Kreativt folk – Sida 33 – SVENSSONS SLÄNG

Överheten målar över eländet

I dag ska jag uppträda med egna berättelser på Forsgården i Forshaga. Det får mig att tänka på 1990-talet, för en av texterna jag kommer att läsa är från 24 oktober 1990. Min krönika sändes i P4 Radio Värmland den morgonen.

Nu får de höra den igen.

Jag ska inte referera infallet om Grossbolspessimisterna här. Låt mig bara konstatera att två uttryck hade blivit populära samtidigt de åren: ”Tänk positivt!” och ”Jag blir så trött!”. Fundera en stund över varför de dök upp samtidigt.

Själv kommer jag fort fram till att optimistkonsult är en odräglig titel men det vore pessimistkonsult också. (Om man inte använder den på Ronny Erikssons sätt förstås. Klicka, se och hör!).

Jag tror förklaringen till de båda uttrycken är enkel. I tider av åtstramning ligger det i överhetens intresse att måla över eländet med överdriven positivism. Allt medan folkets sunda reaktion på hurtigheten är ett ärligt känt: ”Jag blir så trött!”.

Nu har du möjligen läst på Facebook att jag avslutar var och vartannat inlägg med det lilla ordet ”trivs”. Somliga har till och med börjat referera till det:
– Som en vän brukar skriva: Trivs.

Visst. Jag har den läggningen. Jag trivs med henne jag skrattar ihop med vid vår frukost. Jag trivs med nötväckan där ute, den blöta skogsstigen uppför Grossbolstorps höjder och programmet Anteckningar i min mobil. Trivs. Då skriver jag det.

Sjukdom och annat elände finns i våra liv med. Men de är privata och det skriver jag inte om. Förresten, du tror väl inte jag trivs med klyftor, våld mot kvinnor, främlingsfientlighet, Donald Trump, friluftsparadisvandaler och Jimmie Åkessons sambos kulturpolitik?

Jag blir så trött.

### Träffpunkt Forsgården under ledning av Christer Halvarsson.
### I kväll, torsdag, klockan 17.00.
### Kom gärna!

Spring i själen och ord i blick

Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste.

Det har sannerligen varit intensiva dagar för en romantiskt lagd dubbel-68:a med spring i själen och ord i blick. Men låna en tandborste?!!

Tisdag. Sitter beredd vid telefonen. Ska Martin Schibbye ta sig till Karlstads Bokcafé? Behöver vi skjutsa honom till Örebro Central efter hans framträdande på stadsbiblioteket eller till Stockholm som vi också lovat, om det krävs?

Nej, olycka i Vingåker försenar hans tåg, programmet ställs in.
Tråkigt.

Onsdag. Bemannar kansliet på Föreningen Värmlandslitteratur. Lämnar ut böcker, pratar datoruppdatering, läser recensionsbok.

Torsdag. På förmiddagen ringer en vän, han har fått ett återbud. Kan jag ställa upp och underhålla om en vecka? Tack, gärna.

Därefter bilfärd till stan, den kära vännen och jag ska hämta en pall med böcker på Akademibokhandeln. Elva tunga kartonger.
– Får ni verkligen in allt detta i bilen?
– Dä’ lugnt.

Efter lunch är det journalistseminarium på universitetet om Livet på landet. Hälften av alla lokalredaktioner i Sverige är nedlagda. Förlorarna är medborgarna, media och demokratin.

När mörkret faller även bokstavligen rallar vi in de elva bokkartongerna i Nöjesfabriken och bort till Föreningen Värmlandslitteraturs stora monter. Hjälper till att duka upp inför fredagens och lördagens bokfestival.

Nu kan läsarna komma!

Fredag. Bokfestival. Pratar, träffar folk, lyssnar på uppläsningar, köper böcker, pratar, lyssnar, träffar folk. Timme efter timme efter timme. Köper böcker. Anders Björnsson: Svindleriets ädla konst. Den visste jag inte att jag behövde. Pratar, träffar folk, trött trött trött i benen.

Lördag. På morgonen är cellerna fortfarande fulla av bokfestival. Då rensar jag skallen med en lätt joggingrunda på kända stigar. Kända? Nja, riktigt så blöta har jag sällan sett dem, vattnet forsar nerför Grossbolstorps höjder.

