Kreativt folk – Sida 48 – SVENSSONS SLÄNG

De gubbgriniga & priset

Bob Dylan får Nobelpriset. ”Nu fick kulturkoftorna så de teg”, flinas det på några håll.

Kulturkoftor? Jag måste erkänna att jag avskyr ordet. Det står för populism, folkförakt och en kvinnosyn från hösten 1814. Medvetet eller omedvetet.

I min värld har de gubbgriniga fattat alltihop fel. I min värld jublas det över valet av pristagare. Facebook flödar över av läskunnigt folk som brister ut i ett stort ÄNTLIGEN! över nyheten. I min värld får Akademien beröm när den på kort tid belönat först den litterära journalistiken och nu den sångbara lyriken. Örats poesi. I min värld skriver skribenter som Åsa Linderborg, Peter Franke och Göran Greider hyllningsartiklar apropå valet av Bob Dylan.

”Rätt låt vann!” skriver Linderborg. Kanske äger hon en kofta, vad vet jag? Den som vill hålla värmen i själen brukar klä sig klokt.

### Fryser ni inte, gôbber? Ni tröjlöse.
### Blir dä inte kallt där ute i grinigheta’?
### Kom in i värmen vettja’.

(Inlägget inspirerat av
det manliga modemagasinet Café).

Paria? Vadå ”paria”?

Tisdag eftermiddag. Jag skulle bara ha läst klart bokcirkelboken. Det skulle ha varit intressant. Sedan skulle jag ha cyklat ner till biblioteket om någon timme och träffat vännerna i cirkeln. Vi skulle ha diskuterat bokens form och innehåll och ätit av det framdukade godiset. Det skulle ha varit trevligt.

Då, när jag sitter i läsfåtöljen och just ska ta fram boken, lägger en Facebookvän ut filmen som jag länkar till här nedan. Inte farao är den trevlig. Den lille jäkeln i mig går i försvarsställning direkt.

Vänta nu, vägrade inte vi fostervattenprov?
Var inte vi duktiga som bara den, hurra hurra, som var först i landet med att tolka en kongress till lättläst svenska i realtid?
Hade inte jag en älskad svärfar som en gång i tiden for runt min provins och lunnade fram personer med utvecklingsstörning ur skogen? Gömda, tysta.
Jobbade inte jag på ett företag som skaffade låggolvbussar för att…

Se filmen. Det här samhället – och jag själv – har sannerligen ingen anledning att slå oss för bröstet. Starkare film har jag sällan sett. Starkare person har jag sällan lyssnat till.

Jag förstår inte allt, för jag har inte Adryan Lindens erfarenheter. Jag håller inte med om allt, kanske just av samma skäl. Men han öppnar mina ögon, ibland så det gör ont.

Jag tror han kommer att göra det på dig med.

### Det dyker upp svarta rutor ibland. Filmen är inte slut då.
### Länk till Jona Elfdahls film (26 minuter), du lär märka vad den handlar om: Paria.
### Anna Ekelunds krönika i Aftonbladet 2009 om Adryan Linden: ”Adryan borde ha aborterats bort”. ”Han menar allvar: nazismen är död men dess ideologi livs levande, klädd i medlidandets dräkt. Förr slog man ihjäl en ras för de andra rasernas bästa. I dag dödar vi vissa utvalda av medlidande och omsorg – för deras egen skull.”

Tack, du som berättade om filmen.
Jag är som du vet långsamlärd men försöker.

Bokcirkelboken ligger kvar halvläst.

Sluka bok, lägg till år

Den genomsnittlige bokslukaren blir två år äldre än den som inte läser. Det hävdar forskare i epidemiologi vid Yaleuniversitetet i USA. Detta gäller både lågutbildade och högutbildade. Läs länge – lev länge.

Bäst är att läsa böcker flitigt, då lever du längre. Näst längst lever de som läser tidningar och tidskrifter. Kortast liv får de som inte läser.

Forskarna har frågat 3 600 amerikaner om deras läsande. De som läste minst 3,5 timmar om dagen blev nästan två år äldre. Oavsett om de gått länge i skolan eller inte.

Hinner inte skriva mer om detta. Måste förlänga.

# Att vissa kallar lyxbilar för p-nisförlängare visste jag. *rodnar klädsamt fast jag själv kör en tjeckisk vardagsbil*
# Men att boken är en bokstavlig livsförlängare visste jag inte.
# Bläddra på. Ta en BRA bok, det underlättar.

Stabilt jobb får ny titel

Några vänner arbetar alldeles intill en byggarbetsplats där det pålas för fullt om dagarna. Pålarna behövs, för marken vid Kanikenäset i Karlstad ligger på gammal sjöbotten.

Nu har karln som sköter pålmaskinen fått ny titel av dem.

Banktjänsteman.

