För ett år sedan gick jag mig ut i skogen. Det vill säga i början sprang jag. Vi kallar det svamprunda så här års. Det är när man är löpklädd men för säkerhets skull har en plastpåse i magfickan på löpjackan. Två förresten.
Sedan ger man sig ut mot friluftsgården, fast besluten att bara springa, inte glutta efter kantareller.
Det brukar hålla 750 meter ungefär. Efter det börjar man småjogga mellan ställena i alla fall. Svampställena.
Blev lite dumt Den där gången i fjol blev det lite dumt. Jag sprang runt och gluttade och plockade och sprang hem. Sedan stack jag ut igen direkt, cyklade en bit och gick. Och gick och gick. I flera timmar gick jag omkring mellan tall och gran och plockade. Inte mycket men länge. Han är bra kuperad min svampskog, sa jag det? Det var väldigt varmt, jag hade bara ätit frukost och inte fått med mig vattenflaskan, sa jag det?
Precis när jag skulle sätta mig på cykeln igen några kilometer hemifrån och åka hem upptäckte jag till min förskräckelse att plastpåse nummer två fattades i magfickan. Efter flera timmar i skogen.
Ständigt med mig Jag hade ett usb-minne i den påsen. Ett som jag bar med mig jämt. Arkivet. Det innehöll gamla halvkass romanidéer som jag tänkte fila lite mer på, något foto, idéer till blogginlägg, brev, artiklar, artikeluppslag, protokoll, dagbok från cancerbehandlingen som räddade mitt liv – ja, allt det där som en sån som jag inte vill ska brinna upp och försvinna.
Kort sagt: jag fick lov att ge mig ut på samma runda igen direkt, leta och leta i mina egna spår, upp och ner kring Grossbolstorps höjder. När jag väl kom på cykeln hemåt igen och hade gett upp var jag så yr att Vårdcentralen några dagar senare beslöt ta bort min ena blodtrycksmedicin.
Då ringer Christian I går ringde telefonen. En vänlig karl från Stackbråtarna (vår grannkulle) hade hittat usb-minnet i skogen intill hästhagen. – Å tack, va’ snällt. Underbart! Men hur kunde du veta att det var mitt? – För att det fungerar.
Efter ett år i skogen (en halv sommar, en hel höst, en kall och snöig vinter, en kylig vår och en halv sommar till) så fungerar usb-minnet fortfarande klockrent. Det är rostigt men haver icke givit tappt.
Det stod inte mitt namn utanpå men inuti hade jag skrivit det här och där under texterna.
Stort tack Christian! Stort tack ni tekniker också, någonstans i världen, ni som uppfann usb-minnet. Nu ska vi aldrig skiljas mer, minnet och jag.
Oj oj oj Jaså sparade jag den texten med? Jaså den med? Men inte den väl? Jo tydligen. Det här är ju pinsamt. Och den. Och den där knepiga. Oj då.
I går gjorde vår dagstidning mig bekymrad. Ingen ledarsida, har det någonsin hänt förut?
Nå, i dag är jag lugn och glad igen.
Dessutom har hembygdsföreningens ordförande Sara Nilsson löst frågan om Kasa/Kusabäckens namn. Intressant.
Ledarstick i Värmlands Folkblad i dag, 22 juli.
Först Kasabäcken, längre nedströms Kusabäcken ”Bäcken heter Kasabäcken, efter det kasverk som låg i närheten av gården Lövåsen eller Kasa, fram till den närmar sig Hjortmyren där den i folkmun byter namn till Kusabäcken efter Bolagshuset Kusa.”
Forshaga hembygdsförenings ordförande, Sara Nilsson, svarar om bäcken i Skived.
– Hej, ja’ skulle anmäle att vi ä’ strömlöse. – Jaha. Vart bor du? – Kalan.
Så kunde det låta när jag arbetade på SOS-centralen i Karlstad för snart 40 år sedan. Samtalet är helt autentiskt. Kartor intresserade mig redan då och jag hade rest en del i Värmland. Aldrig hade jag hört om en ort som heter Kalan. Det var inte så konstigt. Den heter Karlanda på kartan men det var det ingen som sa där.
