Kreativt folk – Sida 32 – SVENSSONS SLÄNG

Hej då, gamle vän

Rensar vidare för att försöka ta mig in i arbetsrummet oskadd. Hittar en gammal vän från 1974. Typometern.

Den typografiska linjalen var varje journalists vän. ”Använder du den inte till nåt annat, så är den bra att skära pizza med.” Det var vad vi fick lära oss på Journalisthögskolan på Andra Långgatan i Göteborg, ett år när pizza var det häftigaste en murvel kunde äta. Tydligen gick jag i klass Va 1974, det står så på stilprovet.

”Lägg helst artiklarna i fyrkantiga block! Det underlättar. Låt gärna blocken bli större på bredden än på höjden.”

Typsnittet vi hade lov att använda när vi gjorde rubriker till övningstidningen Ingressen var bodoni, (fet antikva eller kursiv, hfet eller mager). ”Fet och hfet hör ihop på samma sida eller hfet och mager. Fet och mager blandas endast i undantagsfall.”

Detta är en mellanrubrik
Nå, det blev fler stilprov sedan, mest har jag använt typometern på Smålands Folkblads redaktion i korsningen Klostergatan-Kungsgatan i Jönköping. Där blev det en och annan noga uträknad rubrik till lokalredaktörernas artiklar.

Något säger mig att det kommer att dröja ett tag innan någon frågar mig hur mycket en konk eller cicero är eller hur många pinnar det går på ett gement m. Så nu åker typometern ut i en kartong i garaget, tillsammans med stilprovet från Ingressen och skrivmaskinskursen från Facit 1966.

Här ser ni en som hänger med.
Förändringsbenägen är mitt mellannamn.

### Det har visst kommit sådana där datamaskiner.
### Inne i sina dator blandar ungarna typsnitt och grader så änglarna gråter.
### Hör du nåt som surrar i luften så kommer det från landets typografkyrkogårdar. Där snurras det hejvilt.

Ögats fria fartlek i obanat lingonris

Då, mitt i alla världsliga och privata bekymmer, minns jag löftet till mig själv. Att läsa minst en klassiker i månaden som pensionär.

Alltså går jag till biblioteket. Där krånglar det datoriserade lånesystemet muntert, men penna och papper finnes och strax kan jag vända hemåt igen med Elmer Diktonius i axelremsväskan.

Diktböcker ska bläddras i, som en ögats fria fartlek i obanat lingonris. Så brukar det börja. Snart fastnar jag bland aforismerna från 1920-talet.

Om konstens mening vore att bedöva, att få oss att glömma livet, så vore ett hammarslag i skallen den enklaste och bästa konsten.

Inom konsten är allt tillåtet. Men allt är icke användbart.

Det man mest beundrar i ett konstverk är icke alltid det beundransvärdaste i det. Ty man beundrar mest – sin spegelbild.

Saliga är de mätta som sår och de hungriga som skördar. Men det finns även hungriga som sår – dem kysser jag.

På sidan 93 hittar jag maskinsången. Alltid denna rytmiska, människoätande maskinsång. Orlodoffa doschkoff orlodoffa doschkoff…

Sidorna sväller av musikalitet. När jag slår igen boken första gången finns världen och det privata fortfarande kvar, men nu hör jag även en annan sång. Det står en kraftfull finlandssvensk poet bredvid min läsfåtölj och sjunger finstämt så gardinerna darrar på Grossbolstorps höjder.

Jaguaren kan kyssa en blomma.

Alltför stora ord får din käft att växa

Sådant som jag tycker är fjantigt:
Att kalla snöröjning för feministisk.

En del kommuner röjer gång- och cykelvägar, förskolor, busshållplatser och trafikleder först. Det är svårare att gå eller cykla i 10 centimeter snö än att köra bil. Detta gynnar kvinnor mest, eftersom fler kvinnor än män cyklar, går och åker kollektivt. Samtidigt sparar samhället pengar när färre medborgare halkar omkull och bryter sig.

Allt detta är bra, bara plogningen i sig är snabb och effektiv efter den nya ordningen. Men snälla du, kalla det inte feministisk röjning. Du verkar bara löjlig.

