15 december 2015. Två budskap intill varandra i min mobil:
FAMILJ UTVISAS TILL IRAN för att arbetsgivaren råkat betala nio kronor för lite om dagen. (Det har han rättat till i efterhand).
GULDMUSTANG utställd i ankomsthall 5 på Arlanda flygplats.
Välkommen till Sverige. Här följer vi reglerna.
Snart är det jul.
Nio kronor, det blir pengar det.
Sa jag att vi följer reglerna?
Rehablöpning står det i almanackan. Tre gånger i veckan detta underliga ord. Håll ut med att hålla igen kunde det också stå.
Livet gav mig benhinneinflammation, för det hade jag aldrig haft. Det tog jag som en ursäkt för att hålla upp med all konditionsträning. Den här hösten har det funnits annat att tänka på, både privat och där ute i stora verkligheten. Jag kunde ha simmat eller cyklat, men lät bli. Kanske behövde kroppen sin vila när inte själen hade tid med det? Kondition är färskvara, men det går att skaffa ny. Jag tränar för att träna, det är gôtt nog.
Två månader utan ett enda pass, det var en udda upplevelse. Sedan var jag symptomfri, men idrottsläkarspalterna tyckte att jag borde skynda långsamt, så inte skadan skulle komma tillbaka. På ivriga ben gav jag mig ut på gatan, ängen och elljusspåret här hemma.
En minut rask promenad, en minut lättjogg, en minut rask promenad, en minut lättjogg. Tio minuter totalt, inte mer, precis som doktorn hade skrivit.
Har jag någonsin varit ute på en så blygsam träning, sedan första joggingpassen när jag gjorde löparcomeback vid hembygdsgården i Sunne våren 1980? Knappast. Inte ens då förresten.
Trappar upp
En minut rask promenad, en minut lättjogg. Där är jag nu. På tio veckor ska det trappas upp, tills jag törs springa sammanhängande i 30-40 minuter igen. Håll ut med att hålla igen, håll ut med att hålla igen… Just nu är jag uppe i 22-minuterspass och den här veckan får jag springa i två minuter tre gånger mellan gångminutrarna.
Då känner jag mig riktigt busig.
En gång gjorde jag till och med en liten rusch.
Jag är en enkel människa. En av favoriträtterna till vardags är stekt falukorv med potatis, ett av favoritorden stavas jämlikhet. Någon historieprofessor blev jag inte, men så mycket har jag förstått som att vi härstammar från Afrika. En gång låg vårt Forshaga under 120 meter vatten efter senaste istiden, vi har alla invandrat. Fattigdomen fördrages bäst om den delas av alla, visst, men klokast är om den steg för steg förvandlas till välfärd.
Fast då får ingen jävel komma och förstöra denna välfärd, som folk slitit i generationer med att bygga upp.
Jävlarna finns i alliansen. Jag kan på rak arm komma på 140 miljarder skäl att fnysa åt den alliansen. Då menar jag fnysa. Min blogg vill helst låta bli att sprida hat, har jag tänkt. Du får använda din fantasi själv, 140 miljarder skrapade de bort från vår välfärd. Sedan beklagar de att de drabbade blir desperata.
Fnys.
Jag har inte bett om era jobbskatteavdrag.
Jag har bett att få vara med och bygga.
Liten skit i Stockholm
Det fanns en till som var med och skrapade. Då, på 1990-talet, långt innan alliansens badtunnor var påtänkta. Ett tag ville han som skulle bli förste bespararen hellre vara en stor skit i Katrineholm, än en liten skit i Stockholm, berättade han. Sedan ändrade han sig och började peta kommunalråd i magen och glömma bort att avskaffa karensdagar.
Storleken på skiten har betydelse.
Bygg en herrgård, förlora ett val åt välfärden.
Riv det generationer har byggt.
Ord som ljuger
Jag är en enkel människa. Jag bryr mig i högsta grad om hur Forshaga, Sverige och världen ser ut. Jag vet vem välfärdens vänner är, jag vet dessutom hur lösningen ser ut, precis som alla vi enkla, okomplicerade människor vet. Problemet är att så få av oss orkar engagera oss i partipolitiken. Partipolitik år 2015 är inte en folkrörelse, det är ett tv-spel. Jag har aldrig tyckt om tv-spel.
