Sven-Ove Svensson – Sida 86

Den gamle och humörfigurerna

Telefonören ringer. Han har haft internet länge, det vet jag ju. Utvändigt ser hans gamla torp borta på skogen ut som det 1800-talshus det är, men inuti, inuti!

Där, i ett låst rum bakom köket, har han surfat sedan html-tekniken slog igenom på allvar 1994, gnetat med Webcrawler, Altavista och Yahoo långt innan Google fanns, lärt sig använda Drupal och WordPress, börjat mejla, facebooka och retweeta. Hört gamla tiders modem sjunga och småningom efterträdas av en tyst vit burk med grön lampa.

I fjol hade 56 procent av de svenskar som är 76 år och äldre internet hemma. Sådana siffror skrattar han åt.

– Det fanns dom som inte hade tv 1963 också, säger Telefonören. I dag har dom det.
– Varför är du så hemlig med ditt surfande?
– Nja, du vet, en annan vill ju verka lite mer hembygdsgårdstypen. Där är det vadmal och släktforskning som gäller.
– Jamen släktforskarna bor ju på nätet nuförtiden? Särskilt sedan Riksarkivet släppte 100 miljoner digitala filer gratis.
– Det är inte därför jag ringer. Berätta inte vad jag heter på Facebook nu bara eller på min hemsida.
– Webbplats heter det.
– Vet jag väl men det är det ju ingen som säger.

Första skamliga reklamen
Telefonören har följt nätet sedan det var en liten långrev bara och knappt det. Då när det faktiskt hade varit fysiskt möjligt för honom att besöka alla sidor på webben. Då, i april 1994, när det blev ett himmelens liv, första gången någon fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Den gången brakade servrarna ihop och en liten advokatbyrå i Nordamerika blev utskämd.

Vad vill farbror, säger jag, för klockan går och jag har inte ätit frukost än.
– Vi hade fel, svarar han.
– Absolut. Det har du ofta. Fast på vilken punkt menar du i dag?
– Nu ska du inte vara nosig, unge man. Då får du inte följa med på tjäderspel.
– Till saken. Jag står med ett filpaket i näven.
– Vi trodde på nå’t som kallades netiquette, vi trodde det skulle gå att hålla sig till den. Vet du att jag hade en lång lista med så’na regler uppsatta på väggen bakom min datamaskin?

1. Tänk efter innan du gör inlägg
2. Undvik VERSALER, som kan uppfattas som att du skriker
3. Undvik personangrepp, var saklig, behåll lugnet och använd gärna humörfigurer
4. Dela upp långa texter
5. Skriv tydliga ämnesrubriker
6. Kontrollera först tidigare ställda frågor och svar, exempelvis i en FAQ
7. Skicka inte privata meddelanden till e-postlistor
8. Bifoga inte för tunga filer
9. Kolla att länkarna fungerar
10. Släng kedjebrev i pappersko…

– Tack tack, det räcker. Jag trodde också länge att det där skulle fungera. Vad sa du, sa du? Humörfigurer?

### Så gott som alla i Sverige hade tillgång till internet i sitt hem 2017. Det vanligaste sättet att använda internet dagligen var dock via mobiltelefonen.
### Användningen av Facebook fortsätter att öka. 74 procent av internetanvändarna använde någon gång Facebook och 53 procent gjorde det dagligen.
### 56 procent av de som var 76 år eller äldre använde internet.

Källa: rapporten Svenskarna och internet 2017.

Vad sa du, sa du? Ska vi inte ses?

En kväll hamnar vi på konsumstämma. Det är trivsamma tillställningar. De som är äldre än oss är på plats långt i förväg och sitter redan och smaskar när vi kommer traskande. Sedan väljer vi några kloka personer, kvinnor mest, till butiksråd och ombud till länsföreningen. Det är inget konstigt med det.

Sedan berättar hon som är chef för den mindre butiken på bortre sidan älven hur den har gått och han som är chef på den stora butiken på vår sida berättar hur den har gått. Efter dem rapporterar en kvinna från länsföreningen om läget i länet och eftersom det har varit ett omtumlande år får hon kritiska frågor. Även det hör till det normala.