Säg ”folkpartistisk gräsklippning”, ”vegansk gatsopning” och ”zenbuddhistiska vattentorn” högt för dig själv tre gånger, så tror jag du hör vad jag menar.

Alltför stora ord får din käft att växa fortare än förståndet.

(Tipstack till Gun-Britt Karlsson.
Bilden ovan föreställer en gubbplogning från forna tider).

Tidrapport

Foto: Per Hardestam

Lördag. En sån där dag när tankarna vill vara för sig själva och händerna vill tända ljus.

Nioåring på besök berättar att han hamnade på min blogg när han googlade på sina favoriter, Västanå teater. ”Du hade ju skrivit om dom”.

Nio år.

Söndag. Fryser när jag cyklar runt och sätter upp tipspromenadfrågorna vid friluftsgården, värms av gemenskapen kring kaffet och våfflorna efteråt. ”Jaså hette telefonen Diavox, jag var säker på att det skulle vara Dialog”.

Måndag. Springer med eftertänksamma steg bortåt Haget, bland dansande blyga snöflingor. Blyg själv vet jag hur de menar.

Tisdag. Väntar

### Något av de här inläggen om Västanå teater var det han hittade:
Sveriges första värstingresa
Nils Holgersson när bilarna brinner i Husby
Berättelsen om en lada som spelar teater
Genrep och tamgåsen flyger
Löpare anfallen i vilda skogen

Hårdrockens vanligaste ord

En amerikansk datavetare har jämfört texterna till 222 623 hårdrockslåtar. Han ville veta vilket ord som var vanligast. Svar: burn, dvs bränna, brinna, brännskada.

Nu vet vi det.

De vanligaste orden inom hårdrocken:

burn
cries
veins
eternity
breathe
beast
gonna
demons
ashes
soul & sorrow

De ovanligaste:

particularly
indicated
secretary
comittee
university
relatively
noted
approximately
chairman
employees & attorney

### Bränder, skrik, bestar och demoner i evighet alltså.
### Universitetsvärlden dominerar inte stort. Demonerna går sällan på högskolan.
### Källa: Språktidningen. Läs den. Sist hade jag med ett läsarbrev, bara en sån sak 😉

De gubbgriniga & priset

Bob Dylan får Nobelpriset. ”Nu fick kulturkoftorna så de teg”, flinas det på några håll.

Kulturkoftor? Jag måste erkänna att jag avskyr ordet. Det står för populism, folkförakt och en kvinnosyn från hösten 1814. Medvetet eller omedvetet.

I min värld har de gubbgriniga fattat alltihop fel. I min värld jublas det över valet av pristagare. Facebook flödar över av läskunnigt folk som brister ut i ett stort ÄNTLIGEN! över nyheten. I min värld får Akademien beröm när den på kort tid belönat först den litterära journalistiken och nu den sångbara lyriken. Örats poesi. I min värld skriver skribenter som Åsa Linderborg, Peter Franke och Göran Greider hyllningsartiklar apropå valet av Bob Dylan.

”Rätt låt vann!” skriver Linderborg. Kanske äger hon en kofta, vad vet jag? Den som vill hålla värmen i själen brukar klä sig klokt.

### Fryser ni inte, gôbber? Ni tröjlöse.
### Blir dä inte kallt där ute i grinigheta’?
### Kom in i värmen vettja’.

(Inlägget inspirerat av
det manliga modemagasinet Café).

Paria? Vadå ”paria”?

Tisdag eftermiddag. Jag skulle bara ha läst klart bokcirkelboken. Det skulle ha varit intressant. Sedan skulle jag ha cyklat ner till biblioteket om någon timme och träffat vännerna i cirkeln. Vi skulle ha diskuterat bokens form och innehåll och ätit av det framdukade godiset. Det skulle ha varit trevligt.

Då, när jag sitter i läsfåtöljen och just ska ta fram boken, lägger en Facebookvän ut filmen som jag länkar till här nedan. Inte farao är den trevlig. Den lille jäkeln i mig går i försvarsställning direkt.

