Håll ut, govänner. Snart är det måndag igen.
Då blir det roligt.
Bilden från God Helg-tornet i Forshaga, skylten tänds varje helg så vi vet.
Trevligt.
På vakt
En dag kom politikerna på hur de kunde skära ner alltihop. Hela Sveriges försvar. Det var när de hade insett att det inte skulle räcka med en telefonsvarare som sa:
– Vänd om, vänd om, det bor arga typer här!
Vi gör en skylt, var det en som sa. Med en svart kôrv på.
Ja, det gör vi. Då blir di rädde.
En ensamvarg korsar sitt spår
Jag är urtypen för en ensamvarg.
Och för en lagspelare.
Det varierar.
Just så tror jag att varenda människa är skapt. Det handlar bara om att inse att vi pendlar mellan polerna, olika starkt och olika fort, men pendlar gör vi.
Alla mina jobb har varit lagarbeten där individen varit viktig. Några av individerna har varit stjärnor, vare sig de vetat om det eller inte och vare sig de velat vara stjärnor eller inte. Det spelar ingen roll, inte ens den duktigaste medmänniska som kan allt – kan allt.
Hon behöver sin omgivning.
Ingenting är möjligt. Inte utan andra. Stjärnkrönikören i Den Stora Tidningen behöver tipsaren, redaktören, redigeraren, tryckaren, tidningsbilschauffören, tidningsbudet, ekonomiassistenten, löneutbetalaren, teleledningsdragaren, it-fixaren, pappersarbetaren, skogsarbetaren – läsaren.
Orientering i ungdomen och framåt, ganska individuell idrott. Visst, men någon ritade kartan, någon lade banan, några satte ut alla kontrollerna, några skötte start och tidtagning, mål, resultatgivning, prisutdelning och… tja, en gång vann jag en brun slips.
Vi behöver varandra.
Vargar är väldigt sociala djur.
Ensamvargar är det, för att de är ute och letar.
Dagsens sanning
Det är fred på jorden.
Arbetets frukter fördelas rättvist.
Kvinnor och män har samma chanser.
Naturtillgångarna fördelas lika.
Demokratin slutar inte när arbetsdagen börjar.
Alla lever miljövänligt.
Barn får bra utbildning.
Varenda människa får säga vad hon vill.
Ingen somnar hungrig.
April april.
(Repris från 1 april 2012).
Han
Fundera en stund över vem som tjänar på att dela upp folk i grupper. Svenska arbetare och tjänstemän för sig. Invandrare för sig. Helst vill han skapa splittring mellan oss, fast vi kunde vara syskon. Vänta, vi är syskon.
Vem tror du?
Vem tjänar på det?
Han vet vad han vill. Han gör det för att trycka ner löner och trygghetssystem. Om han kan få oss alla att bli desperata, var och en på sitt håll, då är det riktigt bra. Bäst är om vi tittar snett på varandra. Härska genom att söndra har fungerat förr för hans sort.
Helst vill han göra något åt kollektivavtalen snart. De är för bra. Hela idén är för god. Än är det alldeles för många som har rätt till semester och övertidsersättning och annat dyrt.
Tro inte att det är Sverigedemokraterna du funderar på att rösta på.
Det är honom.
Han äger.
Minns du när ni var barn och hällde upp sockerdricka?
Ska det bloggas ska det tramsas men dessemellan ska det pratas allvar. Så är livet.
Minns du när du var liten och hällde upp sockerdricka åt dig själv och dina syskon? Har du några syskon? Fick ni samma uppfostran som vi? I så fall var du noga när du hällde, inte en droppe fick hamna fel. Minns du millimeterpassningen? Kommer du ihåg hur ni stod med glaset i ögonhöjd och synade, innan alla var nöjda? Det ska va’ rättvist.
Tro inte att mest muskler vann.
Det var lika viktigt att den minsta fick rätt.
Jag tycker om detta tidiga rättvisepatos som kloka föräldrar gav mig. Kloka föräldrar, farföräldrar, kusiner, syskon, skolkamrater, idrottsledare och inte minst böckerna och tidningarna vi läste. Låter det präktigt? Jag vet. Rättvisetanken är en präktig tanke.
Vacker är den.
