Sven-Ove Svensson – Sida 117

”Åk ner själv om du tror på’t!”

Allt hänger ihop. Solen skiner, skinnet på vaderna svider och allt hänger ihop.

Läser Kjell Erikssons roman Att skjuta hästar. Den handlar om spanska inbördeskriget och de frivilliga från Sverige och andra länder. På 1960-talet stod jag utanför gamla Hagasystemet, i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan i Karlstad, och samlade pengar till Sydvietnams Nationella Befrielsefront, FNL. Då kom det ibland fram en gammal frivillig från Spanien och skällde ut mig.

– Åk till Vietnam om du tror på’t!

Han hade både rätt och fel. Hans offer hade varit större, han for faktiskt ner. Mitt hade varit onödigare, eftersom få nyedsbor klarar gerillakrig särskilt bra i sydostasiatiska djungler.

Men pinsamma stunder var det. Åk dit om du verkligen tro på’t. No pasaran.

Byter ut gatunamnen
Åker till Spanien, nu när det sedan länge är lovligt för solidariskt folk. Lanzarote är en pärla där konstnären César Manrique satt sin prägel. Inte många byggnader är högre än tre våningar, det fick han makthavarna att besluta om. Alla äldre hus bär gröna, bruna eller blå dörrar och fönsterkarmar, precis som traditionen säger. Varje färg sin symbolik.

Åk dit… Dit, till Kanarieöarna, skickade den spanska republiken general Franco. Tyvärr startade han sitt uppror på de kanariska öarna och vann slutligen inbördeskriget mot den folkvalda republiken. Nu är det ett tag sedan vi fortfarande såg gatuskyltar på Fuerteventura med hans namn. Någonstans läser jag att spanjorerna håller på och byter ut de skyltarna. Demokratin segrar över fascismen.

Vi solar, springer, vandrar och ser stundom stora områden där spanska konkurser gjort sitt. Hela kvarter med gator, gatskyltar och lyktor förberedda men inga hus byggda på ödetomterna.

Pinsamma kvarter
Konstnären som målade La Guernica skulle skämts om han sett Calle Pueblo Picasso vid Playa Blanca. Ett spökkvarter. Ibland har spansk spekulationskapitalism misslyckats, den frivillige i Haga och jag fick rätt. Det finns bättre sätt.

Nu sitter jag på min balkong vid en pool och ser solen vandra västerut. Poolen är öppen 10.00 till 18.00 står det på anslagen. Men det har varit molnskugga och rejäl blåst i flera dygn och vänliga poolvakter låter barnen bada en hel timme efter det lovliga klockslaget.

Människan vill vara en solidarisk varelse. Allt hänger ihop.

Historien gav oss rätt
När vi kommer hem till vårt län ska jag ställa mig i korsningen Nygatan och Åttkantsgatan. Ingången till gamla Hagasystemet ska vara igenmurad sedan länge. Den spanienfrivillige ska vara borta men jag ska leva och mina minnen med. Det var rätt att göra uppror, också på vårt sätt. Historien gav även oss rätt. Sanningen stavas fortfarande SOLIDARITET.

Jag älskade hans offer. Det förstod han aldrig. Läs Kjell Erikssons bok, den förstår. Läs om de som vågade och åkte.

(Lanzarote 10 april)

Kan det bli tydligare?

Vilar middag för att jag kan. Jädrar va’ gôtt.

I tjugo års tid avslutade jag var tredje lunch på jobbet med att föreslå att vi skulle införa middagsvila.
– Vi kunde ha madrasser som vi tog fram. Chefen kunde läsa högt ur affärsplanen tills vi somnade. Han själv med. Varenda dag.

Ingen förstod att jag menade allvar.
Tio minuter, det skulle ha gjort susen.

Högst femton.

### ”Vile medda” sa vi på sågen i Molkom. Vila middag. Den gången hade vi en timmes lunch, själv sov jag på ett virkespaket.
### I min ordbok står ordet vila mitt emellan viktualier (vilket betyder matvaror, livsmedel) och vild.
### Kan det bli tydligare än så?

Fort gjort

En vår till.
∗ Sinnet är ungt men minnet är en sprinter.

