Det gäller att ta kommandot över bokstävlarna …

… och ändå, det är någonting särskilt med skrivandet. Författaren Sven Wernström brukar vara riktigt fyrkantig när han ska förklara hur en berättelse bör komponeras. Han tycker till exempel att sista kapitlet ska skrivas tidigt, så skrivaren vet vart han ska.

Inte hjälper det. Även Wernström måste erkänna att ibland händer det att romanfigurerna börjar leva sitt eget liv.

Jag håller på och läser en biografi över filosofen Ludwig Wittgenstein när tanken på detta slår mig. Första gången jag hörde Wittgensteins namn var i en röd stuga bakom sågen i Letafors år 1983. Jag läser och läser och boken vill aldrig ta slut. Den är grundlig, ibland omständlig och bredvid mig ligger en annan bok som jag hellre vill ta itu med. Då, på sidan 341, hittar jag citatet från Wittgenstein:

”Jag tänker verkligen med pennan, eftersom mitt huvud ofta ingenting vet om det som min hand skriver.”

Djupt inifrån lilldatorn hörs ett instämmande mummel när jag renskriver citatet. ”Ja-a, just så, just så kan det vara.” Jädra mystiker, varför får ni allt att låta så spännande? Är det nu jag ska erkänna att orden om pennan stämmer?

Ibland är det inte tanken som dansar, det är tangenten.

Pennan och tanken

Gör som han säger

Ståmot

Jag vet vad skylten betyder. Åmot betyder att det är ett ställe där åarna möts. St betyder Stora, eftersom det är den större gården av två vid åmötet.

Det är bara det att ibland vill jag gärna läsa vägskyltar på mitt eget vis. Undrar hur många vi är som har stannat och fotograferat skylten i Dalsland?

Nu gäller det bara att göra exakt som han säger.

Skenar mot mål i mitt Forshaga All In

Framme vid järnvägsbron

På ytan är det den allra gråaste, vanligaste höstmorgon du kan tänka dig. Meteorologerna har spått mörka moln och himlen är blåsvart när jag vaknar. Älgjakten pågår i skogarna runt Grossbolstorp men inte den orangesprakande sorten med rimfrost i gräset när skyttarna placeras ut. Den grå, lite fuktiga sorten.

Vem bryr sig om ytan? Vem bryr sig om att min kropp tycker löpning och tidig morgon är som ketchup och chokladglass ihop?

Ett glas vatten, en halv skiva knäckebröd utan smör och pålägg. Sedan i väg. Vi tar bilen första biten. Löparskorna och jag har ett uppdrag, här finns inte tid till några onödiga transportsträckor till fots, inte på gator som redan är rödmarkerade på kartan i arbetsrummet.

Det är i dag vi ska bli klara. Färdiga. Gå i mål. Vore jag skapt som folk skulle jag vänta till i kväll, när kroppen är vaken och ingen arbetsdag väntar. Men vem har sagt att vi måste vara skapta som folk?

Klar med gatornaJag parkerar vid Folkets hus. Knyter om skosnörena, låter bli att stretcha, plockar på mig fingervantarna och den kopierade Forshagakartan och knäpper i gång gpsklockan och pannlampan. Snart pinnar benen på som om det vore vardagsmat för dem att avsluta sitt livs första Forshaga All In kvart över sju en disig onsdagmorgon i oktober.

All in? Mmm, det kallas så på springsvengelska när en grupp löpare springer exempelvis alla motionsspåren vid friluftsgården i ett sträck. I vårt fall skulle det bli en hel halvmara i kuperad terräng, om du bara lade till en extra runda i 400-metern.

Jag har aldrig gjort det. Jag har min egen plan.

Gatuplock kallar jag det. Street scanning. Den här morgonen ska vi bli klara, löparskorna och jag. I gps-en finns beviset, gata ner och gata upp. Vi gjorde det inte på en dag, det är sant, men vi tog varenda gatstump. Meter för meter, risiga kvarter och välansade, vi var där. Det är bara en stump kvar på Storgatan i norr plus två smågator kring Bruksgatan och sedan ett par kilometer på den asfalterade banvallen, där alla forshagamotionärer förr eller senare hamnar, vare sig vi cyklar, springer eller åker inlines. Ska vi vara noga är banvallen inte markerad som gata på kartan men jag kan ju inte sluta gatplockningen utan att ha fått med själva juvelen. Klarälvsbanan.

