Ny svensk storfilm i 50-talsmiljö med framtidstro och berömd badscen:
Härifrån till eterniten
Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar sig själva i svensk messmörswestern i sätermiljö:
För en handfull dårar
Åklagaren, polismannen, psykologen, försvarsadvokaten och justitierådet bakom vård- och rättsskandalen Thomas Quick spelar in snabb fortsättning på sin succémessmörswestern i sätermiljö:
Förträng dom högt
Jag kan inte klara mej en vecka utan skogen, säger jag till min kusin från Stockholm, när jag ska börja gymnasiet. Dej kommer dom att göra om, säger han. Vi får rätt båda två.
Inte hinner jag gå i skogen varenda vecka på gymnasiet, sitta under björk och tall och se eftertänksam ut. I Vietnams djungler pågår befrielsekriget och vi skapar opinion, sedan rycker jag in i lumpen och småningom får jag min lön av ett sågverk och därefter en papperstidning och en till efter den.
Djungel, militärtält i I2-skogen, virke, cellulosa – bara skog alltihop. Men nog gör de om mig.
Han är min idol, men det vet han inte. Kusinen som lär mig hur du bygger en vattentät koja med dina bara händer, utan vare sig spik eller bräder.
Du går till en granskog med vuxna granar och helst lite al eller annat sly. Bryt och kvista nio mjuka drygt fingertjocka alar. Slå ner dem i marken och bind ihop dem upptill med en vidja, så det liknar stommen till ett indiantält. Bryt grankvistar och börja fäst dem upptill och sedan fäster du nästa lager i dem, tills du når ner till marken med dina grenar. Täta grankvistar ska det vara, gärna ganska långa i första lagret. Täck med lager efter lager av grenar.
De sista lagren ska ligga som du lägger takpannor, trä in dem nerifrån så de övre går om lott med de undre.
Till sist har du en koja som är helt vattentät, så länge barren hänger kvar. Fyll golvet med flera lager granris som isolerar. Gå in i kojan. Känn att du inte är den förste som gjort den sortens hydda här på skogen. Vänta på regnet.
Det finns tre sorters kojor, lär kusinen mig. Kojor på marken, kojor uppe i träd och kojor under jord. Den vi gör djupt inne i en lerbank vid älven rasar när vårfloden kommer, men då är vi inte där. Fördämningen i älven försvinner på samma gång.
En kväll, när vi grillar korv i skogen, slår det mig varför jag behövde jobba fyra år som SOS-operatör och åtta år på Räddningsverket. Det var för att lära mig vad som krävs för att tända en brasa.
Svaret är att det krävs tre saker. Precis de samma som du behöver för att kunna skriva.
Syre, tillräckligt hög temperatur och brännbart material.
En lur ska ha sladd, en skrivmaskin ska skriva ut papper direkt, vårt sociala medium är gathörnet & vägkorsningen och hemmet är dit du går när du inte jobbar. Inte, alltså.
Det var så vi tyckte. Då kom det en karl som hade flyttat från storstan till Hälsingland och förstörde alltihop.
Läs om honom i min senaste krönika på Tankesmedjan Ida:
Storstadsarvode och landsortskostnader
Livet har sin dramaturgiska kurva med en och annan höjdpunkt då och då. Detta var en. Jag var på besök på Sundsta-Älvkullegymnasiet i Karlstad för att prata om hur man skriver krönikor.
Efteråt fick jag brev av eleverna, läraren hade gett det som skrivövning tror jag. Nu har jag hittat det igen, lyckobrevet från en av dem som lyssnade. Bättre betyg som pratare har jag aldrig fått. Näst bästa betyget var den gången en tant kom och tackade för att jag talat så fritt och fint, helt utan papper. Då höll jag fortfarande manuset i näven.
*
”Okej, det skulle komma en liten gubbe och snacka.” Det är så bra, Malins brev. Hoppas du skriver krönikor någonstans nu för tiden, vem du nu är. Den här lille gubben har du gjort glad många dagar ska du veta.
En kväll inser jag att det redan har blivit mörkan november ute men jag har fortfarande inte grävt vårt trädgårdsland. Grävandet är en av de få praktiska sysslor som mina händer begriper sig på och så har jag fullständigt glömt bort att det är dags.
