Det var ju synd

Anna Ollsson

Anna Ollson.

Många nya besökare i går, för berättelsen om hörännet, barnet och den gamle. Jag skulle väl ha något att bjuda på i dag också, när folk gör sig besvär och hälsar på. Alltså gick jag in till stan på lunchen, efter en intensiv förmiddag i arbetslustens tjänst. Det var som om kroppen ville passa på sedan hjärnan och firman fått sitt.

Rask promenad, först förbi busstationen i tjänsteärende och sedan till en affär som säljer färska böcker.

– Har ni Anna Ollsons fotobok? sa jag. Den nya med gamla porträtt och stadsmiljöer. Det ska vara till en julklapp.
– Nej. Det är museet som ger ut den och dom säljer den bara själva. Vi får inte.
– Jaså, det var ju synd.
– Ja. Men mest synd är det om Anna.

# Jag vandrar vidare till länsmuseet.
# Hur synd det är om Anna Ollson är en djupt filosofisk fråga.
# Hon dog 1926.

Den finurliga slutpunkten på vårt gamla höränne

Julbord på hörännet

Kanske är det slumpen. Kanske en vacker omtanke. Jag misstänker det senare. Hur som helst lyckas lördagskvällen bli en finurlig slutpunkt på ett långt, arbetsamt och roligt arbetsliv.
Personalfest på min barndoms gamla höränne.
Avtackad precis där detta arbetsliv en gång började.

Platsen heter Almars gård, några busshållplatser norr om Karlstad. Den arrenderade farmor, farfar och mina föräldrar av kyrkan när jag föddes och där bodde vi mina första åtta år. I dag bor en av Värmlands sju bästa krogar där, rekommenderad av White Guide. Såhär års öppnar Almars krog sin festvåning på andra våningen och serverar julbord, där vi spelade upp höet när jag var barn.

Där har du förutsättningarna. Sista personalfesten på jobbet, sista chansen att berätta för arbetskamraterna vad jag tycker om dem. Låter det sentimentalt? Exakt, jag är den typen. Inte ens farfar Einars vilda häst skulle ha kunnat hindra mig från att kliva fram till mikrofonen i lördags.

Vild? Hon var inte det minsta vild, Sessan, lät mig springa mellan benen på henne när jag nyss lärt mig gå.

Hoppade från bjälkarna
– Välkomna till Almar. Här är jag född. I mjölkkammarn där nere brukade farmor ge katterna nymjölkad, spenvarm mjölk varje morgon. Katterna och mig.

– Katterna fick mjölken på fat och jag fick den i en zinkskopa med långt skaft. Ja älska’ spenvarm mjölk. Öl eller vin har jag aldrig druckit i den här delen av Almar förut. Inte i det här huset. Det känns lite konstigt. Hoppas inte farmor ser mig.

– ”Almere” sa dom gamla gravaborna. ”Almerud” har jag sett på gamla kartor. Rud som i röjning.

– Gården är socknens äldsta, känd sedan år 1287. Då var inte jag född. Magnus Ladulås bror har ägt stället. Birger Jarls son också. Det var samma person, han hette Bengt men vi är inte släkt. Tror jag.

Julbord på hörännet– Bjälkarna där oppe, dom har jag hoppat ifrån. Många gånger. Det älska’ jag också. Fast då var det fullt med hö här uppe. Hö som vi kunde bygga kojor i.

– Två gånger om året svämmade Klarälven över. Det var innan Höljesdammen var klar. En gång gick vattnet ända fram till Skivedsvägen där ute. Den var grusväg då. Då åkte jag och min kusin flotte på gärdet på en gammal lagårdsdörr.

Allt hänger ihop
– Men allt hänger ihop. Den roliga viken i Klarälven där borta, den heter Ia. Jag vet inte varför, men den heter så. Ia.

– Där åkte vi också flotte. Åtta år senare hade vi flytta till Nyed. Där fick jag ihop’et med en tjej från Molkom som jag är gift med nu. Hon heter – Ia. Allt hänger ihop.

– Jag brukar tänka på Ias kvalitetskrav ibland. När hon var fjorton skaffade hon mig. I Molkom, fast jag var härifrån. När hon var femton skaffa hon hund. Han var från det stora gula huset där borta. Solberg.

