Snart är det jul. Tur att vi inte behöver åka till Betlehem för att låta skattskriva oss. Det här är vad jag läser på det världsomspännande nätet:
Om Josef och Maria skulle ge sig iväg från Nasaret till Betlehem i dag, så skulle de behöva passera elva israeliska vägspärrar, en säkerhetskontroll samt en åtta meter hög mur.
Historien har sina ironier.
Jobbskatteavdrag. När förskolebarnen får betala med sitt jobb. Det blir jobbigare för dem på förskolan när de själva blir fler och fler i gruppen och fler och fler per förskollärare.
Jobbskatteavdrag. När skolbarnen får betala med sitt jobb. Det blir jobbigare för dem i skolan när klassen blir större och personalen slitnare.
Jobbskatteavdrag. När de gamla med hemtjänst får betala med sitt jobb. Det blir jobbigare dagar för dem när de som ska komma hem och hjälpa blir ännu mer stressade.
Hittills har den borgerliga regeringen drivit igenom fem jobbskatteavdrag på dessa få år. Fem stycken, en dödssynd var per parti och en i minne. Frosseri, avund, girighet, högmod och …lust.
Ett tag funderar jag på vilken dödssynd som hör till vilket parti. Hör frosseriet till moderaterna, som nästan ätit upp de andra alliansvännerna? Hör avunden till folkpartiet, som hade velat växa i stället för de blå? Girigheten, är den centerpartisternas, efter att de sålde sina tidningar och sitt kärnkraftsmotstånd? Själva högmodet, kan det vara kristdemokraternas? De som vet att de får bete sig hur som helst, ty Vår Herre förlåter dem i alla fall, bara de ber om det? De tror det.
Den värsta synden för ett parti
Efter ett tag vet jag hur dödssynderna ska fördelas, det är inte så svårt. Synd nummer fem får de dela på. Den är värst. Finns det värre synd för ett parti än lust – att förstöra? Lust att riva ner den välfärd som svenska folket har kämpat sig till, slitit och byggt upp tillsammans under långa strävsamma år. Ofta under hårt motstånd från samma partier som nu river.
Inte var den perfekt, vår välfärd. Det finns inga perfekta samhällen, inga fulländade människor. Men den var bra, det har de lärt oss att se. Då var den bra.
Nu säljs vårt bygge till öar där skatten är låg. Nu går den till de girigas kompisar. Är det inte själva verksamheterna som rikt folk får för en billig penning, så är det penningen själv. Där har du den femte dödssyndens värsta lust. Den outtagna skattens lust. Lusten att sluta dela varandras bördor, lusten att sluta bygga ett samhälle.
”Vi under skatter digna ner”? Nej, vi gjorde inte det, den versraden ljuger. Vi vet det nu. Vi fick någonting vackert för pengarna. Då fick vi det.
Blev inte mer jobb
Själv får jag över två tusen kronor i minskad skatt varje månad, på grund av jobbskatteavdragen. Jobbar jag mer för det? Nej, jag gör ju inte det. Jag har jobbat hårt i hela mitt liv, ända sedan första ackorden på det älskade sågverket och de första löpsedlarna på första fasta journalistjobbet, lika älskat det. Vi gör nämligen så i svenskt arbetsliv, jobbar hårt, och inte har vi blivit latare.
Vill jag ha de där två tusen kronorna? Nej inte till det priset, jag vet vem som får betala. Jag vet vad det kostar. Det finns inga gratis luncher, någon måste alltid betala. Att riva ett samhälle går fort, att bygga upp det igen kommer att ta många år.
Det finns klokare ekonomer än jag som har konstaterat att svenskarna inte jobbar mer på grund av avdraget. Det blev inte som ministrarna lovade.
Försenar tågen
Jobbskatteavdrag. När de som ska åka tåg får betala med sin väntetid. Det blir jobbigare för dem när tågen blir försenade, för att det inte finns pengar nog till underhåll av våra järnvägar.