Enhetsfronten finns
Vi är över 8 000 medlemmar nu. Vi som vill ha lika behandling av människor. Alla människor är lika mycket värda, stor eller liten, svart eller skär.
Jag pratar om en facebookgrupp. Det började med att författaren och kritikern Crister Enander i Lund fick nog och startade Front mot rasism och gryende fascism. Tanken var att bilda:
”en enhetsfront som entydigt tar avstånd från och avser att bekämpa den växande rasismen och fascismen. Den är politiskt och religiöst obunden. Alla är välkomna som vill delta i att skapa opinion och kämpa emot rasistiska tendenser, och som delar värderingen att människovärdet är oberoende av sociala, etniska, religiösa faktorer. Människovärdet är ett och okränkbart. Som medel i denna kamp används ord, spridande av kunskap, bekämpande av fördomar och falsk propaganda, demonstrationer, motaktioner.”
Vi blev fort flera tusen som gillade gruppen och gick med. Jag skrev själv några inlägg då och då. Samtidigt hölls det demonstrationer över hela landet med anledning av händelserna i Kärrtorp. På Stora torget i Karlstad manifesterade kanske 4 000 personer, det var en glädjens dag. Sammanlagt var vi 43 000 personer på 33 orter som demonstrerade för mångfald och mot rasism, läser jag. Efter nazisternas överfall i Malmö följde ännu en mängd stora och små manifestationer.
När detta skrivs har facebookgruppen just passerat 8 000 medlemmar och arbetet pågår med en ny webbplats.
Enade kring minsta gemensamma nämnaren
Grunden är enhetsfrontsarbete. Antirasismen, antifascismen, det är den vi är överens om. Här finns både vänster- och högerfolk och många andra. Det gäller att hitta den minsta gemensamma nämnaren i stället för att slösa tid på att bråka om vad som skiljer oss åt. Den metoden fungerade bra under 1960- och 1970-talens solidaritetsarbete för Vietnam, om du frågar mig, och den fungerar i dag.
Alla människor är lika mycket värda. Människovärdet är ett och okränkbart. Egentligen är det bedrövligt att det ska behöva skapas opinion för den självklarheten. Tyvärr är den inte självklar i dessa dagar, det behöver du inte åka till Ungern eller Rumänien för att höra.
Gå med, du också. Börja med facebooksidan så ses vi där. Den har blivit rena universitetet med massor av kloka, satiriska eller bara faktafyllda inlägg och länkar varenda dag. Nu har folk dessutom lärt sig att fronten kräver disciplin. Jag tror det. Vi måste inte alltid tjafsa om sådant som skiljer, vi börjar bli trygga med varandra. Gôtt.
Sockerdricka, någon?
Årets Ingvar
Jag är inte entreprenörskindpussare. Än mindre krämarkramare. Jag är av småbonde- och arbetarklass och det sitter i själen, hur lång resa jag än gör från egendomen Ängebäckstorp 1:3 och gamla justerverket vid AB Molkoms Bruk. Älskade båda två, men säg ingenting, då kan folk tro att jag är entreprenör i alla fall.
Överens?
Bra. Då går vi vidare. Saken är den att det var inte matjord jag skulle ägna mig åt. Inte väldoftande nytorkat virke heller. Det var prat och bokstävlar. Kommunikation om du vill prata fiiint.
Första dikten i tidningen Värmlandsberg 1965. En usel, rimmad dikt. Första romanen refuserad ett tiotal år senare och det av långt bättre förlag än du anar. De verkar ha talat med varandra efter det, mig talar de inte mycket med. Dock har jag fått ett och annat ord både tryckt och sagt sedan dess, ibland mot betalning ska du veta.
Tjäna folket
Jag har haft skoj på den resan. Flygblad mot Vietnamkriget, skoltidning mot betygshetsen, massor av spännande möten med människor som journalist och informatör, så småningom administratör av facebooksidor om både miljövänliga persontransporter och antirasism – och det är inte slut än. ”Tjäna folket” sa vi 1968 och så tycker jag än.
Det är nu jag måste skriva det där som gör att du kommer att tro att jag är entreprenörspussare, vad jag än påstår. Visst, jag hatade Satsa på dig själv-kampanjen när den kom kring 1980. Tycker fortfarande illa om egoismen. Dagens jobbansökningar får mig att vilja kräkas i papperskorgen. Du kan inte ana hur en del ungt folk skryter om sina förtjänster.