– Väldigt exakta kvalitetskrav har hon, min Ia. Skall-krav. Hundar och karlar – dom ska vara från Almar.

Vill krama allihop
Skum
Jag är så lycklig när jag står framför dem. Plötsligt är jag lugn och vill krama varenda en. Femtio kloka, finklädda medmänniskor som tillbringar arbetsdagarna med att göra så folk kan ta sig till sin skola eller sitt jobb. Månad efter månad är resenärerna i vårt län nöjdast i landet. Det är tusen förares förtjänst men det är förbaske mig vår förtjänst med, fast det inte ser så ut i media ibland.

Självklart måste jag fortsätta med det som jag började med år 1998 i fikarummet på Värmlandstrafik. Berätta anekdoter. Den här kvällen handlar en om mjölken jag hämtade, mitt allra första jobb. En annan är om hur jag hjälpte pappa vitkalka ladugården, en våning under oss, där det är butik nu.

– ”Du kan ta fönstra du” sa han och gav mig en pensel och en burk.

”Ärru’nte klok” tänkte jag. ”Måle fönster?”. ”Men har du sagt’et så”. Sedan målade jag rutorna vita, ruta efter ruta, sex år gammal, kalk på glas, kalk på glas.

Jag har alltid jobbat så, när jag fått knepiga order av någon chef, förklarar jag för arbetskamraterna.

– Jag gör som dom säger, så får dom se hur dä går.

– Di ska lär’ sig.

Ändrar tillbaka till ”älskar”
Jag har trivts varenda dag på min sista arbetsplats. Inte varenda timme men varenda dag. Jag har älskat att försöka göra resandet enklare för våra resenärer. Det är ju det som informatörens och kommunikatörens jobb går ut på, hos en trafikorganisatör. Göra resan enklare.

Jag gillar miljövänligheten och jag gillar den kollektiva lösningen, att värmlänningarna bär varandras bördor och betalar halva biljetten åt varandra via skatten, säger jag.

– Jag gillar er alla jättemycket. Ja’ vischler när jag går hem frå jobbe men ja vischler sannerligen när ja går till’et också.

SkumtomteSedan berättar jag att det stod ”älskar” först i manuset, men att jag ändrade till ”gillar”. Sedan ber jag att få ändra tillbaka till ”älskar”. En sådan kväll är det.

– Ta hand om Värmlandstrafik, ta hand om våra resenärer, ta hand om er själva också. Ja’ älsker er, ni ä’ bare så bäst. Det finns det siffrer på.

Tack ska ni ha, tack för de här 17 åren och skål för farmor, katterna och våra resenärer.

## Chefen håller snällt tal för oss fyra som blir avtackade.
## Vi får blommor. När jag öppnar kuvertet är det en storslagen present från vännerna och företaget.
## Just då önskar jag att farmor, farfar, mamma och pappa hade fått vara med och hört alla vänligheter folk säger till mig. Katterna med.

Rapport från det svenska andrummet

Ibland kan det kännas värre ändå, efter att du haft ett samtal som du gruvat dig för i 67 dagar, eftersom det känns snopet att du väntade så länge.

*

Ibland kan du vakna mitt i en dröm där sex feta änder bor i ett andrum längst bort i en påhittad åsiktskorridor och alla i andrummet ser mer och mer ut som Jimmie Åkesson och försöker lära sig kvacka på dålig danska.

*

Ibland är det en alldeles vanlig dag också, då vanliga människor går runt och glor på telefoner. Vanligt folk har en arbetskamrat som har samma ringsignal som deras egen sambo. Så har de det. Du känner igen dem på hur de rycker till.

Danskare och danskare låter det svenska andrummet.

## Leendet är det mobilaste vi har. Kroppens egen smiley.
## Ibland är det roligare att glo på en filur än på en lur.
## Varför bytte jag ämne?

Den dumme, den kloka och den grinige

Tisdag, seminariedag i sta’n. Blir onödigt arg i själen på grund av en dum en. Han talar från en scen och säger korkade saker och de brukar inte leja dumt folk till den scenen. Efter den dumme kommer kloka, genomtänkta röster men det är den ytlige min själ muttrar åt hela eftermiddagen.