Tillbaka till bokfesten i Karlstad. Nu hör vi Ninni Schulman berätta om Tinglöf, urmakaren i Ekshärad som fick för lite betalt och därför såg till att kyrkuret han byggt stannade samma dag han dog. Precis som han lovat. Hennes nya kriminalroman handlar om bygdespelet kring Tinglöf. Och om lokalredaktionen i Hagfors jag besökt så många gånger.

Nästa program handlar om Karlstads revytradition som Gunvor Nyman och Staffan Lindström skrivit bok om. Peter Franke intervjuar dem och undrar liksom vi om det finns fler städer i samma storlek där det spelats nyårsrevy i 80 år?

Vi pratar med ännu fler vänner, sedan snabb lunch på stans äldsta pizzeria innan vi checkar vi in på hotell. Rum 120 är tillägnat ordet hos Gustaf Fröding, det känns rätt denna helg. Anna Rongedals design är underbar.

Vi slappar på rummet under Lars i Kuja och andra diktord. Då får jag ett nytt erbjudande i mobilen, att komma och prata om mitt skrivande.

Kan jag klockan 14 den 15 april 2020?

Ja tack.

Efter någon timme klär vi oss fina och far till stans vackra teater. Wermlandsoperans Albert Herring är precis så bra och rolig som man sagt oss. Den oskuldsfulle unge herr Strömming blir vald till Lucia just för sin oskulds skull, men får julmusten spetsad och vaknar småningom något mindre oskuldsfull.

När var vi på opera senast? Vet inte. Detta gör vi om!

Tillbaka till hotellet. Biffplanka med köttbit som får smaklökarna att kvittra.

Söndag. Vaknar på hotell i säng med en kvinna. Lånar hennes tandborste, sånt har jag hört om.
… ja ja, lugn nu, jag har glömt min egen. Vi blev kära redan 1967, så hon säger att det går bra. Värre dramatik är det inte. Hon får borsta först, man är väl gentleman.

Hotellfrukostar är alltid hotellfrukostar och själv doftar jag damdeodorant i filmjölkskön. Kroppen fortsätter dofta damdeodorant även i ägg- & bacon-kön samt vid kaffeautomaten. Hela tiden ser jag hur de andra gästerna på hotell Gustaf Fröding känner igen doften av nyponros när den når dem. Vart jag än går märks det.

– Ni har väl läst Frödings dikt om nypenrosa? säger jag till två damer, 65 plus. Då glor de underligt på mig.

Efteråt provar jag Ruds motionsspår för första gången i livet. Än doftar min långsamma lekamen nyponros och vårdande formula. Det hör jag att alla jag möter märker. Vad hundan är ”vårdande formula”?

Fast – vem har sagt att du måste göra packningslista när du ska bo på hotell bara två mil hemifrån? Necessären hänger packad och klar i vårt badrum på Grossbolstorp, med både tandborste och doft av karl. Sånt är världsligt. Kul att bo på hotell så nära hemmet, när gjorde vi det sist?

Hotellvistelsen, operabiljetterna och festivalpassen har vi fått i present, har jag sagt det? Tack än en gång, det var underbart!

Allra sist far vi hemåt och besöker julmarknaden på vår hembygdsgård. De har en temautställning varje år. I år är temat vävnader och den kära vännen har fått med både kurspärm och alster från vävkursen hon gick 1974. Nu läser vi hennes berättelse igen och studerar trädet och alla de andra grejorna hon vävde.

Själv tittar jag särskilt på fotona jag tog på henne i snickarbyxor, när hon vävde början till vår familjehistoria. Fint.

I dag. Tiden går, nu är det redan i dag. I dag ska jag läsa om konsten att svindla. Där har jag ännu en del att lära. Aj du, det gick inte, boken är upptagen av hon med tandborsten. Hmmm. Då plockar jag fram Bengt Bergs nya diktsamling ur en av festivalkassarna i stället. Boken heter Varje morgon går jag ner till sjön och fotograferar vattnet och jag fastnar snart på sidan 96:

Stannar till och baxar en tordyvel
på rätt köl
man kan ta vilken som helst
av dikterna alla
handlar de om att baxa
en tordyvel på rätt köl
innan grävlingen och sopbilen
hinner hit.

Tack för ordet. Nu ska jag vila till jul.

Blundar, tar ett djupt andetag, tittar upp – och läser summan

Upptäcker en bok från 1990 som jag skulle vilja låna och läsa. Försöker beställa den digitalt via den gemensamma webbplatsen för biblioteken i länet, men den finns inte här.