Hela tiden möter jag folk på väg till skola och arbete. Andningen är lätt nu, rytmen flyter. Bara tre bilar på konsumparkeringen, Cåpakiosken stängd, vid lärcentret samlas cyklar och mopeder. Tass tass tass mot fuktig inlinesasfalt.

Forshaga All InIcke nu. Icke nu. Men nu! … skenar jag i mål där vår asfalterade banvall möter järnvägsbron. I dag är bron vackrare än någonsin och älven brusar och blänker.

Bil tillbaka hem, upp i arbetsrummet, ritar de sista kilometrarna röda på tätortskartan för 2014 och gör en alldeles ny notering i träningsdagboken.

Onsdag morgon den 15 oktober. Blev klar med att springa alla gator i Forshaga tätort väster om Klarälven. Det tog tretton dagar. Lite trött först men sedan lätta ben. 8,3 kilometer.

 Nu är det gjort. Jag är barnsligt lycklig. Projektet har ökat min träningslust med 37 procent de här dagarna om jag ska tro träningsdagboken och det ska jag.

– Hur sa? Fortsätter bron över älven? Bor det folk på andra sidan? I en egen tätort som kallas Skived?

Jaså gör det.
Har de någon gata?

Nej, svara inte. Jag vet hur det blir.

Rapport från en indisk bygata 46 år senare

En kväll går vi till vårt lärcenter för att lyssna på världsresenären Lasse Berg. Jag har läst hans Kalahariböcker och vill höra rösten.

Lasse BergInlägg om böckerna:
Den uppfinningen var viktigast
Gjorde oss till människor
Vikten av hög densitet på en semesterbok

På senare tid har Berg åkt tillbaka till människorna han skrev om för många år sedan, för att se vad som hänt med deras liv. Hur lever de nu och hur tänker de?

I den fattiga indiska byn blev barnen fulla i skratt när han tog upp sin lilla mobiltelefon för att ringa hem.

– Titta. Han har ingen iPhone.

Då gäller det att ha en bok

SäsongsavslutTänk vad tiden går, säger Telefonören, tidigt en lördagsmorgon innan jag egentligen vill att det ska ringa. Ja-a, och tänk vad länge en är död, svarar jag.

– Eller hur. Det gäller att ta med sig nåt bra å läsa…

I hastigheten, framför badrumsspegeln, kommer jag bara på ett svar på hans infall.

– Å en bra dagkräm.

Telefonören svarar att det finns en bra en som heter Repair. Hur kan han veta sånt?

När Bertil Jonasson såg vilka som satt vid bordet intill

Centerpartiet och tiggaren– Nu går vi och äter, sa chefredaktör Årnäs. Det var på den centerpartistiska länstidningen Värmlandsbygden och den han pratade med var en legend. Riksdagsman Bertil Jonasson (C) från Ekshärad. Själv fick jag följa med lite på köpet.

– Vart ska vi gå? sa den trevlige herr Jonasson, som var tidningens styrelseordförande.
– Vi går väl dit vi brukar, sa Sven Årnäs och travade i väg med oss.

När vi närmade oss Domusvaruhuset i Karlstad började den gode Jonasson att konstra. Nej, vänta, där kunde han inte visa sig. Det var möjligt att restaurang Mirò på Domus serverade god och näringsrik föda, kanske potatis från Ekshärad till och med. Men han kunde verkligen inte visa sig där. Aldrig i livet.

– Tänk om nån från Nya Wermlands-Tidningen ser mig… sa riksdagsmannen.

Sven och jag visste vad vi visste men vi sa ingenting. Nu ville vi bara ha mat och vi var trots allt en generation yngre. När Jonasson satt sig till bords upptäckte han vilka som hade stambordet intill. Halva redaktionen för moderata NWT. Det fick gå det med. Maten var bra och vad i all sin dar skulle de journalisterna ha kunnat skriva om centerriksdagsmannens lunch på kooperativa Mirò? De åt ju själva där varenda dag.

Vem sa ni?!
Det är Konsum Värmlands utmärkta krishantering de senaste dagarna som får mig att tänka på den här händelsen från 1980-talet. Konsum har haft sin kris, den pågår nog än, och jag har sannerligen hört till de arga. Fast jag har räknat till hundra nu och uppmanat mina kamrater att hålla fast vid kooperationen. Det är när det blåser som vännerna behövs allra bäst. Det går att göra om och göra rätt.

