Sven-Ove Svensson – Sida 117

En tid att älska

Höst i min värld. En älskad årstid, den med. Blåsiga dagar, soliga dagar, regn ibland, dagar när bladen skaffar nya färger. Vi ansar i vår trädgård, komposten får ny mat som mikroorganismer och andra vänner ska börja bryta ner och göra färsk jord av. Matjord, redan ordet är vackert.

I söndags tog vi in sommarens stolpar från motionssatsningen Friska Forshaga. Mycket slit med stolpjakten för oss arrangörer, men värt det när du så ofta möter nöjda nyttjare i skog och mark. ”Ni borde inte ta in stolparna”, sa en bekant i en glänta. ”Ni borde sätta ut nya”.

Traktens älgjägare är inte överens om den saken, men fint betyg ändå. Känns gôtt.

Medvetslös skata
En rad potatis kvar att ta upp. Åratals envis förbättring av vår lerjord börjar ge resultat. I år gillade rådjuren rödbetsblasten, men än har jag svårt att bli förargad. Konsum har prima rödbetor på burk och resten tog sig ju. Längst bort i landet strävar solrosorna och slår ut, lagom till höstmörkret. De som inte blåsten vält.

I körsbärsträdet bråkar skatorna. Härom dagen hörde den kära vännen dem härja mer än vanligt. Plötsligt damp en av fåglarna rakt i marken ur trädet, hon hörde dunsen innan en omskakad skata kom till medvetande igen och flög iväg, förvirrad.

En halv gris
Oktober månad och hög tid att hänga upp våra fågelmatare. Vi tävlar med några vänner om hur många arter vi ser under vinterhalvåret. Förra vintern noterade vi 24 arter kring paradisäppelträdet och vann. Delad etta. Godkänd gräns från fågelbordet: 15 meter, även uppåt.

Mitt förslag att lägga ut en halv gris i trädgården för att locka havsörn har fortfarande inte fallit i god jord hos min vän. Jag ger inte upp.

Vi har två favoriter. Sidensvansarna med sina silverklockor och de små vita pingpongbollar med stjärt som belönar oss med ett och annat sällsynt besök under vintern.

Jag längtar redan.

Då blundar kvinnan

Cyklar ner till banken. När jag förklarar mitt ärende börjar kvinnan på andra sidan skrivbordet blunda.

– Prata lite till, säger hon och fortsätter blunda. Vänta, nu vet jag. Det är du som är Svenssons släng.

Då är det 22 år sedan min sista krönika med det namnet sändes i P4 Radio Värmland. Fascinerande vilket genomslag betraktelserna på lindforsdialekt fick. Satiriska ibland, försökte vara roliga ibland, snälla någon gång.

– Träffsäker, säger hon.

Jag blir så berörd att jag glömmer mitt bankärende en lång stund.

Regionfrågan på en minut

– Åkej grabbar, vi gör en sån där ”Gå och ställ er i ett hörn-övning”. Alla som tror att ett gemensamt kollektivtrafikbolag för Värmland, Västra Götaland och Halland kommer att ha den allra största förståelse för busstrafiken mellan Arvika och Stömne, ni ställer er där borta i högra hörnet.

Blev du ensam, lilla vän?
Vill du ha en storregion, du? Från Långflon till Hällede?

Då kan du stå kvar i ditt hörn.
Näsan inåt.

# Beslut bör inte fattas på högre nivå än frågan kräver.
## Beslut bör fattas av folk som fattar var den plats ligger som beslutet omfattar.
### Fattas visa beslut? Visa då fattarna vad som fattas.

Va? Jag?! Dä mener du inte

Det är ju själve hundan detta. Nu har jag registrerad firma, momskonto och FA-skattsedel. Jag? Fasen, jag är ju pancho sa jag ju. Kompledig, dagledig, kvällsledig, arbetsfri. Jämt gôrledig. Hännera i feckera, går å drar bena efter mig hele dagera 😉

Bare inte nô männisch hör tales ôm detta nu. Då vet en aldrig hur dä sluter.

Länk: Firman

38 år sedan hon sov på åklagarbordet

I stället för novellen om vår kärlek: Den stencilerade
elevrådstidningen från dagar då rubriker var rubriker.

I dag firar vi cementbröllop om jag får tro listan över årsdagar. Det hade jag tänkt fira genom att publicera novellen jag skrev till Radio Värmlands novellpristävling i slutet av 1970-talet. Men jag hittar den inte.

Novellen handlar om hur vår sju veckor gamla dotter ligger tyst och snäll på åklagarbordet vid Sunne tingsrätt, medan lagmannen viger oss och läser sin favoritdikt av Karin Boye. Rosorna på domarbordet har han tagit med hemifrån. Han ser livet framför sig när han ser vår lilla familj. En månad senare dör han i cancer, inte anade vi det.

– Ni ska inte gifta er vid tinget, sa han i förväg när han försökte övertala mig att låta bli. Det blir som i öststaterna.

Inte blev det någon grå ceremoni. Det såg vår kärlek till men också en inlevelsefull lagman som så gärna ville att vår hemliga vigsel skulle bli ett fint minne.

