Läsning – Sida 26 – SVENSSONS SLÄNG

Har den äran på födelsedagen, Gun-Britt!

NWT 25 maj 2014.

Ser att en av mina facebookvänner fyller år i dag. Jag har några vänner som jag beundrar mer än andra, Gun-Britt Karlsson i Fensbol är en av dem. Här ett tips till er som beslutar om kulturstipendier i Torsby kommun, provinsen Värmland och vårt land:

– Det finns kvinnor också.

Vet ni inte vad Gun-Britt gjort och gör som förtjänar henne alla stipendier i världen, så bör ni snarast läsa på. Ni kan börja med en utmärkt artikel som Anette Persson skrev i Nya Wermlands-Tidningens söndagsbilaga på nätet den 25 maj i fjol.

Jag pratar förstås om Gun-Britt som tillsammans med livskamraten driver Heidruns förlag och bok- & bildcafé i Fensbol norr om Torsby. Ett givet utflyktsmål om somrarna, både för pajerna och scenprogrammen. Heidruns har snart gett ut 200 böcker och i år fyller förlaget 25 år.

”Utåt är hon kanske mest känd för sina goda bakverk. Men de som känner henne vet att hennes bidrag till verksamheten är betydligt bredare” skriver NWT. Själv utrycker Gun-Britt det så här i artikeln, apropå att livskamraten Bengt Berg syns mer utåt och hon själv finns mer i bakgrunden:

– Det har bara blivit så. Jag är praktiskt lagd och Bengt är social. Han är bra på ord och jag på siffror. Jag sköter prosan och han tar poesin. Men tillvaron är inte statisk och på ett litet företag gäller det att dra nytta av varandras olikheter och komplettera varandra. När han suttit i riksdagen är det jag som drivit förlaget.

Till synes outtröttlig
I artikeln beskrivs Gun-Britts liv från födseln i Ena mellan Sörby och Munkfors och flytten i barndomen till Västergötland. Jobb som hembiträde i Hagfors och Karlstad, lillvärdinna i Sälen, servitris i Marstrand, våningsstäderska på Park Aveny i Göteborg, köksarbete i Sigtuna, ekologiskt jordbrukskollektiv i norra Värmland, föreståndare för köket i Munkfors Folkets hus, cirkelledare i ABF i Karlstad, svenska för invandrare, arbete med utvecklingsstörda, solidaritetsprojekt för Nicaragua. Grupp 8, FiB/Kulturfront,
miljörörelsen, småningom flytt till Torsby och Heidruns.

Själv har jag glädjen att samarbeta med Gun-Britt. Vi är båda med och administrerar en antirasistisk grupp på Facebook. Även där är hon till synes outtröttlig, vare sig det gäller att introducera den här nykomlingen i administratörsgruppens små finurligheter eller att hålla ordning på skrivglada unga män vars sociala medie-egon stundom växer om fredagskvällarna.

Människovärdet är ett och okränkbart, det är det viktiga. Främlingsfientligheten måste bekämpas.

Värd båda två och ett stort tack
Grattis på födelsedagen, Gun-Britt. För mig är du värd både landstingets kulturstipendium och folkrörelsestipendium på en och samma gång. Samt, inte minst, ett stort kamratligt tack från alla oss som du gör livet vackrare, gladare och tydligare för.

För visst är du bra på ord med. Har du inte märkt hur många som tycker om dina kvällsbetraktelser efter ännu en engagerad dag?

Fina bilder till NWT-reportaget: Olle Persson

Exalterad?

Illustration i Elsa Beskows bok Olles skidfärd.

”När jag var liten och ända tills nu har jag blivit glad, ja nästan exalterad när de första flingorna har fallit” skriver min vän Lars Nilsson på Facebook.

Ja. Just så. Jag var barn och stod med näsan tryckt mot rutan varje kväll från början av november. Hoppas, hoppas vi får snö… Olles skidfärd, som bilderna i den boken såg min dröm ut. Ganska ofta blev den sann.

Jag drömmer den än.

En annan upplevelse som sitter djupt i själen är korvgrillning. Att gå ut i skogen, oavsett årstid, tända en brasa, tälja en grillpinne och grilla korv. Väcka jägaren & samlaren inom mig, minnas alla Hjortfot-böckerna och alla goda svenska naturskildrare för vilka brasan alltid är munter. Brasa och munter, de orden är tvillingar. Trillingar förresten, det finns ett ord till.

I går gjorde vi det igen.
Tack liv, tack skog.
Tack Konsum Värmlands charkfabrik.

Exalterad. Just så.
Sa jag att det snöade?