En ny tf verkställande direktör är tillsatt. Han får inte ens hälften av den lön som föregångaren hade. Bra. En ny och större styrelse är tillsatt. Bra. En av de nya i styrelsen – är förre centerriksdagsmannen Erik A Eriksson.

Erik?!

Övriga i styrelsen var väntade. Erik, som är en lika klok och bra människa, var oväntad. Jädrar vad jag gillar det, ibland finns det hopp om mammas och pappas gamla parti. Varför skulle inte en centerpartistisk bonde kunna tycka att Konsum är en bra idé och dra sitt strå till stacken? Det är ju samma mat vi pratar om, den som han har producerat och den som vi äter.

Världen går framåt, världen går förbaske mig framåt.

De mobbade, osynliga

Landsbygdsborna ”är den sista gruppen som det är okej att mobba öppet. De nedsättande termerna om landsbygd eller de som bor där är många. Det är självklart kränkande i stunden att höra att man tillhör de losers som bor i en håla. Men det får också effekter på sikt i form av ett vi och dom” skriver Christel Gustafsson i en debattartikel på Tankesmedjan Ida.

Hon fortsätter:

”De senaste tio åren har en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned och tjänster har centraliserats till huvudorterna. Effekten blir primärt en sämre lokalbevakning. Men den innebär också ett osynliggörande av stora delar av Sverige.”

ÅkerEn syn som förskräcker
Jag är uppväxt på svensk landsbygd på 1960-talet och minns auktionerna, de färska granplanteringarna på åkermark, småbönderna som letade sig bort till industrin. Jag behöver inte åka tillbaka till barndomens trakter för att se vårt kommande medielandskap framför mig.

Den synen förskräcker.
Det blir tyst och mörkt och folktomt.

Christel Gustafsson på Tankesmedjan Ida:
Staten har lämnat oss

Uppfinner en träningsform till

TrattisarEn sport och två träningsformer har jag uppfunnit.

Sport
Sporten heter automatgräsklipparfotboll, fast internationella förbundet funderar som bäst på ett namnbyte.

Träningsform 1
Min första träningsform heter svampjogg. När jag googlar ordet pekar första träffen på denna blogg. Då har ordet ändå levt sitt liv bra länge i mina träningsdagböcker och på facebook innan det dyker upp på bloggen.

Träningsform 2
Min andra träningsform uppfinner jag den 2 oktober. Jag är 63 år och behöver lite krydda i tillvaron. Löpträna är roligt men ibland går det rutin i mitt samliv med löparskorna, stigen och motionsspåret. En sådan dag är det. Skorna sitter på och gps:en har fått fin kontakt med satelliterna. Det är bara löplusten jag inte får kontakt med. ”Tölitt…” viskar en inre röst inom mig. Det betyder tjatigt och det ordet har jag nästan aldrig hört med springskorna på.

– Tölitt?!
– Hitta på nåt nytt, lura mig, viskar min inre löpare.

Då gör jag det. Lurar honom. Saken är den att när kroppen börjar bli trött brukar jag lura mig själv att jag bara behöver springa till nästa tall eller lyktstolpe. Dit bort orkar du. När jag kommer fram får jag höra att jag bara skojade. Det blir till att fortsätta. Nu gör jag likadant.

– Bara den här gatan, säger jag med bestämd röst.
– Går vi hem sen?
– Typ.

När Hagagatan är klar tar vi nästa. Och nästa. Själen glömmer bort att det var tråkigt i dag och kroppen springer som om varje gata vore den näst sista. Vi tar en till va? Snälla.

GatuplockSå går det till när jag uppfinner träningsformen street scanning eller gatuplock som den heter på svenska. När jag publicerar detta bör inlägget bli den andra svenska googleträffen på ordet. (Det går att få en träff på fulsajten Flashback också, men där handlar det om värre kemikalier än mitt kroppsegna endorfin). Gatuplock, prova själv. Mitt mål är att plocka alla gator i Forshaga tätort, jag måste springa varje gata i hela dess längd och sedan rita in det på kartan. Gata efter gata.

Det kommer att ta ett tag.
Sedan ska jag berätta att jag bara skojade.