Folk som har brister i intelligensen har jag sällan några problem med. Du får ha otur när du tänker, hur ska du kunna hjälpa det? Det är när begåvade personer bär sig dumt åt jag blir störd. Malliga herrar som är för lata för att tänka efter.

Den här dagen retar mig dumheten extra mycket, jag är förvånad själv.

Dog aldrig ut
Heléne Lööw
På kvällen vänder äntligen humöret, fast ämnet är som det är. Ny arrangör, ny lokal. Heléne Lööw fyller Arenan i Karlstads bibliotekshus, ämnet är nazismen år 2000-2014 och jag skriver ner vartenda ord hon säger i mitt block. Hon börjar förresten bra mycket tidigare än år 2000. Heléne har forskat i 30 år om svenska nazister. En utdöende rörelse trodde hon i början. Nu vet hon att de aldrig dog ut 1945, de finns än och har funnits i landet hela tiden.

Hennes genomgång är lärd, saklig och osentimental.

När den ekonomiska krisen fördjupats börjar militanta nationalistiska rörelser runt om i Europa mobilisera igen. Heléne Lööw har närstuderat dessa grupperingar från vit makt-miljö, som få utomstående har inblick i. Det visar sig vara en komplex värld av ställningskrig och tillfälliga allianser. Men också med direkta konfrontationer med andra militanta grupper och med poliser, anti-fascister och det omgivande samhället.

– I början på 2000-talet försvann de nazistiska grupperna under medias radar, berättar hon. De flyttade ut ur storstäderna, med undantag av de årliga rituella samlingarna i Salem.

Det var mycket medvetet. Små orter syns inte i media. ”Det som inte sker i Stockholm finns inte” – men finns gör de.

Blågul först
Hakkorset var blågult och hängde på svenska fanor en gång. När Herman Göring kom hit och fick se det tog han symbolen med sig hem till Tyskland.

Ingen stolt historia.

# Heléne Lööw är docent i historia vid Uppsala universitet.
# Hon har bland annat skrivit böckerna Hakkorset och Wasakärven, Nazismen i Sverige 200-2014 och Med sökarljuset på vitmaktrörelsen.

Min svenska historia

Lägg ut fem bilder, en om dagen, fem dagar i sträck, minst 15 år gamla. Det var vad en vän på Facebook bad mig. Resultatet blev en historiebok över Sverige och mitt liv, hittills. Det blir det säkert för alla.

Sju skolor jag gått i har lagts ner. Varje regemente och värnpliktssystem jag tillhör avskaffar de. Varje klädmode jag gillar blir föråldrat.

… men en sak har inte historien ändrat på. Tre förresten. Jag drömmer än.

Bild 1

1.
1959. Jag kom flyttande från gamla Färjestadskolan, som hade många elever, till skolan i Bäckelid. Där blev vi nio barn med mig, klass 1 och klass 2. Redan på första rasten kom min spontana replik, för evigt berömd i östra Nyed:

– LEKER NI MÄ TJÄJJERA?!!

Bilden är tagen några månader senare, fortfarande vårterminen i ettan. Fotbollsplanen i bakgrunden lutar än, men ordet ”tjej” hade ingen sagt förut på den gräsmattan. Älskade Bäckelid.

Bild 2

2.
Innan skrivandet, kärleken och världsförbättrandet kom in i bilden var det idrott jag drömde om. Fast inte här, bilden är från Almar 1955 och här drömmer jag mest om att bli gammal nog att få en egen täljkniv. Nio år senare är jag löpvillig högerhalv i ett skollag från Molkom, först upp i anfallet, först hem i försvar. Livsfarlig så fort jag får bollen. Livsfarlig för det egna laget.

Jag gillade verkligen den mössan.

Bild 4

3.
Det här är inte berättelsen om en 16-åring som vann en novellpristävling och började drömma. Inte om en färsk journalist som for på uppdrag tre mil från knäckebrödstaden till den lilla bondgården i slutet på vägen med de högsta snövallarna i bevakningsområdet, för att skriva om ynglingen. Inte om hur journalisten kanade i diket. Inte ens om hur han råkade ställa in skärpan på Bildjournalen-idolerna på väggen i stället för på 16-åringen och hans pappa och syskon.