Dags att tolka skyltarna

Du ska inte krångla till saker och ting. Var sak på sin plats, tavlorna på tavelavdelningen. För en värmlänning betyder det där sista ordet två saker, det gör inte saken sämre.
– Inga tavling, titt på bildera nu’ra.

Ett vanligt budskap ombord på bussar är: Fortsätt bakåt.
– Hur långt bakåt? Det är en vägg längst bak.
– Öppna fönstret (ler ironiskt).

En tredje skylt fann vi på timmerväggen vid en kaffestuga bortom Ludvika. Den varnar för orm i vissa partier. Jag vet vilka ormar den skylten menar. Vilka partier med.

Får man hälsa? Då vill jag hälsa till ormarna:
– Fortsätt bakåt, det räcker nu. Tavlor kan ni göra bland hötorgskonsten, inte i Sveriges riksdag. Hör ni inte vad jag säger? Fortsätt bakåt.

Ordet ”tavel” på värmländska kan betyda tafs och ”tavling” tafsande.
Bilden på ormskylten är från Långsjöns kaffestuga
vid väg 50 mellan Ludvika och Borlänge.

Din definitiva jävel

Bilden är tagen innan snön föll.

Årets sista dag 2014. Jag är nästan två år äldre än ordet ”nyårslöfte” läste jag någonstans.

Det tror jag inte på. Den företeelsen är äldre än så, även om löftet blev litterärt när Stig Dagerman skrev dikt om saken på nyårsaftonen 1952. Något år senare bröt han sitt ord från dikten i Arbetaren och tog verkligen livet av sig.

Vilket roligt möte
I fem och ett halvt år har jag funnits på facebook, tyst i början men det vände min omgivning på. Du får vänner där. De finns.

Vid min ålder dör en vän ibland. Döden, du din definitiva jävel. Tre stycken facebookvänner borta, en vartannat år. Det kunde ha varit värre, det är lika illa för det.

J, B och R. Så lika och så olika. Tänk vad roligt de skulle ha haft om de träffats. Jag vet vad vi kunde ha pratat om.

– Den är skriven för dig den där rollen, sa B när jag spelat smed i Älvdalssagan fast jag inte tordes. Det är det vackraste någon man har sagt till mig.

Livet, detta preliminära.
Bröd och skådespel skulle vi ha pratat om.

Vargen kommer

En kvinna och hennes barn har sett två individer från Forshagareviret vid en fotbollsplan på Kroppkärr i kanten av Karlstad. Där på trakten fick SD 7,42 procent av rösterna vid förra riksdagsvalet. Alla gillar inte individer som kommer vandrande från andra revir.

7,42 procent. Varför kollar jag sånt?

Det är vargar vi pratar om. Finska EU-migranter, skickligt organiserade. En bekant till en vän till en före detta granne vi hade har sett hur de åker dyr Mercedes mellan Forshaga och Kroppkärr. Varenda morgon blir de avsläppta strax innan Olsätersgatan. ”Tar de upp en mobil får de f-n inga rådjur av mig” sa han, bekanten.

Individer. Dom ska du se upp med, det är dom som är värst.

Parallella paradis

Hur ska papperstidningen kunna överleva? Lätt blir det inte, affärsidén att låta oss läsare välja mellan att få dagens nyhet gratis på skärmen i dag eller mot betalning i brevlådan i morgon var inte så smart. Fast den efterklokheten räddar inte demokratin, folkupplysningen och det gemensamma samtalet.

Jag har ingen snabb lösning. Samhället är redan kraftigt uppdelat, klyftorna skär djupt genom Sverige.

Den ekonomiska klyftan. Har pengarna någonsin varit mer ojämnt fördelade? Utbildningsklyftan. Åk till vilken bruksort som helst, tjejerna far till stan och pluggar, killarna stannar hemma och kör bil med bra högtalare i. De utbildades barn läser vidare, de andra inte.
Den politiska klyftan. Solidaritet mot egoism. Gästfrihet mot främlingsrädsla. Utjämning mot koncentration. Land mot stad. Folkflertal mot elit.

Härom veckan var jag på seminarium. Vi svenskar lever i parallella paradis, var det en av talarna som sa, apropå hur vi konsumerar massmedier år 2014. En klok formulering. Klok och förfärande. Nyhetssökarna tar fler och fler kanaler till hjälp för att hänga med i politik och samhälle. Nyhetsundvikarna tar fler och fler kanaler till hjälp för att hitta sin dagliga fördumning.

Båda lika lyckliga.
Under tiden spricker landet vi bor i.

