Författare: Sven-Ove Svensson

Träligt att vi inte kommit längre

Rösträtt

Internationella kvinnodagen är inget jag vill gratulera till. Är det inte sorgligt att den ska behövas? 

Min syn på 8 mars är som på nykterhetsrörelsen. Bra att den finns, synd att den behövs. Vore inte världen galen och patriarkalisk, vore inte alltför många människor giriga, vore inte den råa kapitalismen rå, vore inte alltför många kulturer kvinnoförtryckande och vore inte alltför många män husbehovsmansschauvinistiska – så skulle det inte behövas någon internationell kvinnodag.

Nu är den nödvändig.

Här kunde jag alltså skriva om kvinnor som inte törs gå ensamma hem genom staden vid tvåtiden på natten. Jag kunde diskutera könsstympning, kvinnors pensioner, kvinnosyn i reklam och medier eller målgången för dameliten vid årets Vasalopp.

Bedrövligheter finns det gott om.

85 procent av lönen
Men låt oss titta på lönerna i stället. År 2014 gav LO ut sin rapport Hundra år av ojämlikhet. Där berättar rapportförfattaren Mats Larsson att år 2012 var den genomsnittliga månadslönen 4 800 kronor lägre för kvinnor än för män. Bland arbetare var skillnaden 3 100 kronor och bland tjänstemän 7 700 kronor. Räknat i procent motsvarade kvinnors lön 85 procent av männens lön bland samtliga anställda, 88 procent bland arbetare och 80 procent bland tjänstemän. Klass och kön var gemensamma nämnare för alla löneskillnader.

Löneskillnaden mellan kvinnor och män minskade under 1960- och 1970-talen när kvinnolönerna togs bort ur kollektivavtalen, berättar Mats Larsson. Den utjämningen upphörde på 1980-talet. Därefter har löneskillnaden bara minskat marginellt.

100 år eller 10 år?
Med nuvarande löneökningstakt kommer det att ta drygt 100 år innan löneskillnaden mellan kvinnor och män försvinner. Det gäller bland både arbetare och tjänstemän.

Löneskillnaden skulle dock försvinna på ungefär 10 år om lönerna ökade med en procentenhet mer per år för kvinnor än för män bland arbetare och två procent mer per år för kvinnor bland tjänstemän. Om det bara inte hade varit för Girigheten och hans bröder Klasskillnaden, Schauvinismen, Kapitalismen och Patriarkatet.

Färskare siffror
… men lika dystra:
Sveriges jämställdhetsbarometer 2016

### Internationella kvinnodagen växte fram i arbetarrörelsen i Europa före första världskriget, skriver Nordiska museet.
Power### Kämpa, kvinnor! Det är en skam att vi inte ens har jämställda löner år 2016.
### Kämpa, män.

Förmiddag i folkhemmet

Isen kommer

Personerna på bilden har inget samband
med Mora-Nisses vallningar 1945.

Första söndagen i mars. Enda dagen på året då vi kliver direkt ur sängen och till tv-soffan. Pyjamas och morgonrock på, frukost framför teven, så småningom förmiddagskaffe.

Vi vill se starten. Sedan blir det spännande att se vem som tar ledningen och därefter brukar det vara en hel del bilder på andra deltagare än eliten, vi kanske känner någon, och snart är det en som åker med i täten ett tag och refererar och, tja, vi blir sittande till långt efter segerintervjun.

Vi gillar den sändningen.

Egentligen ska det vara Sven ”Plex” Petersson. Han ska börja söndagen med ”Gomorron gomorron från Berga by” och sedan ska han måla upp den färgrika bilden av startfältet för ett folk med svartvita apparater. Före honom skulle det vara Sven Jerring i en radio med vibrerande ljusbrunt tyg – och Hilversum som en av stationerna vi kunde höra brusa. Någon gång ska jag ta reda på var detta Hilversum ligger.

Fast det var långt innan moped och därav följande äktenskap.

Vi sitter här i dag med, för jag fick ju den välsignade mopeden. Plex saknar vi fortfarande och förr eller senare kommer jag att berätta för min fru om när segraren fick stanna och valla om. Tre gånger.

Den har hon aldrig hört förut.

Där nerförsbacken slutar

Havet vid Varberg

Jaså är det här du är.

Jaså var det hit allt vattnet i bäcken bortom vår gräsmatta skulle. Här slutar nerförsbacken som börjar i vår skog.

Varje gång jag hör havet rulla tänker jag på människans resor. Hit kom de en gång, inte vet jag hur, och slog sig ner. Inte talte de svenska, inte sjöng de nån nationalsång, de visste knappt vad lagom var. Det var bara det att de hade reslust och behövde utforska. För att leva förstås, för maten i magen, men också för den nyfikenhet som alltid drivit förfäder att färdas mot det blå vid horisonten.

