Alla moderniteter, sjöutsikt och storspov

Periodvis har vi varit Hemnet-nördar. Veckor, månader då jag besökt fastighetsmäklarsajten varje dag. Uppdrag: hitta ett enskilt beläget fritidshus med alla moderniteter, sjöutsikt, storspov samt bra löpvägar och stigar. Nära till affärer, buss eller tåg och annan samhällsservice.

Billigt.

Några gånger har vi lagt bud och en gång höll köpet på att bli av fast storspoven saknades. Vi har lagt ner projektet nu. Det går inte att bo mycket bättre än vi redan gör, för en vettig kostnad. Kommunalrådet kan visserligen inte ordna sjöutsikt, enskildhet och storspov åt vår gata men sådant får man respektera och det är trevligt med grannar. Resten har vi. Hus köpta 1983 har dessutom en tendens att bli billiga att bo i. Jag tror det har med tid att göra. Tiden äter pengar.

Så nu bor vi som bara den. Åh vad vi bor, varenda dag bor vi, i rum efter rum.
Storspov har jag på skiva.

Köp en karta, ambulanspolitiker

Ska du ha en ambulans på marken så är det bra om den är placerad nära de som behöver åka med den. Ska du ha en ambulans i luften så är det bra om den också är placerad nära de som behöver åka med den. Samt att det finns en markambulans som kan åka när dimman stoppar flygningarna eller om den sjuke har blivit sjuk i tättbebyggt område där det inte går att landa.

Karlstad har många goda sidor men en helikopterplatta där skulle hamna väldigt ocentralt för en höljesbo med hjärtinfarkt.

Köp en karta, ambulanspolitiker.
Eller en stegräknare.

Börja gå.

… apropå diskussionen i Värmland om var en tänkt ambulanshelikopter ska placeras, Karlstad (bygge för 40 miljoner) eller Torsby. Samtidigt som diskussionen går om att minska antalet markambulanser. Som SOS-operatör har jag varit med om att tillfälligt tömma en värmländsk stad på ambulanser en mörk natt. Det är inte en upplevelse jag önskar någon medmänniska.

Vikten av hög densitet på en semesterbok

En bok som jag tar med mig på semesterresan ska ha hög densitet. Det måste vara mycket läsupplevelse per fraktat hekto. Alltså tog jag med mig Lasse Bergs Skymningssång i Kalahari – Hur människan bytte tillvaro till Lanzarote. Jag hade fått den som pocket i födelsedagspresent.

För ett tag sedan skrev jag om hans tidigare bok Gryning över Kalari – Hur människan blev människa. Den, där han bland annat berättade om vilken uppfinning som kanske betytt mest i människans historia. Väskan. Vi var ju jägare och samlare i nästan hela vår historia, hittills. Då gör väskan av antilopskinn skillnad.

Ingen hierarki, inga förmögenheter
Jag hade fått anstränga mig för att inte börja läsa uppföljaren i förväg, innan resan. Den första var så bra. Nu satt jag på en kanarieö tolv mil från Afrika och slukade boken, äntligen.

Läste om människans historia, från de första stapplande stegen på två ben, förvånansvärt nog medan vi fortfarande var trädklättrare. Läste om hur människan knappast startade några krig under en mycket stor del av sin historia, inte så länge vi var jägare och samlare och saknade hierarkier och möjlighet att lagra några förmögenheter. Krigen kom på allvar med jordbruket, precis som klassamhället. Läste om hur våra förfäder levde i grupper på 20-30 stycken som drog omkring med alla sina få ägodelar på ryggen och jobbade några timmar om dagen bara. Resten av tiden pratade vi och skrattade.

”Människan är av naturen en glad skit. De som under evolutionens gång har tänkt att ’det lönar sig inte att gå ut och leta rötter för då kommer jag säkert att bli lejonmat’ och i stället stannat hemma och surat har inte haft så stora chanser att vidarebefordra sina pessimist-gener. De där obotliga optimisterna däremot som vaknar med en sång på läpparna och tänker att ’vad sjutton, det fixar sig nog!’ och därefter gett sig ut i vardagen för att skaffa mat åt sig och de sina har troligen haft en bättre chans att få vakna upp nästa dag.”

