Kategori: Familjen

Spring i själen och ord i blick

Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste.

Det har sannerligen varit intensiva dagar för en romantiskt lagd dubbel-68:a med spring i själen och ord i blick. Men låna en tandborste?!!

Tisdag. Sitter beredd vid telefonen. Ska Martin Schibbye ta sig till Karlstads Bokcafé? Behöver vi skjutsa honom till Örebro Central efter hans framträdande på stadsbiblioteket eller till Stockholm som vi också lovat, om det krävs?

Nej, olycka i Vingåker försenar hans tåg, programmet ställs in.
Tråkigt.

Onsdag. Bemannar kansliet på Föreningen Värmlandslitteratur. Lämnar ut böcker, pratar datoruppdatering, läser recensionsbok.

Torsdag. På förmiddagen ringer en vän, han har fått ett återbud. Kan jag ställa upp och underhålla om en vecka? Tack, gärna.

Därefter bilfärd till stan, den kära vännen och jag ska hämta en pall med böcker på Akademibokhandeln. Elva tunga kartonger.
– Får ni verkligen in allt detta i bilen?
– Dä’ lugnt.

Efter lunch är det journalistseminarium på universitetet om Livet på landet. Hälften av alla lokalredaktioner i Sverige är nedlagda. Förlorarna är medborgarna, media och demokratin.

När mörkret faller även bokstavligen rallar vi in de elva bokkartongerna i Nöjesfabriken och bort till Föreningen Värmlandslitteraturs stora monter. Hjälper till att duka upp inför fredagens och lördagens bokfestival.

Nu kan läsarna komma!

Fredag. Bokfestival. Pratar, träffar folk, lyssnar på uppläsningar, köper böcker, pratar, lyssnar, träffar folk. Timme efter timme efter timme. Köper böcker. Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. Den visste jag inte att jag behövde. Pratar, träffar folk, trött trött trött i benen.

Lördag. På morgonen är cellerna fortfarande fulla av bokfestival. Då rensar jag skallen med en lätt joggingrunda på kända stigar. Kända? Nja, riktigt så blöta har jag sällan sett dem, vattnet forsar nerför Grossbolstorps höjder.

Tillbaka till bokfesten i Karlstad. Nu hör vi Ninni Schulman berätta om Tinglöf, urmakaren i Ekshärad som fick för lite betalt och därför såg till att kyrkuret han byggt stannade samma dag han dog. Precis som han lovat. Hennes nya kriminalroman handlar om bygdespelet kring Tinglöf. Och om lokalredaktionen i Hagfors jag besökt så många gånger.

Nästa program handlar om Karlstads revytradition som Gunvor Nyman och Staffan Lindström skrivit bok om. Peter Franke intervjuar dem och undrar liksom vi om det finns fler städer i samma storlek där det spelats nyårsrevy i 80 år?

Vi pratar med ännu fler vänner, sedan snabb lunch på stans äldsta pizzeria innan vi checkar vi in på hotell. Rum 120 är tillägnat ordet hos Gustaf Fröding, det känns rätt denna helg. Anna Rongedals design är underbar.

Vi slappar på rummet under Lars i Kuja och andra diktord. Då får jag ett nytt erbjudande i mobilen, att komma och prata om mitt skrivande.

Kan jag klockan 14 den 15 april 2020?

Ja tack.

Efter någon timme klär vi oss fina och far till stans vackra teater. Wermlandsoperans Albert Herring är precis så bra och rolig som man sagt oss. Den oskuldsfulle unge herr Strömming blir vald till Lucia just för sin oskulds skull, men får julmusten spetsad och vaknar småningom något mindre oskuldsfull.

När var vi på opera senast? Vet inte. Detta gör vi om!

Tillbaka till hotellet. Biffplanka med köttbit som får smaklökarna att kvittra.

Söndag. Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste, sånt har jag hört om.
… ja ja, lugn nu, jag har glömt min egen. Vi blev kära redan 1967, så hon säger att det går bra. Värre dramatik är det inte. Hon får borsta först, man är väl gentleman.