– Kan man gå ut och gräva det en vardagkväll med pannlampan tänd, frågar jag ut i luften.
Inte en enda människa i min omgivning tycker att det låter som någon bra idé, inte den kära vännen heller.
– Det kommer en vår, säger hon.
Ja, vårn ja. Då ska jag släppa upp lite mer kirskål. Vi har en sådan gerillaväxt i ena hörnet av tomten, den håller på och bygger upp sitt befriade område. Än är Republiken Kirskål inte särskilt stor, men den jobbar på det. Vi river ner och kirsen bygger upp.
Bokmässemontergeneral
Det är vår utflykt till Fensbol i helgen som fått mig på andra tankar. När söndagen är så vacker som enstaka novembersöndagar kan vara, då drar vi norröver. Lena Sewall ska prata på Heidruns Bok- & Bildcafé, hon är en berättare och Heidruns var det länge sedan vi besökte.
Det är Lena som gör matreportage i Nya Wermlands-Tidningen och publicerar ett värmländskt recept i varje nummer av tidskriften Värmländsk Kultur. Alltid får de 
recepten en kringhistoria. Hon är uppväxt i Arvika och lekte som barn i Maja Fjaestads ateljé. Nu har hon skrivit fina böcker om både Skagen och Racken och dess konstnärer och mat. För oss som besökt bokmässan i Göteborg är Lena Sewall dessutom känd som ansvarig för den populära värmlandsmontern där i många år, och det var hon som tog initiativ till en lokal värmländsk bokmässa.
1994 kom boken En bit Skagen. Kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår som hon fick Gastronomiska Akademiens Guldpenna för. Nu ska hon prata om sin senaste bok.
Christians romantiska present
Strax innan föreläsningen ska börja är vi framme vid det vackra gröna huset i Fensbol, där Gun-Britt Karlsson och Bengt Berg har sin verksamhet. Det lyser inbjudande genom spröjsade fönster, inne i bokhandeln går några omkring och bläddrar bland böckerna och i cafédelen dricker andra kaffe och äter andaktsfullt av Gun-Britts valnötskaka med vispgrädde. Nå, vi ska väl hinna fika efteråt, tänker jag och sätter mig på stolen närmast kakelugnen. Då och då lägger någon mer ved på brasan.
Det blir en trevlig timme och lite till. Lena Sewalls kunskap om Rackenkonstnärerna och deras liv och släktskap är imponerande och hon vet att förmedla den. Ibland undrar jag om arvikaborna verkligen vet om vilka storheter de haft i sin närhet? Förstår de vad de betydde och fortfarande betyder?
Lena förstår det definitivt. Varje god berättare bör tänka på att förse sin framställning med betydelsebärande detaljer och sådana har hon hittat många. Hur årtalet 1858, då Christian Erikssons föddes den 30 juni i Taserud, på sätt och vis markerar den egentliga födelsen för Rackenkolonin. Inte 1898 när Gustaf och Maja Fjaestad kom hit. Hur Christian gav sin franska fru Jeanne de Tramcourt en present på hennes 20-årsdag. En potatisstamp… Hur det blev rusning bland värmländska och andra konstnärer i Paris en dag: Gaugain är här, han behöver hjälp.
Då blev det kalas
Lugn, eftertänksam och med imponerande kunskap och detaljrikedom berättar hon hur konstnärskolonin växer fram, hur de alla tycks bo en period var i Oppstuhage, hur de köper sina hus och hur magert de flesta har det.
Fest var det inte varje dag. Men när Fastrarna hade blivit färdiga med en ny stor matta efter flera månaders arbete, då blev det kalas. På bordet: smörtårta med äppelmos mellan bottnarna.
När vi far söderut igen är det kolsvart ute, fyra grader kallt i Fensbol och månen är full. Vid köksbordet hemma slår jag upp receptet på kirskålspaj på sidan 70 i boken. Pajen ser god ut, jag ska verkligen släppa fram lite mer kirskål i mitt liv. Boken med alla berättelserna och recepten heter En bit Racken.