Slutligen blir det underhållning och lottdragning, vi vinner inget, men när vi går ut ska vi alla få varsin kupong på en falukorvring.

Precis som det brukar vara.

Ärru rent rysk?
Så långt är inget konstigt. Att vi döpt om oss från Konsum till Coop kan jag leva med, att vår förening måste sanera sin ekonomi får vi också försöka stå ut med och att vi har så stor marknadsandel i Värmland jämfört med övriga landet är en glädje. I varje fall för oss.

Det är bara det där hon från stan sa. I år testar de att genomföra stämman digitalt på två ställen. Digital konsumstämma? Ärru rent rysk, människa?!!

Jag är en varm anhängare av konsumentkooperationen, om du inte har märkt det förut. Jag älskar min butik och dess personal, vi handlar i princip allt som går där, på hemmaplan. Men så fanken att den här bloggaren, googlaren, wikipettern, Facebooknörden, mejlfantomen och forne webbredaktören tror att det är bra för demokratin, vi-känslan och försäljningen i vår förening att hålla årsstämmorna – per skärm. Även om alla vi medlemmar kunde delta, rent tekniskt.

Det finns en poäng med att ses, hur bra vi än är på att facebooka, skajpa och facetajma. Vi är nämligen människor, inte ettor och nollor. Varenda medlem här i salen är en människa.

Gissa vad vi människor behöver.

Flytta skärpan till snögen

Träningen går vidare. Nu har jag börjat läsa bruksanvisningen för kameran. Objektivet känns långt som ett träningspass på Ullevi i dis – och det är bra.

Det gäller att se, först och främst gäller det att se. Stadgan kommer, skärpan kommer, snart har vi sytt oss en rispåse med. Men blicken, den börjar det med.

Jaså, döljer det sig en naturens egen fröfågel i behållaren av fågelfrö? Jaså fastnar det fruset vatten på kättingen ner i vattentunnan? Har vi treglasfönster, syns det? Kan ett fruset buskage i kanten av ängen bli som en hel tapet?

Blicken. Ljuset. Träna på.
Flytta skärpan från häcken till snögen.

Och vila.

Se vad bräckliga snöflingor kan göra när de håller ihop

År 2001 slutade han som kulturchef i Karlstad efter att ha varit kulturtjänsteman i 31 år. För tre år sedan debuterade han vid 78 års ålder med boken Minnenas långrev. I fjol gav han ut tre böcker: Ny minneslångrev, Stadgenörden och Författare okänd.

Nyss låg den senare boken i min brevlåda. En samling aforismer som har det gemensamt att författarna till visdomsorden är anonyma för Kjell Fredriksson som samlat dem.

Visste jag det inte förut, så inser jag nu att vi inte bara är krönikörkollegor, Kjell Fredriksson och jag, vi är aforismtypen också båda två, mitt i våra ordströmmar.

Själv fick jag namn om mig att vara långskrivare när jag skrev krönikor i Värmlands Folkblad och chefredaktören gärna ville att jag skrev längre, så det fyllde hela sidan tre. Inte blev det bättre när jag skrev i Springtime/Runners World. Där ville redaktören att mina texter skulle vara sju-åtta matsedlar långa.

– En krönika? Så lång?
– Ja. Skriv. Långlöpare har tålamod.

Ett par kortprosaböcker senare var det fortfarande ingen som trodde mig, när jag försökte förklara att jag trivs fint i det lilla formatet.

Samlade och delade ut
I förordet berättar Kjell Fredriksson hur han i många år roat sig själv och sin omgivning med att samla aforismer under rubriken Bra sagt – nå’t att tänka på och dela ut dem. I maj i fjol kom samling nummer 122, sedan länge i form av ett dubbelsidigt A4. Nu har han gjort 48-sidig bok av sådana aforismer som han inte hittat någon författare till, även om en upphovsman naturligtvis finns.

Denna känns brännande aktuell, kanske inte bara för oss solidariskt lagda vinterälskare:

Snöflingor är något av naturens bräckligaste ting, men se vad de kan göra, när de håller ihop!