Hotellfrukostar är alltid hotellfrukostar och själv doftar jag damdeodorant i filmjölkskön. Kroppen fortsätter dofta damdeodorant även i ägg- & bacon-kön samt vid kaffeautomaten. Hela tiden ser jag hur de andra gästerna på hotell Gustaf Fröding känner igen doften av nyponros när den når dem. Vart jag än går märks det.

– Ni har väl läst Frödings dikt om nypenrosa? säger jag till två damer, 65 plus. Då glor de underligt på mig.

Efteråt provar jag Ruds motionsspår för första gången i livet. Än doftar min långsamma lekamen nyponros och vårdande formula. Det hör jag att alla jag möter märker. Vad hundan är ”vårdande formula”?

Fast – vem har sagt att du måste göra packningslista när du ska bo på hotell bara två mil hemifrån? Necessären hänger packad och klar i vårt badrum på Grossbolstorp, med både tandborste och doft av karl. Sånt är världsligt. Kul att bo på hotell så nära hemmet, när gjorde vi det sist?

Hotellvistelsen, operabiljetterna och festivalpassen har vi fått i present, har jag sagt det? Tack än en gång, det var underbart!

Allra sist far vi hemåt och besöker julmarknaden på vår hembygdsgård. De har en temautställning varje år. I år är temat vävnader och den kära vännen har fått med både kurspärm och alster från vävkursen hon gick 1974. Nu läser vi hennes berättelse igen och studerar trädet och alla de andra grejorna hon vävde.

Själv tittar jag särskilt på fotona jag tog på henne i snickarbyxor, när hon vävde början till vår familjehistoria. Fint.

I dag. Tiden går, nu är det redan i dag. I dag ska jag läsa om konsten att svindla. Där har jag ännu en del att lära. Aj du, det gick inte, boken är upptagen av hon med tandborsten. Hmmm. Då plockar jag fram Bengt Bergs nya diktsamling ur en av festivalkassarna i stället. Boken heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet och jag fastnar snart på sidan 96: 

Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.

Tack för ordet. Nu ska jag vila till jul.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 011. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina dagar som kompledig

Sitta i styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur, sälja böcker på bokmässan, sitta i stipendiejury, passa kansliet ibland, recensera böcker i Wermlandiana. Sitta i styrelsen i Karlstads Bokcafé, hitta på Facebookgrupp åt den, skriva pressmeddelanden och mejla iväg, gå på föredrag. Vara administratör i antirasistisk Facebookgrupp. Jobba med nästa års stolpjaktskontroller och kartor i Forshaga och Deje, cykeldelen. Gå i skogen med naturkunniga gubbvandrargruppen Gryningspatrullen, hitta på rundan ibland. Prata politik och liv med diskussionsgruppen Dispyterna. Umgås med barn och barnbarn, vara barnaroare. Skriva inlägg på min blogg. Facebooka. Fila på ett större manus och ett barnboksmanus jag borde ta itu med på allvar. Vara skrivcoach åt en vän. Åka iväg någon gång och prata allvar och kåsera inför publik. Prata medier och tryckfrihet med flyktingar. Träna löpning, helst i skog, snö eller bådadera. Springa orientering. Titta på fåglar. Läsa klassiker och andra berättelser på papper och skärm. Läsa senaste bokcirkelboken, vi har möte snart. Sova middag. Sköta hus och hem. Skratta med den kära vännen.

Tid har jag gott om.
Fritid har jag ingen.

Måste gräva trädgårdslandet.

