man kan begära är ett foto i helfigur på de båda. Samt den tredje och allra viktigaste aktören.
Pallen.
### Jag tror inte det är sant som folk säger, att det var en som heter Jimmie som ställde den till förfogande. Men man vet ju aldrig. ### Någonstans i stockholmstrakten finns det en firma som tillverkar fotopallar för statsministerkandidater. Just nu går 20-centimetersmodellen väldigt bra. ### Det heter inte ”kommunikatör” när du har till jobb att ställa ut pallar åt Uffe. Det heter ”rese-montör”.
Läser Dan Anderssons Svarta ballader från 1917. Det är inte första gången. Tanken dök upp när ett av lagen i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt inte kände igen utdraget ur en dikt som Stina Ekblad läste. En vers började såhär:
Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand, om de vilda havens vila har jag drömt. Och i anden har jag ilat mot de formlösa land, där det käraste vi kände skall bli glömt.
Kunde de inte den dikten? Nå, sådant händer, världslitteraturen är bred och du kan inte minnas varenda rad. Hur som helst läste Stina så det kändes som om dikten var helt nyskriven. Svårt att göra, fint när det lyckas.
En takt för mycket I förbigående hittar jag korrekturfelet, jag tror åtminstone att det är ett sådant på första textsidan. Det måste i så fall ha grämt Dan Andersson, för naturligtvis är det hans dikt Omkring tiggarn från Luossa Stina Ekblad läste ur. ”De vildaste havens vila” står det i min facsimilutgåva. ”Vildaste” är en takt för mycket, jag tror poeten var mer formmedveten än så.
Strunt i det, korrekturfel är en världslig sak 104 år senare.
När jag kommit halvvägs bland dikterna tar jag paus och dricker ett par klunkar kaffe till. Då faller blicken på första bladet i boken. Där står ett förnamn. Pappas förnamn. Boken jag läser har han stått och läst högt ur för andra pensionärer.
Pappas bokmärke Pappa är borta sedan länge. Vid sidan 46 hittar jag hans bokmärke. En inträdesbiljett till Lousastugan i Skattlösberg. Pris: 5 kronor.
Det är en sorglig dikt han lagt biljetten vid. Den handlar om en kärra som fraktar en gammal man till fattighuset.
Jag älskar de där stilla samtalen på Facebook som får mig att fundera. Nyss var det några värmländska dialektord som satte igång kommentarer och eftertanke. Men är de orden snälla eller inte?
Grinsvadd skrev jag i ett inlägg. Sedan var funderingarna igång för mig och andra. Knut Warmland nämner ordet svadd i sin utmärkta värmländska ordbok. Den finns även på nätet numera. Jag har en länk dit i mobilen, bredvid länken till Svenska Akademiens ordlista och ordböcker. Det händer att jag besöker båda, ord är en nyttig råvara.
Såhär skriver Warmland:
Svadd, m. En tämligen stor fisk (BE); latsvadd, lat person (Mo)
Förkortningen BE betyder att han hämtat uppgiften från Birger Eriksson: Ordlista över Gustavamålet. Mo betyder Molkomsmål, då är källan A. Stark: Hågkomster från Nyed.
Den här sortens historia tycker jag om. Uppåt Hagfors är svadden en fisk, i min ungdoms Molkom är det en lat person. Ordet är förstås bredare spritt än så, men i Molkom har det i varje fall funnits länge. Det är vad Warmland och Stark berättar.
Inte lika laddade för alla Nå, berättelsen fortsätter, precis som i Facebooktråden. Människan gillar att skapa ord och svenskan älskar sammansättningar. Genom åren har nya användbara benämningar kommit till, som grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd. Den förste är grinig, den andre lortig och den tredje tjatig. Inga konstigheter med det, väl?
Jo, det är det inser jag. I min diskussionstråd märker vi snart att orden har olika laddning för olika personer. Någon vill verkligen inte bli utsatt för de epiteten, allra värst är grundordet svadd. Andra tycks ta det med ro.
