Städar snedgarderoben och …
… går igenom kartonger. Hittar en sprucken, uräten och diskad filförpackning i plast, prydligt undanstoppad.
Den är från vår finska resa 1982. Hur tänkte jag när jag sparade den?
Författare: Sven-Ove Svensson
Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite
Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.
Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.
Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?
Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.
***
Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.
Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.
Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.
Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.
Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.
Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.
Pröva med att stryka sista meningen.
Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.
Utropstecken används när någon skriker.
Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.
Rensa bort alla onödiga adjektiv.
Läsaren är och vill vara medskapande.
Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.
Undvik citationstecken, de förvirrar mest.
Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.
Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.
Tack för hjälpen, Unge.
### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.
Vad vi gör
Pensionärer pratar. Det är det vi gör. Ge oss bara chansen.
Du kanske kan tänka dig hur det är? Du gick hem från jobbet en sista gång och nu sitter du hemma och dricker kaffe och har det gôtt. Dag efter dag. Läser tidningen länge och sedan tar du fram papperstidningen och läser den. Läser tabeller i division 7, förmodligen fotboll, jo det står det. Östra Deje ligger risigt till, 1-11 i målskillnad.
Du har det bra. Men prata får du inte. Den kära vännen är på jobbet, bokcirkeln är slut och släktforskningen har inte börjat än.
Tandläkarn, hurra!
Jag blir så glad när de hör av sig. Folktandvården kallar. Jippie! Som patient tillämpar jag givetvis diskretion, tystnadsplikt och journalistisk etik. Men så mycket kan jag säga – SÄGA – som att hon inte får en syl i vädret och knappt hinner komma åt min tandsten i underkäken ens, första timmen. Ty jag har mycket att berätta.
– Vänta, berättade jag om när jag jobbade på sågen i Molkom och basen kom med papperet?
På eftermiddagen vandrar jag elljusspåret fram. Då möter jag en pensionär. Två stycken av oss ensamma i solen, det blir många ord. Sedan kommer det två daglediga till. Jag håller på att aldrig släppa hem dem.
På kvällen har jag Konsumkön.
Ni borde skämmas
Enkät i VF om förskolepersonalens arbetskläder.
Du vet hur det är med kommunenkäter till tidningarna. Eller, det kanske du inte vet nej. Det är ett skitjobb för den journalist som ska göra enkäten. Alltid är det några som krånglar och låter bli att svara, eller så svarar de på en annan fråga som är lättare att motivera.
Journalistiskt skitjobb men bra läsning när sammanställningen väl är tryckt. Sedan kommer korrigeringarna.
Här följer en sådan korrigering från signaturen Arg skattebetalare. Vad är det för en djuping som har svarat för Forshaga kommuns räkning i Värmlands Folkblad den 2 maj, på frågan om huruvida förskolepersonalen får arbetskläder? ”Opersonliga ytterkläder att låna” står det. Vad innerst inne i glödheta är det för sorts kläder? Bär min kommuns politiker personliga kläder de, kanske tjänstemännen med, men förskollärarna i barnkommunen får dra på sig ett opersonligt plagg? Hur är det plagget knäppt?
Hela svaret är knäppt, märker ni inte det?
Lilla och stora surheten
Förlåt, men ibland blir en sur. Det första jag som mångårig make till en förskollärare blir sur på är att ingen enda i förskolepersonalen tycks känna till dessa opersonliga plagg som de har rätt till. Det är den lilla surheten. Den stora surheten är denna eviga genusfråga.
Kan någon politiker i barnkommunen Forshaga eller andra berörda kommuner ärligen förklara för mig och sin personal vad det är som gör att gatukontorets folk får arbetskläder men inte förskolornas personal?
Om ni inte vill erkänna det ens för er själva, så kan jag avslöja hur ni tänkte. Det beror på att de som sköter gatorna har snopp, tänkte ni. Och då är det ju skillnad.
Ni borde skämmas.
Äntligen dags att gå vidare?
Det börjar bli dags att gå vidare, det är ändå 47 år sedan.
Brukar jag inte påstå att jag tror på förlåtelse?
Såhär är det. I juli månad år 1969 gjorde jag min Grand Tour genom Europa, med liftartummens och min vän Q:s hjälp. Vi kom till Paris, London och Amsterdam och sedan kom vi hem.