En enda revolution?
Lasse Berg skriver vackert, nyfiket och kunnigt. Ibland kom jag på mig själv med att ligga inne på hotellrummet och bara njuta av läsningen, glömsk av att jag befann mig på solresa och borde gå ut. Boken hindrade mig.

Allt hade ju börjat så bra:

”I årmiljoner drog våra förfäder omkring på vidderna i små jämlika gäng där alla var beroende av varandra. Inga lager, ingen produktion av mat. Ur hand i mun. Frosseri en dag, knorrande mage nästa. Historier i skymningen. Och så plötsligt denna neolitiska revolution, människans enda verkliga i ordets djupaste betydelse, när den invanda tillvaron rycks upp med rötterna, för att vändas upp och ner. Ingen förändring var mer omvälvande än den skiktning av människorna som följde när det stora pyramidformade samhället uppstod.”

”Människan som i årmiljoner strövat fritt och sjungande mellan horisonterna, med sitt livs samlade tillhörigheter i ett knyte över axeln, byggde på några tusen år under taktfasta kommandorop upp murar och staket mellan varandra. Livet handlade inte längre om att hjälpa varandra, utan om att ha makt och tillhörigheter.”

Så kort tid tog det.

De enda som inte invandrat
I den förra boken var det väskan som var den stora aha-upplevelsen, bland många andra. I den här boken är det en annan uppgift. Detta att det finns ett folk, ett enda i hela världen, som inte är invandrare.

Vilka det är får du läsa själv. Det är inte Jimmie Åkesson och andra ”helsvenskar” i alla fall, så mycket kan jag avslöja. De här medmänniskorna har betydligt svartare skinn.

Tre mänskliga krav
När jag kommer hem tar jag upp boken igen och bläddrar fram mina favoritställen. Tre saker präglar människan, förutom kraven på mat, värme, fortplantning och trygghet, skriver författaren:

– Vi vill tillhöra en grupp.
– Vi måste få kommunicera.
– Lättja.

Läs gärna boken du med. För mig är Lasse Berg en ny husgud. Det har jag inte många.

 

Länk. Krönika till Tankesmedjan Ida:
Alla människor är inte invandrare

Alla är inte invandrare

Titta noga på bilden på de två som dansar och spelar på gatan. För mig symboliserar den någonting mycket mänskligt. Att vi trivs i solen? Visst, men det är inte det jag menar. Att vi gillar att ha roligt? Att det är kul att klä ut sig? Att musik är viktigt? Sant det också men nej, jag menar en annan sak. Du förstår att…

Ny krönika på tankesmedjanida.se:
Alla människor är inte invandrare

 

 

 


Visit i mångmiljonförorten

En dag tar jag bilen och far ut till förorten. Mångmiljonprogrammet.

Jaha. Här ligger det. Bergviks gamla sommarstugeområde utanför Karlstad, en gång byggt med flit och masonit. Nyss såldes en av villorna för åtta miljoner kronor. En annan för 9,7. På Frykmans väg trampar schabraken varandra på tårna.

Historien handlar om klasser, det är precis som i manifesten.
Förr kostade sjöutsikten egen svett. I dag är skjortorna torra.

Mitt emellan stadsjeepar, jobbskatteavdrag och spekulationer hittar jag en kvarglömd stuga i masonit. Byggd, när drömmarna ännu var demokratiska.

Innan stranden blev till guld.

 

Kvarglömd dröm i masonit.

Somliga svenskar behöver träna på satir

Så ser jag det hända igen. En vän på facebook skriver något satiriskt, varpå en av hans läsare reagerar och börjar käfta emot. Då tvingas min skrivarvän försöka förklara satiren.

Jag har varit där själv. Det fungerar inte. Att förklara satir för någon som inte tycker om satir är som att försöka förklara det roliga i ett skämt. Resultatet kan bara bli trassligt, även när texten från början var bra.

Knövvligt detta. Vi vill ju ha dialog, vi vill ju ha reaktion, vare sig vi pratar eller skriver. Skillnaden är att det är väldigt sällan som någon ber en förklara ett muntligt skämt.