### Ordet ”kompledig” i rubriken syftar på livet som pensionär.
### Journalisten Lena Bonnevier lärde mig uttrycket. Tack!
### Trivs.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 999. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

Bilfri dag bland dynamiska dubbar, pizzakonstnärer och en pyramid

Lördag, stadstur. Vi tar bussen för att vi kan och för att vi bör. Själv har jag köpt ett mystiskt flexkort som ger mig 10 resdagar inom 60 dagar i vår kommun och ett antal grannkommuner. Med seniorrabatt. Åker jag nog mycket bär sig de 586 kronorna även ekonomiskt. Den kära vännens resa betalar jag med reskassa på Värmlandskortet, då kostar stadsresan 64 kronor i stället för 75.

Dyrt ändå, jag vet. Hon ska ju hem också, hade jag tänkt.
Om politikerna ville det de säger att de vill så vore det billigare.

Vi har en hel lista med uträttningar. Den näst viktigaste först. Icebug. Eftersom detta är en personlig men inte privat text tänker jag inte berätta varför, men vi har insett att vi måste skaffa bättre halkskydd.

Där sitter jag sedan i sportbutiken och provar. 17 dynamiska dubbar i karbidstål, man tackar. Lämpliga även för asfaltlöpning, som det trots allt blir ibland även på vintern. Dynamiska? Hur då? Som flexkortet?

Dubbarna jobbar individuellt och är inte helt fixerade. När kroppsvikt adderas i steget trycks dubbarna in mot sulans yta. Hur långt de trycks in beror på hur kraftigt foten sätts i och vilket underlag det gäller. Denna dynamiska funktion tillåter dubbarna att anpassa sig till vilket underlag som helst och ger bästa möjliga grepp på allt från torr asfalt, till blött trä och ren is.

Alltid på nattduksbordet första natten
Sporthandlaren vet inte att jag älskar vinterlöpning, helst snöpulsning, men att jag tröttnat på att köpa nya broddar stup i kvarten när jag slitit ut gummibanden. Sådär som det blir när kroppsvikt adderas. En del vintrar blir det ett väldigt adderande.

Jo, nu vet han det. 79 kilo. Vem är inte dynamisk en lördagsförmidda’ i stan? Snart kan han skicka med oss en kartong med dubbade kängor till den kära vännen också och varsitt par yllestrumpor som han vill att vi skaffar.

Absolut. Fram med yllet, det är lönehelg. Undrar hur många par löparskor jag köpt i min dar? Löparskor som jag punkterat, slitit ut utifrån, slitit ut inifrån, snedslitit i hälen, dyngat ner nå’t så himla gôtt. Löparskor som luktat illa efter blöta skogsturer (gäller de flesta) och fått rekonditioneras med tepåsar inuti. Löparskor som hållit i evigheter och fått bli orienterarskor efter något år. Löparskor som står på altanen och längtar efter trädgårdsarbete åtminstone. Löparskor som gett mig skavsår på hälen, tappade tånaglar – och alltid denna lycka.

Vi är inte hemma än, men den kära vännen och jag vet vad som väntar i kväll. Då kommer det att stå ett par nya springskor på mitt nattduksbord. Jag vill känna doften, vi behöver komma i fas med varandra, skorna och jag. Så har vi alltid gjort sedan jag var 13 och pappa köpte spikskor till examen fast vi knappt hade råd, för att jag hade varit duktig i skolan.

Det finns ritualer en inte ändrar på.

Den sista institutionen
Karlstad har gott om bra gallerier, vi hinner med fem stycken. Bäst gillar vi Stefan MÅS Perssons kluriga stadsmiljöer och Mattias Karlssons eftertänksamma skogsbilder, fotograferade och framkallade med gammal lugn analog teknik. Mest diskussion blir det kring Dr Crix pizzabilder, inspirerade av hans hemort Hagfors.

När mycken service och statlig verksamhet försvinner i svenska småstäder och småorter, då vet vi att åtminstone en institution blir kvar. Pizzeriorna. Hur många Hagfors har vet jag inte men i vårt Forshaga har vi en per 1 500 invånare i centralorten. Det blir några stycken.