Det vill säga, inte riktigt. Jag liftade ensam från Amsterdam och allt gick bra. Såg holländarnas stora damm ytterst mot havet, den med bilväg på, såg Bryssel som hastigast, drack outspädd apelsinsaft i Odense och fick lift ut ur Malmö mitt i natten.
Det stod alltid ett gäng liftare vid utfarten från varje större stad den gången. Jag fick sällskap med en stockholmare, vi skildes åt i Närke när han skulle österut. Nästa vänliga själ ställde av mig en bit utanför Örebro, på en raksträcka där. Klockan var halv nio på morgonen, solen sken.
Arga bokstäver
Vintrosa. Det namnet är för alltid inskrivet med arga röda bokstäver i mitt minne. Där, vid infarten till samhället, stod jag en hel dag och försökte att inte se orakad och livsfarlig ut. Det gick inget bra. Vid femtiden på eftermiddagen fick jag ta bussen till Karlskoga, därifrån fick jag äntligen lift i två steg, ända hem till vår by.
Vintrosa har jag aldrig förlåtit. De tar inte upp liftare där. När vi passerat orten genom åren har jag tittat bort i protest och när E18 byggdes om, och lades så långt bort från samhället att det inte syns, blev jag riktigt lycklig.
Tant Grön? Gärna
– Ska vi inte åka till Tant Grön och fika? sa den kära vännen i helgen. Det ska vara så trevligt har jag hört.
När vi tittat färdigt på skivmässan i Björneborg och satt oss i bilen igen berättar hon i förbigående var den gröna butiken och trädgårdskafét ligger. I Vintrosa.
– Vad sa du, sa du?!!
Till beslut
Så kommer det sig att jag den 1 maj 2016 slutligen bestämmer mig för att förlåta vintrosaborna för vad som inte hände den 31 juli 1969. Räksmörgåsen är underbar, Budapest-bakelsen frisk och på andra sidan staketet studsar nyutsläppta lamm omkring och leker fårsläpp.
Jag är ju inte långsint.
Titta och njut, detta är min dyraste film
En gång fick Peps Persson frågan:
– Hur ser du ut, egentligen?
Det är en bra fråga. Hur jag själv ser ut – när jag löper? Ärligt talat vet jag inte riktigt. Vaggar, stapplar, nåt sånt skulle jag tro. Fast en sak har jag märkt. Det är som om jag får ett bättre löpsteg på öar nära Afrika, helst i uppförsbacke uppför röda vulkaner med solen snett ovanför höger öra.
Titta och njut, det gjorde jag. Det stora vita huset längst bort är förresten det övergivna hotellet Atlante del Sol.
Tass, tass, tass 😉
På lätta ben uppför den röda vulkanen Montana Roja i kanten av Playa Blanca.
Löparlärdom nr 138-139
Nya löparlärdomar, nu från vad som i praktiken blev ett mindre träningsläger, två veckor i Playa Blanca på Lanzarote.
Löparlärdom nr 138. Vill du lära dig något om världen? Spring då ut Calle Brenas, ta höger nerför Calle Janubio och fortsätt den stora Avenida de Papagayo österut. Efter åtta och en halv minut i lugnt spanskt solskenstempo kommer du till en nerförsbacke. Där, till vänster, ligger Pablo Picasso-gatan, Calle Pablo Picasso. Stanna och begrunda det du ser. Hela nya fina gator, asfalt, elskåp, gatlyktor, flera kvarter. Det är bara det att husen som någon planerat aldrig blev av.
Fundera över vad som hände sedan Picasso målade La Guernica. Skildringen av den första terrorbombningen från flyg som kulturen känner. Efter det vann fascisterna inbördeskriget med hårdhänt hjälp av de som bombat.
Så småningom kom demokratin. Den som har sina brister men alltid är rätt, eftersom det inte finns något klokare alternativ.
Ännu några decennier senare kom de spanska konkurserna som fick nya gator att bli huslösa (och romska gästarbetare från Rumänien att tvingas söka sig norrut, arbetslösa).
Tänk på kapitalismen. Den är bra på att sälja sockervadd på Oxhälja i Filipstad men sämre på att hantera världsekonomin eller ens fastighetsplaneringen i ”det europeiska fredsprojektet”, den som annars är så bra på att bygga murar och staket.