Att uppfatta vad som inte sägs
Här är några andra som jag fastnat för ur boken:

Erfarenhet är det som gör att ens misstag känns så välbekanta.

Muskler och kondition är färskvara.

Tecknet på en riktigt bra semester är att man har glömt lösenordet till datorn när man kommer tillbaka till jobbet.

Hur kan du klaga på att det fattas tid – det kommer ju ny tid hela tiden.

Vi visste inte att det var omöjligt, så vi klarade av det.

Komedi är bara ett roligt sätt att vara allvarlig.

Det svåraste i allt skapande är att börja.

Det viktigaste på alla sammanträden är att uppfatta vad som inte sägs.

Vitlök – de intellektuellas ketchup.

Vi slutar inte att leka för att vi blir gamla; vi blir gamla för att vi slutar leka.

Tiden är naturens sätt att hindra allting från att hända på en gång.

De bästa sakerna här i livet är i allmänhet inte saker.

### Aforism – kort och kärnfullt formulerad fundering, gärna med poäng i både form och innehåll.
### I många år skrev Kjell Fredriksson krönikor i Karlstads-Tidningen: länk till krönikorna
### Författare okänd är utgiven på förlaget Bild, Text & Form i Karlstad.

Invald bland trägna förklarare

Mötesfoto: Lennart Wettmark

Jag hade gärna blivit invald i ett Värmlands Motionslöpares Hall Of Fame om en sådan hall hade funnits. Så mycket som jag har tränat och strax därpå skrivit om löpning i svenska löpartidskrifter och lokala medier.

Jag hade inte lika gärna blivit invald i Värmländska Akademien, om nu någon mot förmodan hade kommit på tanken att bjuda in mig. Monarkfjäsk är inte min melodi, såvida det inte gäller fjärilen.

Jag hade möjligen kunnat bli medlem i Gustaf Frödingsällskapet igen, för den poeten älskar jag.

Men – nu har jag blivit invald i styrelsen för Karlstads Bokcafé. Det trägna sällskap som bjudit in folk för att försöka förklara världen tillsammans med oss sedan 1981.

Tjohoo!

### Nästa program är vårens andra filosofiska café den 21 mars kl 18.00-20.00 på museicaféet. Hans-Åke Scherp, lektor på Karlstads universitet, inleder och rubriken är Förledd skola och välfärd? Diskussionen handlar om vilka idéer kring ledning och styrning som härskat de senaste decennierna.

### Den 24 mars kl 15.00 talar Rebecka Bohlin om sin och Sara Bergs bok Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier på Café Gjuteriet, också i Karlstad.

### Här är webbplatsen: https://karlstadbokcafe.se

När hörde jag det kära ljudet senast?

Onsdag. Plötsligt fångar mina öron ett ljud som de inte hört på många år.

Ett älskat ljud.

Solen skiner över Grossbolstorps höjder och det är inte korpens sätt att härma sitt namn när han flyger förbi jag tänker på. Inte domherrens ”pjuck” och grönfinkens ”dry” i björken därborta heller.

Högt ovanför oss far ett flygplan runt i cirklar. Vi hoppas innerligt att det inte är Nextjet som försöker bestämma sig om göteborgsturen ska gå till Luleå eller faktiskt sikta på Göteborg den här gången.

Jag menar inte flygplansljudet heller.

Inte den möjliga ormvråk vi hörde skrika gällt bortom granridån på motionsspåret. Inte droppljudet från samma granar. Inte något vinterläte från haren och mården vi ser spår av i backarna.

Har en mård något läte?

Större hackspetten som trummar revir och har skoj? Nej. Älgen som pulsat över spåret? Nix. Surret av en fet fluga när vi fikade högst uppe på femkilometern? No. Inte de ljuden heller.

Inte pensionärens stavar borta på vägen mot friluftsgården. Inte kommunala röjarna på andra sidan ängen, de som håller på och gör om vår tätortsnära blandskog till lerinska björkdungar. Inte det porlande smältvatten på väg till bäcken, älven och havet. Inte ens pyset från termosen eller klucket när jag hällde upp kaffe nyss heller. Kaffekluck hör jag varje dag.