Jobbskatteavdrag. När sjukvårdens folk får slita häcken av sig och när de som har det svårt i Sverige får sämre sjukersättning och a-kasseersättning (om de får någon alls) för att pengarna jobbar åt någon helt annan, på någon skattefri ö.
Jobbskatteavdrag. När Sveriges försvar blir tunnare och tunnare för varje rysk storövning i vår närhet, eftersom de som förr ville försvara oss blev alltför giriga en dag.
Det finns två dödssynder kvar, ni får dem med i alliansen. Gissa hur. Gissa vilka.
Ett RIV-avdrag
Nu tänker du möjligen att jobbskatteavdraget inte drabbar din kommuns eller landstingets ekonomi direkt, den drabbar staten. Ledsen, men det resonemanget fungerar inte. Det är som att försöka dela på min och den kära vännens ekonomi. Det blir lite svårt.
Vi bor i samma hus, förstår du. Vi äter samma mat. Vi vill gärna ta hand om varandra. Minskar du mina inkomster så märks det i hennes plånbok med.
Det är snart jul, annars skulle jag skriva att ni har stulit alla dessa miljarder. Knyckt dem från vår gemensamma välfärd i fosterlandet Sverige. Roffat dem, från alla dessa jobb som hade behövts för att bygga bättre järnvägar, bättre välfärd, varmare samhälle. Tagit dem från svenska folket.
Ett RIV-avdrag är det ni har skapat.
Ni borde skämmas.
Karlstad, fredag eftermiddag efter jobbet. Byter nya broddarna som var för små för löparskorna. Köper tre förströdda julklappspocketböcker.
– Gå och hämta en till, säger expediten på Akademibokhandeln, du får fyra och betalar för tre.
Fikar på bibliotekets kafé; svart löfbergs, gul jättelussebulle, plötsligt helt lugn. När hade jag ro att gå på stan efter jobbet en fredag senast? Jag borde alltid springa på lunchen när det är så här man blir. Länge länge zippar jag mitt kaffe och tänker ut saker som jag aldrig tänkt förut. Öppnar inte facebook på fjorton minuter.
Fjärde boken ska jag göra något oväntat med.
”Vi har även fax på kontoret”, sa personalchefen.
”Det är mycket modernt.”
”Det är ändå 2013”, tillade han.
Tre brevmallar för husbehovsbloggare, hösten 2013
1. Jag har förstått att du stör dig på mitt skrivande. Det är tråkigt men jag kan inte göra mycket åt den saken. Nu kunde jag förstås svara med ett svavelosande inlägg som markerar revir, även jag. Problemet är att jag inte är mycket för den sortens urinerande, vuxna karlar emellan.
2. Tack snälla du. Du är inte dum du heller. Särskilt det där om XXX var verkligen påhittigt.
3. Ja tack, gärna.
Gick med i en facebookgrupp som är emot sådant som att göra skillnad på människor.
Efter ett tag upptäckte jag att där fanns människor, som är emot sådant som att göra skillnad på människor, som ägnade hela dagarna åt att försöka göra skillnad på sådana som är emot sådant som att göra skillnad på människor. Du får inte vara med bland oss som tycker att alla har lika värde för det är du inte värd. Få var de men effektiva. Deras trådar i min dator var som lortgrisens benlindor, någon borde tvätta dem och stryka.
Vore det inte så galghumoristiskt skulle jag gråta åt eländet.
Det är precis som när folk som tycker om tåg klagar på tågen hela dagarna så att tågen ska få dåligt rykte men det vill de inte.
Fast bara nästan.
Landskap är tid som inte har bråttom.
Klimat är väder som har tänkt på saken.
Kärlek är när varje sinne blir saligt så fort det får chansen.
Alla sinnen du har.
Så där fortsätter det sedan.
Dretvä’r är när det regnar fast du tydligt sa ifrån.
En annan dag. Snöfall i dag igen, fort och tätt faller flingorna, målar världen vit och småningom blå, gör vår trädgård mjuk och garageuppfarten oskarp.