Vad heter bäcken? Nyss bröt det ut en lång diskussion i vår lokala Facebookgrupp. Så här frågade en fundersam ortsbo: ”Vad kallas bäcken som rinner genom Skived mellan Nyback och Enåsen och mynnar ut i Klarälven söder om forsen?” ”Kusabäcken” skrev den förste som svarade. ”Kasabäcken” skrev en annan.
Jag är inflyttad och har ingen aning om vad bäcken heter. Men Lantmäteriets Min karta ska väl veta? Nej. Historiska kartorna ska väl veta? Nej. Ortnamnsregistret ska väl veta? Nej. Ingenstans finns den nämnd.
Kusa eller Kasa? Då googlar jag på ”Kusabäcken”. Snabbt hittar sökmotorn en läsvärd liten skrift där tre herrar uppväxta nära bäcken i Skived på 1950- och 60-talen berättar om den tiden. De stavar genomgående med u.
När jag söker på bara ”Kusa” får jag träff på ett hus som hembygdsföreningen kallar just så. Huset låg efter Långgatan intill Hjortmyra, byggt 1903, rivet 1969, skriver föreningen. Under tiden ramlar det in nya kommentarer i Facebooktråden. ”Kusabäcken”. ”Kasabäcken”. ”Kusabäcken”.
Jag vet inte vem som har rätt.
Vanligt med två olika Själv är jag uppväxt på fastigheten Ängebäckstorp 1:3 som halva grannskapet kallade ”När brödera” medan andra halvan sa ”Nybyggeras”. Sjön där jag lärde mig simma heter Mosaren på kartan men alla sa ”Mosårn”. Sjön åt andra hållet hette Mången på kartan men alla sa ”Mangen”. En tredje sjö kallade kartan Norra Barsjön men de som bodde där sa ”Vibergsjön”.
Jag är inte ett dugg förvånad över att en bäck i Skived har två namn och minst en förklaring till varje namn.
Det brukar ofta vara så.
Kasa-Kusa-bäcken.
### Apropå larmcentralen. Ja, jag vet vad jag har för initialer. Ja, jag hette 112 i det militära. Frågor på det?! ### På mitt centralt sydvärmländska modersmål heter det ”vart bor du”. Inte ”var”. ### Jag vet mycket väl vad det heter på standardsvenska men vi pratar sällan det här på trakten.
Normalt tar jag inte in annonser på Svenssons släng. Inte ens gratisannonser. Du vet varför. Men den här var så viktig att jag var beredd att göra ett undantag. Vi måste alla försöka låta bli att glömma bort Sveriges säkerhet. Även den slarvigaste av oss.
Varför är det så roligt att springa? Det funderar jag mer och mer på, ju äldre mina ben blir.
Visst, en gång i tiden räddade löpningen förmodligen livet på oss. Den och sammanhållningen. Sprang ifrån lejon och tigrar gjorde vi ju inte men däremot kom vi i kapp en och annan hjort om de uthålligaste av oss hade fri sikt länge nog.
Jag tror vi är skapta för att röra på oss. Gå långt, gå snabbt och ibland springa. Allra helst såpass intensivt att kroppen börjar producera trivsel, endorfiner och eftertänksamhet.
Bra eftertänkarställen Jag tänker så bra när jag kommer till nedförsbacken bortanför skidåkarbron vid vår friluftsgård, ungefär. Tänker ännu bättre när jag når krönet på backarna ovanför Haget.
I dag tänker jag på hur jag fått se röd glada för första gången i Sverige i år. Vid tre olika lokaler dessutom.
Jag tänker på två djupingar jag pratade med härom dagen.
Jag tänker på en lång text som en vän funderar på att be mig skriva. Få se nu, om jag börjar essän med en fråga. Sedan svarar jag länge på frågan. Sida upp och sida ner, fakta, personliga noteringar och historier.
Nu. Nu är det uppförsbacke igen. Spring kropp, klockan går. Du blir inte yngre.
Spring. Tänk.
Söndag 11 juli 2026. Backen innan högsta punkten på femman vid Sisugården, Forshaga. Sol och 25 grader varmt i skuggan.