Nej nej. Det är berättelsen om hur jag träffade den kära vännen. Hon såg bilden i tidningen Värmlandsberg och måste ha fått en idé. Därför var det bra att skärpan blev så mjuk och fin.

Jag träffade journalisten på en facklig kurs 15 år senare. Han kom ihåg irrfärden till Ängebäckstorp.

Bild 5

4.
Bataljonsövning i Dalarna, december 1971. Vi maskerade stabstältet så bra att inte ens skolflygplanet som flög strax ovan grantopparna upptäckte oss. På bilden är det Persson, Lindström, jag, Ek, Henriksson och Nilsson. (Foto: Rask). Några är trådbögar (ja, det hette så), några av oss telegrafister. Än i dag ligger en bottenplatta till en högantenn från I2 i Karlstad kvar i dalaskogarna. Det är mitt fel, jag glömde den.

Efter tre dagar utan att kunna tvätta oss hade vi passerat snuskgränsen och brydde oss inte. Det här är dag fyra. Dag sju anmälde hela kompaniet sig till kyrkfärd till Boda kyrka. Vi ville se flickor. Det var inte ömsesidigt.

Bild 3

5.
I många år när Branäs skulle debatteras fick NWT-läsarna se min ända. Allt hade börjat med att fotografen Christer Höglund fick en idé. Så vi for norrut, hyrde utrustning i Sunne och blev till sist skjutsade till Branästoppen, via baksidan på berget. Trodde vi. Det visade sig att vi hade flera kilometer kvar till krönet. Oplogad skogsbilväg, snett uppför, slalompjäxor och slalomskidor. Sjösvettiga kom vi upp, solen höll på att gå ner över nordvärmland och den skarpt kritiserade skidanläggningen var bara ett risigt hygge än så länge, med 40 centimeter pudersnö. Där kastade vi oss utför. Efter 50 meter löste riset ut bindningarna och jag låg i lössnön och sprattlade med ryggsäcken underst. Det fortsatte sedan hela tiden, var 50:e meter.

Men först var vi och min ända hamnade i NWT:s arkiv under rubriken ”Branäs”.

Åk aldrig slalom två kilometer uppför, flera år innan liftarna är beslutade.

## Först att åka nerför berget var vi säkert inte, men första tidning tror vi.
## Redan 1917 gjorde Svenska Turistföreningen reklam för Branäsberget, förare till toppen kunde lejas på orten. Fast det var nog sommarturism.
## Jag misstänker att folk gick på skidor på berget, kanske med gevär på ryggen, redan på 1800-talet. Om inte tidigare.

Fem gånger glimrar vår resa

Karin Broos-utställning på Waldemarsudde

Från Karin Broos utställning på Waldemarsudde.

Helg i november. Åker tåg genom ett vitt Mellansverige. Medresenärerna på andra sidan mittgången dricker sött medhavt te och talar ett språk jag inte förstår. Det känns bra. Varm tedoft slingrar sig fram genom ett tågsätt där ingen servering finns, för detta är ett regionaltåg. Hur skulle det se ut om ett sådant sätt sålde fika?

Närke ser krispigt ut, nyss ritade solen ett lilaorange streck vid östra horisonten.

Vem orkar läsa när resan är ett rullande mellanfolkligt årstidsprojekt? Arabiska, nu hör jag det. En särskild sorts L rullar genom luften, mellersta österns värmländska. De kommer att säga älg på ett vackert sätt.

Världen är en förvirrad men spännande plats. Så många öden i en fridfull tågkupé, framrusande mellan vitfrusna granar.

Större underverk än sädeskornet
Likafullt läser jag än en gång i Olof Lagercrantz tänkebok Om konsten att läsa och skriva. Sida efter sida glimrar än.

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

I höjd med Hallsberg tar jag fram Fredrik Backmans roman Min mormor hälsar och säger förlåt. Den har väntat i olästa högen hemma länge. Efter tre sidor har jag skrattat högt i kupén fyra gånger. Alla ler och tittar på mig. Utom en. Henne älskar jag.

Vem orkar låta bli att läsa?
Vissa bokstäver bara längtar efter att få göra mig medskapande.