Nu springer du vidare på den säregna ön Lanzarote, bort mot marinan. Öknen vid Papagyo-stränderna är fin. Spring där, spring ner till havet, vet ja!
Löparlärdom nr 139. Vill du springa runt en vulkan? Det är enkelt. Du ställer dig utanför entrén till hotell Caybeach Sun och väntar medan gps-klockan hittar satelliter. Sedan lufsar du lugnt iväg mot rondellen vid busstationen i Playa Blanca, tar åt höger uppför backen till macken och sedan den stora gatan västerut. Barro Pechiguera. Efter 800 meter svänger du norrut på Calle Francia, upp mot skolan.
Vid skolbussarna i första rondellen stod två poliser och vaktade trafiken för barnens skull, vid skolan väntar två poliser till. Klockan är snart nio och massor av bilar fraktar ungar, precis som i Sverige.
Du rundar skolan och alla barnen, fortsätter västerut mot vulkanens nedre nordsluttningar. Snart tar trottoaren slut men på den slitna asfaltvägen mellan det röda berget och ökenplatån är det bara enstaka sopbilar som kör förbi på väg från soptippen.
På långt håll borta vid havet ser du Atlantic Sun, det övergivna hotellet. En gång togs det över av hippies som flyttade in. Hur många decennier har det stått tomt nu, i sin ensamhet i kanten av Rubicon-öknen?
Solen stiger och kilometrarna pinnar på. Vid reningsverket svänger du söderut. Du dricker en klunk vatten från vätskebältet ibland, blöter kepa och nacke och sätter fot framför fot i lugn jämn lunk. Inte ett bekymmer i världen, inte nu. Du ser hav åt väster och hav åt söder och nu börjar bebyggelsen bli tätare igen. Vita hus, gruppvis belägna.
Efter 11,19 kilometer är du tillbaka där du startade. Bilden från längst borta i väster visar hur den spanska solen lyser över Montana Roja, vulkanen med alla de kvicka ödlorna ni såg på bergsturen i går. Du har just rundat dem alla. En tusenödlerunda.
Gôtt. Nu är det bara 299 vulkaner kvar att runda.
Lanzarote har inte fler.
Om tuppar, hav och hur jag blir kär på annat håll
1.
MORGON. Vandrar på vulkanön, mitt i blåsvarta mörkret 62 minuter innan solen går upp. Då hör jag det på långt håll, för första gången sedan vi sålde gården i Nyed 1968. Någonstans i en spansk bergsby berättar en tupp att det är morgon.
Mig får han att gå en hel dag och viska sången inom mig, den om Spanien som vi sjöng på varje gymnasiefest.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Nu är jag framme vid stranden. En ivrig hund talar tydligt om att jag bör gå en annan väg än den han vaktar. Jag lyder dig nu, säger jag till hunden. Jag lyder dig nu.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.
2.
EFTERMIDDAG. Siesta i vissa av butikerna. Svartklädda expediter släntrar in på tapasrestaurangen Good Times på gågatan Calle Limones för en snabb hamsandwich och cocacola. Sedan nödvändig vila.
Den spanska kvällen är lång, tolv och en halv mil från Afrika.
3.
KVÄLLNING. Springer efter havet. Jaha, där är det. Ständigt denna dikt av Göran Palm. Precis som i bokhyllan på Grossbolstorp.
# Dagen efter att jag skrivit detta i min svarta anteckningsbok ser jag i mobilen att författaren Göran Palm har dött, efter ett gott och viktigt livsverk.
# Tack för Indoktrineringen i Sverige. Den öppnade mina ögon. Tack för Havet.
4.
ÄNNU SENARE KVÄLL. Det är något magiskt med språk. Danska i kön till receptionen när vi checkar in, karlskogamål i bussen hit, spanska överallt förstås och malligast är två tyska damer i designkläder som slår sig ner vid restaurangbordet bredvid vårt.
– Clean it up from other people, please! Städa upp det från andra människor, tack.
Allt går att säga. Öppna munnen och du berättar mer än du tror.
