Mina löparguruer: Astrid Lindgren

Finns det någon som bättre har förstått begreppet homo ludens än hon? Den lekande människan, den höll Astrid Lindgren vid liv så länge hon levde. Barnet inom henne blinkar åt oss i nästan varenda mening. Dessutom kunde hon skriva om de mest allvarsamma ting på ett sätt, så att till och med en vuxen förstod.

Vår familj är som många andra familjer, där några var barn på femtiotalet och några var det på 80-talet. Astrid Lindgren finns i vårt språk. Jag tror det fortsätter med nya generationer förresten, det har inte slutat än. Hon pratar inuti oss.

Denna dagen ett liv. Voffor gör ho på detta viset? Han fattas mig. En lagom tjock man i sina bästa år. Jag gör så att blommorna blommar. Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Annars är man en liten lort
Sådana uttryck har vi hur många som helst och vi använder dem ofta utan att ens tänka på var de kommer ifrån. Det är bara Shakespeare och Bibeln som haft samma inflytande på språket och tanken.

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

Ronjas sätt att akta sig
Astrid hade sitt eget sätt att akta sig på, utan att överbeskydda. Bränt barn skyr inte elden, det visste hon mycket väl:

”Och under dagar som kom gjorde Ronja inget annat än aktade sej för det som var farligt och övade sig att inte vara rädd. Trilla i älven skulle hon akta sej för, hade Mattis sagt, därför skuttade hon med liv och lust på de hala stenarna vid älvkanten, där det brusade som allra värst. Inte kunde hon gå borta i skogen och akta sej för att trilla i älven.”

Det här citatet vet jag stämmer även på vissa 60-åriga farbröder, för jag har varit en av dessa båda många gånger:

”När två pojkar av samma skrot och korn möts så tänds det liksom ett ljus i deras ögon.”

Löparguru av två skäl
Allt det där är säkert bra, tänker du nu. Men hur kommer det sig att denna blogg tar med Astrid Lindgren i en serie om löparguruer?

Jag har två goda skäl till det:

Den lekande människan, homo ludens. Det är klart att det är en lek, en nödvändig lek visserligen, när 60-åriga farbröder drar på sig löparskor en söndagmorgon, när vi kunde ligga kvar i sänghalmen på hustruns arm och lyssna på Mannheimer och Tengby på radion. Sådant leksinne handlar hela hennes författarskap om och det inspirerar.

Det bästa uttrycket för löplust som någonsin skrivits. ”Bena blir fulla med spring”, bättre kan den inte uttryckas. Den där känslan vi har, när vi tänker på löpning och det börjar vattnas i munnen och benen omedvetet börjar böja sig i knävecken, i löpliknande rörelser, och vi får en inre bild av backarna bortom Haget eller rakan på Mölndalsvägen eller Bodenvägen, eller var vi nu har våra drömmar.

Satte ord på lusten
Bena blir fulla med spring. Löpartidningen Springtime ändrade det till ”fulla av spring” i rubriken en gång, när jag skrev en krönika om saken. Av? Det är det enda jag inte riktigt förlåtit den redaktionen, som annars är en förträfflig samling människor.

Tack Astrid, för att du satte ord på en av de bättre känslorna en människas kropp kan uppleva. Nu ska jag ge mig ut i skogarna runt Forshaga och akta mig för att bli övertränad, frostskadad, fotledsvrickad samt anfallen av en galen älg.

Skorna luktar skog och lycka.

Konsten och hålen i strumporna

”INSPIRATION. – Kära hustru, sa konstnären, du ser hålen på mina strumpor och vet att jag inte på tre dar har fått lagad mat. Hur menar du att jag under sådana omständigheter ska få inspiration till något arbete?

– Käre man, svarade hustrun, så fort jag får inspiration ska du få dina strumpor stoppade och få lagad mat på bordet.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

Skägget i brevlådan

Ibland när jag studerar det världsomspännande nätet, får jag för mig att världen kanske faktiskt är galen:

”Bakom varje stort skägg finns en person. Nu kan detta beryktade skägg bli ditt! Leif Pagrotsky har valt att raka av sig sitt skägg och skänker detta till musikhjälpen. Lägg ett bud så gör du en god gärning samtidigt som du kan få Paggans skägg i brevlådan”.

2 000 kronor har någon bjudit, när jag läser erbjudandet. Syftet är det bästa tänkbara, flickors rätt att gå i skolan. Men vad ska köparen med Pagrotskys skägg till i brevlådan?

