Sven-Ove Svensson – Sida 67

Vänliga veckan på bloggen

Det är vänliga veckan, läser jag i spalterna. Självklart vill denna blogg bidra till ömsintheten på planeten.

Här är därför två av mina favoritord bland de snälla. Båda är ogooglingsbara än så länge, så snälla är de. Hon som hittat på orden har gett mig lov att publicera dem:

Snôscheltryne
Gullestrunt

Ta gärna åt dig, du som vill, det menar jag verkligen. Snuttegull!

Den framsynte herr Lidner och isbjörnarna

Minns du Bengt Lidner? Han som hade en så trög skalle innan han fick sin lidnerska knäpp, påstod han. Nyss blev Lidner mer aktuell än på 226 år.

Saken är den att människan håller på och förstör klimatet, inte bara för sig själv som art, utan också för isbjörnen. Isen smälter.

Nu kommer larmrapporter från den ryska ögruppen Novaja Zemlja, där människorna råkat ut för en massinvasion. Ett dussin arga isbjörnar har gått i land och tvingat sig in i folks hem och hus i området. Ryska myndigheter funderar som bäst på hur de ska lösa konflikten mellan människa, isbjörn och isbrist.

Skyldig naturen
Bengt Lidner (1757-1793) skrev en dikt där Novaja Zemlja nämns, även om han stavade det annorlunda. Jag har tagit hans mest berömda strof och bara bytt ut ordet usling mot isbjörn. Resultatet känns kusligt aktuellt:

»På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
var helst en isbjörn finns, är han min vän, min bror.
Då jag hans öde hör, med tårar jag betalar
den skatt, jag skyldig är, natur, dig, allas mor!”

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 922. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bergtäkt: Välj ett avskilt berg

Vi använder många lass grus per svensk. Husbyggen, anläggning av vägar och mycket annat kräver det och det har jag inget emot. Ska vi inte förstöra varenda rullstensås i landet så behöver vi krossa berg på lagom många undanskymda ställen. Det har jag heller inget emot.

I fallet Ulvsby är det placeringen jag och många upprörs över. Man behöver inte vara hörseldoktor, trafikingenjör eller granne till den tänkta bergtäkten för att fatta hur fel den skulle vara placerad.

Minsta barn förstår att det hörs om du ska spränga sönder ett berg. Var och en som rört sig hundra meter i tung svensk trafik vet att människor är mjuka och lastbilar hårda. Ta då hänsyn till det och välj ett avskilt berg att krossa.

Och så var det vår fina fjäril. Den bruna gräsfjärilen. Varför ska vi ha en landskapsinsekt om vi hela tiden ser till att minska dess livsutrymme? Vill Värmland bli det första landskapet i riket som utrotar sin landskapsinsekt? Vilken art tar vi sedan? Grus grus?

Sven-Ove Svensson

(Insändare i Värmlands Folkblad 9 februari 2019. Grus grus är det latinska namnet på trana).

### Insändare i VF i samma ämne 30 januari: Vad bryr sig maktens män om en fjäril?

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Vad bryr sig maktens män om en fjäril?

Låt oss kalla landskapet Värmland. Låt oss säga att denna sköna del av vårt land fick en landskapsinsekt 1999. Den heter brun gräsfjäril.

Vem bryr sig om henne? Hon bara fladdrar omkring och är sällsynt. Vad bryr sig jordägare och maktmän om någon som är sällsynt och fridlyst och bara flyger omkring mellan ängsblommor, där hon äter, lägger ägg och försöker leva vidare? Fast hon står med på röda listan, trängd, hotad och utmanövrerad i skogskant efter skogskant. Vem bryr sig? Vem bryr sig om henne när det går att öppna bergtäkt? Vem bryr sig om den röda listan? Hotet.

Hon är brun med orangeringade ögonfläckar på bakvingen och har alltid trivts bäst bland småbrukare, på små skogsängar i ett gammaldags småskaligt odlingslandskap. Monokulturer är hon skeptisk mot, i synnerhet bergtäkter, i synnerhet på en kvardröjande lokal strax norr om Vallargärdet, nära Alstrum.

Inte förstår sig gräsfjärilar på illa dold ironi. Inte ser hon den svarta humorn i vad Värmland vill göra med sin landskapsinsekt och storsamhället med sin småbrukarsymbol. Den lilla människans, de små ägornas flygande sommarvän. Vår gräsfjäril är bara en rödlistad individ, 30 millimeter bred mellan vingarna, som vill leva och bo i sitt land.

Människan då, ser inte hon ironin? Ser inte småfolket nedanför Alstrums och maktens höjder sin symbol? Varför har vi en landskapsinsekt?

Sven-Ove Svensson
(Insändare i Värmlands Folkblad 30 januari 2019)

Genial SD-idé för utsugare

En sverigedemokratisk kommunpolitiker i Stockholm får dubbel lön. Han är inte bara välbetald politiker, han är högavlönad politisk sekreterare också. Åt sig själv.

En genialisk idé för varje hungrig roffare.