Bilen som överrock
14.00 är det dags för dagens viktigaste programpunkt, om springskor och konstnärer ursäktar. Miljöskribenten Fredrik Holms föredrag hos Karlstads Bokcafé på Gjuteriet. Vi är tidiga och fikar i förväg. I sista minuten väller det in rätt mycket folk i kafélokalen.

Vänd pyramiden heter Fredriks nya bok, med underrubriken Planera för en hållbar mobilitet.

Han är inte bara god skribent, han kan tala intressant också. Efter hand fylls noteringarna på i min mobil:

Ca 7000 döda för tidigt, luftmiljön, hälften pga bilarna.
150 miljarder/år i värdeminskning bilar Sverige.
Alltid minst var sjunde parkeringsruta ledig i Karlstad.
De flesta bilresor kortare än 3 kilometer.
70 procent av bilresorna OK men 25 procent av svenskarna använder bilen som en överrock.
Dags att ändra instruktionen för Trafikverket, måste inte bara bygga.

Vänd pyramiden i trafikplaneringen betyder att fotgängaren borde komma i första rummet, menar Fredrik Holm. En planering som konsekvent sätter fotgängarna först, därefter kollektivtrafiken, cykeln och bilen, leder till levande, trygga och välmående tätorter. Det har mängder med städer världen över redan visat.

Efteråt går vi på restaurang.
Går, sa jag.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 998. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna) 

26 528 kilometer belöning

Framtidstro? Javisst. Just nu jobbar vi med nästa sommars fasta kontroller i orienteringens friskvårdsprojekt Hitta ut.

Hittills i år har vi fått 370 personer att ge sig ut i skog och tätort för att leta orienteringsstolpar i Deje och Forshaga.

Kul!

Själv plitar jag på nästa års cykelbanor. Den här gången blir det två banor, en vid vardera av våra två tätorter i kommunen. Det är så inspirerande när vi ser statistiken för sommaren 2019 hittills:

195 stolpar ute. 370 personer har registrerat en eller flera kontroller, 18 har hittat alla. Tillsammans blir det 13 264 registreringar på Hittaut/Forshaga och de har gått, cyklat eller sprungit 26 528 kilometer på stigar, vägar, gator och i vilda lingonriset. 9 948 timmars friskvård, räknar datorn ut.

Vårt ideella arbete får sin belöning. Själv får jag många glada tillrop när jag möter stolpjägare i skogen.

Trivs.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 985. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Måste vi vara besvikna?

Finns det över huvud taget en lösning på urbaniseringens ena problem?

Glesbygdens samlade besvikelse.

En lördagseftermiddag hösten 1968 sitter jag på en röd GDG-buss på stora vägen in mot stan. Mitt emellan Molkom och Alster får chauffören vänta en stund extra. Borta i skogsbrynet kommer sju personer springande. De vinkar febrilt att de vill med. Springer och springer och vinkar.

Ibland finner en blyg 17-åring från landet orden. Högt ropar jag så hela bussen hör:

– Dä’ flykten från landsbygden!

Ett milt fnitter sprider sig mellan sätena. De har hört uttrycket förr. Det är den tiden.

Det är det än.

Snart bara fotoalbumen
Idag bor 87 procent av oss svenskar i stan eller tätorten. 60-talets granplanterade åkrar börjar avverkas nu men åkrar blir de aldrig mer.

Den är förstås global, urbaniseringen. Från min privata horisont i ungdomen handlar den om nedlagda granngårdar, auktioner, avstånd till kompisar.

I den litterära dokumentären ”Osebol” av Marit Kapla handlar den om att skolungdomarna måste flytta hemifrån för att bussarna går för tidigt. Om bron över älven som fick stängas när storsamhället vägrade laga den.

Åker jag runt i mitt landskap, en bit bortom de asfalterade trottoarerna, minns jag fortfarande den forna lanthandeln, macken, postkontoret, polisstationen. Snart är det bara fotoalbumen som minns.