Då mejlar jag titel och författare till mitt lokala bibliotek och får snabbt svar. De lånar in boken åt mig från något av universitetsbiblioteken som har den. Jag kommer att få meddelande när den finns att hämta. Men – eftersom de fjärrlånar den från ett bibliotek utanför länet så kommer det att kosta mig pengar, som jag kan betala när jag hämtar boken.

Jag blundar, tar ett djupt andetag, tittar upp – och läser summan:

5 kronor.

### Jag älskar att svenska folket kämpat för bildning och byggt folkbibliotek.
### Lika mycket älskar jag min egen bibbla nere på byn.
### Tack för att ni finns!

Slipper några få falla har fixartjänsten betalat sig

Det började i Höganäs berättade jag i går. Tanken var att Fixar-Malte Larsson skulle förebygga fallolyckor i hemmet. Kommunpolitikerna tyckte det var bättre att han klättrade än att en gammal människa med dålig balans gjorde det.

Idén har spritt sig över landet. När Vinnova gav ut en rapport om saken på regeringens uppdrag år 2013 var det redan 191 av landets 290 kommuner som hade fixartjänst i kommunal regi. Rapporten skriver:

Av Sveriges 290 kommuner är det 191 stycken (66 %) som har fixartjänst i kommunal regi.

De arbetsuppgifter som primärt utförs inom ramen för fixartjänsten är sådana som innebär att äldre inte ska behöva klättra upp på stegar eller liknande, att förebygga fall genom att fästa lösa sladdar och borttagning av mattor samt översyn av olycksrisker i hemmet.

I ett fåtal fall erbjuds även utomhustjänster såsom snöskottning. I majoriteten av kommunerna (58 %) är tjänsten kostnadsfri men brukaren får betala för förbruk- ningsmaterial, i 32 % är tjänsten helt kostnadsfri och i 9 % av kommunerna tas en kostnad ut för fixartjänsten.

Läs gärna rapporten, länk här medan.

Fallen kostar 5 miljarder
Kostnaderna för fallskador totalt i Sverige har i tidigare forskning beräknats till cirka 5 miljarder kronor. Detta bara i direkta kostnader under det första året efter skadan.

Rapporten från 2013 visar att om bara en liten del av de allvarliga fallskador som leder till slutenvård kan förhindras, så motsvarar det budgeten för en fixartjänst med en anställd person.

Till det kommer positiva effekter när den som slipper falla får behålla sin livskvalitet. Väl använda pengar ur samhälleligt och kommunalt perspektiv, tycker rapportförfattarna Jenny Alwin, Lars Bernfort, Nathalie Eckard och Magnus Husberg vid Linköpings universitet.

### Läs mer:
Fixartjänster i Sveriges kommuner – kartläggning och samhällsekonomisk analys (på uppdrag av regeringen, utgiven av Vinnova år 2013)
Dyrare än en Malte-lön (mitt förra blogginlägg i ämnet fixartjänster).

PS. Du vet vad det är för dag i dag, va’? DS.

Dyrare än en Malte-lön

Fixar-Malte hette den förste. Det var Höganäs kommun som kommit på den kloka idén att anställa en fixare som for omkring och hjälpte gammalt folk med diverse installationer och reparationer.

Fortfarande dör över tusen personer i fallolyckor i hemmen varje år. Den gången dog det ännu fler. För att inte tala om hur många som ramlar och skadar sig.

Fallen i hemmen är en smärtsam historia för alla inblandade och en stor kostnad för samhället. Dyrare än en Malte-lön.

Tack för en bra idé, Höganäs.

Inte samma statusdöd
Jag minns fortfarande hur min arbetskamrat Jan öppnade ögonen på många av oss, på Räddningsverket. Han hade börjat jobba med statistiken över fallolyckorna och det var viktiga fakta han gav oss. Den gången var det inte dödsskjutningarna som hade högst status i det offentliga samtalet. Det var trafikdöden och hos oss på verket i viss mån dödsbränderna.

Jan kom med högre siffror, fler döda. Hemmet är en farlig plats, särskilt när du blir äldre. Fallen dödar fler än både trafiken och bränderna, många fler. Det är bara det att ingen talade om saken, den gången.