Inte gillar jag ord som ljuger heller. ”Besparingen” brukar bli dyr för förlorarna, ”nyliberalismen” var varken ny eller liberal och ”invandringskritisk” om folk som hälsar Hitler är som att kalla asfalt för akvarell.
Falukorv, någon?
# Vi är förresten komplicerade vi med. Ja’ bare skôja.
# I förrgår kväll lovade jag den kära vännen att bjuda på Nobelmiddag nästa år, som jag lagat själv.
# Bäva månde grytorna på Grossbolstorp.
Då och då sätter det tredubbla vemodet in. Det kan vara när någon säger något roligt i fikarummet, när ung kollega skriver piggt svarsmejl på en fråga eller när jag tänker på all nytta vi gjort under 17 år.
Ledigheten som pensionär kommer inte att bli svår att bära. Det är att skiljas från vännerna som är värst.
Dags för fattigstugan?
Jag har alltid tyckt att det är ett tydligt mått på ett samhälle, hur det tar hand om sina uslingar. De välanpassade är väl ingen sak. Nu börjar jag inse att behandlingen av de improduktiva också säger någonting.
Gudskelov för pensionen. Förr hade en hamnat på fattigstugan eller i en friggebod hos barnen.
Hmm, friggebod.
Finns det trådlöst nätverk?
# Påminner även om det här inlägget som jag glömt.
# Begåvad karl den där, jag känner honom.
# Klicka nu då.
Pessimism är för veklingar.
Cynism är posörens långsamma självmord på fantasin.
Bara den modige tror på morgondagen.
Tiden och skrattet är goda systrar.
Tajming deras mellannamn.
Fantasi är den snabbaste vägen mellan två punkter.
Bra radio är bilder som har så bråttom att de bara syns inuti.
En kväll upptäcker jag att det går att prata med mobilen. Det ska gå att få honom att spela musik, står det. Bara genom att be.
Bra. ”Starta Spotify!” utropar jag med stark och tydlig röst.
Då ringer han upp Peter Helmersen. Vem farao är Peter Helmersen? Vad gör han i min mobil? Javisst ja, han.
Peter har inte tid att komma och sjunga Dust My Broom, säger han. Inte ens Statesboro blues.
– Ring inte mer, muttrar Peter Helmersen.
– Du, det får du tala med min mobil om. Sånt bestämmer inte jag. Ringer upp är det han som gör. Hittar han inte Spotify då ringer han Helmersen.
Sjung Howling Around My Happy Home med Daniel Norgren åtminstone. Den fastnar så fint.
# Namnet Spotify är inte fingerat.
# Mobilen är av äppelsort.
# Rösten jag använde är en klassisk tidningsröst.
Morgon i december. Läser Werner Aspenström i soluppgången. Ovanför Bjurerud långt borta i öster är himlen orange, blå och annat nymålat men i min skalle surrar en flock gråsparvar.
Gråsparven sörjer inte hästlorten.
Den spiller inte tid på framtidsforskning.
Den burrar upp sig, väsnas, parlerar,
dagsdebatterar, hoppande från gren till gren.
I skruvisens vinter
håller den spiksoppan varm.
Då slår det mig att detta är en intressant fågelvinter, vi har fått gråsparven tillbaka på tomten. Var det 15 år sedan sist? Han far omkring bland pilfinkarna och leker att han är med i Agenda.
Det gör inte finkarna.
De har annan härskarteknik.
# Berit Ås räknar upp fem härskartekniker.
# Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam.
# Senare har hon lagt till ytterligare två.
Fredag kväll. Jobbar med akut tåginformation. Får en väldig lust att skriva:
”När luften har för bråttom får träden det med. Då stannar tågen till mellan nedfallna stammar på stambanorna, för att fundera över om summan av deras och luftens hastighet är konstant.”
Låter bli.
### När är rätt tid att vara filosof?
Fördelen med korta rehabpass på 17 minuter är att en inte behöver något vätskebälte. Nackdelen är att en inte behöver något vätskebälte.