En gång föddes den nyfikenheten i Afrika. Därifrån drog de vidare, befolkade vik efter vik av sitt klot. Även den värsta rasist bär en afrikan inom sig, generna är därifrån. Det skrattar jag åt varje dag.

Hit till havskanten kom de. Toppen på halvön var en ö, där klev de i land. Följde småningom den största älven uppåt, i generationer. Fick gröna stövlar, färgteve och diskmaskin med dataprogram. Men varje gång de tänder en brasa 650 meter bort i skogen intill Forshaga, vaknar en nyfiken förmoder och förfader inom dem.

-Titta, vi har tämjt elden.
-Å en köttbet, jo jag tackar, jag.

Jaså var det här de kom.

Högmod och misstänkt klick

Överkam

Lade ut den här bilden på Instagram härom dagen. Rejält mallig över ordleken jag hittat på om överkammaren.

Då gillar en amerikan det. Någonstans där borta på andra sidan Atlanten sitter en karl och klickar på hjärtat.

Kära nån, vad är det som händer? Förlåt! Tänk om denne justicejake11 tror att jag bara har skrivit en fumlig, felstavad och söt liten nördisk hüllning till den store världsförbättraren Donald Trump?

Huvva.

Tre nyttiga och två betydelser

I dag ska jag göra tre nyttiga saker.

Åka tåg.
Ta mig tid att läsa och fundera.
Träffa små och stora människor som jag tycker om.

Vore jag en firma kunde dess motto vara ”Vårda klotet”. De som förstod dubbeltydigheten skulle blinka menande, när vi möttes i vimlet. Vårda klotet. Sparsamt uttryck, har två betydelser.

De andra skulle mejla mig och hävda att det heter inte motto, det heter payoff.

### Har bestämt mig för att läsa fler klassiker i år. Då, på sidan 183 i Candide, säger den vänlige muselmanen:
Candide### ”Arbetet håller tre stora olyckor borta från oss: ledsnaden, lasten och armodet”.
### På sidan 126 står det om en murvel med. Uj uj uj.

Ett varv och ett till och ett till

Spår av löparlycka

Bild av en annan vårvinter men samma lust.

En del dagar är det inte komplicerat alls. Du har tid en stund, solen skiner och du har fått besök av en älskad årstid som inte visar sig varje år nuförtiden. Vårvintern.

Du tar på dig kalsonger, understället, slitnaste t-tröjan, collegetröjan, ett par grova strumpor, en snusnäsduk och löpoverallen. Letar fram en yllemössa och ett par vantar och går till badrummet och hämtar löparskorna. Tar ur tepåsarna ur skorna och ser efter så att alla dobbar är kvar.

Solen skiner. Hon glittrar på skaren ute på gräsmattan när du sitter på trappan och tar på dig skorna. Inte gå med broddar på träverandan, det är lagen. Den lagen har du hittat på själv.

På verandaräcket ligger gps-klockan med antennsidan vänd mot tolv satelliter, det vill säga uppåt. Lägger du henne rätt och inte har varit ute i världen och rest och förvirrat henne, så hinner hon precis få kontakt med de tolv där uppe, under tiden som du knyter skosnörena.

Du tar på dig klockan, knäpper bort den förra löptiden och nollställer. Går försiktigt över plattgången med broddarna, ut på gräsmattan under körsbärsträdet och knäpper igång. Löpsteg och klocka.

Det är vårvinter. Den hoppfullaste av årstider. Samtidigt fin vinter och löftesrik vår. Skaren sprakar skönt för varje löpsteg du tar förbi lekstugan, över bäcken och ut i snön bredvid gångvägen västerut.

Älskade snöpuls. Du har varit löpkonvalescent hela hösten och sedan har du ägnat vintern åt försiktig rehablöpning. Långsamt trappat upp tiden du sprungit och sträckan. Det har varit kallt ibland så du fått avstå från utomhuslöpning, du har varit förkyld en gång och du har varit bortrest och upptagen.

Inte gör det någonting. Du har tid. Nu svänger du ut på övre delen av gatan, söderut mot gångvägen, svänger höger och ut på ängen. Din kära äng som du gått över och sprungit över så många gånger.

Det är veligt väglag, för så är det om vårvintrarna här på trakten. Asfalten är ren men full av isfläckar samtidigt som skogar och gärden är fulla av snö, halvannan decimeter med snö med två centimeter skare överst. Du skulle behöva springa utan dobbar på gatorna och med dobbar i skogen. Tjohoo!

En enkel ekvation att lösa. Du har ju ängen. Det går en stig över den, lagom isig. Följ den. När den delar sig svänger du åt höger. Följ stigen bort till vägen mot friluftsgården. Där svänger du söderut i snön, fast det inte finns någon upptrampad stig där. Glad som en tvåmånaders renkalv pulsar du fram bredvid vägen, fortfarande på ängen, fortfarande skiner solen.