Somliga svenskar behöver träna på satir. Svensk debatt är för grå och lägg märke till att jag pratar inte om näthat nu, för det är något annat.

Djupt inne i all god satir finns en värme och ett vemod.


Hos den spanska sparven

Såg ni några fåglar då på Lanzarote? Jo tack. Spansk sparv, turkduva, tornfalk, svartbent strandpipare och tre munkparakiter. Häger och en massa måsfåglar förstås. Fisk mötte vi med: på 33 meters djup såg vi sandål, en rocka, sardiner och marockanska braxar. Bland mycket annat.

Naturens krafter har varit tydliga här, där havet rullar och varje berg är en vulkan.

Mest tycker jag ändå om människan. Varenda promenadväg är anpassad för rullstolar och cyklister, på turistmålen går flitiga spanjorer och dammsuger plattgångarna och i konstnären César Manriques hem mitt i den stelnade lavafloden har han låtit lavan fortsätta in på insidan av fönstret. Vulkanen på utsidan är alldeles äkta. Snyggt.

Till och med kaktusarna är vackra i detta landskap.
Jag ska aldrig mer raka mig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hög tid för svampbild

 

 

 

 

Det var länge sedan jag såg några svampbilder nu, vare sig på facebook eller någon annanstans. Så här är lite svamp till er alla som längtat. Koordinaten till mitt bästa svampställe är latitud 59.531829 och longitud 13.480048.

Tacka inte, bju’ igen.
Men kom ihåg var ni läste det först.

Tankar från en solstol

Svenskar har en meters säkerhetsavstånd.
Alla andra har 37 centimeter.

För trettio år sedan var sulkyerna vända
så barnen kunde se pappa och mamma.
Nu är ungen vänd
och får sitta spejare och ta första stöten själv.
Detta hände den veckan
då ordet ”ensam” byttes ut mot ”själv”.
Inget samband i övrigt.

Tornseglaren bryr sig inte om
att vara spansk eller svensk medborgare.
Den bara är.
Parar sig gör den i luften
där inga gränser syns.

 

 

 

 

 

Rapport från en sandstrand

Ur stranddagboken.

Söndag 17 mars
Den kära vännen tycker att jag är söt. Det söta består i att jag blir likadan varje gång vi far på semester till varmare land. ”Du blir så glad”, säger hon. ”Då studsar du omkring, springer och går lång promenad i havsbrynet och sitter på uteserveringar.”

Det är då jag bränner mig. Solbränner fötterna. Den kära vännen tycker förstås synd om mig när jag alltid ligger och ömsom huttrar, ömsom svettas i solfeber tidigt andra kvällen, ty så är hon skapt. ”Lägg på mig en filt till” huttrar jag. ”Har du vatten?” ynkar jag. ”Har du en Ipren? Nu har jag säkert väldig feber” svettas jag. ”Uj va’ jag fryser”.

De tre senaste resorna har det hänt. Första gången, på Mallorca, listade hon ut att hon skulle försöka bära mig till ett sjukhus som vi gått förbi, 500 meter bort. (Då visste vi ännu inte att det var solfeber, hon trodde mer på svininfluensa). Något bärande blev inte aktuellt.

Aldrig lär jag mig. Första sena eftermiddagen och kvällen, när solen inte gått ner, går jag utan strumpor i sandaler. Utan solcreme. ”Det behövs ju inte nu, så sent.” Andra dagen är jag lite röd mellan remmarna och smörjer in mig. Går länge länge i decimeterdjupt vatten längs stranden. Kilometervis. Tänker inte en sekund på att havsvattnet och sanden tvättar bort all smörja.

På kvällen slår solfebern till, från en sekund till en annan. I två timmar ligger jag däckad. Nu är det skrivet, kanske minns jag nästa gång? Det kanske räcker med tre gånger? Den kära vännen tvivlar.

Måndag 18 mars
Bussutflykt bokad. Vi tycker om att gå och ibland hyra bil och frakta oss runt med kartan i hand. Men någon gång är det skönt att ha en guide som tänker. Vi tror ju det i dag med.