Melankoliska kvinnor på gränser
På kvällen vid Mariatorget förklarar Özz Nüjen och Måns Möller Sveriges historia så att minsta rasist skulle ha fattat den om de varit här. ”Så har det alltid varit” – har det aldrig varit.

Nästa dag gör konduktören på spårvagnen allt hon kan för att hitta billigaste priset åt oss ut till Waldemarsudde. Där glimrar vår resa för femte gången. Karin Broos utställning Still Life. Dessa fantastiska målningar, dessa melankoliska kvinnor, alltid på gränsen.

”Som modeller kan de markera unga mödrar, döttrar eller systrar. Alla vistas de på gränser – vid övergångar eller draperier, tågfönster, vatten, speglar eller dörröppningar. Karin Broos målar ögonblick då kvinnorna befinner sig mellan olika tillstånd, mellan fast och flytande, mellan dröm och verklighet.”

År 2015 är jag glad att jag inte måste resa men ändå måste.

# På tåget hem försöker jag lägga ut det här på Facebook:
# ”Vi hade andra källor än Facebook, avslöjar Säpo. (De säger det inte men en är med i SD, en samlar på foton av flygplanskondens och en har väldiga problem med en rymdvarelse som siktar på honom med strålkanon).”
# Då hakar värmen upp sig i kupén i högsta läget i två timmar. Facebook dör i fjorton minuter. Hårt liv.

Fyll och isolera

För elva år sedan satt jag på en terrass i Grekland med utsikt över Egeiska havet och skrev, en sommarmånad. Bredvid mig bodde en pensionerad ambassadör med många år i yrket.

– Vet du vad vi hade för instruktion den gången, i händelse av revolution i landet där vi verkade?
– Nej.
– Fyll badkaret med vatten. Isolera ryktesspridare.

Det händer att jag önskar vi kunde göra det samma i Sverige.

# Ryktet var falskt – han tog reda på sanningen

Han som tar mina bokstäver

GovännerRättstavningsprogrammet i mobilen är en lurig typ. Skriver jag govänner ändrar han till ovänner. Berättar jag om firmans mappstruktur för min efterträdare på jobbet så ändrar mobilen till lappstruktur.

Som om jag skötte mitt jobb på lösa papperslappar. Jag är faktiskt ebbredaktör.

Ja, han brukar ändra till det nuförtiden. Ebbredaktör.
Ibland får jag för mig att det är nåt han vill ha sagt.

# Sinande, underskott, lågvatten.
# Synonymer till ebb, viskar maskinen.
# Då tystar jag honom med en enkel knapptryckning. Knappar bäst som knappar sist. Nu får vi se hur mobil du är.

Den sanna historien om grisbilen i Tösse

Vi har våra ritualer i familjen. Varje gång vi passerar Tösse måste en av oss, helst jag själv, uttala två ord för annars ramlar himlen ner över oss.

– Paris. Gris.

Det måste alltid ske vid gamla macken, den som är nedlagd nu och förvandlad till fulaste vedupplaget i Västra Götaland. Det var där Q och jag fick lift med grisbilen 1969. Vi hade kommit liftande från Karlstad kvällen innan, övernattat i Åmål hos en schysst kille med Volvo PV och nu blivit avsläppta vid macken.

Minns jag rätt? Kom grisbilen från Fåglum? Kan det stämma? Ryggsäckarna lastade han in i en av grisboxarna, min luktade svagt av svin ända fram till triumfbågen sedan. Hur många bilar till hann det bli?

I början måste jag berätta hela historien varje gång familjen for förbi och det har vi gjort ofta, i både glädje och bekymmer. Jo förstår ni, barn, det var här som Mats och jag fick lift med…

-…grisbilen, vi VET. 1969. Ryggsäckar.

Numera räcker det med två stödord. Paris. Gris. De måste sägas, annars vet en inte hur det kan gå.

*

Tolv dagar i juli blev Paris frihetens stad för den här unge mannen. Åtta år senare kärlekens. Kärleksresan 1977 betalad med ett diktförskott jag sedan aldrig fick ut, kan det bli mer romantiskt än så?

# Jag tänker vägra att se Paris som något annat.
# Den staden är allas, trampa inte på vår frihetsdröm, vår kärlek.
# Trampa inte på människovärdet.