Fördelen med att umgås med fyraåriga iPad-virtuoser är att du får nya ramsor att sysselsätta hjärnan med. Så nu har jag gått i tre dagar och nynnat på ett muntert filmcitat:
-Tjoho, tjoho, här gungar en ko.
Kategori: Familjen
Rapport från en indisk bygata 46 år senare
En kväll går vi till vårt lärcenter för att lyssna på världsresenären Lasse Berg. Jag har läst hans Kalahariböcker och vill höra rösten.
Inlägg om böckerna:
Den uppfinningen var viktigast
Gjorde oss till människor
Vikten av hög densitet på en semesterbok
På senare tid har Berg åkt tillbaka till människorna han skrev om för många år sedan, för att se vad som hänt med deras liv. Hur lever de nu och hur tänker de?
I den fattiga indiska byn blev barnen fulla i skratt när han tog upp sin lilla mobiltelefon för att ringa hem.
– Titta. Han har ingen iPhone.
De mobbade, osynliga
Landsbygdsborna ”är den sista gruppen som det är okej att mobba öppet. De nedsättande termerna om landsbygd eller de som bor där är många. Det är självklart kränkande i stunden att höra att man tillhör de losers som bor i en håla. Men det får också effekter på sikt i form av ett vi och dom” skriver Christel Gustafsson i en debattartikel på Tankesmedjan Ida.
Hon fortsätter:
”De senaste tio åren har en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned och tjänster har centraliserats till huvudorterna. Effekten blir primärt en sämre lokalbevakning. Men den innebär också ett osynliggörande av stora delar av Sverige.”
En syn som förskräcker
Jag är uppväxt på svensk landsbygd på 1960-talet och minns auktionerna, de färska granplanteringarna på åkermark, småbönderna som letade sig bort till industrin. Jag behöver inte åka tillbaka till barndomens trakter för att se vårt kommande medielandskap framför mig.
Den synen förskräcker.
Det blir tyst och mörkt och folktomt.
Christel Gustafsson på Tankesmedjan Ida:
Staten har lämnat oss
Inga hederliga avsikter
Jag vill ju inte lämna ut dem. Damerna som regelbundet landar i min mejl har säkert de hederligaste avsikter. Det har inte jag.
Jag har inga avsikter alls med dessa förhoppningsfulla. Inte med Monika, 60, din nye SmartMatch. Sjekk henne nå. Inte med Eva-Lena, 61. Inte med 69-åringen i min gamla hemstad som ønsker å møte 38 til 77 år gamle menn. Inte med någon av de andra kvinnorna heller. Jag är lyckligt gift sedan 36 år (just i dag), den kära vännen och jag träffades för 47 år sedan. Vi älskar varandra innerligt.
Blir det någon skillnad så säger jag till.
Har inte bett om alla dessa mejl
Kära dejtingsajten Twoo. Det näst bästa vore om ni slutade skicka mig alla dessa mejl med hoppfulla foton. Allra bäst vore om ni tog bort mig ur ert register. Jag har inte bett att få hamna där och har aldrig lämnat några uppgifter. Den som vill får gärna nätdejta men själv behöver jag inte det. Fattar jag rätt så beror eländet på det facebookliknande Netlog som jag var med i ett tag. Twoo har köpt Netlog och nu försöker de göra oss alla till nätdejtare.
Friarmejlen är skrivna på norska. Din SmartMatch, Eva, utløper i 24 timene – velg nå. Snälla norskar, ta bort mig. Jag vill inte bli dubbelgift på nätfiskenorska.
Utløper gör jag helst själv men bara i motionssyfte.
Det är lördag
Det är lördag i fosterlandet. In kommer Gösta.
Klicka förresten inte här heller, det kan faktiskt vara vanebildande.
Skrattet i maggropen farten i fötterna
Mitt i vardagen, mitt i steget, får jag ett infall ibland. Den här morgonen råkar blicken stanna till vid en formulering i vårt lokala annonsblad. ”Kom med skrattet i maggropen farten i fötterna så kör vi!”. Ja-a, dit ska jag, om jag så ska behöva arbeta för det.
I samma stund tittar den kära vännen över min axel. Jaså, du ska börja med showdans i höst, viskar hon och ler hon kärt.
Aj du, var det en danskursannons. Showdans? Den kära vännen vet vilken exakt koordinationsförmåga mina ben har. Koordination timmerupplag. Skymtar jag ändå något drömmande i hennes blick? Vad tänker hon på? Ser hon framför sig kommande fredagskvällar, där jag röjer undan alla möbler i vårt vardagsrum och visar de senaste movsen vi lärt oss på Medborgarskolans prova på-pass för ungdomar 13 plus? Med skrattet i maggropen farten i fötterna.