Cecilias lärdom

Det var Cecilia af Jochnick som en gång formulerade vad jag instinktivt visste men aldrig satt ord på. Hon gav ut den utmärkta tidningen Kvinnosyn Värmland och skrev om tramset. Det viktiga tramset. En läsvärd publikation behöver sådana inslag med skrev hon och levde hon upp till, mellan alla viktiga och seriösa artiklar.

Cecilia har rätt. Ingen livfull människa orkar gå omkring och vara korrekt varenda minut om dygnet, veckan, året och livet. Ibland tittar den lille jäveln fram på ens högra axel och viskar nå’t oseriöst som han tycker är skoj.

Det händer mig hela tiden. Vi är så skapta, min lille jävel och jag. Ibland ser han det absurda i tillvaron, ibland en enkel ordlek, ibland en komplicerad som ingen annan jävel förstår. Inte kan vi rå för det, vi förstår den ju.

Ger liv åt våra dagar
Härom dagen skojade jag om hur nyblivna villaägare bör bete sig, när de upptäcker att en av grannarna har en rasande grann häck. Det var den lille som hade viskat om saken i mitt högeröra. Lilljäveln hälsar att sådant kommer han att fortsätta tissla om. Vi är så lagda han och jag. Sådant trams ger liv åt våra dagar och får oss att orka kämpa vidare mot ojämlikhet, främlingsfientlighet, dålig jämställdhet, förfärlig asylpolitik och allmän dumhet i tillvaron.

Säg aldrig till din granne att hen har en fin häck.

### Ny krönika kring Konsumhistorien:
Hur skulle det se ut, sa Bertil

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Mitt liv som ägare

Detta är mina hyllor, tänker jag ibland när jag vandrar mellan filmjölken och kaffet. Min butik. I dag handlar det om ägandet, om klet och om att slänga käft.

Ny krönika kring konsumhistorien: Det är ingen skillnad i dag

Kommer på en sak

Det där härligt metalliska ljudet när du släpper ett verktyg mot ett betonggolv.

Det åstadkommer aldrig jag.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Sådana en bygger samhällen av

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

När svenska kvinnor bar tunga bördor på sina huvuden

Titta på filmen med den afrikanska kvinnan. Se hur elegant hon balanserar bördan med äpplen på huvudet. Samtidigt kör hon moped i den ivriga trafiken och bär ett spädbarn på ryggen.

Respekt.

Det är när min vän Gunnar Svensson lägger ut filmen på Facebook jag ser den först. En lång stund beundrar jag kvinnans balans i trafiken:

Länk till filmen:
Mama Africas video på kvinnan med bördan

Då dyker ett minne upp. Var det inte en föreläsare som påstod att svenska kvinnor också brukade bära tungt på huvudet? Jag var på kurs i lokal historia och nu stod en karl framför oss och höll upp ett föremål jag aldrig tidigare sett. Minns jag rätt hade han varit på en hembygdsgård utanför Kalmar och lånat den. En bärkrans.

Nu tittar jag en gång till på filmen från Afrika. Visst bär hon en hårt stoppad tygring på huvudet?

Fördela trycket
Budskapet från föreläsaren på journalistkursen var att svenska kvinnor också bar tunga bördor på sina huvuden förr i tiden. Det är bara det att folk har glömt bort det. I länsmuseet i Kalmar har de belägg för saken, både genom berättelser och sparade tygringar.

Bärkransen var rund och stoppad och skulle hjälpa till att balansera kärlet och minska trycket på skallen. Den kunde till exempel användas när du skulle bära mjölken hem till gården från kornas betesmark. Eller när du skulle in till staden och sälja ägg eller andra varor på torget.

Nordiska museet i Stockholm berättar samma historia. En av deras bevarade bärkransar användes ända in på 1930-talet.

Som sagt, respekt.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Folk med svar på tal

En dag kliver den kära vännen in på lampaffären nere i centralorten. Det är några år sedan och vi vet inte var i världen det behövs adapter till våra elgrejor, fast det hinner hon aldrig komma till.

– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland… börjar hon.

Lamphandlare Stenberg i Forshaga ser vänligt på henne.
– Å nu vill du att ja’ ska skrive ett intyg, förstår ja’.

En annan dag är hon på macken och ställer besvärliga frågor om ett bilbatteri hon tänker köpa. Till slut går tjejen i butiken bet och ropar på chefen, han är i ute verkstaden:

– Björn till kassa ett. Björn till kassa ett.

De har bara en kassa.
Då går han dit.

Min vän fotograf Höglund fotograferar en högre tjänsteman i Konsum Värmland till en årsberättelse. Efteråt är denne inte helt nöjd, när han får fotografiet i näven.

– Du, säger Höglund, ja’ ä’ fotograf, inte plastikkirurg.

Det blir ingen omtagning.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root