270 000 till akuten
Långt senare, när jag för länge sedan slutat på verket, kom undersökningen Fallolyckor – statistik och analys. Där kunde Jan Schyllander berätta att:

”Fallolyckor är den olyckstyp som leder till flest dödsfall, flest antal inläggningar på sjukhus och flest antal besök på akutmottagningar. Under 2013 omkom 1 662 personer i fallolyckor, över 70 000 blev inlagda i sluten sjukhusvård och över 270 000 uppsökte ett akutsjukhus efter att ha skadats i fallolyckor. Fallolyckor är också, tillsammans med förgiftningsolyckor, den olyckstyp som ökar snabbast av alla olyckstyper.”

Fler borde skaffa fixartjänst
Över tusen personer. Vem tänker på dem när tidningarna skriver om 45 döda i skjutningar och 58 döda i arbetsplatsolyckor? Jag menar inte att ställa de olika döda emot varandra, alla de dödsfallen är förfärliga. Men nog borde vi skänka även de gamla som slår ihjäl sig hemma en tanke ibland.

Många kommuner har skaffat sig en fixartjänst, som bland annat är till för att färre ska falla därhemma. Ännu fler kommuner borde göra det.

Min egen till exempel.

### I fjol dog 42 personer som var över 65 år i fallolyckor i mitt län.
### Det är bara en färre än de som dog i skjutningar 2018 – i hela landet.
### Skjutningarna behöver stoppas. Självklart. Men gammalt folk med dålig balans behöver också hjälp.

Folkrörelse för kullhalkade

En spännande del av språket är våra ortnamn. Detta att platser faktiskt kan heta Leverhögen, Spraxkya, Brännvinsön, Vätskavattnet eller Smörhålan.

Ibland har jag ägnat halva nätter åt att leta efter sånt. Fattigskogen, Ensamheten, Brödlösera, Brödburken, Eländet, Rika fruns källare, Vänstern, Mitti-Mellansjön, Skratthagen, Tillfället, Typen, Stollebråten och Tillflykten.

Sist jag letade hittade jag 13 platser som heter just Tillflykten. Fundera över hur folk hamnade där, du. ”Hur hava de det i Tillflykten, hava de piano?”.

Rappare i truten
Folks sätt att uttala sina ortnamn rationellt är också kul. Varför säga ”Karlanda” när ”Kalan” går fortare? Varför ”Åkers Styckebruk” när ”Åker” ligger rappare i truten? Åmotforsborna, säger inte de ”Åmot” av samma skäl?

Varför välja allvarsamma ”Kristinehamn” när självironiska ”Krillehôla” studsar så gôtt ur mun? Vem använder det rikssvenska ”Lyckan” från kartan när alla som bor där vet att det heter ”Löcka”? (Åtminstone det i Väse).

Vem säger ”Sundhultmon” mitt emot Sysslebäck? Det heter ju ”Kuba”.

Blir till beteenden
Orter är mer än sina namn. Ibland blir de till beteenden också. Var det inte i Halland alla långtradare tutade på ett visst ställe, för att det bodde en nazist i huset? På andra håll finns det offerkast. Folk kastar kvistar där någon dött en våldsam eller tragisk död. Ibland pågår seden i hundratals år.

Seden i Lyckan, söder om oss, är ännu mer speciell. Hur uppstod den? Här ska du hålla andan. Du börjar vid ortskylten Lyckan och sedan får du inte andas igen förrän du passerar nästa Lyckan-skylt, på andra sidan byn. Klarar du det får du önska vad du vill, men du får inte berätta för någon vad du önskat.

Vår kommun har sin egen andhållplats. Sånt fick vi aldrig lära oss i körskolan.

Vill döpa om rondellen
I Nyängsrondellen utanför Grums kör folk omkull med motorcykel. Det är inget att skoja om, men det händer. När det hände fler än en, uppstod en folkrörelse. Nämligen bland halkare som vill byta namn på rondellen. Så här skrev signaturen Lappen i motorcykelforumet Harleyforum.se klockan 01:11 den 27 augusti 2011:

”O’hoj!

Jag är ny här på forumet, och även ny Harleyåkare. Jag har åkt mc sedan 18års åldern (1994) men det var först sommaren 2010 som jag uppfyllde min pojkdröm, en FatBoy -99 som går under namnet Bobbo.

Jag tror tyvärr inte att jag kommer att kunna vara till så stor hjälp för er andra, men hoppas kunna utbyta lite erfarenheter och ev hämta tips från er.

