På ytan är det den allra gråaste, vanligaste höstmorgon du kan tänka dig. Meteorologerna har spått mörka moln och himlen är blåsvart när jag vaknar. Älgjakten pågår i skogarna runt Grossbolstorp men inte den orangesprakande sorten med rimfrost i gräset när skyttarna placeras ut. Den grå, lite fuktiga sorten.
Vem bryr sig om ytan? Vem bryr sig om att min kropp tycker löpning och tidig morgon är som ketchup och chokladglass ihop?
Ett glas vatten, en halv skiva knäckebröd utan smör och pålägg. Sedan i väg. Vi tar bilen första biten. Löparskorna och jag har ett uppdrag, här finns inte tid till några onödiga transportsträckor till fots, inte på gator som redan är rödmarkerade på kartan i arbetsrummet.
Det är i dag vi ska bli klara. Färdiga. Gå i mål. Vore jag skapt som folk skulle jag vänta till i kväll, när kroppen är vaken och ingen arbetsdag väntar. Men vem har sagt att vi måste vara skapta som folk?
Jag parkerar vid Folkets hus. Knyter om skosnörena, låter bli att stretcha, plockar på mig fingervantarna och den kopierade Forshagakartan och knäpper i gång gpsklockan och pannlampan. Snart pinnar benen på som om det vore vardagsmat för dem att avsluta sitt livs första Forshaga All In kvart över sju en disig onsdagmorgon i oktober.
All in? Mmm, det kallas så på springsvengelska när en grupp löpare springer exempelvis alla motionsspåren vid friluftsgården i ett sträck. I vårt fall skulle det bli en hel halvmara i kuperad terräng, om du bara lade till en extra runda i 400-metern.
Jag har aldrig gjort det. Jag har min egen plan.
Gatuplock kallar jag det. Street scanning. Den här morgonen ska vi bli klara, löparskorna och jag. I gps-en finns beviset, gata ner och gata upp. Vi gjorde det inte på en dag, det är sant, men vi tog varenda gatstump. Meter för meter, risiga kvarter och välansade, vi var där. Det är bara en stump kvar på Storgatan i norr plus två smågator kring Bruksgatan och sedan ett par kilometer på den asfalterade banvallen, där alla forshagamotionärer förr eller senare hamnar, vare sig vi cyklar, springer eller åker inlines. Ska vi vara noga är banvallen inte markerad som gata på kartan men jag kan ju inte sluta gatplockningen utan att ha fått med själva juvelen. Klarälvsbanan.
Hela tiden möter jag folk på väg till skola och arbete. Andningen är lätt nu, rytmen flyter. Bara tre bilar på konsumparkeringen, Cåpakiosken stängd, vid lärcentret samlas cyklar och mopeder. Tass tass tass mot fuktig inlinesasfalt.
Icke nu. Icke nu. Men nu! … skenar jag i mål där vår asfalterade banvall möter järnvägsbron. I dag är bron vackrare än någonsin och älven brusar och blänker.
Bil tillbaka hem, upp i arbetsrummet, ritar de sista kilometrarna röda på tätortskartan för 2014 och gör en alldeles ny notering i träningsdagboken.
Onsdag morgon den 15 oktober. Blev klar med att springa alla gator i Forshaga tätort väster om Klarälven. Det tog tretton dagar. Lite trött först men sedan lätta ben. 8,3 kilometer.
Nu är det gjort. Jag är barnsligt lycklig. Projektet har ökat min träningslust med 37 procent de här dagarna om jag ska tro träningsdagboken och det ska jag.
– Hur sa? Fortsätter bron över älven? Bor det folk på andra sidan? I en egen tätort som kallas Skived?
Jaså gör det.
Har de någon gata?
Nej, svara inte. Jag vet hur det blir.