Förr blev de raggare
Författaren Kjell Erikssons senaste deckare handlar om detta. Inte minst om reaktionen på förändringen. Han skildrar besvikelsen. Den förstår jag. När staten lägger ner sin service i de små tätorterna drabbas landsbygden med. Han skildrar reaktionen, den som i boken ”Den skrattande hazaren” leder till nedbränd flyktingförläggning och död.

Sidan 187:
”Nu var hon där igen, på landsbygden, i periferin, men det hade hänt mycket på fyrtio år. Jord. Odling. Mjölk. Det var ord som kom för henne. Hon förstod att nynazisterna fiskade i dessa vatten. Drömmen om idyllen, det rena Sverige, med höskörd och hässjor, en fungerande landsbygd med social och kommersiell service som var värd namnet, det trygga Sverige, det Sverige som oåterkalleligen var borta.”

Sidan 121:
”’Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister’”.

Störst bland svenska män
Är detta oundvikligt? Måste det invandrarfientliga partiet fortsätta växa på svensk landsbygd? Kan vi inte fortsätta att ha ett samhällskontrakt? Går det inte att kombinera motorintresse med solidaritet, den krokiga grusvägen med varm medmänsklighet?

Går gör det nog men just nu är SD störst bland svenska män, berättar opinionsundersökningarna.

”Förr blev såna som han raggare, nu blir de nazister”.

Vanlig mänsklig strävan?
Urbaniseringen är oundviklig säger mig röst efter röst, i tal och skrift. Människan har alltid strävat efter att effektivisera. Det är effektivare att samla många barn i en storskola än 17 barn i ett och samma klassrum fast vi var fyra klasser, som i min gamla B-skola. Storgårdar är rationellare än småjordbruk. Industrier tjänar mer pengar när de är stora än när de är små. Fjärrvärme åt många i stora nära hus drar mindre bränsle än om vi fördelar oss på några vedkaminer per ensligt beläget hus.

Kanske är allt det där sant.

”Radikaliseringen” går att undvika
Reaktionen är inte oundviklig. Den som många med ett missbrukat ord kallar ”radikalisering”.

Problemet är förstås urbaniseringen i sig. Givetvis går den att bromsa, att något motverka. I digitala tider måste inte alla sitta på kontoret i stan varje dag. Vi är några som upptäckt det, tack, forne chefen. Givetvis går det att starta verksamheter utanför 50-skyltarna.

Framförallt handlar det om politisk vilja. Det är korkat att bygga upp hela stadsdelar med folk som inte kan svenska och inte har jobb. Det är idiotiskt att staten abdikerar och lämnar stora delar av landet åt sitt öde.

Det var riktigt, riktigt idiotiskt att släppa etableringen av flyktingförläggningar fri 2015.

Fråga Filipstad.

… och jag vet att det finns fler motkrafter och motargument mot urbanisering och stordrift. Här är några få ledord: närodlat, Sveriges självförsörjningsgrad, stordriftsnackdelar, bete ger öppna landskap, de långväga transporternas utsläpp, naturens skönhet, skogens lugn, den lilla ortens samhörighet.

Det finns argument.
Det saknas politik.

### Lösningen är komplicerad, i den mån den finns.
### Den börjar i slaget om LO-medlemmarna och de motorintresserade männen på landet.
### Fast då måste arbetarrörelsen bli en arbetarrörelse igen.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 984. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

När lusten sätter in

Det har varit för lite bekännelselitteratur på den här bloggen. Nu ska det ske.

Jag har en kärlek.

Den kära vännen har vetat sedan länge, men hon är en förstående kvinna och hindrar mig mera sällan att leva ut min lust. Möjligen kan hon protestera om jag fyller huset med dem.

De kom in i mitt liv redan i ungdomen. Över har det aldrig gått, snarare förvärrats nu när jag börjat döstäda. Ibland känns det som om jag vill passa på så länge jag kan och orkar.

Vissa omkostnader, absolut. Kärlekens möten kostar.

Vi brukar åka till stan. Där smyger jag mig till mina kärlekens möten.