Farmor skulle ha skakat på huvudet. Nu får jag göra det i hennes ställe.
Bara så bäst
Ändå är han bara så bäst. Han, den störste krämaren och entreprenören vi haft i modern tid. Ingvar Kamprad. Det är en jury som konstaterar det, Kamprad är bäst.
Kan man göra annat än hålla med?
Det handlar om juryn för Näringslivets 150 Superkommunikatörer. Löjligt namn, men i deras ranking fick han förstaplatsen. Bättre kommunikatör har vi inte, tycker de.
Nu kan du förstås gilla eller inte gilla IKEA:s sätt att möblera vårt forna folkhem. Du kan tycka mycket illa eller väldigt mycket illa om grundarens bruna förflutna i ungdomen. Det hjälper inte. Han har lik förbaskat sysslat med storytelling innan marknadsföringsvärldens guruer hade hört talas om ordet. Han har varit sin egen PR-byrå, långt innan nissarna i den branschen blev nissar.
Sagan som alla har hört
Vem har inte hört talas om hans framgångssaga? Två tomma händer, Småland, postorder, idén att låta kunderna skruva ihop möblerna själva så han slapp skicka en massa luft i paketen, bojkott från konkurrenterna, tillverkning i Polen, första varuhuset, andra varuhuset, turistguider på Kanarieöarna som åker till IKEA när de vill äta svenska köttbullar med lingonsylt. Större genomslag har inte många kommersiella budskap haft i modern tid. Vi tänker dem inte ens som kommersiella.
Själv har jag en nära släkting som arbetade i ett av varuhusen ett tag. Mycket riktigt, då och då kom Kamprad på besök. Det var inte den lokala ledningens kontorsrum han var intresserad av.
När IKEA skulle öppna i Karlstad gjorde IKEA om hela järnvägsstationen till ett vardagsrum. När de skulle starta i Haparanda stod personalen på två led och applåderade de första kunderna när de strömmade in.
Vilken annan svensk miljardär skulle våra medier beskriva som något annat än en Joakim von Anka, badande i en binge av slantar? Vilken annan före detta nazist skulle målas upp som en Billyhyllans och Kiviksoffans folkhemspolitiker?
Ingen annan. Det skulle inte ens Carl Bildt klara av, trots att vatten rinner väldigt bra på honom.
Döp om, döp rätt
En sak vet jag. Kommunikatören Ingvar Kamprad skulle aldrig hitta på ett så fjantigt namn som ”Näringslivets 150 Superkommunikatörer”.
Döp om rankingen.
Kalla det årets Ingvar. Det räcker.
För övrigt tycker jag det behövs både påhittigt folk och småföretagare.
Men det tar vi en annan gång.
Åh, vad jag ångrar mig
Jag började gilla musik.
Sedan fick jag se detta och ångrade mig.
Klicka inte på bilden. Klicka int…
Sprätt skit
The Allman Brothers. Ten Years After. Dave Edmunds. Rockpile. ZZ Top. Allman Brothers igen … och Elmore förstås, alltid Elmore.
Jag har inte varit snabb med att upptäcka dem, ska gudarna veta, men nu är jag på gång. Sprätt skit med gitarren, pôjker, sprätt skit!
Tänk att en skitig gitarr kan skaka om min själ så gôtt.
Passa dig, nu kommer dom
Gör en naturbetraktelse, skriver jag i kom ihåg-listan. Skriv nåt roligt. Skriv nåt annat, också roligt. Gärna jätteroligt.
Jo du, om det vore så lätt. Då skulle en robot kunna skriva världslitteratur. Fast fanken vet om de inte har börjat, maskinerna. En forskare på mitt närmaste universitet påstår att de redan kommit långt:
Ja ja, jag är inte så bekymrad. Vem har inte skrivit som en maskin, vissa tisdagar. Trötta tisdagar. Kan maskinerna ord som sneggelvesp och kakelugnsmakeriarbetarfackföreningsledamotsavgifterna kanske?
– Absolut. Snôrtagg också.
Schitt.