Tänk om det är så att de dagstidningar som ivrigt koncentrerar sig på att få så många klick som möjligt för att överleva samtidigt väljer bort en massa andra viktiga ämnen som var för sig är smalare men som skulle ha gett både många extra klick och livsnödvändiga prenumeranter tillsammans
Eftersom läsekretsen inte är lika, allihop, och inte vill ha samma mat varenda dag, inte samma intervjuoffer heller, och inte alls är på samma humör på måndag morgon som på lördag kväll
Tänk om de inte vill att varenda sida ska se likadan ut varenda dag
En del finsmakare vill till och med ha färska bilder.
Eftermiddag, jag joggar lätt västerut. Planen är att rekognosera lämpliga stigar till nästa gång det är min tur att arrangera torsdagsvandringen med Gryningspatrullen.
På kartan är det en fin runda jag tänkt ut. Ett möte mellan villaförort och granskog där jag samtidigt kan erbjuda både skådning av vägarbete och studier av färskt viltstaket. Asfalt möter grusväg, barrstig möter antydan till viss fukt.
Bra tänkt men spricker redan efter drygt en kilometer, fast det vill jag inte inse först. Strax innan Ängbråten kommer min klubbkamrat B körande. Han ska ta in kontroller efter senaste orienteringsträningen. Föreningssverige fungerar och B blir glad när jag berättar att min strålbehandling varit lyckad. Vi skiljs åt, jag klättrar in i skogen och hittar en möjlig passage bort till stigen jag tänkt använda.
Den stigen är inte särskilt blöt. Den är inte särskilt igenväxt. Inte allt mycket faktiskt. Väldigt bra stig.
Nej det är det inte. Den är ”klassblöt” som vi säger här på trakten. Hittills har min provrunda bestått av alldeles för mycket klafs och på tok för lite klapper.
Detta går inte.
Då blir de förvånade Sakta plöjer jag fram uppför stigen som mer är en bäck i augusti 2023 och försöker spjärna emot i skallen. Viker blött björksly åt sidan och låtsas intala mig själv att va’ hundan, lite sport ska det väl vara.
Nej det ska det inte. Till slut har jag bestämt mig.
Då möter jag två damer längs sluttningen ner mot 62:an. De bär korgar. Just det, jag har ju plockat lite svamp också mot slutet, när jag redan gett upp om rundan.
– Vill ni ha mina kantareller? – Va? – Vi har redan för fullt i frysen hemma.
De ser förvånade ut, jag tömmer min tygkasse i en av korgarna och blir på gott humör igen. – Har ni bilen på grusvägen? Den branta uppförsbacken? Följ stigen som jag sprang så kommer ni rätt. Fram till grusvägen är det ganska torrt.
Torsdagsmorgon, jag ska ut och gå med gubbarna i Gryningspatrullen och råkar komma först till dagens samlingspunkt Lill-Coop.
Butiken är stängd. Bra, då kan jag lugnt passa på och spegla mig i glasrutan. Jag försöker se om jag har tandkräm kvar i mungipan. Efter en minut låser en vänlig kvinna på insidan upp glasdörren och tittar ut. – Behöver du komma in och handla?
Klockan är 08.05. De öppnar om 55 minuter.
Vi skrattar gott tillsammans åt den vimsige gubben som grimaserade så illa nyss. Jaså var det bara tandkrämen.
### Jag har en rullande serie småtexter på Facebook under rubriken ”Den lilla ortens fördel”. Detta är nummer 55. Eller 65, jag vet inte riktigt.
### Ibland är de skrivna med ett leende men alltid med kärlek till närheten på min lilla ort. Här känner vi Per på kommun och vet vilken damm Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor på. Eller var Lill-Coop finns.
### Det finns bara ett Coop i Sverige som ligger i den enda trakt i landet som heter Skived.
När jag var barn fick vi åka till biblioteket i Molkom för att ta reda på när det var öppet. Dit var det 17 kilometer och vi hade ingen bil. Lika långt var det om vi skulle ta reda på om en viss bok fanns på biblioteket och om den var utlånad eller inte.
I dag hittar vi allt det i mobilen var vi än befinner oss.
När jag var barn fick vi åka med den kombinerade mjölkbilen och bussen in till Karlstad om vi ville ha tag i en tågtidtabell. Dit var det 41 kilometer enkel resa om lastbilen hade tagit genaste vägen. Det gjorde den inte.
När jag var barn fick vi ingen information ifall stora vägen skulle bli avstängd bortåt Laskerud till eller om skolbilen inte tog sig fram på grund av snöstorm. Inte ens några år senare när vi hade köpt första bilen.
När jag var barn fick vi vänta till väderleksrapporten på radio, innan vi kunde ta reda på vilket väder det skulle bli. Åska på gång? Det hörde vi när hon närmade sig växelstationen i Väse Mellbyn och plingade i telefonen. Eller som den gången hon slog ner i ledningen någonstans i norra Väse och vår bakelittelefon for i bitar med en kraftig smäll i vardagsrummet. ”Jaha. Åska’ går.”