Konstnären César Manrique har satt stor prägel på Lanzarote och sett till att mycket av den ursprungliga prägeln är bevarad. Vita kalkade hus, oftast med gröna, blå eller bruna dörrar och utsmyckningar. Bara ett enda höghus på hela ön. Till och med nationalparken Timanfayas skylt har han gjort. Där vi ska känna på vulkanvärmen om några dagar.

Det är som om Lars Lerin hade fått hela Värmland att gå omkring i ett gråblått akvarelltöcken med bokstäver insprängda. Gör det, Lars! Skriv nåt klokt vid Grossbolstorp.

Utsikten från Mirador del Rio över den lilla ön Graciosa är obeskrivlig. Jag törs ända fram till räcket vid kanten av stupet och är bara lite rädd. Lavagrottan med albinokrabbor i den underjordiska sjön vid Jameos del Agua är spännande. Sju stopp är minst två för många, men kvinnan som filear Aloe Vera-kaktusen förvånar. Som en genomskinlig våt filé är fruktköttet. ”Jag är 80 år” skojar 25-åringen och stryker med en bit fruktkött i ansiktet.

Guiden från Fritidsresor är märkvärdigt uppskruvad och hälsar oss hjärtligt välkomna ombord på bussen varje gång. Åtta gånger. ”César Manrique blev hela 73 år gammal” säger hon – till en grupp resenärer där medelåldern är närmare 73 än hennes dryga 20. ”Hela 73?” Att motorvägsbygget vi passerar inte är klart skyller hon på spanska siestor. Aningslöst. Fördomsfullt. Hela landskapet är en enda bild av strävsam uppodling i ett nästan regnfritt land men hon ser något annat.

I Aloe Vera-odlingen ligger matjorden under ett decimetertjockt lager av kondensabsorberande svart lavagrus, för att ge odlingen väta. Folket på Lanzarote är sannerligen inte aningslöst.

Tisdag 19 mars
Sol, 23 grader varmt, vi är just på väg till poolen, palmerna rasslar, tre gröna munkparakiter skriker. Då ringer mobiltelefonen. Min bilverkstad där hemma undrar om jag vill byta till sommardäck? ”Du, jag är på Lanzarote”. ”Jaså, ja här snöar det”. Hon tycker att jag ska ha en bra dag. Det har jag. Vi tar det där med däcken efter påsk. Ha det bra du med.

Jaså snöar det i fosterlandet. Älskade fosterland. Länge ligger jag på rygg i poolen och flyter under söderns sol. Sommardäck. Det är dags för sommardäck. I dag såg vi en svala.

Onsdag 20 mars
Vi hyr cyklar och åker den 11,5 kilometer långa strandpromenaden från Puerto del Carmen till huvudstaden Arrecife. Fin cykelbana hela vägen med havet strax intill. Rejäl motvind dit, intill flygplatsen röjer de sand på cykelbanan med frontlastare. Som vilken svensk snöröjning som helst.

Halvvägs blir vi intervjuade av en grupp sjundeklassare som frågar om allt från våra favoriträtter på ön (kanariska salta skrynkliga potäter) och till om vi har sett den vulkaniska nationalparken Timanfaya. Nej men vi ska. De filmar hela intervjun och kallar den kära vännen för signora Nilsson. Det tycker hon om, signoran. Vid Grand Hotell, öns enda höghus, åker vi upp till 17:e våningen och fikar på cafét högst upp. Utsikten genom panoramafönstren fängslar signora Nilsson och skrämmer signor Svensson något lite. Turisterna som simmar därnere ser ut som albinokrabborna i Jameos del Agua häromdagen.

Den kära vännen går före in i ett varuhus och ska titta på shorts. När jag kommer irrande, förvirrad, tio minuter senare till rätt etage pekar en expedit genast på provrummet där signora Nilsson just provar ett par vita shorts. Hon såg direkt vem jag hör ihop med. Kundvänlighet, tänker jag, ler vänligt och ropar till den kära vännen. ”De har hittat dig åt mig, fru Nilsson”.