Vänta nu, vägrade inte vi fostervattenprov?
Var inte vi duktiga som bara den, hurra hurra, som var först i landet med att tolka en kongress till lättläst svenska i realtid?
Hade inte jag en älskad svärfar som en gång i tiden for runt min provins och lunnade fram personer med utvecklingsstörning ur skogen? Gömda, tysta.
Jobbade inte jag på ett företag som skaffade låggolvbussar för att…

Se filmen. Det här samhället – och jag själv – har sannerligen ingen anledning att slå oss för bröstet. Starkare film har jag sällan sett. Starkare person har jag sällan lyssnat till.

Jag förstår inte allt, för jag har inte Adryan Lindens erfarenheter. Jag håller inte med om allt, kanske just av samma skäl. Men han öppnar mina ögon, ibland så det gör ont.

Jag tror han kommer att göra det på dig med.

### Det dyker upp svarta rutor ibland. Filmen är inte slut då.
### Länk till Jona Elfdahls film (26 minuter), du lär märka vad den handlar om: Paria.
### Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet 2009 om Adryan Linden: ”Adryan borde ha aborterats bort”. ”Han menar allvar: nazismen är död men dess ideologi livs levande, klädd i medlidandets dräkt. Förr slog man ihjäl en ras för de andra rasernas bästa. I dag dödar vi vissa utvalda av medlidande och omsorg – för deras egen skull.”

Tack, du som berättade om filmen.
Jag är som du vet långsamlärd men försöker.

Bokcirkelboken ligger kvar halvläst.

Sluka bok, lägg till år

Den genomsnittlige bokslukaren blir två år äldre än den som inte läser. Det hävdar forskare i epidemiologi vid Yaleuniversitetet i USA. Detta gäller både lågutbildade och högutbildade. Läs länge – lev länge.

Bäst är att läsa böcker flitigt, då lever du längre. Näst längst lever de som läser tidningar och tidskrifter. Kortast liv får de som inte läser.

Forskarna har frågat 3 600 amerikaner om deras läsande. De som läste minst 3,5 timmar om dagen blev nästan två år äldre. Oavsett om de gått länge i skolan eller inte.

Hinner inte skriva mer om detta. Måste förlänga.

# Att vissa kallar lyxbilar för p-nisförlängare visste jag. *rodnar klädsamt fast jag själv kör en tjeckisk vardagsbil*
# Men att boken är en bokstavlig livsförlängare visste jag inte.
# Bläddra på. Ta en BRA bok, det underlättar.

Stabilt jobb får ny titel

Några vänner arbetar alldeles intill en byggarbetsplats där det pålas för fullt om dagarna. Pålarna behövs, för marken vid Kanikenäset i Karlstad ligger på gammal sjöbotten.

Nu har karln som sköter pålmaskinen fått ny titel av dem.

Banktjänsteman.

Cecilias lärdom

Det var Cecilia af Jochnick som en gång formulerade vad jag instinktivt visste men aldrig satt ord på. Hon gav ut den utmärkta tidningen Kvinnosyn Värmland och skrev om tramset. Det viktiga tramset. En läsvärd publikation behöver sådana inslag med skrev hon och levde hon upp till, mellan alla viktiga och seriösa artiklar.

Cecilia har rätt. Ingen livfull människa orkar gå omkring och vara korrekt varenda minut om dygnet, veckan, året och livet. Ibland tittar den lille jäveln fram på ens högra axel och viskar nå’t oseriöst som han tycker är skoj.

Det händer mig hela tiden. Vi är så skapta, min lille jävel och jag. Ibland ser han det absurda i tillvaron, ibland en enkel ordlek, ibland en komplicerad som ingen annan jävel förstår. Inte kan vi rå för det, vi förstår den ju.

Ger liv åt våra dagar
Härom dagen skojade jag om hur nyblivna villaägare bör bete sig, när de upptäcker att en av grannarna har en rasande grann häck. Det var den lille som hade viskat om saken i mitt högeröra. Lilljäveln hälsar att sådant kommer han att fortsätta tissla om. Vi är så lagda han och jag. Sådant trams ger liv åt våra dagar och får oss att orka kämpa vidare mot ojämlikhet, främlingsfientlighet, dålig jämställdhet, förfärlig asylpolitik och allmän dumhet i tillvaron.

Säg aldrig till din granne att hen har en fin häck.

### Ny krönika kring Konsumhistorien:
Hur skulle det se ut, sa Bertil

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root