Nu skulle nya kvastar sopa
Novellen hittar jag inte. Däremot finner jag en bunt med gamla INFO, elevrådstidningen vi startade på Sundstagymnasiet, kamrat Mats och jag. Den nya, radikala elevrådstidningen i stället för den forna.

Vi hade störtat det gamla borgerliga elevrådsstyret, jo så såg vi det, och nu skulle nya kvastar sopa. Stormöte i stället för representanter. Säga vad man vill om min journalistiska utveckling, men visst skrev vi piggare rubriker den gången. Då, när vi beslöt avskaffa borgarnas uråldriga privilegium att röka nere i elevrådskällaren på Sundsta. Det finns dagar när jag känner att det är dags att ta fram de gamla orden igen.

Vi blev inte riktigt klara med privilegiesamhället.

Ordet fattigpensionär hade jag aldrig hört den gången. Nu har vi det. Det är dags att fler gamla ruttna beslut rivs upp. Darra, byråkrater!

Grattis på bröllopsdagen förresten, min kära vän.
Nästa år firar vi grafit. Det är bra grejer.

Får en vara nöjd?

Ibland får en till det. De där få gångerna i en skribents liv då det pirrar till i maggropen redan innan orden nått från tanke till tangent.

Det händer inte ofta och dock: när det händer sjunger änglarna. Svarta änglar ibland i den här skrivarens fall men sjung för hundan, jag vill höra sång sa jag.

I de sociala mediernas tid gäller det att vara snabb. Twitter löser världsproblemen på en grisblink, Instagram har bilden, Facebook de geniala kommentarerna. Själv är jag sällan sådan, jag är en eftertänksam eftersläntrare.

Rasister i handling
Så går jag alltså och grunnar i dagar och nätter över bristen på källkritik hos det främlingsfientliga partiets sympatisörer. Främlingsfientliga? Skriv som det är, det är ett rasistiskt parti i handling, sedan får kostymerna och partidokumenten vara hur nypressade de vill. Handlingen talar och den är inte vacker.

Sympatisörerna förlåter allt. Vecka ut och vecka in strömmar nya bravader och korkade uttalanden från deras förtroendevalda över oss i blad och på nät, men de har förståelse. Vecka ut och vecka in denna förtröstan. När en av deras anställda på riksdagskansliet misstänks vara rysk desinformatör som tagit emot miljoner i en tveksam husaffär med annan ryss tiger partiledningen. Hela partiet tiger. Desinformatören sjukskriver sig, även det känns igen.

Då, efter lång eftertanke, rinner orden till i min skalle. Maggropen pirrar och texten knackas ner. En kortdikt av min vän Viktor Root.

Trivs.

Sanningen om källkritiken

Många partier har
väljare.

SD har sväljare.

Viktor Root

### Dikt med anledning av de främlingsfientligas förmåga att svälja både nätlögner och egna förtroendevaldas korkade bravader. Skriven i september 2016 när deras ryska säkerhetsrisk, mannen med de många identiteterna, just fått lov att säga upp sig från deras riksdagskansli.

Donald Vildsint

Totalt oberäknelig är han, Donald. Argsint, vildsint, småsint, långsint och allt möjligt annat du kan tänka dig som slutar på -sint. Allmänt okammad, röst som ingen annan, debattekniken knyckt från förra firmafesten för Etterkajornas Mytomaniska Förening.

Ändå samlar han miljoner anhängare framför rutan, denne Donald.
Jul efter jul.

Donald Duck.
Hur tänker vi?

Cecilias lärdom

Det var Cecilia af Jochnick som en gång formulerade vad jag instinktivt visste men aldrig satt ord på. Hon gav ut den utmärkta tidningen Kvinnosyn Värmland och skrev om tramset. Det viktiga tramset. En läsvärd publikation behöver sådana inslag med skrev hon och levde hon upp till, mellan alla viktiga och seriösa artiklar.

Cecilia har rätt. Ingen livfull människa orkar gå omkring och vara korrekt varenda minut om dygnet, veckan, året och livet. Ibland tittar den lille jäveln fram på ens högra axel och viskar nå’t oseriöst som han tycker är skoj.

Det händer mig hela tiden. Vi är så skapta, min lille jävel och jag. Ibland ser han det absurda i tillvaron, ibland en enkel ordlek, ibland en komplicerad som ingen annan jävel förstår. Inte kan vi rå för det, vi förstår den ju.

Ger liv åt våra dagar
Härom dagen skojade jag om hur nyblivna villaägare bör bete sig, när de upptäcker att en av grannarna har en rasande grann häck. Det var den lille som hade viskat om saken i mitt högeröra. Lilljäveln hälsar att sådant kommer han att fortsätta tissla om. Vi är så lagda han och jag. Sådant trams ger liv åt våra dagar och får oss att orka kämpa vidare mot ojämlikhet, främlingsfientlighet, dålig jämställdhet, förfärlig asylpolitik och allmän dumhet i tillvaron.

Säg aldrig till din granne att hen har en fin häck.

### Ny krönika kring Konsumhistorien:
Hur skulle det se ut, sa Bertil

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root