Hur kom någon på att stol heter stol, sol sol och skrynkliga kanariska potäter – potäter? Eller ja, papas arrugadas. Gesterna sedan, gesterna.
När jag för många år sedan for i chartrad buss till Venedig charmade en gammal mormor varenda kypare i Italien genom att oförfärat beställa mat på bred Sunnedialekt. De döpte henne genast till La Mama och gav henne exakt det hon ville ha. In i minsta detalj.
Språk vill inte separera människor. Språk vill bli förstått. Allt sitter i viljan.
– En köttbet å klöftpotatis. Å peppersås.
5.
EFTERTANKENS TID. Det finns också den ordlösa kommunikationen. Bilisterna i Playa Blanca kör som i San Francisco 1992. Lugnt och medmänskligt. Visst finns här ivriga 25-åriga män, vi är dock i Spanien, men de flesta stannar vänligt när jag kommer joggande och stoppar min gps-klocka.
Snäll gest med handen. Spring du, jag väntar.
Vid rondellen intill busstationen tackar jag med handen höjd och mimar ett tacksamt ”Thank you!” med munnen, innan handen finner sig och skickar tummen upp på det internationella facebookspråket. Hon svarar med samma tecken tillbaka och jag är kär.
Just så. Just så enkelt kan livet vara.
När jag sprintat över gatan med magen indragen far hon vidare och jag blir kär på annat håll igen.
(Lanzarote, april)
Vänta, det namnet känner vi igen
Någon nypolerad Reinfeldt-gata eller mörk Bohman-gränd ser vi inte till. Däremot är en annan statsman känd på kanarieön Lanzarote. En av de större avenyerna i huvudstaden Arrecife har fått sitt namn efter Olof Palme.
Han som en gång sa såhär om sin socialism:
Palme i SVT:s valdebatt 1982:
Därför är jag demokratisk socialist
Inte var jag alltid överens med Palme, det är jag fortfarande inte. Fast visst längtar jag efter visionen, argumentationsförmågan och regeringsdugligheten. Plus att han vågade tala stolt i 3 minuter och 57 sekunder om socialism i en valdebatt.
Han ser inte ängslig ut en enda gång när han säger ordet.
Klicka på länken och lyssna nu. Det är inte Karl Marx, det är inte Axel Danielsson ens, men det är förbaske mig vackert.
(Lanzarote, april)
Stackars fågel, vilket jobb
Därhemma har jag en fågeldagbok som jag fått i present. Meningen är att jag ska skriva upp olika fågelobservationer jag gör år 2016.
∗ De älskade stjärtmesarna i snövädret, 7 mars.
∗ Mindre korsnäbben i en grantopp när jag var ute och filmade vårbäckar, 16 mars.
∗ Morkullan som landade strax intill mig på ett hygge i skymningen, 28 mars.
Förebådar krig
På eftermiddagen den 10 april går vi från hotell Caybeach Sun och ner mot havet. Efter ett tag når vi ett öppet område med lavagrus och enstaka gröna växter. Då kommer han flygande, han som vi bara sett på Gran Canaria tidigare. Härfågeln. Först i luften helt nära oss, sedan parkerad på hotellmuren en bit bort, därefter helt nära oss igen. Han förebådar krig och ofred, säger den kära vännen.
Jag vet.
När fågeln satt på muren spände han upp fjädrar på huvudet, som en riddare. Mina vänner från Syrien skulle sucka tungt om de hörde min stilla bön att härfågeln aldrig måtte få rätt om kriget.
Det har han haft i många år i det vackra landet de kommer ifrån. Må han alltid få fel i fortsättningen. Må både fåglar och de som flytt vara välkomna i våra trakter. Alla folks frihet, hela världens fred.
Fin är han. Fin i Värmland med härom året.
Inte vill han vara spåkarl
Låt ingen fågel med vackra fjädrar bestämma hur vi vill ha det. Freden är vackrare än alla fågelspådomar som människor hittat på. Jag vill ha en sädesärla, en sånglärka och en gök. Ge mig ett land som hållit fred i 200 år. Ge mig en värld som gör det framöver.
Låt härfågeln vara vacker bara för att han kan. Inte vill han vara spåkarl.
Ge oss alla fred, mat, lugn och fria rymder.
Håll fred.
(Lanzarote, april)