Vem ska man sedan lita på i politiken? Tänk om Fredrik Reinfeldt köper det? Tänk om Håkan Juholt köper Reinfeldts flint? Eller:

– Å nu gôtt fôlk tar vi fliiinet. Va’ bju’r ni för Reinfelts fliiin? Tre å femti? Tre å femti bjudet?

Då schlôr ja.

Eller en undersköterska

Tidningen Fokus har gjort en lista över rikets hundra mäktigaste. Nu läser jag listan igen. Jaha, där är de. Precis som en avelskalender för hästar. Breda munnar, raka nackar, en har till och med svans som en häst.

Nu tar jag fram pennan och kryssar för. Tre har jag träffat, elva tycker jag om. Fyra kvinnor och sju män. (Två partiledare, tre riksdagsmän, tre ordföranden i riksomfattande organisationer, en journalist, en författare och en gravid kvinna). Vem hon är säger jag inte, för då tror du jag har blivit rojalist.

Det har jag inte. Jag tycker det är bra om hon sätter industriarbetare till världen. Eller en undersköterska, kanske?

Hur många bör man tycka om på en makthavarlista? Hur mycket tycker de om oss? Det står det ingenting om i tidningen Fokus.

Kloka beslut fattas
Finns det någon facebookgrupp? Någon omröstning på nätet, där vi kan klicka bort all denna makt? Jaså inte? Ja, förlåt då.

Hela tiden fattas oss kloka beslut. Synonymer till fattas är saknas, tryta, mankera, fela och fallera.

Över kan man bli …
… eller ta.

Falle-ra.

Hur var helgen? Jo tack.

Fredag förmiddag, snön faller och jag är kompledig efter en rolig och intensiv vecka.  Vitt på träden, vitt på biltaken, vit hela gatan, luften vit. Snö. Kära älskade snö. Titta barn, nu flyger lappvantar stora som grytlappar, tätt tätt i hela luften över Grossbolstorp.

Vilka barn? De är utflugna för många snöfall sedan. Vem pratar du med?

Jag hittar ingen rutig flanellskjorta, så det tar ett tag. När jag äntligen är påklädd i vildmarkskängor, vildmarksbyxor, vildmarkskåsa och grön arméskjorta har det redan börjat smådugga. Strunt i det, snön ligger vit på ängen upp mot friluftsgården. Ett rådjur har gått före mig i den orörda snön och inuti mig hör jag Tomas Tranströmer berätta om det spåret: språk men inga ord.

Blöt i ansiktet tar jag fram mobilen ur sin plastpåse och fotograferar ett stilleben av skogsutflyktsmåsten i snö. Sittunderlag, vikbar kåsa, ett styck smörgås med skinka, ett styck smörgås till med skinka, en citrusfrukt (absolut nödvändig på varje utflykt i snölandskap), en japp samt kaffetermosen. Allt finns. Språk men inga ord.

Det lilla gröna moleskineblocket och en blyerts kommer också med. Inte ens jag använder block och penna länge när snön rasar från träden, men de är som kikaren i fickan. De ska alltid finnas. Tänk om det kommer nåt och går förbi och jag inte har en kikare att se det i? Tänk om det kommer en idé och jag inte har ett block att se den i?

Kaffet och smörgåsarna smakar som kaffe, bröd, smör och skinka bara smakar mellan fuktiga granar.

Lördag kväll. Julbord med jobbet. Vid underhållningen efter maten vinner jag ris à là malta-slickartävlingen. Rätt svar på tipspromenaden: en etta. När jag kommer hem berättar min fru att Tomas Tranströmer klappade kungen på kinden när han fick nobelpriset. Språk men inga ord.

Söndag. Läser om hela dikten om när Tranströmer var ”trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Ska vi ta en tur i skogen? säger jag till min fru.

Åtta grader kallt, världen vit, solen hittar ytor överallt att gnistra i. Färska rådjursspår vid vårt fågelbord.

 

Köpes, Forshaga

Skönt. Jag är inte ensam. Det finns en till där ute, som tycker att mjölkförpackningarna var bättre förr.

Undrar hur han tänker göra? Bygga sina egna mjölktetror hemma i källaren och börja dekantera?

Inte kan jag ringa och fråga heller. Du ringer inte och stör den som sitter med mobilen i näven och bara väntar. Väntar och väntar …
… på rätta papperet.

Lättmjölk 0,5 procent.

 

 

 

 

 

(Annons i Forshaga-Deje-bladet 8 dec 2011).