Hem är det medvind så sanden yr och cyklarna frustar av löplust. Så där som bara en hyrcykel för 15 euro per dag kan. Signora Nilsson skickar mig att köpa vatten.

Myggor har vi ofta hört ska finnas på Kanarieöarna, men aldrig sett fler än några enstaka. Efter en regnskur andra dagen på Lanzarote vet vi mer. Rummet invaderas, fast vi inte märker det. Massor av bett från tysta, målmedvetna mosquitos.

Nu går vi på myggjakt varje eftermiddag och kväll. Mordiska är vi, med handdukar slår vi mot allt svart som kryper efter taket. Rummet städas varje dag, allt är perfekt rent hela tiden. Det bryr sig inte blodsugarna om. Våra armar och axlar kan berätta. Små svarta jävlar.

Torsdag 21 mars
Dagarna går. På mornarna springer jag efter havet och hör Atlanten rulla mot stranden. Fenomenal hotellfrukost med youghurt naturelle och massor av ananas och persikor till. En öl på någon strandservering, långa promenader, bad i poolen och någon gång (försiktigt i mitt fall) ett dopp i havet. 18 graders hav är inte mitt rätta element.

”Soln söker”, som Svensson sa i Hedebyborna. Långsamt blir jag aningen brunare.

”Canarias libre” stod det på en och annan husvägg i huvudstaden. Frihet åt Kanarieöarna, frihet från Spanien. Afrika är bara tolv mil bort. Vid César Manriques hem skrev vi på en namnlista mot planerna på oljeutvinning i havet strax utanför, som de lagt ut.

Fredag 22 mars
I hotellvestibulen sitter vi om mornarna och läser i svettiga mobiler om snöfall och minusgrader hemma. En landstingspolitiker är gripen i Thailand. Kanske flyger hon hem samma dag som vi, från sitt håll.

På Lanzarote stannar taxiförarna artigt när vi vill gå över gatan. I boken jag läser skriver Lasse Berg: ”Av naturen är vi det snällaste djuret i hela arken. Hur länge till?”.

En särskild upplevelse med spanska solresor är när man får se Hugh Grant dubbad till tyska på hotellrummets tv. Gärna i westernmiljö. Inte en millimeter av den engelska finurligheten och underdriften går fram. Schade, som vi säger på Grossbolstorp. Eller heter det schaden?

En annan dag
Strömlöst en halvtimme. Kaffeautomaten fungerar inte i frukostmatsalen. Ingen klagar. Sedan sitter vi vid receptionen och ser snopna ut med våra mobiler och datorer. Den långsamma men gratis wifi-uppkopplingen fungerar inte. När den kommer igång igen ser jag att Karlskoga kommun funderar på att hedra Maja Ekelöf med att låta henne ge namn till en plats vid Blå huset som hon städade.

Världen har långt kvar till rättvisa för de som städar vår tillvaro. Men något torg måste ju bli det första. Läs hennes Rapport från en skurhink. Den människan beundrar jag.

Strax därpå får vi ett vänligt sms från Fritidsresor, där de påminner oss om Earth Hour och vilken tid vi ska släcka ljuset på hotellrummet om vi vill vara med. Det finns hopp om mänskligheten. Nåt ska man väl kunna hitta på en mörk timme i spanska ö-världen.

Andra dagar
Ambitionen var att skaffa webbredaktörsbränna. Bli brun om de delar jag jobbar med: huvud och händer. Men det verkar ha spritt sig. Då och då kollar jag per långsam wifi i mobilen att de blogginlägg jag lagt in i förväg publiceras. Det fungerar.

När vi kommer hem till Grossbolstorp efter fjorton dagar på ön och några på svenska västkusten ligger snödrivorna kvar i trädgården och tittar på oss. I jobbmobilen väntar 237 mejl.

Vi tar en cykeltur och fikar på en taverna, nej vänta, Cåpakiosken. Inte en enda havsvåg rullar in mot gamla Skivedbron, när vi åker bort mot hembygdsgården för att se om vi kan få skymta vargen på gärdena där. Det får vi inte.

Tre rådjur och en räv tassar förbi. Vi trivs.