Nu på försommaren kraschade tyvärr jag och Bobbo i Nyängsrondellen i Grums (som numera heter wounded knee) och Bobbo har inte återhämtat sig än. Men i början av nästa vecka ska han vara tillbaka!!!

En mycket tråkig historia men absolut en av minna starkaste MC minnen. Helgen det hände var det fest hos en närliggande klubb och samtliga Harleyåkare stannade och erbjöd sin hjälp!!! Faktiskt en mäktig känsla.

Om du är en av dem som stannade 1000 tack!

/ Lappen

Läste du parentesen? Wounded Knee. Jo, så är det. En annan motorcyklist halkade också i rondellen där E18 och E45 möts. Min lokalradio berättar om honom på Facebook:

”Kenneth Bornstedt från Sunne gick omkull med motorcykel i Nyängsrondellen i Grums och skadade knät, och efter lite efterforskningar hittade han fler motorcyklister som halkat till i samma rondell. Då bestämde han sig för att försöka döpa om rondellen till Wounded Knee i flera kartappar. Om han får bestämma ska det bli trafikplats Wounded Knee, om det blir verklighet återstår att se.”

Lobbyarbetet pågår för fullt men än har Trafikverket varit kallsinnigt. Det har inte kartapparna. Där hittar du Wounded Knee lite överallt.

Busigt.
Fast allra mest gillar jag att alla stannade.

När de hade tre Jungfru Maria på samma gång

Ledig stund i stan. Strosar in på deras bibliotek, drar ut första bästa häfte ur lyrikhyllan och gör bibeltricket. Poeten heter Ko Un och sidan är slumpvis vald:

Dårhuset är ett fantastiskt ställe –
jag är envåldshärskare
jag är en mäktig general
jag är generalsekreterare i FN
jag är popidolen Park Hun
jag är Gud
jag är miss Korea
jag är filmstjärnan Kim Bo-gil
och varje dårhus är ett annex till ett annat dårhus

Tänker på Monica Nilsson
Där sitter jag sedan i en fåtölj bredvid världslyriken och tänker på Monica Nilsson. Jag intervjuade henne när jag skrev en lokal facklig lärobok åt Kommunal Värmland. Du vet, de där kvinnorna och männen som håller oss alla vid liv med sitt arbete, från vattenverk till vårdapparat. Eller inom Ko Uns mentalvård för den delen.

Jag frågar inte om biblioteket har boken. Min egen bokhylla hemma har den. Där hör jag Monicas röst igen på sidan 43, ser glimten i ögat och känner allvaret, samtidigt:

”Monica Nilsson har nära till skrattet, som den gärna har som arbetat 29 år på Marieberg.
– Ja ska säge dig, att när vi hade tre stycken Jungfru Maria samtidigt, då va’ det liv.

Eller när hon fick sig en rak höger så hon for ut ur vårdsalen. Det händer ibland inom mentalvården.
Den kvinnliga patienten som slog, slog inte Monica egentligen. Hon var från planeten Pluto, nämligen, och låg på en säng precis i utkanten av den platta planeten Jorden. Det var fästmannen, jordingen, hon slog efter, när han försökte knuffa både henne och sängen utöver kanten.
– Så du förstår Monica, det var honom jag drämde till.

Inte kan Monica Nilsson vara långsint över sådant. Visst blir de ’knôtterstôllige’ ibland som hon säger, hennes patienter. Men dessemellan ligger de snällt på sina sängar och dricker coca-cola.

Vissa ringer fortfarande, långt efter att de skrivits ut, och meddelar nya fotbollsresultat.
– Jag skulle aldrig ha stått ut i alla år, om vi inte kunde skratta åt stolligheterna efteråt, patienterna och jag, säger hon och ler igen.
Som den gången de höll på att skriva in en rufsig distriktssköterska som kom, inte den propra patient hon hade med sig.
Eller… Nej, vi får sluta där. Men det är ömsint Monica ler, tro inget annat. Narr gör hon verkligen inte av dem hon vårdar, den här trygga förkämpen för bra arbetsmiljö från Kristinehamn.”

Hela världen ett dårhus?
Sedan berättar Monica och arbetsmiljökapitlet om två bra verktyg för kommunalarna år 1996. Lagen om arbetsmiljö och Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift om internkontroll. Fast det är en annan historia.

Under tiden får vi andra gneta på. Vi som inte blivit påkomna med något Napoleonkomplex än och fortfarande inte tror att vi är Jesu moder eller far hans.