Om fisktupp, pliktläsning, fågelmålare och att bo i en dörr

Fågelmålning: Ferdinand von Wright. Berguv heter huuhkaja på finska. Träffande namn. Ho-kaja.

Den där lyckan när du kämpar med en tjock pliktläsningsbok och bredvid dig på nattduksbordet ligger en annan bok som du vet är bra, för du har gluttat, och snart får du börja på den och då blir det roligt.

Att kalla en webbplats för ”hemsida” är som att säga att du bor i en dörr.

Hör en duns mot altanfönstret och kommer att tänka på bröderna von Wright. Magnus och Wilhelm från Haminanlax strax utanför Kuopio i Finland som illustrerade bildverket Svenska Foglar, 1838. Fantastiska målare, precis som den tredje målarbrodern Ferdinand, fast fåglarna sköt de först. Jo, mycket riktigt, på altanen ligger en död fågel med det karaktäristiska gula bandet på vingen.

En gång var vi till Kuopio, för min skogsfinska vurm var färsk och entusiastisk, och där åt vi kalakukko på torget och sedan slumpade det sig så att vi hittade en stor utställning med bröderna von Wrights fågelbilder.

Det uttalas ”fånn vrickt”, ser jag i det gratis nätuppslagsverket.
Den där skamliga känslan när du redan visste det.

Den där snopna känslan när boken som låg bredvid var precis så bra som du trodde men nu är hon redan slut.

Det bor en människa i den.

Jag öppnar boken igen och börjar om. ”Litteratur är motstånd. Litteratur är frihet.” Svårare än så är det inte. Inte enklare heller.

Boken på nattduksbordet:
Crister Enander Om natten ringer de döda
Tankebok, Heidruns förlag

Frisk vind eller avloppsrör

En gång skulle jag föreläsa vid en kurs i kulturjournalistik. Vad är kultur? frågade jag mig själv och gick till ordboken. Ordet låg mitt emellan kultje och kulvert. Frisk vind eller avloppsrör, det valet var lätt.

Nu surrar luften av nyvalsprat. Heter det extraval eller extra val? Ingen tidning skriver lika men valmyndigheten drar isär det och den bör ju veta. Egentligen ska ”extra val” uttalas med luft mitt i, antar jag, fast det låter fyrkantigt.

Det borde heta nyval, som alla tänker, men det är en annan sak.

Jag går till ordboken för att få vägledning igen. Hur ska jag se på valet den 22 mars? Boken ger genast besked. Ordet extra ligger mitt emellan extas och extrakt. Hänförelse eller något utdraget? Det valet är lika enkelt.

En månads extas tack.

Den går inte att fotografera

Om du inte är allergisk mot sötmandel, vanilj eller syrliga äpplen så har du två goda skäl att skaffa Lena Sewalls bok En bit Racken. Det är en utmärkt bok som jag skrev om för ett år sedan, när Lena var på Heidruns i Fensbol och berättade.

Fast det finns alltså ett skäl till.

Jag är ingen stor matlagare men visst läser jag hennes matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och recepten i tidskriften Värmländsk Kultur. De som alltid har en intressant kringhistoria, lika läsvärd som recepten.

Det finns detta andra skäl: receptet på sidan sex i Rackenboken. Den äppelkakan kan vara den godaste dessert jag kommer att ha ätit. Någonsin. Egentligen skulle jag ha haft en bild på en form fylld med den äppelkakan här men det går inte.

Jag har försökt flera gånger.

När Telefonören skulle sluta synda

Telefonören ringer. Jaså du ska synda ser jag, säger han. Du står till förfogande.
– Det var ett skämt, svarar jag.
– Jag förstår hur du tänker, fortsätter han. Själv tänkte jag tvärt om ett tag, men det sprack.
– Hur då?
– Vad jag än kom på för ful ovana som jag borde sluta med så sa mitt samvete tydligt: ”det är synd”. Jag fick låta bli.

När han hör att jag inte fattar ordleken muttrar han en stund och rotar med någonting hemma i köket.
– Du har ingen humor Svensson, säger han. Inte begrep du dig på Anna Kinberg Batras ironi heller.
– Ironi?!
– Det fattar du väl att det var ironi. När hon sa att stockholmare är smartare än lantisar.

Då blir jag ilsk. Jag såg och hörde sannerligen ingen ironi 1998, när Batra gjorde sitt uttalande. Den hörs fortfarande inte på repriserna. Ironi? Pfff…
– Men det kvittar, fortsätter jag, medan Telefonören steker sin falukorv. Folkförakt är folkförakt, även om du gömmer den bakom dålig ironi.

Där fick du till det, mumlar han. Fast nån humor har du inte. Det är synd.

Klick.