Sverigedemokraterna kommer nu att lansera idén brett i hela landet:

Pensionär, bli din egen hemtjänst och ta kraftigt betalt för det.
Elev, bli din egen adjunkt och få topplön för det.
Pyroman, bli din egen brandförman. Kirurg, skär ut din egen blindtarm. Villaägare, skotta din egen snö på ackord. Fortkörare, sätt dit dig själv – dyrt – och behåll böterna.

Statsminister, bli din egen opposition.
Jädrar, vad du ska säga emot dig.

Tyst, jag läser

I vinter har jag hamnat i ett stim av tegelstenar. Tre välskrivna, ordentligt och envetet dokumenterade författarbiografier närmare bestämt.

Göran Häggs Sanningen är alltid oförskämd om August Strindberg är 439 sidor klok kunskap om karln vars eld var den största i Sverige. Tag och läs, du som vill lära dig mer om mästaren, den regelbundne misslyckaren och dretstöveln en bara måste älska.

Jens Liljestrands Mannen i skogen är 1,14 kilo klartänkt insikt om nationalförfattare nummer två, den temperamentsfulle Vilhelm Moberg som liksom Strindberg varvade mästerverk med mindre lyckade alster och allmän besatthet. Även här är jag ivrigt imponerad av den djupa grundforskningen, kunskapen, alla dessa betydelsebärande detaljer. Läs!

Smyger inte på tå
Nu till 681 sidor om Karin Boye. Vårens bok i vår bokcirkel heter Den nya dagen gryr och är skriven av Johan Svedjedal. En första genombläddring med nedslag här och var i den lika imponerande författarbiografin får redan pulsen att öka. Bildmaterialet, bara det!

Ingen av de tre författarna smyger på tå för skrivarna de skildrar. Nu ska det bli intressant att se hur Svedjedal lyckas visa oss Karin Boye i helfigur.

Mig får han indirekt att undra om inte Boye och Liljestrand är släkt. Nyfiken som jag är så letar jag reda på svaret. Lysande tycker en annan recensent.

– Somnar du ifrån den där boken så slår den ihjäl dig, säger hustrun, när jag ligger på min kudde och tränar underarmsmusklerna med boken lyft.
– Ingen fara. Då är risken större att jag glömmer att sova. Tyst nu, jag läser.

Mina fem måsten

Andas, äta, kramas, skratta – och skriva. Så ser mina måsten ut. Den kvintetten blev min.

När jag var 20 år hade jag en bok som förklarade allt. Det gör ingen bok längre. Man får läsa många böcker, lyssna mycket – och tänka själv. Solidaritet, tänker jag, det är en bra början.

Jämfört med dinosaurierna som levde i 180 miljoner år är människan en evolutionens sommarkatt, skrev Andrev Walden härom dagen. För 50 år sedan var vi många som blev revolutionens sommarkatter, tänkte jag när jag såg hans träffande uttryck.

Nå, vår bok hade ett fel som var viktigare än de andra. Synen på demokratin.

Det undviker jag skickligt
Ett måste är det, skrivandet. Det fick bli en blogg och ett Facebookkonto. I båda fallen undviker jag skickligt att nå ut alltför brett. Inte för att jag inte kan knepen, (nåja…) men för att den stora upplagan inte är lika viktig som det lugna samtalet mellan eftertänksamma vänner. Vi som vet vad vi vill och på vems sida vi står i klassamhället Världen, men som tillåter oss lyssna i alla fall.

När jag har bråttom mitt i eftertänksamheten blir det Facebook. Det är en lycka när jag någon gång är nöjd med en textruta där och det dessutom verkar som om jag nått fram till någon. Kanske till smilgropen, glöm inte mitt fjärde måste.

När jag inte har bråttom blir det bloggen. Ett otidsenligt sätt att publicera sig, jag vet. Vad bryr sig dinosaurierna om det?

Jag har förresten ett måste till.

### Några textrutor från januari:

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 915. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Kliv, kliv, överlev

Sådär. Regering.
Nog om det. Under tiden har livet gått vidare. Frukostar har ätits, snö har fallit, fåglar matats, granar klätts av och arbetsplatser befolkats.

Vardagen är en fin uppfinning. Människor tvättar sina armhålor, borstar sina tänder, lämnar på sin förskola, går till sin skola, kliver in på sin arbetsplats och sätter igång ett samhälle.

Kliv, kliv, överlev.

Vatten kommer ur kranarna. Energi strömmar genom ledningarna. Vägar plogas, gator sandas, mat distribueras och jobbmejl flyger genom cyberrymden. Steg för steg gör arbetet och mödan sin vanliga nytta.

Kliv, kliv, överlev.

Jag tycker om den vardagen, älskar den vanligheten. Rutinen och ruinen är inte släkt. Arbetet är en sådan hedersam sak, strävsamheten, allt det vi gör tillsammans. Reningsverksarbetaren, linjemontören, vägarbetaren, bussföraren och förskolläraren hör inte till någon tärande sektor. Vi behövs allihop. Alla har fått mitt land att fungera, hela tiden. Tillsammans.

Vi bär varandras bördor, det är vackrast av allt.

Kliv, kliv, överlev.

### … och här är facebooklänk till stunden då uttrycket föddes.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 914. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Snôscheltryne Gullestrunt

Snôscheltryne
Gullestrunt