 

De drar mig inte i håret

”Jag tycker om gamla nyheter: först de har det för meditationen lämpliga avståndet. De drar mig inte i håret, tutar mig inte i öronen. Jag väljer själv vad jag vill tänka om dem.”

Olle Holmberg, Tankar i en husvagn, Bonniers, 1969.

Mina löparguruer: Ardy Friedberg

En av de mer udda löpteoretiker jag stött på är Ardy Friedberg. Ändå var det han och hans bok Träna för maraton som slutligen fick mig att våga springa mitt första marathonlopp. Jag hade trott att jag måste springa värsta långpassen på flera mil varje helg och samla smärtsamt många kilometer varje vecka och ägna vintrarna åt än värre självplågning och förbereda mig i flera år innan det var lovligt att anmäla sig och kolhydratladda måste man göra inför loppet, bland annat genom tömning, och…

Förenkla, förenkla! tyckte även Friedberg.Det måste du inte alls, skrev Ardy Friedberg. Så ska det inte behöva vara om du är en någorlunda medelmåttig motionär med någorlunda normala ambitioner. Själv hade han två huvudprinciper:

1. Träna dig i att springa länge, räkna inte kilometer.

2. Jaga inte tider, håll ditt eget tempo.

Nu, en lördag 28 år senare, plockar jag fram hans bok ur bokhyllan. De senaste åren har det hänt att jag gett bort böcker till diverse välgörenhetsbutiker när hyllorna blivit för trånga, men den här är kult och får inte lämna huset.

Inte för oss med måttlig fart
I kapitlet jag slår upp berättar Friedberg om sin första mara. Loppet kändes misslyckat, trots att han gjort allt rätt enligt den tidens tränarfilosofi:

”När jag ser tillbaka på min träning /… / kan jag inte låta bli att tycka att de böcker och artiklar som skrivits av ’experter’ inte är gjorda för dem som har sprungit regelbundet i måttlig fart och just bestämt sig för att springa ett maratonlopp. Så gott som alla dessa böcker är skrivna för löpare som har siktet inställt på att göra loppet på 2.30 eller 3 timmar, inte för den stora majoriteten löpare som kommer i mål på 3.45 eller 4 timmar. Den enda givande läsning jag kan komma ihåg var skriven av dr George Sheehan – och hans text innehöll mera psykologi och uppmuntran än fysiologi.”

Det är mycket lättare att träna kroppen än själen, skriver Friedberg och fortsätter:

”Det finns träningsböcker som hävdar att man måste ha minst ett års löpträning bakom sig innan man kan ställa upp i ett maratonlopp, andra påstår att man behöver två år eller mer. Det är en mycket konservativ inställning men helt acceptabel om man kan vänta så länge. Löpning är en så pass individuell sport att det inte kan finnas några orubbliga regler”.

Ett halvår räcker
Jag sitter i badkaret efter en regnblåsig runda vid friluftsgården och fortsätter bläddra i boken. Försiktigt så den inte blir blöt.

Nu minns jag känslan, när jag insåg att här fanns en löparfilosofi som skulle fungera för mig. Jag som inte hade tänkt gå i mål på drygt två timmar, men gärna klara en mara och må bra under tiden. Ardy Friedberg tyckte inte alls att jag skulle behöva träna i flera år för att nå dit. Inte med mina ambitioner. Jag var ju redan i gång.

”Det är fullt möjligt för en vältränad idrottsman att hårdträna löpning i 2-3 månader och sedan göra ett hyfsat maratonlopp. Tyvärr är de flesta av oss inte vältränade när vi börjar långlöpa och därför är en sådan snabbträning inget att rekommendera. Men om du däremot har sprungit 15-30 km i veckan under några månader, kan du mycket väl börja fundera på att springa ditt första maraton om 6-7 månader och lägga upp ett träningsprogram.”

Förenkla, förenkla
Redan där föll jag för min nye väns tankar. Vem hade inte sett alla dessa krångliga träningsprogram. Här var en som tänkte annorlunda.

”Henry David Thoreau har faktiskt sagt det bäst: ’Våra liv plottras bort på småsaker… Förenkla, förenkla.’ Man kan ju tycka att distanslöpning som är en av de minst komplicerade av alla idrotter också borde vara lättast att beskriva, och att träningsprogrammen borde vara lätta att följa. Inte då. De flesta böcker om löpning, särskilt då maratonlöpning, är så svårtillgängliga, innehåller så komplicerade instruktioner och skapar så mycket mystik runt själva sporten att en genomsnittlig löpare ger upp utan att ens starta i ett lopp.”