Krispigt, frasigt
Nej, det älskade ljud som plötsligt dyker upp igen i mitt liv – är ljudet av vårvinter. Solen skiner över ängen bortanför vår gata, glittrar i varenda snökristall och nu hör jag det. Tydligt. Ett krispigt frasigt ljud.

Det jag hör är mina skidor som sakta glider fram över mellansvensk skarsnö i mars. Skare som bär en hel människa med ryggsäck på ryggen. Vårvinter. Vi har äntligen fått en vårvinter igen. När hörde jag det fraset senast?

Hurra.

Regel nummer 24. Lägg aldrig ut selfies som framhäver dig själv positivt på andra människors bekostnad.

”Den är bra. Men rolig”

Tacka vet jag vårt folkbibliotek. Det lånar mig Dario Fo & Franca Rame, just nu läser jag pjäsen Vi betalar inte, vi betalar inte!

Paret Fo och Rame skrev stycket tillsammans med italienska arbetare som hjälpte dem att bättra på slutet. I Italien var det kris 1974 och som alltid fick fattigt folk betala priset. Kan man skratta åt eländet i den stunden? Absolut. Åtminstone om det är kloka gycklare som Rame och Fo som hittar på dråpligheterna.

Carlo Barsotti inleder och kommenterar pjäsen i boken jag lånat och han har även översatt den tillsammans med Anna Barsotti. Han skriver såhär:

”Puritanska reaktioner uteblev inte heller hos en del intellektuella, som tillhörde den akademiska marxismen och vilka anklagade Dario Fo för att med den paradoxala och groteska farsformen ha förlöjligat klasskampen”.

Ha, fel! Ett och annat stycke välriktad humor har aldrig skadat den goda saken.

Hot mot socialismen
Samtidigt läser jag Jan Guillous roman 1968. På sidan 299 konstaterar berättaren ungefär samma sak här: ”Somliga kamrater betraktade skämt som ett allvarligt hot mot socialismen”.

Hur var det en vän brukade påstå att Folket i Bild/Kulturfront sa, när de tackade nej till vissa bidrag?

– Den är bra. Men rolig.

Jag hoppas innerligt att FiB-redaktionen hade bättre vett. Dock är det sant att 68-upproret inte är känt för att ha skrattat ihjäl sig.

Bullerskadad bräda?
Själv hade jag tur för vi hade rätt ont om pengar när jag gick på gymnasiet. Därför fick jag jobba extra på sågverket hemma i Molkom på lov och friluftsdagar. Där lärde ett gäng värmländska arbetare mig sannerligen att arbeta med glimten i ögat. Den jag inte kan skratta med kan jag inte tala allvar med. Så sa vi inte men så levde vi.

När svetten stänkte om oss i ackordshetsen kunde Gösta vid andrakapan sluta kapa en kort stund och sticka ut huvudet genom gluggen till mig i mottagningen.

– Haru sett nô brä’e än som ä’ bullerskadad?

Det var hans bestämda uppfattning att den dag vi stötte på en bullerskadad bräda skulle vi genast få ett arbetarskydd värt namnet på sågen. Vettig arbetsmiljö. Sedan justerade vi så svetten stänkte igen. Då och då hörde jag den gamle sjunga högt mitt i bullret på andra sidan väggen:

– Svenssôn ä’ en dritlur. Svenssôn ä’ en dritlur. Hahaha.

Anteckning till mig själv om hur jag bör uppträda på Facebook

… och annars med:

1.
Kalla aldrig någon människa för idiot, inte ens den som försöker uppträda som en.

2.
Gör aldrig narr av den som har mer kroppsfett än du. Du är förresten inte det minsta mager själv.

3.
Kalla ingen för mongo, cp eller andra funktionsetiketter.

4.
Ta reda på om det heter funktionsetiketter, under tiden får du hoppas att godhjärtat folk vet vad du menar.

5.
Använd aldrig kräk-emojin. Kräk studsar.

6.
Klicka på gillasymbolen när du gillar vad någon har skrivit men finns det en länk så läs den länkade texten först.

7.
Använd den arga symbolen om du tycker illa om ett inlägg eller texten den länkar till. Du får vara arg.

8.
Använd hjärtesymbolen sällan och mena den då innerligt.

9.
Blanda dig inte i folks privata diskussioner.

10.
Ge dig inte in i hatbranschen, den kan hatarna syssla med.

11.
Tänk kritiskt. Det som verkar påhittat är ofta det.

12.
Protestera mot främlingsfientlighet så ofta du orkar.

13.
Tyck om människor, det är grunden. Försök så länge det går. Alla har vi samma människovärde.

14.
Tyck inte alltid om deras åsikter och handlingar.

15.
Protestera mot förakt riktat mot folk som känner hopplöshet.

16.
Prata ibland med folk som tycker tvärt emot vad du tycker.

17.
Lev inte ditt liv på skärmen.

18.
Enda sättet att lösa motsättningar inom folket är att prata med varandra. Det kallas övertygelsemetoder.

19.
Ibland får du låta bli att vara så helig som de här reglerna. Men det finns en du aldrig får bryta mot. Den om att kalla någon för idiot.

20.
Det finns fler obrytbara regler ser jag nu.

21.
Förlåt den som ångrar sig.

22.
Hata en sak. Orättvisor.

23.
Skratta ofta.

(Förslag till mig själv i mars 2018).

Tankar om språk

Språk är komplicerat. Varför är det lättare att skriva om sorg än om glädje? Varför ser den innerligaste vänskaplighet platt ut?

***

När vi höll kurs i Levande reportage på högskolan i Kalmar sa vi till reportrarna: – Måla hellre hötorg än att inte måla alls.

***

Ett av kraven om du ska berätta bra är: konflikt. Så var det vid lägereldarna, så är det i dag på scen och i media. Varför?

***

Ibland hamnar mina texter i tystnaden, ibland inte. De som märks har en sak gemensamt. Jag är arg eller elak.

***

Varför tiger hälsan still? Varför är det så svårt att skriva uppmärksammade reportage om allt som fungerar bra?

### Såhär kan man formulera modern nyhetsvärdering: människa, konflikt, kulturell och/eller geografisk närhet samt att det ska ha hänt nyss eller helst hända nu.
### Vad är det för uråldrigt mänskligt behov som kräver en konflikt för att vi ska bli nöjda?

När vi var fler än en per by

Onsdag. Tittar på ett program om samer som lagen placerade utanför renbetesskötseln. Sedan förlorade de samiskan.
Där är inte jag men jag älskar ungdomarna som försöker vinna sitt språk tillbaka. Ett av de nio samiska språken.

Där är inte jag. Ändå försöker jag då och då kämpa för mitt modersmål. Den sydvärmländska centralvärmländska dialekten. Vi som sa töser om flickor tills de var ungefär fjorton och sedan sa vi fruntimmer. Det var ett neutralt ord den gången, där jag växte upp.

Jag vet vad det betyder i dag, för de flesta.

Det var vårt samhälle. De flesta av oss var småbrukare. Karlarna var bönder, vi barn likaså. Kvinnorna var starka i det samhället. Jag tror det berodde på deras ställning i produktionen. Utan min mor och hennes vänner hade inte våra företag fungerat. De kallades fruntimmer och vi visste vad de gjorde. Höll hemmen vid liv men också kor, grisar och åkrar. På mötena hade de en röst. En stark röst.

Det hade de i jordbruksföretagen med.

Samerna har sitt, de med renar och de utan. All respekt för det. Den situationen kan jag inte lösa men jag vet vems vän jag är.

Själv har jag gjort en klassresa. Ibland tror jag att min resa är väldigt lik många samers. Uppåt eller neråt har vi rest.

Småbonde var jag inte skapt att bli. Skrivandet var min syssla, det lärde mig mina tänkande grannar att bli. Småbönder blir gärna filosofer som hör skogen susa.

Jag saknar den svenska byn.
Då, när vi var fler än en familj per by.

Än susar skogen. Den är fortfarande fattigmans tröja.