Du förstår, min kärlek börjar på T. T som i …Tidskriftssamlare.

Tänk, min ungdoms Vietnambulletin. Vackert fyllde den sin plats på hyllan, just tack vare samlarn. Bredvid den en likadan med protokoll, flygblad, internorgan och Peking Review. Lyckan var när de blev fulla och jag fick ställa en ny, tom, bredvid.

Sådär har det fortsatt sedan. Tidskriftssamlare med krönikor, havererade manus, tryckta manus. Tidskriftssamlare med egna artiklar, orienteringskartor, brev från läsare. Ibland går jag förbi och stryker sakta med handen över dem. Smårutiga, storrutiga, många i papp, några i trä, några i slagtålig hammarplast. En dag ska mina barn hitta 20 kartonger med noga katalogiserade tidskriftssamlare i yttre snedgarderoben. Vem har sagt att döstädning betyder att du måste slänga saker?

Då har jag inte talat om alla de som står kvar i hyllorna. En måste spara sina årsmöteskallelser och brev från pensionsinstituten.

Hur skulle världen annars se ut?

### Ett besök på IKEA utan att ha köpt minst fyra samlare för 20 kronor är ett misslyckat besök.
### Det kostar ändå alltid 2 000 kronor att visa sig där. Vad bråkar du om?
### Puss puss puss.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root 
Inlägg nr 1 983. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

15 818 steg i solen

Vacker sensommar och vi strövar i vår skog. Tittar till stolpkontrollen Tornet, där både älgjaktstornet och stolpen är borta.

Vår nära värld förändras. ”Här någonstans gick stigen i storskogen där G och jag kört så många långpass.”

Nu är det ett igenväxt hygge utan stig. Om 60 år är här ny storskog igen. Kretsloppet rullar på. Reflexbanan lite längre bort slingrar över ris i dag, där nyss växte högstammig gran. Ett och annat kantarellställe är borta där skördare och röjsåg gått fram.

Nå, det kommer nya.

Fyrbenta jordfräsar
Vid friluftsgården skiljs vi efter en halvmil. Hon går hemåt, jag genar bort till mitt första kantarellställe. Det som jag fann när vi hade orienteringstävling förbi gläntan. Grisarna har varit och rotat igen, som fyrbenta jordfräsar, men inte lika grundligt som ifjol. Snart står jag på knä och plockar gula svampar i min provisoriska tygpåse.

Hagalen blir jag bara vid två tillfällen i livet. När jag plockar hallon och när jag hittar svamp. Då smyger kroppen tyst.

Gula björklöv faller, här och där en rodnad buske i solskenet. Då och då nya knäfall, sakta blir påsen aningen tyngre. Plötsligt tänds trattkantarellblicken. Ena stunden ser du dem inte, nästa ögonblick är de överallt.

Där, där, där!

Nytt trumpetställe
Hittar en ny stig genom mossa och vuxna granar. Strävar uppför ett sällan besökt berg i grisarnas spår. Trattisar lite varstans, en och annan kantarell. Genar över höjder och ner i dalar. Titta, ett nytt litet ställe för de svarta trumpeterna! Som gråsvarta läskpapperstrutar tittar de upp ur det gröna. Vänta, är det inte här strax intill jag hittade mitt första stora fynd av svart trumpetsvamp?

Jo. Jo! Där är de, tamej tjyven.

***

Stolt lägger jag en full tygkasse på arbetsbänken i köket. Det gick bra i dag.
Skogen belönar de sina. 15 818 steg.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 982. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Hösten, vi två och vårt barrskogsbälte

Två minuter i åtta en morgon i september tar vi på vardagsskorna. I dag är det den kära vännens tur att leda vår vandring. Hon för oss mot grusvägen bortom riksväg 62, visar det sig.

Vi ska gå en timme varje morgon när vi inte är upptagna med annat. Det är sen gammalt. En vecka gammalt. Två medelålders plus kan väl också få ha stolta höstambitioner?