Just nu är jag mycket frestad att anmäla mig. Jag får väl skaffa falskleg.
Släng dig i väggen, Fame.
Uppvakta sa vi inte
På er tid sa ni väl ”uppvakta”, säger en ung vän till mig.
Nej du, uppvakta sa vi inte. Inte ”älskar dig” heller. ”Ja’ diggar dig” sa jag i början till henne som skulle bli min fru. Pinsamt tycker jag nu, fast då var de fåniga orden djupt och ärligt kända. Diggar henne gör jag än men med nya ord.
Absolut inte ”uppvakta”. Vad sa vi egentligen? Där hemma på skogen sa vi ”fria”, men vad sa vi när vi kom till stan och ville låta fina? Det har jag glömt. Hjälp mig, någon.
Friade vi aldrig där?
Fröken Onödigs torg
Fröken Onödig. Skulptur av Astrid Göransson.
Har min ungdoms centralort någonsin haft ett torg? Inte vad jag kan minnas. När vi kom på moped för att försöka träffa flickor, var det vid järnvägsstationen de satt och dinglade med benen. ”Trädtorget” kallade folkmun det, efter det stora trädet som trafiken gick runt. Men något torg var det ju inte.
47 år senare hoppar jag till först. En nyfiken nos undersöker min hand. När jag vänder mig om sitter nosen på en leonberger, den hundsorten förstår du snabbt. Uj uj uj, du var mig en stor och tydlig en… Nå, hunden är rar och låtsas inte känna att jag luktar hundrädd. Hennes husse har jag inte sett på länge, men 1967 var Håkan med på mopedturerna. Sedan blev han kommunalråd och nu har han också hittat tillbaka till Peking.
Svart med folk
Varför ett kvarter i Molkom kan heta Peking har jag glömt, men nu har de goda människorna kämpat sig till ett torg. En miljoninvestering med skulptur och allt. Framför ingången till Konsum är det svart med folk när Nyedstorget ska invigas. Varenda môlkôming tycks ha letat sig hit, bra många av oss återvändare med.
Solen skiner, PRO steker kolbullar, någon visar gamla bilder och kartor från stationssamhällets framväxt och skidklubben säljer skidåkarmössor. På scenen myllrar det av talanger. Sedan, efter några timmar och minst ett landshövdingetal, är det dags. Hon avtäcks.
Det onödigas nödvändighet
Hon heter Fröken Onödig och ligger och vilar i kanten av trappan i kanten av det nya torget i kanten av min gamla kommun i kanten av vårt spruckna Sverige. Jag tycker genast om henne. Det är inte det nödvändiga som ger livet skönhet. Det är det där andra, extra. Strax därpå delar de ut en hel bok med avfotograferade onödigheter som molkomsbor har samlat på sig genom åren. Jag gillar det. Elegant bevisar mina gamla vänner det onödigas nödvändigt.
När vi vänder tillbaka en stund på kvällen har folk redan hittat sina sittplatser på torget. Det är som om de alltid har suttit här och dinglat med benen. Nu kan mopederna komma.
Nyedstorget är ritat av landskapsarkitekten Louise Thyberg i samarbete med konstnären Astrid Göransson och med Kristine Johansson som projektledare. Astrid Göransson har också utfört skulpturen Fröken Onödig. Redaktion för boken (om) det nödvändigas nödvändighet: Astrid Göransson, Karin Karlsson, Lotta Mossum, David Skoog och Ingela Wessmark.
”Varje gång sonen i familjen Nilsson öppnar förrådet möts han av sin mammas gamla skidstav. Han tror att hon fick den 1934 när hon gick på realskolan i Kiruna. Men då komplett med skidor och ytterligare en stav. Varför skidstaven av bambu fortfarande finns kvar i förrådet vet ingen.”
”En kaffekanna från Runes Konditori i Molkom står ovanpå köksskåpet i Mikael och Lena Svenssons kök. Mikael såg den på en loppis och kände sig tvungen att köpa den, trots att han någonstans visste att den aldrig skulle komma att användas. Mikael växte upp i Molkom och minns när han sprang till ’Runes’ för att köpa femöresgodis. Hans favorit var tefaten som först smälte i munnen och sen började brusa.”
Texterna och fotona med staven och kannan är hämtade från boken. Torgskissen är från Sweco.