Mycket dumt sa du, men du fick

Folk

Folk är fina och bra, det är en del personer jag inte tål.

Personer

Personer som säger ”Det får man inte säga i det här landet” har dålig hörsel.

Vi andra hör att det hörs. Du sa’t ju nyss. Du hörs. Du fick. Mycket dumt sa du, men du fick.

Personer som kallar andra för PK har god självinsikt. Innerst inne vet de att deras egna idéer inte är helt korrekta. Deras stämpel vänder inåt.

Personer som pratar om åsiktskorridorer har skapat dem själva genom att stänga dörrarna efter sig.

### Den här våren är jag ofta ute och går med kikare och öron beredda.
### En som hörs kallas dry-fågeln: ”tidiga vårdagar hör man ofta fåglarnas lockläten från träden: ’drschyrs'”.
### Dry – är det inte en till som säger så?

Fräck polis lurade reportrar

”Kolla aldrig en nyhet, för då spricker den.” Var det inte så vi brukade skoja som unga, när vi ville verka garvade reportrar?

Nu har jag själv åkt dit. Läs det här gamla inlägget först:

Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.

Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.

Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?

Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.

Fräckt.

## Den 19 april 2012 publicerade jag inlägget ovan. Nu hittade jag det och fick lust att återanvända texten.
## Inget har ju ändrat sig.
## I sista stund kollade jag. Då HADE de ändrat sig. Ridå.

Kamp lönar sig.

Skamligt att ha händerna i fickorna

Låt oss prata om skammen. Det är en finurlig känsla.

Saken är den att jag försökte måla upp en ögonblicksbild ur mitt nya liv för ett tag sedan, på Facebook:

I dag har jag gjort det som jag fantiserade om förr om åren. Suttit ute i solen mitt på dagen en vanlig torsdag, lyssnat på takdropp och grönfink och läst. Länge. Utan att skämmas. Trivs.

En högst ordinär uppdatering, även om vänliga vänner både gillade och kommenterade. Språket hackar, naturskildringen är tunn. Jag är visserligen stolt över att nyss ha lärt mig hur grönfinken låter om våren, men det syns inte i formuleringen.

Jag kan inte fåglars läten särskilt bra utan tar dem oftare på utseendet. Helst ska det vara frusna fågelbordsfåglar.

Där hade ingen tid att sola
Nej, det som skiljer texten från andra jag skrivit är skammen. Det är klart jag suttit i trädgården och solat en vardag förr, men inte i timmar. Bara om det varit semester.

Du kan ta småbondesonen från småbruket men aldrig småbruket från småbondesonen. Där jag växte upp var det ingen människa över tio års ålder som solade länge. På en vanlig vardag? Aldrig i livet. Det fanns för många verktyg, för många munnar som ville ha mat i stior, bås och stall. För mycket ved som behövde klyvas, staplas eller bäras in.

Jag brukar säga att vi var den sista generationen i landet som lärde oss skämmas över att gå med händerna i fickorna. Det var ett tecken på att du var lat och sysslolös.

– Fryser du om händerna? sa de vuxna. Tog jag sedan inte av mig luvan när jag mötte någon utanför familjen kunde det komma ett spydigt:
– Har du ägg i mössa’?

Sista gången jag fikade där
Skam. Det var ena sidan av saken. Skam – eller å andra sidan yrkesstolthet. Har du dessutom haft jobb i offentligheten eller fått din lön av skattebetalarna, som jag ofta fått? Då sitter du inte och rullar tummarna på brinnande arbetstid när folk ser det. Inte annars heller för den delen.

– Ska inte du jobba nu? sa servitrisen på cafét i den lilla köpingen i Småland där jag var lokalredaktör. Hon var färsk prenumerant och tyckte jag fikade för länge med Anki på konkurrenttidningen.

Det var sista gången jag drack kaffe på det konditoriet, men det är en annan sak. Jag tycker ju om arbetsmoralen. Varför skulle jag annars skriva det här?

En ska göre rätt för sig. Fryser du ôm hännera?