Själv skriver jag dessutom Att göra-listor, det är sen 1957:

Byt kanalpaket till tv:n
Läs bokcirkelboken igen
Leta cykelkontroller till nästa sommars stolpjakt
Recensera Anders Ajaxsons skrift om Munkfors och Ransäter 1954

I backen upp mot riksvägen varnar nötväckan, hon brukar göra det. Regnmoln drar förbi i väster, det är elva grader varmt och mornarna har börjat mörkna igen märkte vi när klockradion ringde.

Det är vi som går.
Det är tiden som kommer till oss.

Gärna villa men först en rejäl trädgårdsmöbel
När vi gått förbi tunneln och hästarna och svängt höger mot Ängbråten kommer vi till den igenväxta ängen. Där, mitt i alsnåret, hade någon ställt en färsk trädgårdsmöbel sist jag sprang förbi.

Nu har det hänt saker. Ängskanten är inte igenväxt längre. Här ligger grus, dränering och början till husgrund, där det bara var al och gräs för tre veckor sedan. En ny villa på gång.

Aldrig har vi sett en mellansvensk villaidyll växa fram i den ordningen. Solparasollet först, sedan första spadtaget. Vi älskar det.

En lärorik stund vid kontroll 38
Vi vandrar vidare längs grusvägen. Vid sista torpet tar vi åt vänster in på milbanan. Andningen börjar komma igång, min hosta har äntligen släppt. Ibland pratar vi, ibland går vi tysta. Lyssnar på skogen, lyssnar på våra egna tankar.

I söndags var det DM i orientering någon mil norrut i vårt barrskogsbälte. Hon gick fram och tillbaka med överdragskläder från start till mål, jag satte ut orange skärmar och digitala dosor till kontroller. Veckan innan hade vi provlöpning av banorna och då hade någon stulit en av mina kontrollställningar. Inte ett spår kvar av den, bara åkglada spår av en fyrhjuling.

– Jag stannar vid 38:an och vaktar när jag satt ut de andra, sa jag. Vi ska inte ha nån kontroll stulen under vår tävling.

Där stod jag sedan vid kontroll 38 (dikesslutet) bland trollsländor, mygg och älgflugor och studerade orienteringsvärmland. Snabba 14-åringar som nästan välte kontrollställningen när de rusade förbi och stämplade. Runda damer med svamp i plastfodralet till kartan. Förvirrade herrar som svängde fel först i stigkorset strax bredvid men kom tillbaka. Medelålders löpvilliga som hade mer bråttom.

Det blev rena medicinen. De två timmarna, drygt, stärkte mitt självförtroende som orienterare. Sällan har jag sett så många komma gående till en kontroll, sällan så många som sprungit en bit på en stig och vänt om.

En ledsen liten tjej visste inte var hon var, jag visade henne på kartan. En glad men lätt äcklad kille ville ha hjälp och pekade på nacken. Där satt tre envisa älgflugor som trodde att de hamnat hos ett hjortdjur. Har du haft tre älgflugor i nackhåret, så förstår du den killens bön på hjälp.

På hemvägen, med dosorna och skärmarna i ryggsäcken och handen full av ställningar, fick jag min belöning. Några kantareller fanns det kvar i John Bauerskogen.

Spår av egoism
Detta pratar vi om, när vi inte går tysta. Om extrapassen på forna jobbet hon har tackat ja till, om mitt möte dagen innan med stolpjaktsfolket och om träffen nästa dag med Föreningen för Värmlandslitteratur.

I det längsta försöker jag blunda för hästspåren i milbanan. En hästägare har varit okamratlig igen. Vi har bott här sedan 1983 men det är först under sista året som någon börjat träna med häst i motionsspåren. Trots att det är elakt. Trots att kommunen sagt till. Trots att det bryter mot lokala ordningsstadgan.

Egoismen breder ut sig.
Somliga har svårt med inlevelse och empati.