”Vissa träningsprogram är så komplicerade att man nästan inte kan gå hemifrån utan att ha en kopia av anvisningarna fastnålad på bröstet.”

”Tränare /… / har lyft träningens metoder till de dunklaste höjder.”

Minuter, inte mil
Ardy Friedbergs idé var att det inte var antalet träningsmil som var viktiga. Det var tiden.

”Om du springer 200 eller 100 mil för att förbereda dig för ditt första maraton är mindre viktigt än att du lägger ner tid ute på vägarna. Du måste klara av att springa ungefär fyra timmar för att klara ett maratonlopp, och det har inte så mycket att göra med hur långt du springer som man skulle kunna tro. Om du skaffar dig en vana att kunna springa länge, kan du också springa långa sträckor.”

Säkert finns det rationellare sätt att träna, det begrep jag redan då. Han hade förresten avsnitt om både styrketräning och om cykling och simning som alternativ träning, och mycket annat. Men det var enkelheten jag gillade.

På fem månader skulle en van men medelmåttig motionär som jag kunna springa en mara, skrev Friedberg. Löpning  fem dagar i veckan. 70 minuter första veckan, därefter 75, 85, 95, 135, 160, 200, 220, 220, 235, 255, 275, 275, 285, 120, 165, 320, 335, 390, 330, 225 och tävlingsveckan högst 55 minuter. Sista två dagarna skulle vara träningsfria.

Jaha. Inte värre. Med mina fem minuter per kilometer såg det inte alltför blodigt ut.

Sprang genom Värmland
Anteckningarna finns kvar. Jag följde schemat ganska bra, även om jag skam till sägandes räknade om hans minuter till kilometer. Mitt i träningsperioden kom dessutom ett nyttigt reportageuppdrag som jag hittat på själv. Fotografen Christer Höglund och jag sprang från Långflon i nordligaste Värmland till Stora torget i Karlstad och skrev om det i den stora länstidningen, där vi arbetade. Ibland gick vi.

Tjugoåtta kilometer till fots om dagen på brinnande arbetstid i tio dagar. Sämre uppdrag har jag haft.

Starta inte för fort
Den 17 september 1983 gick starten. Platsen var klassiska Slottsskogsvallen i Göteborg och benen pirrade av löplust då starten höjde pistolen. Hur var det Friedberg skrev? ”När startskottet går rusar tätgruppen i väg och…”. Jo tack, men inte jag. Det misstaget hade jag gjort tillräckligt många gånger vid kortare lopp.

Håll dig till planen. Ta det lugnt. Följ ditt eget tempo.

42 kilometer och 195 meter senare visste jag svaret. Ardy Friedbergs metod hade fungerat. Till nästa gång skulle jag lyssna på andra löparprofeter, men det visste jag inte nu. Jag visste bara att jag hade satt upp ett mål som några år tidigare hade verkat omöjligt – och nu hade jag nått mitt mål. Jag hade klarat en mara, ett helt långt marathonlopp.

Skorna luktade stad och lycka.

Gullan känner sig snopen

Helgen v. 48 är verkligen ett vemodigt namn på en evigt pumpande låt. Låten sätter sig på skallen, medan jag ligger i sängen och läser Gullan Lindblad i NWT. En gång moderat riksdagskvinna och fortfarande självtänkare, det erkännandet får jag ge henne. Här några rader ur hennes krönika:

”Det känns litet snopet för en som varit positiv till den europeiska monetära unionen (EMU) att nödgas tillstå att det nog var ganska klokt att rösta nej.”

”Vad var det vi sa” är ett alldeles för simpelt uttryck att skriva eller ens säga. Men ibland är det frestande ska du veta, Gullan.

Indonesisk talövning

Det indonesiska språkintresset är större än jag trodde bland mina vänner. Vad heter egentligen ”min systers tånaglar ser ut som min farfars”, frågar ni, efter att ha läst gårdagens inlägg.

Det är Språktidningen som tipsar om en webbplats för tungvrickare. Här är adressen: http://uebersetzung.at/twister/index.htm

Och så här säger man det där om syrrans tånaglar på indonesiska: ”Kuku kaki kakak kakak ku kayak kuku kaki kakek kakek ku”.

Träna ordentligt nu. Många tycker det är svårare att säga ”typiskt västkustsk köksväxt”.