En dag när regnet står som utropstecken i backen sitter jag i bästa skrivfåtöljen och samlar mig. Jag har en nödvändig sak att utföra. Min kropp vill veta vad den har för maxpuls.
Du gör såhär, påstår det globala nätet:
Värm upp.
Spring 5 kilometer.
Ge allt de sista 2 kilometrarna.
Sedan lägger du till 5 till den högst uppmätta pulsen som pulsklockan visar.
Då är du nära ditt max.
En annan nätlöpare är mer detaljerad:
Värm upp 15 minuter. Kontrollera att pulsklockan fungerar.
Spring ytterligare 4-6 minuter då du ökar farten succesivt.
Fortsätt i riktning mot en minst hundra meter lång uppförsbacke, öka farten gradvis så du når 85-90 procent av din maxfart när backen börjar.
Spring så fort du kan så långt du orkar uppför backen.
När du inte kan hålla farten längre, stanna.
Kolla högsta pulsen.
Fulla skärmen med formler
Detta samlar jag mig inför. Nämnde jag att det regnar? Nämnde jag att nätet är fullt av formler för hur du kan räkna ut din maxpuls rent teoretiskt hemma i skrivfåtöljen, utan att ta ett enda löpsteg?
Den första formeln jag hittar är påhittad för hjärtpatienter, fast det har alla glömt. Du tar talet 220 minus din ålder. Då blir min maxpuls 155. Den andra jag hittar är 211 minus (ålder x 0,64). Då får jag 169,4. Den tredje är 210 minus (0,5 x ålder). Då blir svaret i mitt fall 177,5. Som du ser är sanningen relativ och maxet mixat.
Den enda fasta punkten är min ålder och den står inte heller stilla. Nu blev jag äldre igen. Och nu. Och nu. Hur lyder definitionen av en sådan som jag? Yngre äldre? Vitrygg? Jämt gôrgrå?
Knappar in 180
Beslutet är enkelt, jag får göra det löpvägen. Jag passar på i en lucka mellan åska och regn, tassar lugnt nerför backen, kommer till trollbron efter en kvart, vänder om och gör den accelererande rundan innan jag är tillbaka och kan öka ännu mer, succesivt. Framme där gångvägsbacken börjar är jag redan trött. Kanske var motlutan i vått gräs fram till trollbron för tung för en klen yngre äldre?
Fråga vilken förskolebarn som helst i Forshaga, varför det heter trollbron. Svaret är att det brukar ligga en fröken under bron och leka Bockarna Bruse.
– VEM ÄR DET SOM KLAMPAR PÅ MIN BRO?!
Strunt i troll och bockar, strunt i motiga testförhållanden, svaret med det extra tillägget blir 180. Bra. Då behöver inte nya gps-klockan tycka att nästan varje löpsteg jag tar är högintensiv träning i fortsättningen.
Nu knappar jag in 180 under Inställningar på klockan. Här ser ni en med rött hjärta och bultande kärlek till mänska och klot, särskilt de solidariska delarna av denna mänsklighet. Dunk dunk!
Vad hette det sa du?
Egentligen kvittar hela min provrunda. Jag brukar inte pulsträna. Det är bara det att när klockan är så snäll och berättar om min pulszon hela tiden känns det oartigt att ha maxpulsen inställd på 155 som hon först trodde.
Så seg är inte gubben.
När jag skrivit detta hittar jag likafullt en formel som jag tror stämmer på mig. Den är konstruerad av den amerikanska triathleten och författaren Sally Edwards och tar hänsyn till vikten. För män är formeln 210 – (0,5 x ålder) – (0,5 x kroppsvikt) + 4. Här får jag 185 i maxpuls och det misstänker jag är mer korrekt just i mitt fall. Kom ihåg att maxpuls är en individuell historia och att det är dina gener som styr.
Jag sitter i skrivfåtöljen igen och har knappat in mitt nya max på klockan. I knät ligger den ryske revolutionspoeten Vladimir Majakovskijs dikter i urval. Själen behöver sitt och jag har lovat mig själv att läsa minst en klassiker i månaden, nu när jag är kompledig efter mitt arbetsliv.
Än ligger jag långt före det schemat.
I gymnasiet tyckte jag om Majakovskijs dikter. Ett moln i byxor, var det inte så favoritdikten hette? Kraftfull kärlek, häftig revolutionsanda, visst handlade hans ord om det? Nu sitter jag med ett urval dikter som känns pliktskyldiga. Karln är ju tölig, som vi säger på Grossbolstorp.
Långsamt och metodiskt gnetar jag mig igenom dikt för dikt, prickar noga av förklaringarna längst bak i boken. Exempelvis till dikten Om skiten.
Först publicerad i tidskriften BOV (rysk förkortning av Kampavdelningen för muntergökar) 1921, nr 1, apr.
Vad hette det, sa du? Kampavdelningen för muntergökar?
DÄR vill jag gå med. Där är det inte töligt.
Klättra med kärlek, brandmän
Förresten har han sina ljusa stunder. När han kommer upp i maxpuls blir han fräsch igen:
Ananas, järpe
frossa och njut!
Borgare, snart är din saga slut!
Eller när han blir kär:
Säg till brandmännen
att på ett hjärta som brinner
skall man klättra med kärlek.
Ska du med ut i Europeiska unionen och springa en stund, Vladimir? Unionen där eliten föraktar sitt folk. Den sortens herrar känner du igen, va’?
Låt oss knäppa igång våra gps-klockor, kalibrera dom mot världsalltets satelliter och börja förändra världen igen. Inte nu, inte nu men – NU.
Tjohoo!
Här kommer det muntergökar!
På Erik Gustaf Geijers tid kom filosofins och järnhanteringens nyheter direkt hit till Ransäter från kontinenten, utan att ta omvägen via Stockholm. Herrgårdarna var kulturhärdar, avkrokarna var centra.