### Det är vackert med konfirmationer. Den här gången är vårt barnbarn Arvid en av de unga i vit kåpa där framme.
### På min tid skulle ingen ung ledare vågat höja en skylt i kyrkan med texten ”Applåder!”. Vi ler och applåderar villigt.
### Jag är fortfarande fascinerad över att främmande damer från södra Värmland och ner till norra Halland spontant ropar ”Bra kämpat!” åt mig när jag springer uppför backe. Hur har de samordnat det ordvalet?
### Allsången i Åbybergsparken i Mölndal blev succé i år igen.
Jag är stolt över våra barn. Allihop. Jag är stolt över våra barnbarn med. Allihop. Till exempel Ludvig, 19, när han står med mikrofonen i hand och får oss alla att sjunga om kappsegling och egen måne. Eller när han själv river av ”Under en filt i Madrid” så applåderna dånar.
Till sin hjälp med att leda allsången har han även i år musikalartisten Elin Ljungberg från Hagfors. I höst medverkar hon i Säffleoperans uppsättning av Änglagård. Efter att vi hört henne sjunga säger jag bara: – Åk dit.
Karlstads stadslopp i går. Löparen i (blöt) röd snusnäsduk är bloggar’n själv.
Jag är en vit man. Inte skinnet, det är grisskärt. Nej jag tänker på fållan. Med den tanken på hjärnan strävar jag Tingvallabron fram. Bron går över Klarälven och i ena änden på bron står eliten och till den andra ska jag.
Vit fålla. Den som är till för oss som springer långsammare än de rätt så långsamma. I samma fålla ska även de flockas som tänker gå. Vissa med stavar, andra med rullator påstår inbjudan.
Det må vara hur det vill med den saken, nu hittar jag henne i varje fall. Fållan längst bak, för oss som bara har vitt på nummerlappen, ingen färgglad plupp.
Karins förtjänst Plötsligt får jag se Karin Smedh i vimlet. Instruktören på vårt gym, Hälsokällan i Deje, som gjorde träningsprogrammet åt mig i november när jag behövde stärka mina benmuskler inför Karlstads stadslopp.
Karin får en kram. Jag vet hur mycket träningen vid gymmet har gjort för att kvällens lopp ska bli en njutning, inte trött klagan.
En sak för de nyfrälsta Uppvärmning är för nyfrälsta tänker jag när folk runt omkring mig börjar härma rörelser till musik. Själv tänker jag mig het, det har fungerat förr, med eller utan musik. Nå, jag hänger väl med lite pliktskyldigast då.
Tiden går långsamt när man väntar på startskott. Nu håller de tal också. Tiden går… PANG! Plötsligt är vi i gång. Jag har minst 200 meter till startlinjen, bron är lång men man får inte ge tappt.
Där vid strecket tänker jag trycka igång klockan.
Inte som hans fest En gång berättade en kamrat hemma i klubben hur det var att komma för sent till en fest: – Då tar en i som katten för å komme ikapp. Sen kommer en ikapp. … Sen går en ôm.
Så blir det inte denna afton längs Karlstads gator. Jag banar mig visserligen fram förbi några med snabb plupp på nummerlappen men särskilt fort går det inte i trängseln. Nå, det släpper snart och vi kan sträcka ut.
Det är en så rolig kväll. Hela tiden står bekanta och obekanta på trottoarerna och hejar. Vilket genidrag det var av IF Göta att sätta ut våra förnamn på nummerlapparna. Överallt hör jag ”Heja Sven-Ove!” från folk jag inte känner.
– Bra kämpat! ropar funktionärerna medan Karlstads asfalt och gatsten rullar förbi under våra fötter. Då och då kommer någon och springer förbi, någon gång springer jag själv förbi en löpare.
En mugg i nacken Vid Drottninggatan springer vi vänster tre gånger under tävlingen, ty banan är så lagd. Garmin-klockan på armen visar rent optimistiska tider de första kilometerna. Vid den fjärde kilometerskylten ropar jag glatt: – SEX KVAR! Den nedräkningen gör jag sedan vid varje kilometerskylt jag ser.