– Detta är kul. Jag har ju ängen.

Du fortsätter runt hela. När du kommer tillbaka till startpunkten följer du stigen igen, samma väg, svänger höger på isstigen och sedan snöpuls söderut och runt. Runt och runt och runt.

En del dagar är det inte komplicerat alls.

En stenbock sparkar bakut

Skärmavbild 2016-02-24 kl. 13.34.11

Den här skärmdumpen får mig att tro att vissa stjärntydare och horoskop inte är förutseende. Att de inte ser. Att de knappt är allvetande alls 😉

Jaså, får jag inte ha något streck i namnet. Får du leka med din ascendent men vi får inte ha accent? Kunde du inte förutse vad folk har för namn i sydvästra Svealand? Jag heter det där tecknet med.

Vad är du för spåman som inte ser i dina kort att det kommer en kort ljus man med två namn som någon har satt ihop med ett streck? Sa inte stjärnorna det?

Är jag över huvud taget född, står det något i ditt horoskop om det? Har vi någonsin sett en stjärnhimmel blinka och haft en morgondag?

Jag och de andra djupingarna i Generation Bindestreck.

Där alla svaren fanns

Tintin i bil

En gång i tiden var allting lätt. Svaret på varje fråga fanns i en bok jag hade, bara jag tolkade den rätt. Tolkade du fel var det en felaktig tillämpning, en särskild sorts synd.

Du skall tillämpa korrekt.
Uj vad vi tillämpade.

Jag gör inte narr av de åren. De var viktiga. Vi hade förstås fel om demokratin men tidsandan präglade både mig och världen för lång tid. Utan 60- och 70-talens upprorsår hade journalister fortfarande skrapat med foten åt makten och kallat ministrar för Ni och kvinnor för Fru eller Fröken i intervjuerna.

Häromdagen beställde jag boken igen från ett antikvariat, eftersom jag hade gett bort min gamla till en vän redan på gymnasiet. När paketet var hämtat och öppnat skulle jag ställa in den i rätt hylla. Bara för att ha en. Då stod det en likadan citatbok där, beställd för ett år sedan från en annan webbshop.

År 1966 paraderade en miljon kineser i Peking med boken i handen, framför sin partiordförande. Jag misstänker att de är lika glömska som jag 50 år senare.

Utan en folkarmé har folket ingenting.
Lär att ”spela piano”.
Alla reaktionärer är papperstigrar.
Folket, och folket allena, är den drivande kraften som gör världshistorien.
Tjäna folket.

Ett tag kunde jag hundratals sådana citat utantill. Det fanns ett för varje situation, våra lärare i historia och socialkunskap höll på att bli vansinniga.

Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva.

Varifrån kommer de riktiga idéerna? Faller de från skyarna? Nej. Ligger de medfödda i hjärnan? Nej. De kommer ur den samhälleliga praktiken, och ur den allena.

Den som inte fruktar döden från ett tusen hugg vågar kasta kejsaren av hästen. 

När vi hade ont om pengar i slutet på månaden:
Bygg upp vårt land genom flit och sparsamhet.

När någon hoppade av vår organisation:
Färre och bättre soldater och enklare förvaltning.

När det gick bra på något område, från skolans novelltävling till Skärholmenfruarnas protester mot mjölkpriserna:
Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse.

*

Vi hade fel om demokratin. Vi hade fel om folkrepubliken Kina. Vi hade fel om vi trodde att lösningen på varje konkret problem kunde läsas i en liten citatbok i bakfickan på jeansen. Men så fanken att vi hade fel i protesterna mot pamparna på pengasäcken. Svenska folk, ät mera gröt, gör mera uppror! Rättvisa är ingen dum paroll.

Det står inte i lagen att en vd måste tjäna 54 gånger så mycket som en arbetare.

### En av mina första skrivhjälpredor blev Maos föreläsning i Yenan 1942 om schablonmässigt skriveri i partisaker. Fast den hade jag hittat i en tjockare bok, här är två citat:
### En del av våra kamrater älskar att skriva långa artiklar utan innehåll, vilka starkt påminner om ”lortgrisens fotbindor, både långa och stinkande”. Varför måste de skriva dessa långa och tomma artiklar? Det kan bara finnas en enda förklaring: de är fast beslutna att massorna inte ska läsa dem.
Tintin och hund### När man skjuter iväg en pil måste man sikta mot målet, när man spelar luta måste man ta hänsyn till lyssnaren; hur kan man då tro att det går för sig att skriva artiklar och hålla tal utan att ta hänsyn till läsarna eller åhörarna?