Stryk på jobbet, det har jag aldrig fått.

Gneta på. Glöm inte tvinga makthavarna på vår jord att rädda klimatet och minska klyftorna nu. Du vill väl inte att hela världen ska bli ett dårhus?

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
(c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Mina dagar som kompledig

Sitta i styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur, sälja böcker på bokmässan, sitta i stipendiejury, passa kansliet ibland, recensera böcker i Wermlandiana. Sitta i styrelsen i Karlstads Bokcafé, hitta på Facebookgrupp åt den, skriva pressmeddelanden och mejla iväg, gå på föredrag. Vara administratör i antirasistisk Facebookgrupp. Jobba med nästa års stolpjaktskontroller och kartor i Forshaga och Deje, cykeldelen. Gå i skogen med naturkunniga gubbvandrargruppen Gryningspatrullen, hitta på rundan ibland. Prata politik och liv med diskussionsgruppen Dispyterna. Umgås med barn och barnbarn, vara barnaroare. Skriva inlägg på min blogg. Facebooka. Fila på ett större manus och ett barnboksmanus jag borde ta itu med på allvar. Vara skrivcoach åt en vän. Åka iväg någon gång och prata allvar och kåsera inför publik. Prata medier och tryckfrihet med flyktingar. Träna löpning, helst i skog, snö eller bådadera. Springa orientering. Titta på fåglar. Läsa klassiker och andra berättelser på papper och skärm. Läsa senaste bokcirkelboken, vi har möte snart. Sova middag. Sköta hus och hem. Skratta med den kära vännen.

Tid har jag gott om.
Fritid har jag ingen.

Måste gräva trädgårdslandet.

### Ordet ”kompledig” i rubriken syftar på livet som pensionär.
### Journalisten Lena Bonnevier lärde mig uttrycket. Tack!
### Trivs.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 999. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Bilfri dag bland dynamiska dubbar, pizzakonstnärer och en pyramid

Lördag, stadstur. Vi tar bussen för att vi kan och för att vi bör. Själv har jag köpt ett mystiskt flexkort som ger mig 10 resdagar inom 60 dagar i vår kommun och ett antal grannkommuner. Med seniorrabatt. Åker jag nog mycket bär sig de 586 kronorna även ekonomiskt. Den kära vännens resa betalar jag med reskassa på Värmlandskortet, då kostar stadsresan 64 kronor i stället för 75.

Dyrt ändå, jag vet. Hon ska ju hem också, hade jag tänkt.
Om politikerna ville det de säger att de vill så vore det billigare.

Vi har en hel lista med uträttningar. Den näst viktigaste först. Icebug. Eftersom detta är en personlig men inte privat text tänker jag inte berätta varför, men vi har insett att vi måste skaffa bättre halkskydd.

Där sitter jag sedan i sportbutiken och provar. 17 dynamiska dubbar i karbidstål, man tackar. Lämpliga även för asfaltlöpning, som det trots allt blir ibland även på vintern. Dynamiska? Hur då? Som flexkortet?

Dubbarna jobbar individuellt och är inte helt fixerade. När kroppsvikt adderas i steget trycks dubbarna in mot sulans yta. Hur långt de trycks in beror på hur kraftigt foten sätts i och vilket underlag det gäller. Denna dynamiska funktion tillåter dubbarna att anpassa sig till vilket underlag som helst och ger bästa möjliga grepp på allt från torr asfalt, till blött trä och ren is.

Alltid på nattduksbordet första natten
Sporthandlaren vet inte att jag älskar vinterlöpning, helst snöpulsning, men att jag tröttnat på att köpa nya broddar stup i kvarten när jag slitit ut gummibanden. Sådär som det blir när kroppsvikt adderas. En del vintrar blir det ett väldigt adderande.

Jo, nu vet han det. 79 kilo. Vem är inte dynamisk en lördagsförmidda’ i stan? Snart kan han skicka med oss en kartong med dubbade kängor till den kära vännen också och varsitt par yllestrumpor som han vill att vi skaffar.

Absolut. Fram med yllet, det är lönehelg. Undrar hur många par löparskor jag köpt i min dar? Löparskor som jag punkterat, slitit ut utifrån, slitit ut inifrån, snedslitit i hälen, dyngat ner nå’t så himla gôtt. Löparskor som luktat illa efter blöta skogsturer (gäller de flesta) och fått rekonditioneras med tepåsar inuti. Löparskor som hållit i evigheter och fått bli orienterarskor efter något år. Löparskor som står på altanen och längtar efter trädgårdsarbete åtminstone. Löparskor som gett mig skavsår på hälen, tappade tånaglar – och alltid denna lycka.