När jag var barn fick vi vackert åka till någon av bokhandlarna i Karlstad om vi ville köpa Generalstabens karta över trakten.
När jag var barn fanns inte Hitta, Google, Min Karta, Värmlands Folkblad, Nya Wermlands-Tidningen, tv och radio eller husförhörslängderna från Nor, Fläckebo och Tyngsjö i mobilen.
Det fanns inga mobiler ens. Det fanns telefoner med sladd och de hade ingen aning om när eller var vår morfars far var född.
Det var inte bättre förr. Allt är inte bra nu heller – men världen är närmare.
”Har du slutat gå på Karlstad Fotbolls hemmamatcher?” undrar folk. ”Hade inte du tänkt dig att bli en profil på Sola Arena, högst upp på ståplats, alltid mitt för mittlinjen? Köpte inte du halsduk till och med? Du var ju väldigt entusiastisk över satsningen?”
”Jo. Så är det.” ”Varför slutade du då?” ”Av det konstigaste skäl som finns.” ”Vilket?” ”De spelar för hög musik i högtalarna på stå.”
”Sant?” ”Sant. En gång var det en gubbe en bit bort som stod och skrek en lång stund. ’SÄNK!!!’ skrek han. Fast det hördes förstås inte till karln med volymknappen.”
”Har inte den karln varit över till ståplatsläktar’n och provlyssnat då, tror du?” ”Det är klart han har. Jag har blivit för gammal för dagens volymer, det är hela felet. Jag och gubben en bit bort.”
### Hoppas det går bra för laget ändå. ### Det är stan värd.
Jag vet, man kan kontakta dom. Det är bara det att jag förutsätter att de redan har varit och provlyssnat.
När den ene tycker polisen ska skjuta skarpt mot folkmassor och den andre att vi ska bränna hundra koraner till.
Då är det skönt att det finns kantareller att hämta och mjuka skogsstigar att springa på.
När den tredje tycker att samer och judar inte är svenskar och att Pride är till för pedofiler.
Då är det skönt att det finns invandrade hallon i trädgården och två lånekatter i tv-soffan att krama.
När den fjärde gör vad han kan för att öka utsläppen och den femte bryter sitt löfte varenda dag till hon som överlevde förintelsen.
Då far vi fyra mil bort till en strand, vandrar långt ut i innanhavet Vänern på en rullstolsvänlig spång som vi alla betalat via skatten och ser solen glittra på vågorna.
Ge mig kraft, havsörn, drillsnäppa, ljung och strandlysing, ge mig glädje, fina horisontlinje långt långt där ute bortom båtarna.
Tappt ger vi inte. Vi behöver bara andas en stund.
Jag bryr mig förstås väldigt lite om min försämrade kilometertid. Den använde jag bara för att visa på en av biverkningarna.
I onsdags skrev jag på bloggen om min prostatacancer och varför jag inte tycker att den är privat. Det är naturligtvis vars och ens ensak men så tycker jag. Jag vill inte smyga.
Inlägget fick massor av läsare och många skrev vänliga och empatiska kommentarer. Stort tack för er medkänsla, den värmen värmer. Jag mår bra för övrigt.
Inte varje år Apropå värme. När jag kommer så här långt med texten får jag precis en värmevallning.
Det är en av biverkningarna när man valt strålning och hormontabletter. Inget stort problem i mitt fall, jag blir varm, visst, men svettas inte särskilt mycket. Dessutom lever jag ett liv där det är synnerligen lätt att öppna fönstret, gå ut eller ta av tröjan om det behövs.
Slips och kavaj bär jag inte varje år.
Kraftlös av pillren Min kilometertid när jag löptränar har blivit ungefär en minut sämre, skrev jag. Det är ett mycket litet problem. Jag springer nästan alltid ensam och vad klockan säger är däremot privat.
Dock kan det vara bra att veta. Känner du någon som går igenom samma behandling som jag så blir han alltså kraftlös av pillren. Fortare trött i musklerna, mindre uthållig. Det tar lite längre tid att klippa gräsmattan, överkomligt det med.
Märkvärdigt obekymrad Hoppas du är vid gott mod, skriver mina vänner. Tack för att ni bryr er. Fast där har vi nog den största gåtan för mig sedan jag fick mitt cancerbesked. – Detta ska vi bota, sa visserligen doktorn. Det var skönt att höra. Men varför blir inte denna pirriga känslomänniska bekymrad?
### Är jag så bra på att förtränga rädslan? ### Jag som blir orolig redan av att backa u-t-a-n släp. ### Lugn? Det hade ingen som känner mig kunnat tro.
Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.
Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.
Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?
– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen. – Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.
Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?
”Babbla inte” Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan. – Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.
Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.
I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.
Vägrar vara ”C-A-patient” Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.
”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.
Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.
Folk har rätt att få veta Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.
Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).
Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).
Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)
Inte är de erfarenheterna privata.
I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.
Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.
### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer ### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill. ### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.