Fördelen med viss blåst och vinterkyla är att den får en att glömma den mänskliga kyla som visat sig hos vissa bokstavskombinationer under hösten. Jag tänker på sådana som GP, DN, SvD, SD, M, MP, FP, KD och S.
Fördelen med julbord på jobbet är att du kan bli trevligt avtackad. Sedan tar du det lugnt, de där 25,5 arbetsdagarna som är kvar. Eller? Nej, du gör en rejäl slutspurt, det är roligare.
Livsmedelsaffären Pekås i Viken meddelar att de alltid varit PK och kommer att vara det till stängningsdags. Det får man säga i det här landet.
Vissa individer har inte alla sniglar saltade i det här trädgårdslandet.
En viss stress får man säga i det här handlandet.
### I Karlstad kostar 100 miljoner 51 miljoner.
### De styrande tror att man kan köpa ägg för tre kronor styck, sälja dem för 2 och göra rejäl vinst i borteräen.
### Även stadshus och marker, 100 för 51, kom och köp, skynda innan vi prutar.
VF.se, ledarsidan. Respekt!
När de senaste årens politiska tidningshistoria en dag ska skrivas, då kommer Värmlands Folkblads ledarsida att nämnas med samma respekt som antinazisten Torgny Segerstedt väckte under andra världskriget. Det är visserligen en tröst för oss som prenumererar men det är skamligt att VF har så få med sig i tidningskören i dag.
Jag talar om deras sätt att skriva om mångfald, invandring, romska tiggare, rasism, antirasism, flyktingkris och medmänsklighet. Solidaritet om du så vill.
All heder åt chefredaktören Peter Franke. Tack för att du står på dig, också mot ”de våre” när de far i diket.
När de senaste årens ekonomiska tidningshistoria ska skrivas, då kommer tidningsdirektörerna och redaktionerna att beskrivas med samma ord som vi i dag använder om den forna skrivmaskins- och räknemaskinjätten Facit.
Facit gick åt skogen för att man inte förstod sig på den digitala utmaningen. Dagstidningarna håller på och går åt skogen för att man inte heller förstod sig på den digitala utmaningen.
Det var käckt när Aftonbladet som första dagstidning i Sverige lade ut sin kulturbilaga på nätet, vem applåderade inte åt det. Men ekonomiskt vansinne var det och snart stod de flesta tidningar i kö för att långsamt försöka ta livet av sig.
– Vill du ha nyheten i brevlådan i morgon för dyra pengar eller vill du ha den gratis i datorn redan i dag? Vilket väljer du?
Facitvarning, som sagt och jag vet att det är lätt att vara efterklok. Vad som hände var att papperstidningarnas upplagor rasade drastiskt. Folk ville gärna läsa tidningen men det var liiiite billigare att göra det på skärmen, se.
Nu kommer nästa steg. Var det svårt för annonsförsäljarna att göra nättidningen i datorn bärkraftig så är det än värre nu. För nu går läsarna för fullt över från datorn till mobilen och där är skärmen så liten att försäljarna inte alls lyckats sälja så mycket annonser som de skulle behöva för att tidningarna ska leva.
Inte vill vi ha några annonser i våra mobiler heller.
Vad vi ser är blödande företag, anorektiska redaktioner och drastiskt minskande granskning av framför allt våra kommuner. Då bor jag ändå i ett fortfarande tidningstätt län, Värmland är på många sätt bäst på den fronten.
När den svenska demokratins historia ska skrivas, vad kommer forskarna då att säga om de här åren? Var det nu den också gick åt skogen? Var det nu den demokratiska granskningen gavs bort till tillfälliga bloggare, brunsvarta näthatare och källokritiska troll?
Vi får hoppas att medieutredningen kommer med kloka, effektiva förslag som snabbt stoppar den dramatiska dödskampen. Vi får hoppas att regering och riksdag snabbt är redo för beslut som räddar granskarna. Vi får hoppas att medieföretagen själva förmår göra sitt, för att hjälpa till och vända på utvecklingen.
Sverige och världen behöver proffs som uthålligt och kontinuerligt informerar, kritiskt granskar och underhåller, vare sig deras artiklar når oss via brevlådan, datorn eller mobilen.
Fast jag har mina tvivel.
Det kan mycket väl vara försent.