Vi är inte hemma än, men den kära vännen och jag vet vad som väntar i kväll. Då kommer det att stå ett par nya springskor på mitt nattduksbord. Jag vill känna doften, vi behöver komma i fas med varandra, skorna och jag. Så har vi alltid gjort sedan jag var 13 och pappa köpte spikskor till examen fast vi knappt hade råd, för att jag hade varit duktig i skolan.

Det finns ritualer en inte ändrar på.

Den sista institutionen
Karlstad har gott om bra gallerier, vi hinner med fem stycken. Bäst gillar vi Stefan MÅS Perssons kluriga stadsmiljöer och Mattias Karlssons eftertänksamma skogsbilder, fotograferade och framkallade med gammal lugn analog teknik. Mest diskussion blir det kring Dr Crix pizzabilder, inspirerade av hans hemort Hagfors.

När mycken service och statlig verksamhet försvinner i svenska småstäder och småorter, då vet vi att åtminstone en institution blir kvar. Pizzeriorna. Hur många Hagfors har vet jag inte men i vårt Forshaga har vi en per 1 500 invånare i centralorten. Det blir några stycken.

Bilen som överrock
14.00 är det dags för dagens viktigaste programpunkt, om springskor och konstnärer ursäktar. Miljöskribenten Fredrik Holms föredrag hos Karlstads Bokcafé på Gjuteriet. Vi är tidiga och fikar i förväg. I sista minuten väller det in rätt mycket folk i kafélokalen.

Vänd pyramiden heter Fredriks nya bok, med underrubriken Planera för en hållbar mobilitet.

Han är inte bara god skribent, han kan tala intressant också. Efter hand fylls noteringarna på i min mobil:

Ca 7000 döda för tidigt, luftmiljön, hälften pga bilarna.
150 miljarder/år i värdeminskning bilar Sverige.
Alltid minst var sjunde parkeringsruta ledig i Karlstad.
De flesta bilresor kortare än 3 kilometer.
70 procent av bilresorna OK men 25 procent av svenskarna använder bilen som en överrock.
Dags att ändra instruktionen för Trafikverket, måste inte bara bygga.

Vänd pyramiden i trafikplaneringen betyder att fotgängaren borde komma i första rummet, menar Fredrik Holm. En planering som konsekvent sätter fotgängarna först, därefter kollektivtrafiken, cykeln och bilen, leder till levande, trygga och välmående tätorter. Det har mängder med städer världen över redan visat.

Efteråt går vi på restaurang.
Går, sa jag.

Om mig | Sju års klåda | Skrivet
Inlägg nr 1 998. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

En schyst befrielse från dumheten

Bulgarien-England: hemmafans skämmer ut sig med hitlerhälsningar och rasistiska rop mot svarta motståndare. Frankrike-Turkiet: turkiska spelare skämmer ut sig genom att ställa upp sig i bredd och göra honnör. En hyllning till angreppskriget mot kurderna. FA-cupkvalmatch i England: avbru …

… just då öppnar jag en skrift från Region Värmland som jag inte sett tidigare. Schyst idrott. Den känns som en befrielse från dumheten.

Det kan vara en lycka att tillhöra en grupp idrottsmän med sammanhållning eller en folkmassa som hejar på samma lag. Men det kan sannerligen spåra ur också, det behöver en inte minnas Heyselstadion 1985 för att inse.

Vi ser intoleransen stup i kvarten på svenska läktare med. Skönt då att känna till en idrott där jag aldrig sett det hända.

Alla har rätt att vara med
Det var på bokmässan i Göteborg som Region Värmland delade ut sin skrift i Schyst-serien. Schyst idrott. Är det något jag känner för, så är det den sortens gemenskap. Ren dopingfri idrott utan fusk är för bra för att förstöras av patriarkala normer, homofoba dumheter, rasism, mobbing och tanklöshet.

Schyst idrott är på 44 sidor och handlar om allas rätt att vara med, om att ord och bilder spelar roll, om ledarnas viktiga roll som förebilder, om den svåra domarrollen, om schyst miljö i ett omklädningsrum där du inte ska behöva känna dig utsatt och om idrotten i sociala medier. Inte minst handlar den om att förändra verkligheten.