Läs mer: (om) det onödigas nödvändighet
Arma mormor Silvia
Fikar på lokal med den kära vännen. Då faller blicken på en damtidnings förstasida. ”Sådan är Silvia som mormor”.
– Hon är säkert lika bra som jag, säger min vän.
– Aldrig i livet. Du behöver inte tvinga våra barn att vara protestantiska kristna och uppfostra dem till prinsar, prinsessor och i värsta fall tronföljare.
– Hon är säkert…
– … snäll mot hundar och barn. Det tror jag med. Men du kan ju tänka dig hur hon skulle reagera om barnbarnen gick med i Unga Örnar. Eller, hemska tanke, Ung Vänster eller Republikanska föreningen.
Silvia kan helt enkelt inte bli en bra mormor. Det går inte i den rollen. En riktig mormor låter sina barnbarn tänka fritt och vara rationella varelser. Tänk dig när hon får frågan om hur en statschef bör utses i Sverige. Ska hon ta dem med till sängkammaren då och berätta? ”Jo, först klädde jag av mig. Sen gjorde Kongen det också. Sen kröp vi ner under täcket och släckte ljuset…”
Arma mormor. Arma barnbarn.
Arma land.
Strandpojken och underhudsfettet
Rapport nummer 5 från mitt träningsläger i självbehärskning
Om man tittar riktigt noga så ser man sexpacket. Det sitter bara inte ytterst. Förresten är bilden tagen före påsk, jag är smalare nu… I dag har det blivit dags för en rapport igen från mitt träningsläger i att äta belevat två dagar i veckan. 5:2-dieten, jag? Det hade jag inte trott för ett år sedan.
Jo, det har fungerat. Ibland har jag varit hungrig, de där dagarna med bara 600 kalorier totalt på tallriken, tro inget annat.
Jo, jag har gått ner. Eftersom det är viktig grundforskning min kropp bedriver, så har jag vägt mig mycket tätt, säkert mycket oftare än 5:2-metodens grundare hade tänkt sig. Det har hjälpt. För mig är själva vägningen en ritual som hjälper mig att fortsätta. När entusiasmen var som störst gjorde jag ett handskrivet diagram till och med. Den 2 december i fjol vägde jag 83,3 kilo (ännu mer förra sommaren). I dag pendlar jag mellan 73,3 och 75,3. Det är några kilo under gränsen för övervikt enligt mitt BMI. Det måttet är ingen stor sanning för mig, men någon värdemätare måste jag ha och då får den duga.
Jo, jag fick lov att köpa nya byxor på semestern. Flera par nya byxor. Den här våren och sommaren har jag gått omkring klädd som en mänsklig strut, med jeansen ängsligt hopsnörda av ett bälte med flera nya hål i. Utan den hopsnörningen fick jag ner en mindre grävling förutom mig själv i byxorna. Jag vill inte ha någon grävling där. Magomfånget har minskat drygt tio centimeter, det är antagligen viktigast. Tio kilo och tio centimeter, möcke’ bra.
Jo, jag har tränat också. Löpt eller cyklat minst tre gånger i veckan hela året hittills, utom några enstaka veckor. Löpningen blir ännu roligare med nio-tio mjölklitrar mindre att bära omkring på, det kan jag lova.
Jo, jag har fuskat några gånger. Avslutat en till en början tapper 2-dag med viss förfriskning framför teven och fotbolls-VM, det har hänt. Fast inte många gånger. (Slutet på semestern åt jag samma mat som alla andra i flera veckor).
Vill slippa diabetesen
Nu går jag över till 6:1 och fortsätter ivrigt väga mig om mornarna, nypinkad, för att se om det går att ligga kvar på min målvikt med bara en matsnål dag i veckan. Måndagsmenyn blir den samma som alla mina 2-dagar.
Jag vill inte ärva det ”ålderssocker” som släkten är begåvad med. Dessutom har späkningen varit intressant. Det går alldeles utmärkt att leva sitt liv utan att vara tvärmätt tre till fem gånger om dagen. Ganska utmärkt i varje fall. Därför kommer här ett ärligt råd, eftersom jag hört att sanningen är grundforskarens bäste vän:
Ring inte mig på måndagseftermiddagarna. Inte om du har något besvärligt att komma med. Mitt humör har uppförsbacke då.
De tidigare rapporterna
Träningsläger i självbehärskning (del 1)
Träningsläger i självbehärskning (del 2)
Träningsläger i självbehärskning (del 3)
Träningsläger i självbehärskning (del 4)
Viktor Roots alternativ: 24:7-dieten