Det är en sådan lycka med den snögen. När jag var barn stod jag med näsan mot rutan på senhöstkvällarna hemma på gården och stirrade ut i det gula ljuset från gårdslampan. Skulle det snöa i natt så vi fick åka skidor i morgon?
En kväll kom den. Varenda år. Snö över hela socknen. Då somnade den här människan förväntansfull, det är det bästa sättet att somna.
Väntat med skräck och förtjusning
En annan dag i Forshaga. Skottar snö, sopar veranda, borstar bil, ger mig ut på en löptur som blir till älskad snöpulsrunda. Vi stammar från Afrikas savanner och öknar har jag för mig, var har jag då plockat upp denna extragen efter vägen? I december är snöpulsgenen synnerligen dominant och sprittande i den här kroppen. Knarr knarr knarr plogar snötokiga fötter ett dansande fotspår genom femton centimeter färsk lättsnö över öppet landskap i det närmre bevakningsområdet.
Jag ska över ängen upp till Sisugården för att se det jag aldrig har sett förut, fast jag är skogsmänniska och fastän jag har väntat med skräckblandad förtjusning ända sedan början av 1980-talet.
Vargspår.
Klockan 09.30 den 8 december såg en motionär en ensam varg vid grillplatsen vid Sisugården. Trettio sekunder senare kom vår granne. Då var det försent att se vargen där uppe på kullen men spåren fanns kvar. Nu är klockan snart tre på eftermiddagen och snön har fallit hela dagen. Där är de ändå, rejält översnöade men fortfarande synliga. Oberört har det vilda djuret lunkat från grillplatsen, ut på skidåkarbron och över väg 62.
Länge länge spanar jag över gärdena väster om bron. Vi är inte ensamma på Grossbolstorp.
Hoppas jag får berätta den scenen i en längre berättelse någon gång, om den blir färdig. Men jag börjar inse varför jag blir så störd när tekniken krånglar. Spotify blir kapat, något litet delprogram till den här webbplatsen fungerar fel, jag får först inte ordning på golvvärmens veckoreglering i köket.
Störd.
Besatt i dagar i värsta fall.
Tar det personligt.
Allt gestaltas nog bäst i en händelse i femtonårsåldern, när en klasskamrat med välutbildade, högt avlönade föräldrar berättar hur han importerar sina favoritskivor direkt från Amerika. En av låtarna han gillar blir min mobilsignal långt senare.
Inte då. Då är det bara hemskt, det som händer.
Grundton i livet
Inte kan jag anklaga honom eller hans föräldrar för min tafatthet, men visst var det ett klassamhälle och visst präglade det mig. Det är det än, det gör det än. Honom skulle jag gilla i dag med om jag träffade honom och artisten har jag sett i Mariebergsskogen i Karlstad på gamla dar.
Har förresten aldrig sett en människa dominera en scen så.
Tafattheterna ska jag berätta om på annat håll. Det går att leva med några av dem, andra kan man vända på och göra kåserier kring men kvar finns grundtonen i ens liv. Präglingen.
Det är orättvisorna jag hatar.
Låten som blev mobilsignal och som jag hörde i ett pojkrum i Molkom
första gången:
En bra låt med Charles Edward Anderson Berry
Förlåta och gå vidare, ibland är det stort.
Viljan till försoning, ibland är det en stark kraft.
Nu var ju inte försoningen Nelson Mandelas enda bidrag till de svartas befrielse i Sydafrika. Han kombinerade mjukhet och styrka. Han kämpade envist, år efter år, för denna befrielse från de lagar som påstod att det var skillnad på människa och människa.
27 år i fängelse men till synes oförstörd.
Glömde inte sina vänner
Kampen för mänskliga rättigheter och rättvisa går vidare. Det är det bästa sättet att hedra en kämpe med ovanlig styrka och karisma. Att fortsätta.
Det första land utanför Afrika som Mandela besökte sedan han blivit fri var Sverige. I dag är det många som vill vara vän med oss, sa han. Men vi glömmer aldrig dem som var våra vänner när vi hade det svårt.
Då, när Sverige hade en egen röst i världen.