Alla som vill får och ska kunna vara med i idrotten skriver man på sidan 31. Precis så. Alla som vill är välkomna. En ordlista som gör debatten begriplig ingår (med ord som genus, kön, genusperspektiv, normer, hbtq, jämställdhet och mångfald). På slutet finns några övningar och diskussionsförslag bland annat kring värdeladdade uttryck och om hur du blir en medveten ledare.

Allt vi gör kommunicerar
För, som sista övningen säger: Allt vi gör kommunicerar. Hur är det med könsfördelningen i styrelsen, bland ledarna och de aktiva? Hur fördelas resurserna mellan tjejer och killar, damer och herrar? Vem får de bästa träningstiderna? Fungerar omklädningsrummen för alla? I vilken ordning presenteras pristagarna i resultatlistorna och vid prisutdelningarna?

Allt vi gör kommunicerar.

Jag tycker mycket om skriften och serien den ingår i. Schyst idrott har producerats av Region Värmlands kommunikationschef Odd Råberg, genusutvecklaren Marianne Nilsson, grafiske formgivaren Lars Falkman, fotografen Øyvind Lund och frilansskribenten Katarina Averås. I arbetet har man samarbetat med en referensgrupp från Värmlandsidrotten och Riksidrottsförbundet. Dessutom har ungefär 80 ledare och aktiva i 33 föreningar bidragit till innehållet genom att delta i workshopar och intervjuer. Trycksaken är inte helt ny men för mig är den det.

Fint namn på vår tillfälliga arena
När jag lägger ifrån mig gratisskriften från Region Värmland hamnar blicken på min senaste nummerlapp på väggen i arbetsrummet. 318. Det numret hade vi på 25-mannastafetten vid Nytorps ängar utanför Jordbro förrförra helgen.

Nytorps ängar är ett så vackert namn. Skogen runt ängarna är ”småskuren Södertörnsterräng med varierad kupering, mestadels svag till måttlig” skrev inbjudan. En skog där du kan hitta små tvåstrecksmossar uppe på småhöjderna, inte nödvändigtvis nere i dalarna. Det är vi inte vana vid på Grossbolstorp. Här rinner vattnet neråt.

Inbjudan fortsatte:

”Terrängen är mestadels framkomlig, framförallt uppe på höjderna. Områden med tätare vegetation, gallringar eller uppvuxna hyggen förekommer. Genom området slingrar ett antal större motionsspår och även många mindre stigar. Banorna kommer bjuda på varierande orientering och snabba skiftningar i olika tekniska utmaningar.”

Jag gillar den terrängen och ännu mer gillar jag 25-mannaorienteringen. Var annars kan du se en uschlig, långsam 68-åring som jag tävla i samma stafett som nordisk elit? Nästan 400 lag var anmälda, vi var 25 i varje lag och vår klubb Lustens OK hade knappast samåkt till Stockholm för att tävla om segern med elitfinnarna, bestenorskarna och IFK Göteborg.

Vi var där för att ha kul och hitta runt. Tre var debutanter på 25-manna och vi var nästan lika många damer som herrar (nåja) och åldersskillnaden i laget var 57 år. När lagledningen pusslat färdigt kvällen innan blev jag en av fyra som fick springa fjärdesträckan. Det blev ärligt talat mest stiglöpning, svårare var inte fyran, men lika glad för det var jag.

Det räcker att vara uschlig på själva löpningen när bestenorsk efter elitfinne svischar förbi.

Tack för påminnelsen
När jag satt i Lustens tält och käftade med de andra slog det mig igen vilken speciell gemenskap orienteringen är. Här kan du se klubbens bästa diskutera dagens lopp med lagets yngste nybörjare utan att någon tycker det är det minsta konstigt. Båda ser varandra, båda lyssnar.

Här pirrar det lika mycket i magen på pensionären som på elvaåringen, när vi sitter intill varandra på våra ryggsäckar och väntar på att de tidigare sträcklöparna ska hinna runt, så vi får ge oss ut.

Om inte vi representerar idrottens idé, då vet jag ingen som gör det. Tack för att ni påminner oss om det, Region Värmland och Katarina Averås.

Schyst!

### Här kan du läsa mer om projektet Schyst idrott.
### Beställ skriften.
### Ladda ner den (pdf).