## Tiderna förändras.1960 hade inte ens en folkpensionär satt sig på en stol i trädgården med Oscar Wilde i näven, mitt på blanka torsdagen. Inte där jag växte upp.
## Trots att de gamle läste mer än jag gör nu.
## Farmor hade säkert bakat matbröd och stoppat strumpor. Farfar hade gått med lien på några dikesrenar.

Väskan i luften

Det finns folk som påstår att de tycker att vår svenska historia är viktig, så låt oss tänka en stund på den. Vad brukar vi ha för oss i fosterlandet den 13 april?

År 1985 demonstrerar det nazistiska Nordiska rikspartiet på torget i Växjö. Då utbryter ett omfattande slagsmål. Nazisterna blir ivägkörda av arga Växjöbor och tvingas fly in på järnvägsstationens toaletter.

Fotografen Hans Runesson tar den berömda bilden på kvinnan med handväskan. I dag står hon staty i Varberg, eftersom Växjö inte vill ha skulpturen.

En stark svensk bild.

### 1812 hålls urtima riksdag i Örebro. Den börjar 13 april och beslutar införa Sveriges första värnplikt, nationalbeväringen, för män i åldern 20 – 25 år.
### När jag ser kvinnan med väskan händer det att jag tycker vi behöver värnplikt igen. Särskilt för arga kvinnor.
### Vi har mycket att försvara.

Skulpturerna av kvinnan med väskan och av tantarmén
står utställda på borggården vid Varbergs fästning.
Konstnären heter Susanna Arwin.

Pedantens kompis människovännen

En gång kände jag en ung man som avskydde det värmländska ordet bôs. Det betyder skräp, om man översätter det, men det var dialekten i sig han ogillade. Håret krullade sig i nacken på honom var gång vi sa det. Vi provade många gånger, det fungerade hela tiden. Bôs: krull.

Den senaste tiden har jag funderat över mitt eget förhållande till bôset i världen. Inte buset alltså, utan bôset, det skräpiga, fumliga och avvikande.

Visst, jag har en pedant inom mig. På jobbet vände örat på varenda kaffekopp åt samma håll i skåpet, när diskplockningen låg på mig. Här hemma ägnar jag mången ledig stund åt att plocka och lägga rätt.

Nu är det bara så att pedanten har en kompis. Människovännen. Han som anser att humanismen börjar med uslingarna. Det är inte vår behandling av de välartade som visar vilket samhälle vi lever i. Det är hur vi behandlar de besvärliga.

Så bedömer han även folk.

En chans till
På fritiden är jag med och administrerar en facebookgrupp. Den börjar bli stor, ämnet väcker starkt engagemang och vi behöver regler ifall gruppens diskussioner ska fungera. Så fort någon vildhjärna bryter mot de enkla reglerna, gissa vem som raskt vill försvara syndaren och ge honom en chans till? Den här karln förstås.

Ibland får jag som jag vill. Vad hjälper det? Rätt ofta går det högst en dag innan bôset blir till bus och vildhjärnan vrålbryter mot våra regler igen.

Då blir pedanten i mig ilsk.
Medmänniskan i mig bara ler generat. Han lär sig aldrig.
Han vill inte lära sig.

### Pedanten: ”Bara en sån sak som att leta fram en vinterbild nu, långt in i april.”
### Pedanten: ”En bôsig bild också.”
### Medmänniskan: lägger ut bôsbilden. Stolt.

Tre ting lärde vi ut

Inte kommer jag till någon himmel
Jag tror inte på någon himmel
och då finns den inte

Inte får jag tala med någon Sankte Per
Jag tror inte på någon Sankte Per
och då finns han inte

Men om han likafullt har lurat mig och finns
och tror på mig
och ställer frågan vid sin pärleport
vad jag har varit bra för i mitt liv?

Då ska jag svara:
– Vi lärde våra barn språk och skratt och solidaritet.

Spring fort, tänk fortare

Om du undrar vad orientering går ut på, så är det ungefär vad filmen visar. Spring fort, tänk fortare, tappa inte omdömet när du blir trött.

Ändå är det här en annan sport.
På Grossbolstorp kallar vi den för Kuttlufferschack.

En särskilt rejäl utmaning om ni bara är två.
Lycka till.