Jag klickar vidare hos Warmland och hittar ordet töltarm. (Det uttalas töL-tarm):
töļtarm, m. = töļ, f. & m., men avser mest barn. Idag tror ja du ä en litten töļtarm. (BE)
Det är då jag inser att jag har en språklig broder i Birger Eriksson. Ser inte du också glimten i hans öga när han kallar barnet för en töltarm? ”Din goa lilla tjatmoster!” är vad jag tycker jag hör Birger och hans gustavingar säga, fast på sin dialekt. Han vänder på den negativa benämningen och gör den positiv. Ordet töltarm blir kärt.
Vår familjs kramord Så använder vi för det mesta svadd-orden i vår familj, både min fru och jag, bägge med Molkomsbakgrund. Latsvadd, grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd – vi skulle kunna nyttja alla fyra orden som kramord. Små söta benämningar att viska i örat på ett älskat barnbarn som vi kramar.
Pappa använde ordet sneggelvesp på liknande sätt. Det tog 50 år innan jag insåg att sneggelvesp från början var ett skällsord om en person som lade sig i. Det betyder det inte hos oss.
###I dag, söndag klockan 08.00, börjar det på SVT Play. Årets tv-händelse, långsam-tv:s lååååångsammaste actionrulle. En favorit. ###Missa för allt i världen inte Den stora älgvandringen. Du har tid på dig. Älgarna med. Dom har förberett sändningen i tusentals år.
Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän. Mådä. Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.
År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.
Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.
Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.
Behöver de stunderna Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.
Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.
### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”. ### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna. ### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.
Trivs.
Några noterade nöjdheter (Facebook 2017-2021)
24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.
31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.
Trivs.
23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun
18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga
18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc
19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat!
13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan
3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️
31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.
12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York.
16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.
24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här
7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.
5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.
10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.
23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.
16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.
14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.
21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.
11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.
3 december 2019:
22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.
9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.
20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.
26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.
6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!
11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.
26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.
10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs.
18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?
1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.
19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.
17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.
26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga
Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:
19 oktober 2017: Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…
Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga
23 oktober 2017: Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga
20 oktober 2017: Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga
Söndag, vaknar innan solen går upp. Ligger i sängen och läser om släktleden före mig, om Sven, bonden som gav oss vårt efternamn. Vi är dessutom fyra i följd som bär hans förnamn, fast inte alla fick det som tilltal.
Tre generationer kyrkvärdar bland förfäderna. Tre Ericar på rad, två av dem hette Eric Ersson. Två Anderssöner i rad före det.
Namn staplas på namn, odlarmöda följer på odlarmöda.
Den tidigaste anfader min släktforskande kusin hittat föddes 1639, troligen i Hassmyra by i Västmanland. Han gifte sig med en kvinna från grannbyn Gussjö två kilometer bort. Där mellan byarna vandrade släkten i flera generationer för att fria. Två kilometer dit, två kilometer tillbaka, nya släktled växte upp och klev ut på åkern. Nya fåror att plöja, nya hölass att få in under tak innan regnet kommer.
Lärde mig mycket Det är tack vare de där hölassen och vandringarna jag själv finns till. Nu går jag upp, sätter på kaffe och börjar läsa om kvinnorna. Hittar henne vars man kom vandrande en annan väg till en annan by. Farfar gick genom skogen till grannsocknen. Friarstigen heter den i släktens minne.
Nu hittar även jag henne, väster om skogen. Farmor som lärde mig så mycket, min älskade farmor Gerda. Att det fanns flera generationer indelta soldater bland hennes anor, det berättade hon däremot aldrig. Hur överlevde de 1700-talet, landet var ju i krig?
Konstigt att jag finns.
### Släktforskning kan vara så mycket. Nu klickar jag fram kartan över Fläckebo församling, hittar Gussjö by. Två kilometer åt sydväst i jordbrukslandskapet hamnar jag i Hassmyra. ### Jag öppnar tjänsten som min mobil kallar Street view. Då börjar en smal och prydlig asfaltväg slingra sig fram genom bygden som inlandsisen och förfäderna skapade. ### VL:s hållplats heter just Hassmyra, står det på skylten. Bredvid asfaltkurvorna breder välskötta åkrar ut sig. Röda stugor, nyklippta gräsmattor. ### Undrar vilken tomt Anders Andersson bodde på för snart 400 år sedan? I min mobil lever han än och har just gift sig med sin Brita.
Tack till kusin Sven-Åke som forskat fram våra anor.