Vårdslöst, nära folk
Efter min förra löprunda i hästspåren skrev jag i en lokal grupp på Facebook.

”Tråkigt att en person fortsätter köra med häst i milbanan vid Sisugården. Färska spår i dag igen. Om hon (?) inte bryr sig om kommunens lokala ordningsstadga så kunde hon (?) väl åtminstone fundera över folkvett och medmänsklig hänsyn. Suck.”

När jag talade med folk i idrottsklubbens styrelse visade det sig att kommunen hade pratat med en kvinna, efter att hon kört vårdslöst nära folk i banan. Dubbelt dålig hänsyn av henne. Det finns skäl till varför man inte ska köra med häst i de motionsbanor vi byggt upp tillsammans. Jag slutade den ledsna tråden på Facebook såhär:

”Forshaga med omnejd är stort nog för såväl skidåkare som motionslöpare och hästfolk. (Ibland är det ju dessutom samma folk. Vem gillar inte hästar). Mitt ödmjuka förslag är att ingen färdas med häst i motionsspåren i fortsättningen och ingen löpare springer i vägen för hästar på några travbanor 😉”

Blånande barrskogsmil
Vi vandrar vidare, uppför backarna i femman (hästspår där med), står vid högsta punkten och ser mil efter mil av blånande barrskog, travar neråt mot friluftsgården, plockar några kantareller i en backe, kommer hem.

67 minuter.
På grannens tv-antenn sitter en skata och räknar oss.

### Var bor vi egentligen? När jag bytt t-tröja ägnar jag 37 och en halv minut åt att försöka ta reda på om vi lever på taigan eller ej. Svar: det är komplicerat.
### Den ena kartan tycker att vi hör till norra barrskogsbältet. Den andra kallar oss sydliga. En tryckt bok tycker att gränsen går vid Dalälven.
### Strunt i det. När jag skriver detta är alla träd jag ser där ute barrträd. Alla utom elva. Det går att gå i skogen från vår lekplats till Sibirien – och hela tiden binder denna skog en massa kol.

Tack för det. 

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 979. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Ett under att en lever

Alla dessa underliga sysslor en försörjt sig på. Stå på en stege fyra meter över marken och stämpla plank i ändarna. Köra fram och tillbaka med traktor över en hög med nyslaget hö, gång på gång på gång. Vakta japanska digitala husdjur så de inte ska dö, medan ägarnas föräldrar arbetar. Faxa jordfästningsreferat till den konkurrerande lokalredaktören, eftersom vi konkurrerar med referaten. Åka Värmland runt och fotografera alla järnvägsstationer och -hållplatser. Paddla i dagvatten under Karlstad. Sitta på en tallmo utanför Jönköping och höra utbrytare sända piratradio mot pingströrelsens tältläger. Prata med en granbarkborre i skogarna utanför Lysvik. Döpa kryddan körvel till ”knörvel”, kalla Fryksdalsbanan smalspårig, höra en känd kristdemokrat beskylla sin riksdagsman för att ha ”sålt taska till räven” – och skriva det. Dirigera professionella ambulansförare till en åker i länet, där det springer ”en lam” på en åker. ”Dygnsambulansen, prio 1. Förlamning, förlamning!”. Surfa runt i timmar på det växande nätet, för att hitta webbadresserna till räddningstjänsterna i San Francisco, Hudiksvall och Baku, om de har någon. Ägna 10 minuter per dag åt att fylla i en rapport om att det tagit 10 minuter just den dagen att fylla i just den dagsrapporten om vad jag gjort just den dagen. Läsa krönikor på bred dialekt som får hälften av lyssnarna att stänga av lokalradion direkt. Stå på scen efter scen och hålla upp en sjungande fisk mot en mikrofon: ”Take me to the river”. Spela yrkesstolt smed på en hembygdsgård, fast jag har tummen mitt i armhålan. Nej vänta, det sista var visst ideellt.

Det är ett under att en lever.

 Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 1 978. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)