Vätskekontrollen vid fem kilometer fungerar exemplariskt fast jag kommer i den sista tredjedelen av loppets 3 000 deltagare. Snabbt en mugg vatten i kepsen och nacken, därefter en i näven att dricka. Kallt friskt vatten, gôtt! Det är ändå full sula på solen och 26 grader varmt fast klockan är sju på kvällen.
Sakta defilerar Karlstad förbi mina ögon medan benen möjlar på. Östra Torggatan, Frödingparken, Haga, Gubbholmen, Sandgrundsbron, Löfbergsskrapan, Kanikenäset, Orrholmen, Viken. I nya Vikenpassagen ropar jag så det ekar i tunneln under järnvägen, för det har jag lovat mig själv att göra.
Ropar till publiken Vi är några stycken som springer om varandra då och då, som om vi sprang lagtempo. Ibland klappar jag åt publiken eller ropar åt dem:
– HAR NI SKÔJ? – Ja. – DÄ HAR VI MÄ!
Kroppen känns bra hela tiden även om jag inte är snabb. Regelbunden löpträning har gjort nytta och all styrketräning på gymmet har gjort underverk med gubben. För mig är jag snabb.
Trea i SM? Efter att ha gått i mål, fått medalj och tappat bort fru, dotter och svärson en stund sätter jag mig på en bänk i Museiparken och klickar fram resultatet på nätet. Inte i elitklassen men klassen herrar 75.
Nu heter det ju faktiskt SM-milen, även om det bara var eliten som sprang om SM. Man kanske skulle… Suck, fyra i klassen, det var synd. Då får jag se att trean är norrman. Jag är alltså trea i landet. Kära dator, hur ska jag nu göra? Kan jag säga till hela världen att i går blev jag trea i SM? Bronsch.
Min bärbara dator tiger. När jag som bäst behöver honom, då tiger han.
Ett fint lopp IF Göta! Välordnat, snabb bana, varenda arrangör trevlig, kul att få springa genom nya Vikenpassagen. Gôtt att pricka tiden jag hade hoppats nå i bästa fall.
Jag kommer tillbaka!
### Det värmländska ordet mölja finns inte i Knut Warmlands värmländska ordbok på nätet. ### När jag själv använder det som verb här betyder det att envist tugga på i en långsam lunk. Så som vissa envisa 75-åriga gubbar plägar göra när andan faller på. ### I går föll den på.
Trivs.
Bloggaren går i mål och sätter tungan rätt i mun för att stoppa klockan.
Har du varit med och sprungit några lopp i ditt liv så vet du hur det brukar låta dygnen, timmarna, minuterna före start. – Jag är så dåligt tränad. – Räkna inte med mig. – Jag är glad om jag orkar runt.
Sedan går startskottet och då är varenda jäkel topptränad, särskilt första kilometern.
Vad säger du nu då?!! Amatörer! säger jag. Själv har jag gått och blivit 75, det blir ingen människa starkare av och dessutom är det 25 år sedan förra landsvägsloppet. Hur gör man, har de chips på nummerlappen nu för tiden? Hur går målgången till? Är det upprop i förväg?
Jag har haft en treårig knäskada och sedan sista Göta-Joggen fick jag dessutom lov att vila i åtta år på grund av diskbråck i nacken och för ett tag sedan måste jag äta cancermedicin i flera år. Den räddade mitt liv men bröt ner muskler ännu mer än vad åldern gör. Jag säger bara: fatigue… Vänta, glöm inte björk och gräs. Jag har ju haft besvär med pollen också, de senaste två åren.
Vad säger du nu då, spoling? Inte har jag hunnit träna heller, nämnde jag det?
Varför väntade vi 55 år med att komma tillbaka till Gotland?
Sonja Åkessons Gotland. Krut- & Pappershandeln i Hemse, stengärdsgårdarna, väderkvarnarna, ringmuren runt Visby, Hoburgsgubben.
På Gotlands Museum såg vi inte bara en fin utställning om Sonja Åkesson. Vi såg bildstenar också. Den från 1000-talet med runorna, ryttaren och mannen som ligger och halsar sitt dryckeshorn är från Bosarve i Närs socken.
Något krut verkar de inte sälja i Hemse längre. Däremot luftgevär. Vad ska man annars ha en fullsorterad pappershandel till?