Nu börjar jag läsa den. Gräver gör jag till helgen.
ÖVNING:
Skriv en text till bilden. Associera fritt. (Klicka på bilden om du vill se den bättre).
Diskutera din färdiga övningstext. Vad är dess styrka, vad vill du förbättra? Skrev du en början som fångar läsaren? Hur lade du upp kompositionen? Replikerna, för de handlingen framåt och karaktäriserar den som talar? Hittade du några betydelsebärande detaljer?
I dag är det årsdag igen. Själv är jag så gammal att jag fick lära mig datumet för Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen i skolan.
Det är inte honom jag tänker på. Det är en fattig skräddare som kom tillbaka hem till Sverige, efter att ha varit på gesällvandring i Danmark och Tyskland och snappat upp de nya idéerna. Den 6 november 1881 höll han det första socialistiska föredraget i Sverige: Hvad vill socialdemokraterna?
Ät August Palm-bakelser och fundera över svaret. Hvad vilja?
Jag borde skriva om orättvisorna i Sverige. Jag borde använda en del av uppgifterna från undersökningen som det berättas om i nya filmen.
Att den rikaste femtedelen av svenskarna äger nästan allt, eller 87 procent av den totala förmögenheten.
Att inkomstklyftan bara växer. Sedan 2006 har den tiondel av svenskarna som har lägst inkomst tvingats minska sin årsinkomst med 3 500 kr. Minska! Under samma tid har den tiondel som tjänar mest fått lov att öka sin årsinkomst med 56 200 kronor.
Detta borde jag skriva om. En människa som är klyftig är smart, ett land med djupa klyftor är djupt korkat. Varför skriver jag inte om det varenda dag?
46 gånger mer än en arbetare
När Landsorganisationen i Sverige, LO, undersökte saken för ett tag sedan kom de fram till att framtiden verkar ljus för svenska miljonärer. Fast riktigt så sa de förstås inte. I rapporten Makteliten – klyftorna består undersökte de omkring 200 maktpersoner inom ekonomi, politik och byråkrati. Närmare bestämt anställda makthavare. Inte kapitalägarna.
År 2011 tjänade den makteliten i landet i genomsnitt 5,4 miljoner kronor per person och år, före skatt. Industriarbetaren tjänade 316 000 kronor. Maktelitens inkomst motsvarade i snitt lönen för 17 industriarbetare.
Tittar vi på den ekonomiska eliten, toppdirektörerna, så är klyftorna ännu större. År 1950 tjänade den ekonomiska eliten lika mycket som 26 industriarbetare. År 1980 var inkomsterna i denna grupp som lägst, 9 industriarbetarlöner. Under denna period i början på 1980-talet var inkomstspridningen lägst i Sverige.
År 2011 fick de 50 undersökta toppdirektörerna en inkomst på 46 industriarbetarlöner i snitt. Det motsvarar vad en industriarbetare får ihop i ett helt liv.
Korkad klyfta
Läs siffrorna igen. Känner du några industriarbetare som jobbar hårt? Det gör jag. Känner du några chefer som också jobbar hårt? Det gör jag. Känner du någon enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än en industriarbetare? 46 gånger. Det gör inte jag. Hur jag än går igenom bekantskapskretsen och hur jag än grubblar, funderar, fantiserar och filosoferar – så kan jag inte komma på en enda människa i hela världen som är värd 46 gånger mer i lön än någon annan.
Det är inte en nödvändig skillnad.
Det är en orättvisa.
Det är en omänsklig och korkad orättvisa.
Den spräcker ett samhälle.
Visa filmen på varenda möte
Titta på den här filmen nu. Klicka och titta. Den är ny, tar 5 minuter och 16 sekunder och visar färska siffror över klyftorna i Sverige.
Den filmen borde svensk arbetarrörelse visa på varenda sammanträde fram till valet. Så snart en facklig organisation har möte, så snart en partigrupp i något fullmäktige träffas, så fort det är distriktskongress eller bara ett enkelt litet arbetsutskott. Visa filmen. Titta ordentligt på den. Prata om den. En enda fråga behöver ni ställa er:
– Är detta rätt?